Felicias mjölk: Del två

Jag skulle nog nästan kunna glömma att gå till jobbet imorgon, så många gånger har jag glömt att det inte är lördag idag. Fast det lär inte hända, så för att påminna mig själv ytterligare sitter jag och funderar på att gå till jobbet imorgon. Jag var lite sugen tidigare idag, men får nog erkänna att jag inte känner mig alls lika sugen längre. Det gick nog över när Google maps uppskattade att det skulle ta 40 minuter och jag insåg att jag nog så vackert får gå upp 06.50 i så fall. Vad bekväm man kan bli ändå? Det fanns en tid när jag behövde gå upp klockan sex för att hinna i tid, då hade 06.50 varit en behaglig sovmorgon rentutav. Vi får väl se hur det blir med promenaden imorgon, jag har redan nästan lyckats övertala mig själv att det vore bättre att gå hem från jobbet istället, trots att jag vet hur hungrig jag brukar vara då och hur bråttom jag brukar ha att komma hem. Så det finns väl en viss risk att det inte blir av alls. Nu har jag åtminstone kollat upp vilken avfart jag borde välja i rondellen, det var det enda jag var lite osäker på.

Första maj blev, precis som var min ursprungliga tanke, en hemmadag för min del. Inte för att jag var i någon större risk att hamna i några kravaller (det brukar gå ganska vilt till i Berlin under första maj), utan snarare för att verkligen ta tag i hemtentan en gång för alla. Så blev det mycket riktigt, och det här gången fick jag faktiskt en hel del gjort, trots att det inte riktigt känns så. Jag tror mig ha lyckats lösa mitt sista problem med min statistiska del, och det vore ju i så fall en riktig lättnad. Nu återstår bara att integrera den i stycket där den ska vara och göra hela uppsatsen lite mer sammanhängande. Det låter inte så mycket, men det är en mild förenkling. Jag kom åtminstone en bit på vägen idag, så får vi se hur långt framåt jag kommer under resten av veckan och vad Ellen så småningom har att säga om det jag skrivit. Annars har min dag inte haft så många spänningsmoment eller uppseendeväckande händelser, bortsett från när min mjölk stals. Att få all min mjölk uppdrucken är ju ett lite känsligt ämne för min del (som somliga säkert minns) så jag får väl erkänna att jag reagerade med ett relativt högt "Neeeeeeeeeeej" när jag såg mjölkkartongen stå framme på köksbordet. Sen grämde jag mig under lite mer än en kvart och lyckades reta upp mig själv ganska bra för att hålla liv i traditionen. För att spalta upp det enkelt retade jag mig över att: 1.Vill man låna något av någon som befinner sig hemma kan man knacka på och fråga 2.Vill man låna något av någon så tar man inte det sista 3.Principen. Alltså kände jag mig helt enkelt tvungen att säga till Stefan att han inte fick ta det sista av min mjölk, för det var inte okej (det kände jag var den mest berättigade delen av alla mina invändningar), varpå han sa att Andrea hade varit osäker på om det var deras mjölk eller min (jag avstod från att hänvisa till invändning 1 för att behålla husfriden). Så nu kan jag lägga ytterligare ett problem till min lista med anledningar till att jag tycker lite sämre om Andrea. De har aldrig köpt mjölk av det märket. Men men. Sover jag på saken så kanske jag glömmer det tills nästa gång hon gör något drygt. Man ska inte vara så långsint.