Oväntat värre

Det känns som om jag har sovit min sista sovmorgon på ett tag. Ute sent igår, upp tidigt idag och imorgon ska jag upp i ottan för att köpa glass. Sen ska vi inte tala om nästa vecka när jag bor i Potsdam och ska göra den pendelresan varje dag. Men men. Det är bara att gilla läget och gå och lägga sig tidigare så överlever man även det. Whitney går ju som tur är upp ännu tidigare än vad jag gör, så hon föregår med gott exempel när det gäller att somna i tid i alla fall. Idag släpade jag mig upp för att hinna till jobbet i tid, trots att jag nästan inte trodde själv att det skulle lyckas. Tro det eller ej, men jag hann med min vanliga buss och var därmed (som vanligt) en av de första på jobbet. Man skulle kunna tro att detta gjorde att jag fick ett försprång och hann med extra mycket idag, speciellt med tanke på att det inte kom några tidningar eftersom större delen av Tyskland är lediga idag, men ack nej. Lite oklart vad som egentligen hände med min dag, men här kommer en kort summering: Vi lyckades välja ut vår gruppbild, jag hjälpte Catharina med den ekonomiska rapporten, jag läste igenom alla mina sparade artiklar, jag åt lunch, jag flummade Och torsdagsfika såklart, i vanlig ordning. Jag hade väntat mig en del oenigheter inför morgonens inplanerade gruppbildsval, men det slutade faktiskt väldigt fredligt. Vi begränsade urvalet till två bilder och de andra lät mig välja vilken av de två vi skulle ta. En beslutsprocess helt i min smak med andra ord. Sen skrev vi ut den på vår fantastiska färgskrivare och satte upp den bland de andra bilderna på "praktikantväggen" inne på mitt kontor. Så nu kan jag sitta och njuta av den bilden under mina sista dagar här.

Fast tiden gick verkligen väldigt snabbt idag, så jag känner mig lite besviken över mängden saker jag hann med. Så kan det vara. Dagens torsdagsfika fixades av Christian och det var Adams och Alices sista. Vi praktikanter satt tillsammans i den lägre delen av fikarummet och pratade och skrattade så vi grät. Karin trodde först att hon skulle behöva torsdagsfika själv nästa vecka, vilket fick Adam att sätta i halsen, varpå Adam ursäktade sig och sa "Oj, jag blev visst lite upphetsad" och jag spontant utbrister i ett "Vad är det som är upphetsande med tanken att Karin skulle fika själv?" Festligt värre hade vi det med andra ord. Sen var det ytterligare förvecklingar med ekonomiska rapporten som upptog min eftermiddag. Catharina och jag upptäckte nämligen att vi inte kunde hitta var vissa av talen i rapporten kom från egentligen, så jag letade igenom alla våra tusen papper och blev sen ombedd att googla det. Sen insåg jag, och kände mig lite dum/smart, att det smartaste att göra i det läget var ju inte att sitta och leta efter några tal som kanske/kanske inte finns, utan snarare att bara ta talen som står i regeringens vårprognos där vi trodde att de kom ifrån. Efter jobbet hängde jag lite med de andra medan Adam och Alice fördrev tid innan en galleriöppning och Karin och jag sällskapade på väg hem till våra diverse ärenden. Väl hemma upptäcker jag att Florian (vars rum jag bor i) har kommit hem och det är totalt kaos (i mina ögon). Mina badrumssaker har blivit undanträngda, det är resväskor i hela köket och jag känner att jag inte får plats alls längre. Som tur var skulle de ut för att ta en öl klockan åtta. Jag blev tillfrågad om jag ville följa med, men jag tackade vänligt nej och tyckte det var fantastiskt skönt när de gick. Så nu sitter jag hemma själv, som jag föredrar, med alla mina klädlager på och funderar på om jag ska dricka en sista kopp te i den här lägenheten innan jag går och lägger mig. Lite vardagslyx. På återseende i Potsdam får jag väl säga då. God natt alla!