Lite glädje, lite vemod

Det här känns som en underlig vecka. Konstig på många olika sätt liksom. Både Adam och Karin har varit borta, vilket känts ovant. Det hela har väl lite gett försmak på hur det kommer vara när vi gradvis börjar försvinna, då kommer det ju bara vara jag och Karin kvar på slutet så det blir väl lite samma sak. Hälften kvar, hälften borta. Sen har vi börjat få frågor som "När var det nu ni slutade igen?" "-Den sjunde juni" "Så snart?", vilket också påminner om hur kort tid vi egentligen har kvar här. Idag blev jag dessutom tillfrågad på vårt avdelningsmöte om det skulle passa mig om vi hade en avskedsmiddag för mig den femte juni, vilket jag sa att det gjorde. Det kommer nog också att kännas lite konstigt och lite sorgligt, att sitta som ensam praktikant med hela min avdelning och säga hejdå. Fast det lär ju vara på en fin restaurang åtminstone, och jag får väl börja träna på vad jag ska svara på frågan "Vad har du för planer till hösten?" så det låter bra redan nu. Frågan vi alla fasar för. Utom Adam, för han ska sommarjobba i Norge över sommaren och tjäna multum, för att sen åka till Grekland och spendera sina besparingar där. Som en modern Robin Hood. Han har så lustiga idéer.

I övrigt har jag hunnit med att läsa samtliga kvarvarande tidningar från helgen, igår och dagens tidningar, småfixa med lite diverse saker under lunchen (Alice och jag åt rekordsnabbt idag), börja skriva på veckobrevet, gå på både personalmöte och avdelningsmöte samt fortsätta mitt sökande efter finansiella nyckeltal. Den tyska inflationen gäckar mig fortfarande, så jag får fortsätta med det på torsdag. Självklart har jag fortfarande en lång lista med saker kvar att göra som bland annat inkluderar klimatrapporten, finnissagen av Innovative Sweden på fredag, lektorskonferensen och en guidning av en skolklass, så jag kan nog hålla mig sysselsatt veckan ut utan större svårigheter. Personalmöten kan vara lite lätt sega ibland, det var nog mer än en person (att döma av allas ansiktsuttryck) som dog lite när Marika började recitera Stagnelius förra mötet. Inte jag alltså, jag tyckte faktiskt nästan att det var mötets höjdpunkt, så roligt var det att studera allas miner. Idag var det mest intressanta när Magnus demonstrerade ambassadens nya roll-up (som skulle vara mycket mindre "åbäkig" än den förra, så nu hade man ingen ursäkt att inte använda den) samt när det tillkännagav vem som skulle få Helenas jobb när hon slutar i början av juli. det visar sig att det gick till Regine som är den svenska receptionisten i vårt gemensamma hus, vilket gjorde mig glad. Jag känner inte Regine särskilt väl, men har alltid tyckt att hon är trevlig. Trots detta hade jag lite svårt att förstå exakt hur jag kunde finna det så glädjande att hon fick tjänsten, men jag antar att det var för att hon är trevlig, jag tycker att hon var ett bra val och jag tyckte hon verkade så glad själv också.

Jag var tvungen att berätta det för Alice över lunchen, hur roligt jag tyckte det var, men Alice blev nästan lite förnärmad. Det visar sig att Marita, vår receptionist på ambassaden, också hade sökt, och det var ju trist att inte hon fick tjänsten. Det tycker ju jag med såklart, Marita är också jättesnäll. Alice sa att man helt enkelt får passa sig för vad man säger, och det kan väl jag hålla med om, det vet jag mycket väl. Fast samtidigt måste jag väl säga att jag tycker det är något långsökt att man inte ska kunna glädja sig åt andra, det är inget jag trodde jag skulle behöva passa mig för, så det såg jag inte komma. Sen var det lite svårt att välja om man skulle vara glad för Regines skull, eller ledsen för Maritas. Men men. Nu funderar jag på att se en film i sängen och sova tidigt, sen blir det plugg imorgon som gäller. Dagens bild är på veckans lite smått underliga bukett tulpaner.

Tre praktikanter i en

Vad jag inte tänkte på igår när jag satt och funderade på hur mitt liv skulle se ut utan Adam och Karin var ju såklart deras arbetsuppgifter. Fast vad är egentligen det mest logiska att göra när ens egen praktikant är ledig? Jo, man ger ju de(n) kvarvarande praktikanten/praktikanterna uppgifterna istället. Så kom det sig att jag idag var både Felicia, Adam och Karin. Jag läste morgontidningar, letade efter finansiella nyckeltal, skrev en text om politikern Thierse, skrev en text om slottsstiftelsen och guidade. Slitsamt var det. Så nu sitter jag hemma och känner mig helt slutkörd. Jag kan helt enkelt konstatera att det fanns inte mycket energi över till uppsatsen när jag väl kom hem, fast jag skickade iväg den ändå. Det är nog läge att få lite kommentarer nu, så hinner jag ändra/förbättra uppsatsen i ett tidigare läge och blir inte lika ledsen när jag får en fördubblad arbetsbörda. Tänker jag mig. Det känns i alla fall som att en ledig onsdag den här veckan kommer sitta fint för min del. Eller ledig och ledig, jag kommer nog nästan jobba lika hårt som pappa. Även om det är svårslaget.

Efter att ha seglat upp på förstaplats i antalet guidade turer (tror jag, jag konkurrerar annars med Adam om den platsen) är det bara att konstatera att jag kommer nog inte att få någon present som tack. Alice fick ju en designad bricka, men det var nog bara ett undantagsfall. Jag har hursomhelst inte fått något annat än varma tack, men det duger väl det med. Nu har jag hursomhelst inga fler inbokade guidningar på ett tag, och det är nog tur med tanke på hur mycket jag har att göra framöver. Imorgon blir det nya tag igen med ytterligare arbetsuppgifter, nya morgontidningar och ett fortsatt sökande efter finansiella nyckeltal. Jag kommer hursomhelst sova gott i natt. Jag lägger in en bild på dagens fantastiska fruktkorg, men det får kanske bli vid senare tillfälle, för nu ska jag nog ta och avsluta den här dagen med ett avsnitt och sen sova. Nya tag imorgon. Håll tummarna för att Ellen bara har positivt att säga om min uppsats.

Oavsiktlig vilodag

Jaha, det blev ju inte alls lika mycket gjort den här helgen som jag hade velat. Klockan är 22.05 och jag har inte ens läst igenom hela min uppsats för att kunna skicka iväg den till Ellen med förhållandevis gott samvete imorgon. Det får bli bakläxa på det imorgon är jag rädd, eftersom det var mitt absoluta minimikrav för helgens arbete. Jag var åtminstone tvungen att korrekturläsa. Nu är det ju bara så att när man ska korrekturläsa en uppsats på 20 sidor tar det både lång tid och mycket energi, speciellt om man ska fokusera på innehållet från början till slut och man redan har läst igenom den fem gånger tidigare i olika omgångar. Jag har nått punkten där jag inte längre reflekterar över vad orden betyder, utan bara om de är korrekta, vilket är illa. Då återupprepar man sig lätt eller säger saker som är lite galna. Så det blir som sagt att läsa igenom resterande del imorgon (när jag skulle gjort annat), vilket känns lite drygt och frustrerande.

Vad har jag gjort för något idag istället då? Inget nämnvärt intressant får jag väl säga. Tagit det (för) lugnt. Den bästa stunden av min dag idag var nästan när jag åt lunch, för jag var lika fruktansvärt hungrig idag som igår. Annars hade jag lite lätt ont i halsen efter gårdagen, det blir lätt så när man är ute och skriker för att göra sig hörd. Det var inte så roligt på den holländska festen visade det sig. Vi kom dit ganska sent efter att först ha hängt lite med Felix och hans vänner, och den holländska festen hade nog gjort sig bättre som förfest istället för slutfest. Där fanns en väldig massa människor klädda i orange (som de gör på sin nationaldag) och gott om smörig holländsk musik som alla utom vi sjöng med i. Lite småsegt med andra ord. Vi stannade inte så väldigt länge, och sen började vi den långa dryga resan hem eftersom festen var i andra ändan av stan. Ganska nära där jag bodde sist faktiskt, så det hade varit perfekt. Både jag och Whitney kom hem ordentligt i alla fall, även om det var kallt och rått ute. En ganska oproduktiv helg med andra ord, inte mycket vettigt gjort. Jag försöker intala mig själv att detta kan jag ta igen på första maj, men då får jag nog ta mig själv i kragen lite. Jag kanske kan gå hem lite tidigare på onsdag också, eftersom alla andra ändå har tagit ledigt. Möjligtvis är Alice där imorgon, men det känns lite som en 50/50 chans. Har Adam tagit ledigt kan likagärna Alice ha gjort det med, och Karin är ju i Sverige och firar Valborg i Uppsala. Så det finns viss risk att jag är helt ensam imorgon. Det blir nog ensamt i så fall, speciellt under lunchen. Nej, nu ska jag sova. Håll tummarna för en mer effektiv dag imorgon.

På språng

Hastigt och lustigt bestämde jag med Whitney att vi skulle ut och fira holländska nationaldagen tillsammans med holländarna, så nu är jag på språng. Det lär väl kanske bli ett längre blogginlägg imorgon, men här kommer en kortversion av dagens händelser i alla fall. Jag vaknade kvart över åtta imorse (av mig själv) och njöt verkligen av att ha så mycket dag framför mig att vara produktiv under. Så blev det inte. Istället gick jag upp, drack en kopp te, åt två mackor och såg på två tv-avsnitt på raken (!) Sen duschade jag och tänkte att jag skulle komma iväg till skoaffären tidigt. Väl på skoaffären konstaterade jag att jag inte har storlek 37, men inte heller 36, och tyckte det var jobbigt. Jag köpte ett par skor ändå, som jag tänkte att jag nog inte kommer få skoskav av. Hoppas jag. Sen vandrade jag hem i regnet, för här har verkligen varit skitväder idag. Väl hemma var jag hungrig så jag gjorde lite gröt till lunch. Det blev jag inte mätt av. Sen satte jag mig och letade efter data som inte fanns i en timme eller lite mer, vilket kändes som fruktansvärt slöseri med tid. Det var ju något jag behövde göra, men eftersom det inte gav resultat kändes det mest b. Efter ett tags nedslående icke-arbete (med datan) var jag så hungrig att jag började tro att jag skulle krevera. Så jag hade inget annat val än att ta fram köttfärsen jag skulle använda på måndag ur frysen och göra spaghetti med köttfärssås. Så skar jag mig på lökskalet under tumnageln när jag skalade lök också, det var bittert. Hursomhelst (om vi snabbspolar lite eftersom ingen läser detta ändå enligt besöksstatistiken) så satt jag och kände mig beklämd över att jag inte hade något liv och inte lever medan jag är ung. Så jag smsade Whitney och frågade om hon ville fira den holländska nationaldagen med mig. Hon nappade och inom tio minuter ångrade jag mig bittert. Ingen tidig morgon imorgon, en lång dryg resa hem ikväll i regnet kall och våt och bara allmän jobbighet. Usch, usch, usch. Fast mamma sa att man ska tänka positivt och bara "go with the flow", så nu sitter jag här snart redo att gå, men ändå redan sen. Som sagt längre blogginlägg imorgon. På återseende!

En fredag

Så var ännu en fredag över och jag är lite, lite närmre min hemresa till Sverige, den svenska sommaren, loppissäsongen och arbetslöshet. Mamma tycker det är nedslående att prata med mig när jag säger så, men det är ju sant. Idag var en förhållandevis produktiv, men lätt stressig fredag. Jag fick ganska tidigt på morgonen in en separat specialbeställning på veckobrevet med önskan om att det skulle skickas ut innan tre från chefen på EU-enheten. Han ville inkludera det i ett underlag inför nästa vecka. Det kändes ju lite smickrande med tanke på att jag i ärlighetens namn börjat betvivla att någon läser det (alla stora nyheter skrivs det ju om i DN ändå), men samtidigt lite jobbigt. Jag var ju inte riktigt nöjd med det jag hade till veckobrevet igår, och jag var en bit ifrån klar också. Så det var bara att intensivjobba under förmiddagen som återstod. Tyvärr var jag tvungen att sitta med i ett möte som jag lite nervöst frågade om det skulle vara länge. "Nejdå" var svaret jag fick. Det tog en timme. Gissa om jag satt som på nålar under sista kvarten när min mage dessutom började kurra för att jag var hungrig. Jag fick hjälp av Catharina med mycket, så det löste dig hursomhelst, även om jag nog hellre hade velat göra det själv. Det kändes inte så mycket som mitt verk i slutändan, och det är ju alltid lite trist. Men men.

Efter lunch tog jag mig i kragen och ringde återigen angående det svaret från regeringen som Mats hade bett mig leta upp. Nu hade det nämligen gått snart tre veckor sen regeringens presstjänst lovade mig att skicka det, och det var ju bara att acceptera faktumet att det inte skulle hända. Så lagom till att Mats kommer tillbaka från sin sjukledighet (måndag enligt det senaste jag hörde) fick jag helt enkelt ringa igen, för femte gången i rad eller så. Väl framme (och frustrerad över att min tyska är sämst) blev jag upplyst om att de tyckte inte alls att de borde hjälpa mig med det, utan det var en fråga som borde behandlas av förbundsdagen. Och så började växelsurfningen igen. De kopplade mig till förbundsdagen som i sin tur kopplade mig till miljöpartiet. Sen började det hända saker. Miljöpartiet bad mig maila deras infomail, vilket lite fick mig att tänka "been there, done that" eftersom det var mer eller mindre exakt det regeringens presstjänst sa till mig. För tre veckor sen. Hör och häpna var dock miljöpartiet världar bättre än regeringen, de återkom med svar inom en kvart. Helt fantastiskt va? Så nu kan jag helhjärtat fokusera på min uppsats imorgon, utan att bereda mig på en framtida utskällning för att jag är helt inkompetent som inte ens klarar av att ringa ett telefonsamtal. Imorgon blir det uppsatsskrivande som gäller och förhoppningsvis gör jag mirakulösa framsteg. Det blir nog även en promenad till "skocenter" som ligger tio minuters gångväg från där jag bor. Det förefaller vara en relativt stor skoaffär och kanske, kanske det är där jag äntligen hittar ett par svarta ballerinaskor jag kan ha på kontoret. Håll tummarna. Vi får se om Whitney hör av sig angående bio imorgonkväll som vi bestämde förra veckan. Jag har mailat henne, men utan att få svar, så hon verkar upptagen. Dagens bild är ett vårtecken från ett somrigt Berlin lagom till att temperaturen sjunker från 25 till 10 grader under helgen. Perfekt uppsatsväder. God natt alla.

Ute och hälsat på världen

Det är ju inte så att jag aldrig går ut och träffar andra människor, men det händer väl förhållandevis sällan. Så kan man nog säga utan att överdriva. Fast den här veckan har jag hittat på saker på både måndagen och torsdagen, och jag har rent av planer för helgen också. Jag börjar känna mig riktigt social. Det gäller bara att hålla koll på att man inte seglar iväg helt från det som är viktigt. Uppsatsen alltså, för det måste ju vara det som är meningen med livet med tanke på hur mycket av min tid och energi den tar. Idag var jag hursomhelst ute och åt thaimat med Kaela och en av hennes vänner från Holland. Det hela började lite fel med att min buss aldrig kom (varför händer det alltid mig och när jag jag lära mig att vara tio minuter tidig istället för att sikta på en buss som är framme prick?), och väl där så hade vi missförstått varandra så jag var på fel plats. Sånt som händer, men det löste sig. Jag behövde bara gå en station och det gjorde nog mitt stegräkningsresultat för dagen gott. Kaelas vän var riktigt trevlig och visade sig fantastiskt nog vara en praktikant på det Berlinbaserade företaget Transparency International. Detta kanske inte låter fantastiskt för någon annan, men för mig var det verkligen ödet. För vad är det för index jag använder mig av i min uppsats för att mäta korruption? Jo, just det: Transparency Internationals index CPI. Så nu fick jag tillfälle att ställa henne en massa frågor som hon inte kunde svara på, men lovade kolla upp. Som sagt, ödet. Utöver det att jag plågade den stackars holländskan med min uppsats hade vi riktigt trevligt. Vi pratade om allt mellan himmel och jord och verkade underhålla mannen bredvid oss ganska bra med vårt samtal. Fast thaimaten var väl lite sådär. Vi bestämde oss hursomhelst för att ses snart igen, eftersom vi hade så trevligt.

Dagen på jobbet förflöt väl mer eller mindre som vanligt. Jag inledde dagen med att känna mig ganska effektiv, men någongång efter lunch gick det lite utför. Dels kom jag in i den korta stunden efter lunch där jag bara känner mig så trött framför min egen dator i mitt hörnkontor längst bort i korridoren. Sen började jag må lite illa också. Det blev nog lite för mycket sallad för min del idag, och sojakorv är nog inte riktigt för mig. Som tur var repade jag mig lagom till torsdagsfikan, även om jag kände mig lite smånere för att jag tappat mitt flyt jag hade under början av dagen och inte riktigt visste vad jag höll på med längre. Dagens torsdagsfika var självbetjäning eftersom Thomas och Anja från tullen skulle ha fixat fika men var på tjänsteresa. Det blev cheesecake och små krämfyllda bollar, eller vad man nu skulle kalla dem. Helt okej, men oklart om det var den bästa fikan. Det var å andra sidan verkligen inte den sämsta heller. Jag hann även guida en grupp besökare, vilket innebär att jag har guidat under fyra av veckans fem arbetsdagar. Alla tyckte att det lät väldigt mycket när jag sa det under fikan, men jag fick bara förklara som det är, att jag värmer upp inför det riktigt viktiga besöket - när släkten kommer på besök om två veckor. Imorgon blir det att jobba på veckobrevet som gäller, även om det kanske inte känns som det bästa jag skrivit. Vi får väl se vad jag och Catharina lyckas göra av det. Mats var sjuk idag igen och ska tydligen vara sjukskriven hela veckan. Nu lir det ett avsnitt för mig och sen läggdags tidigt.

Arbetsmyra

Flitig värre har jag varit idag. Jag har mer eller mindre jobbat non-stop, möjligtvis med undantag för min normala svacka kring ett/tvåtiden då jag brukar sitt och somna. Jag har hunnit skriva så mycket som 1000 nya ord på min uppsats och lägga in två av tre statistiska delar, det är det jag är mest stolt över. Nu är uppsatsen 6343 ord lång (minimumgränsen är 11000) och börjar nästan arta sig så pass bra att Ellen (min handledare) kan få ett nytt utkast förhållandevis snart som hon ville. Mitt mål var att hinna klart med den i april, och det är väl kanske inte något som förefaller vara alltför troligt fortfarande, men det känns ju inte som jag är världar bort heller å andra sidan. Lite småskrivande imorgon med och sen kan jag skriva ihop ut den på fredag och försöka få den lite mer sammanhängande. Som ni märker är jag ganska optimistisk för en gångs skull. Det återstår väl bara att se om Ellen är lika entusiastisk över det jag åstadkommit som jag är, det var hon ju inte sist. Fast jag ska väl inte klaga, det är trevligt med en handledare som läser vad man skriver för en gångs skull.

Självklart har jag även hunnit med en del annat idag. Jag läste ju morgontidningarna som vanligt och sen småfixade jag med lite annat innan det var dags för lunch och dagens guidade tur. Guidningen skulle vara någongång strax efter tolv, vilket innebar en tidig lunch för min del. Som tur var kunde både Adam och Alice tänka sig att äta tidigare idag, och Karin skulle äta lunch med näringslivsgruppen efter att ha antecknat på deras möte, så det löste sig ganska bra. Gruppens föredrag drog över tiden lite grann, så det blev ännu en hetsguidning för min del. Den andra den här veckan. Jag har ju guidat en besöksgrupp om dagen än så länge den här veckan, så man kan väl säga att jag börjar få lite rutin. Jag fiskar väl lite efter presenter antar jag, men det är inget jag räknar med. Fast drömma kan man ju alltid. Lite oklart vad det var för människor jag guidade idag egentligen, men det var diverse människor från företagsvärlden. De var rätt högt uppsatta fick jag ett intryck av, så jag hade nästan tänkt fiska efter jobb, men det är lite svårgörligt när man ska komprimera en halvtimmesguidning till en kvart, så det blev inget med det. Efter guidningen gick jag in i dagens mindre effektiva period innan jag slutligen tog mig i kragen och började pyssla lite med veckobrevet och mitt brev till kommande praktikanter. Sen tog jag mig friheten att gå hem fem minuter tidigare för att kunna äta kvällsmat och komma igång med mitt småpysslande på hemmaplan.

Väl hemma var det spaghetti med köttfärssås till kvällsmat och dammsugning som gällde. Jag lämnade en lapp utan för Stefans dörr imorse och efterlyste dammsugaren som han hade lagt beslag på under två veckors tid. Nu hade lägenheten nått min smärtgräns för hur smutsigt golvet kunde vara, så jag fick ge mig och be att han skulle ta ut den från sitt rum och sätta tillbaka den på sitt vanliga ställe. Jag får nog medge att Stefan har sin charm ibland, när jag kom hem hade han satt tillbaka den med en lapp där det stod "Den gömde sig". Jag skrattade till lite när jag såg det. Nu är klockan 20.58 (märk skillnaden!) och idag ska jag gå och lägga mig tidigt. På riktigt. Alltså blir det ett avsnitt nu och sen att borsta tänderna som gäller. Jag hinner nog till och med läsa lite innan jag somnar för första gången på flera veckor. Imorgon ska jag ut och äta middag med Kaela från amerikanska ambassaden. Hon är alltid så glad, så det blir säkert trevligt. Så vänta er inget tidigt blogginlägg imorgon, imorgon är jag ute och lever lite istället. 1000 ord rikare känner jag att jag förtjänar det.

Mysig dag

Nu är jag ensam på mitt kontor igen, det kommer nog bli lite tomt imorgon nu när Jan åkt. Han blev klar med allt han skulle i alla fall och hann till och med turista lite. Fast han tyckte inte att Stasi-museet var lika bra som jag gör, så det återstår väl lite att se vad resten av släkten tycker när vi åker dit. jag står dock fast vid att en guide gör väldigt stor skillnad. I övrigt var det en ganska lugn och skön dag på jobbet, kanske lite för lugn eftersom jag nästan satt och somnade. Mats var sjuk idag, så jag fick inte tillbaka någon text med kritik. Istället kunde jag läsa morgontidningarna som vanligt (även om jag hade lite svårt att hitta dem till en början, de hade fått fötter) och sen vandra över till Felleshuset med Daniel för en guidning av en grupp pensionärer. De var så mysiga så, och Daniels föredrag var verkligen intressant. Han svarade verkligen på folks frågor också, och jag fick svara på lite frågor jag med, så jag fick känna mig lite smart. Efter föredraget sen så fortsatte jag med att guida gruppen runt på ambassadkomplexet. Det blev lite olyckligt så att de hade stora väskor med sig, så en av dem fick stanna utanför med väskorna, vilket var lite synd. Annars var de väldigt nöjda, ledaren sa att hon hade följt med på tidigare visningar och ingen hade gått in på detaljer på samma sätt som jag hade. De gav mig alltså högsta betyg sa de, vilket var en ganska bra början på dagen.

Dagens lunch blev lasagne eftersom det var fisksoppa och vegetarisk bratwurst som var alternativen. Inga höjdare med andra ord. Efter lunch fortsatte jag småpyssla med lite diverse och tog en sista eftermiddagsfika med Jan innan han åkte. Det hela kändes som en helt klart godkänd tisdag, om det inte varit för att jag kände mig så fruktansvärt trött. Jag lovade dyrt och heligt att idag skulle jag minsann gå och lägga mig i vettig tid, men nu är klockan redan 22.24, så det återstår väl att se om jag lyckas hålla det löftet den här gången. Väl hemma efter min långa, men ändå ganska behagliga, arbetsdag var det uppsatsskrivning som gällde. Jag fick ett mail från min handledare med svar på mina frågor som avslutades med "jag ser fram emot att se ett utkast snart", vilket blev ett ganska brutalt uppvaknande från min uppsatskoma som jag lidit av under helgen som gick. Alltså var det inte annat att be för än att syna det jag skrivit än så länge ordentligt i sömmarna (det blev 500 ord färre och förhoppningsvis lite bättre) och sen börja lägga till ny text (det blev ungefär 500 ord till, så jag gick plusminusnoll.) Imorgon blir det ännu en visning av ambassaden för lite högt uppsatta människor inom industrivärlden och ännu mer uppsatsarbete som gäller. Återstår att se om Mats är tillbaka då. Nej, nu ropar sängen på mig. God natt alla! Dagens bild är på veckans tulpaner.

Tiden bara försvinner

Jag hade mycket, mycket att göra idag. Fast det gjorde inte så mycket, för jag fick nästan mycket, mycket gjort också. Nästan. Jag inledde dagen med att intensivjobba på min text om kvotering av kvinnor i tyska bolagsstyrelser (som jag egentligen ville avsluta i fredags). Sen skickade jag iväg den till Mats i hopp om att han inte saknat den innan jag övergick till att hetsläsa morgontidningarna. Efter det insåg jag att Mats tydligen var i München (jag började undra när han inte hade kommit och klockan var halv tio), så jag hade kunnat fundera över min text länge och väl innan han börjat sakna den. Så kan det vara. Klockan tio hade jag och Adam en inbokad guidning av pensionerade SVT-anställda som Adam nästan glömde. Och med nästan menar jag att han glömde den, tog sovmorgon efter att ha jobbat hela lördagen och sen klarade sig på håret. Känns lite som om Adam gör alla mina misstag, men har lite mer tur bara? Efter min guidade tur var klockan ungefär 10.45 och jag kände verkligen att jag jobbade snabbare än blixten. Jag fortsatte min effektiva dag med att skriva klart min rapport om bistånd, skicka iväg även den till (frånvarande) Mats, småfixa lite med mina anteckningar om vårt event, ha världens onödigaste möte om framtida guidningar bara för att Adam nästan glömde sin och småfixa med lite annat diverse. Låter som om jag hann med en skaplig mängd saker?

Efter jobbet mötte jag upp med Kia och Anniina från finska ambassaden för att gemensamt bege oss mot picknicken. Ingen av oss hade köpt någon mat, utan hoppades på att det skulle finnas ett bageri i närheten av Brandenburger Tor. Det gjorde det, men Kia som kom dit först (hon cyklade, vi tog bussen) konstaterade att där var lite väl dyrt, så det blev munkar för oss istället. Kanske inte världens nyttigaste kvällsmat/picknickmat, men det löste sig ganska bra eftersom alla andra hade med sig mat de bjöd alla på och därmed förutsatte de att våra munkar var köpta till alla (vilket de inte var egentligen). Så vi åt inte fullt så många munkar, men förhållandevis mycket annat istället (som andra hade med sig). Jag lyckades olyckligtvis hamna mellan den australiensiska praktikanten och hennes kompis. Det blev ganska tröttsamt eftersom den australiensiska praktikanten har ganska gäll röst och pratade länge och högt om saker jag inte alls fann intressanta. Man skulle kanske kunna säga att hon dominerade all konversation ganska bra, så jag blev ganska trött på henne ganska snabbt. Sen upptäckte jag även att tjejen som lagt upp en undersökning till sin masteruppsats i vår Facebook-grupp var där. Då fick jag lite dåligt samvete, för hon hade verkligen bakat goda hallonmuffins och var trevlig och lite blyg och jag svarade fruktansvärt drygt på hennes undersökning. Jag började svara på den med världens bästa föresatser, jag tänkte att jag skulle vara snäll, för jag vet hur svårt det är att få tillräckligt många människor att svara på undersökningar, och hon ville ha människor från hela världen. Så jag tänkte att jag från Sverige (ett land med förhållandevis få invånare) kunde ställa upp. Fast sen visade det sig att undersökningen var idiotiskt konstruerad, vilket jag anmärkte på i kommentatorsfältet, så den kunde knappast påstås ha någon form av statistisk signifikans. Men jag kunde ju kanske ha sagt det på ett trevligare sätt än vad jag gjorde. Jaja. Nej, nu är klockan mycket och jag är trött, så nu ska jag snart sova. Imorgon blir det nog en helt vanlig dags jobb, med extra hårt uppsatsskrivande efteråt eftersom jag idag knappt fick något alls gjort. Så kan det vara. Dagens bild är på jordgubbarna som följde med veckans fruktkorg på jobbet.

Sol, marknad och matte

På sistone har jag märkt att min väderapp på telefonen har haft mer fel än rätt, fast oftast på rätt håll i alla fall. Det vill säga att den förutspår dåligt väder, men sen blir det i själva verket vackert väder istället. Då blir man ju åtminstone positivt överraskad, även om det självklart inte är så roligt att släpa runt på ett paraply i onödan. Idag skulle det enligt min telefon vara mulet, men istället var det strålande solsken och jag fick tillfälle att använda mina nya solglasögon. Jag, Whitney och Felix möttes upp halv elva för att gemensamt bege oss från Bernauer Strasse mot Mauerpark. Väl där gick vi och strosade runt ganska planlöst bland alla diverse stånden. Felix var nog i ärlighetens namn inte särskilt road. Whitney hittade en sjal och en jacka och jag fyndade ett par shorts för två euro (som var på gränsen till för små tyvärr). Annars hade jag nästan behövt en jacka har jag börjat inse, den jag har börjar bli lite sliten. Vi blev inte väldigt långvariga på marknaden eftersom Whitney skulle börja jobba halv två, och var tvungen att börja bege sig hemåt redan halv ett för att hinna i tid. Trots det hann vi med en kaka i solen. Jag valde cheesecake som i ärlighetens namn smakade ganska skumt, så det gör jag nog inte om i första taget.

Väl hemma kring ett ungefär hade Stefan och Andrea fortfarande inte gått upp, nattugglor som de är. De lyckades härligt nog ockupera badrummet i en timme när de väl vaknade, vilket sammanföll perfekt med att jag var jättekissig. Så vi samexisterar i harmoni som vanligt, om det är någon som undrar. Igår när jag lagade kvällsmat kom Andrea inspringande genom ytterdörren flåsandes som om hon höll på att få en hjärtattack. Jag blev lite lätt ställd, så jag hälsade knappt utan stod snarare mest och stirrade på henne när hon snappade åt sig en skål med vatten och sprang ut igen. För tillfället är Andrea en av (sorgligt nog) flera personer jag har lite svårt för, så jag stod och begrundade detta lite för mig själv samtidigt som jag tyckte mig märka att jag hade blivit blöt om fötterna. Eftersom jag inte för allt i världen kunde förstå vad det vattnet kunde komma från så tyckte jag att jag måste inbilla mig. En stund senare upptäckte jag att Andrea hade spillt en stor pöl med vatten på hallgolvet, så det måste varit den jag hade trampat i. Lite irriterad blev jag kan man nog säga. Sen tillbringade jag en ganska ansenlig mängd tid med att fundera över vad de kunde behöva en liten skål (som bara kan ha varit halvfull när hon kom ner) med vatten till. Vi har ingen park i närheten och det satt inte och hade picknick på vår asfalterade gård heller. Sen kom jag på att de nog hade fixat med Stefans cykel, vad man nu skulle behöva vatten till då. Detta fick jag senare bekräftat när jag slängde min tomma mjölkkartong och såg en låda för cykeltillbehör. Oj, jag måste verkligen ha för mycket tid och/eller för lite att göra.

Tillbaka till nutid istället. När jag kom hem beslutade jag mig för att ta tag i något av det jobbigare, men ändå mer lätthanterliga, med min uppsats: Matten/statistiken. Det hela gick förhållandevis bra, även om jag insett att det finns en del brister i den statistiken jag hittat. Jag får nog ta mig i kragen och maila min handledare om det inom en snar framtid för att se om det är något jag aktivt behöver bekymra mig över eller inte. Nu börjar klockan bli mycket och jag ska läsa någon artikel, se på ett avsnitt till och sen sova tänkte jag. Imorgon blir det kanske picknick med några andra praktikanter (inte de svenska, de hade inget intresse alls av att gå). Jag har ingen aning om vad jag ska ha med mig för matsäck, så jag tror nog att jag köper något varmt att dricka på Starbucks som ligger i närheten och beger mig hem relativt tidigt. Fast en stund kan jag ju stanna tänkte jag. Återstår att se hur kul det blir.

Out and about with Whitney

Whitney har verkligen blivit min lördagskompis, och bara därför har vi planerat för två lördagar fram i tiden. Idag blev det shopping (för tredje lördagen i rad) och lunch. Min lista över vad jag behöver är fortfarande förhållandevis lång (jag fattas tex svarta ballerinaskor), men nu har jag lyckats hitta två par solglasögon i alla fall, så förhoppningsvis håller de ett tag. Ett par fick jag till och med av Whitney i förskottsfödelsedagspresent. Jag sa att jag inte förtjänar henne, och det är nog nästan sant till och med. Jag måste verkligen bjuda henne på fika snart eller nåt. Jag fick bo hos henne gratis, fick en blomma förra helgen och solglasögon denna. Hon är verkligen snäll. Utöver en längre tids vistelse på shoppingcentrat vid Gesundbrunnen hann vi även med lunch på en koreansk restaurang. Där blev det dumplings för min del och någon sorts plockmat för Whitney. Efteråt ville vi äta våfflor, men de hade ingen toalett, så det blev inte. Däremot hittade vi ett litet lustigt bås där man kunde lämna/hämta saker. "Beacuse sharing is caring" stod det på skylten. Lite mysigt udda sådär. Sen hittade vi även en vägg av silvriga band som vi bara var tvungna att stanna och fotografera oss själva med.

Vi hade på något sätt lyckats hamna i ett kvarter med fruktansvärt många svenska affärer, det kändes lite lustigt. Vi hittade Filippa K, Monki och COS i tät följd. Det fattades bara Weekend och sen hade samlingen av trendiga svenska affärer varit komplett. Efter att ha gått runt i affärer en lång stund och köpte solglasögon och ett armband hamnade vi slutligen på ett café i Prenzlauer Berg. Där mötte Felix upp med oss efter sin seglingslektion för lite kvalitetstid. Han verkade dock måttligt road av vår konversation, så vi var nog inte så intressanta. Lite trötta var vi nog med. Vi gick sen vidare mot Mauerpark eftersom de kände för att sätta sig i solen lite. Väl utomhus så insåg de det som jag hade anat redan tidigare, att det inte riktigt var tillräckligt varmt för att hänga i en park, så vi promenerade bara en liten bit istället. Sen satte jag mig på tunnelbanan hem, mot mitt stökiga rum och min uppmärksamhetstörstande uppsats. Nu sitter jag och funderar lite på vad jag egentligen ska ta mig för, eftersom inget känns särskilt frestande. Kanske jag rent av ska sätta mig med matten till min uppsats, det vore en utmaning som heter duga. Imorgon ska vi ses igen för att gå på marknaden i Mauerpark. Det återstår att se hur bra den är, sist tyckte jag den var ganska dålig, men då var parken mer eller mindre en enda lerpöl å andra sidan. Nej, nu ska jag jag vara lite produktiv hoppas jag.

Svårformulerat

Jag har haft väldigt mycket att skriva idag: två rapporter och ett veckobrev. För att inte räkna uppsatsen som är ett ständigt inslag i mitt liv. Trist nog har jag inte haft lätt att skriva idag, jag hittade liksom aldrig riktigt de rätta formuleringarna. Alltså har jag mest suttit och stirrat på mina texter idag, för att försöka komma på hur jag ska formulera dem bättre, utan att faktiskt komma på något. Lite segt sådär. Jan (min nya kontorskompis) tyckte nog också att han hade en lite seg dag idag. Som jag förstått det så hade han hoppats på att få mycket gjort idag så han kunde turista, men det blev inte riktigt som han hade tänkt sig heller. Det var många som behövde ha hjälp att installera saker, så han hann inte med så mycket som han tänkt sig.

Lunchen idag var lite b tyckte jag. Det vegetariska alternativet kändes sådär och köttalternativet var ingen höjdare direkt heller. Alltså blev det kålsoppa för min del. Jag skulle nog ha satsat på kötträtten med facit i hand. Veckobrevet kom i alla fall iväg i tid, efter en hel del redigerande. Mats var på konferens, så Catharina fick läsa igenom det istället. Idag var ännu en sån dag när jag ombeds maila det jag skrivit, vilket jag inte riktigt uppskattar av många olika anledningar. Fast man vänjer väl sig antar jag. Vid tre bjöd Jan på Aladdin-choklad som han hade haft med sig från Sverige vilket många uppskattade. Sen fastnade jag på plan ett när jag skulle bege mig mot mataffären och blev övertalad att följa med till Café am neuen See på after work. En lite lätt omväg till mataffären kan man säga. Det var däremot ingen som försökte övertala mig, eller ens fråga mig, om jag ville följa med ut, vilket inte gjorde mig så mycket i ärlighetens namn. Jag orkar med dem i lagom dos, så det räckte nog med after work ganska bra. Nu sitter jag hemma och har läst knappt en artikel till uppsatsen, men det är ju bättre än inget alls tycker jag. Imorgon ska jag luncha med Whitney, vilket nästan har blivit en stående lördagsaktivitet för min del. Nej, nu är det snar dags att sova. Imorgon lägger jag in lite bilder.

Trött, tröttare, Felicia

Ju tidigare jag går och lägger mig, desto tröttare blir jag säger jag efter att ha gått och lagt mig en hel kvart tidigare än vanligt igår. Inte hjälpte det inte. Så nu sitter jag i min fåtölj och undrar om jag lever eller om jag ligger i koma. Allt jag har gjort sen jag kom hem är att äta, prata med farmor och prata med mamma. Mer eller mindre. Jag har tänkt ganska mycket på min uppsats också, men inte produktivt tänkande av sorten som leder till stora insikter. Istället har jag snarare suttit och tänkt på den utan att nå några insikter (banbrytande eller ej) alls. Vi kanske kan kalla det intensivt tänkande istället så låter det inte alls lika tragiskt.

I övrigt skulle jag nästan vilja kalla Jan som jag numera delar kontor med för min lyckoamulett. Ända sen Jan flyttade in har folk kommit och bett mig om hjälp med saker på de mest trevliga sätt, vilket är trevligt som omväxling. Nackdelen är på sin höjd att jag som följd numera har jättemycket att göra imorgon, men förhoppningsvis är det förhållandevis snabbt undanjobbat. Jag behöver nog spara lite av min intelligens och energi till uppsatsen, för den lär ju ligga och vänta på mig efter jobbet imorgon med. Idag hade jag tänkt ha på mig en kjol och tunna strumpbyxor för att fira att det var 25 grader varmt (!), men det gick lite sådär. Knappen på kjolen gick nämligen av när jag skulle knäppa den, oturligt nog. Som tur är hade jag vägt mig kvällen innan, för annars kanske jag hade börjat noja lika mycket över att eventuellt ha gått upp i vikt som många andra på kontoret gör. Som det nu var kunde jag enkelt konstatera att knappen gick av för att tråden var gammal, och att jag inte hade en aning om vad jag skulle ha på mig istället. Efter snabbt överläggande blev det istället min fina mörkblå klänning från Esprit. Den är lite för fin för en vanlig dag på jobbet nästan, jag hade egentligen med den om vi skulle ha något lite högtidligare event. Fast sen tänkte jag "Varför inte, den gör ingen någon glädje i garderoben" och tog på mig den. Jag fick väldigt många komplimanger för den på jobbet i alla fall, så det var ju trevligt. Dagens fika ordnades som sagt av Magnus och det blev jordgubbsmuffins vilket många tyckte var gott. Jag tyckte det var sådär, lite som sockerkaka i muffinsform. Helt okej, men inte sensationellt. Jag var dock imponerad av att Magnus bakade själv, det är det inte alla som gör. Imorgon blir det veckobrev och en rapport åt Mats som gäller för min del. Han bad mig skriva den i min "nya lätta stil" vilket inte alls gav mig lite prestationsångest. Jag har ingen aning om vad min nya lätta stil är för något, så jag fortsätter nog skriva som vanligt och hoppas det kommer naturligt. Håll tummarna. God natt alla.

Lite semester hade suttit fint

Jag har haft ännu en händelserik dag idag, med en del humoristiska inslag, en del irriterande inslag och lite oväntade händelser. Lite som en välblandad påse med blandgodis kan man säga kanske. Dagen började med morgontidningar som vanligt och fortsatte sedan med att jag redan idag satte mig ner och började skriva på veckobrevet. Gissa om det berodde på hur stressigt jag hade det förra veckan. Helt bestämd att inte upprepa den upplevelsen föresatte jag mig denna veckan att vara ute i god tid. Kring lunch kom sedan IT-teknikern från UD som ska byta ut (nästan) alla datorer. Han behövde någonstans att finnas och gärna en stationär dator, vilket visade sig vara svårhittat på ambassaden. Jag råkade ju faktiskt ha en dator och ett skrivbord över sedan Adam lämnade mig, så jag erbjöd mig att adoptera honom i en vecka. Sagt och gjort flyttade han in hos mig med säkert 30 datorer och lite annat smått och gott. Vi hade det faktiskt ganska trevligt, även om det var flera som kom förbi och bad om ursäkt för att jag skulle behöva dela mitt kontor i en vecka, trots att det var jag som erbjöd mig. Det föreföll ju liksom vara den bästa lösningen på allas problem.

Lunchen idag blev schnitzel för en gångs skull. Jag brukar ju annars för det mesta äta det vegetariska alternativet, så Alice blev uppriktigt förvånad. Hon trodde jag var vegetarian. Detta trots att jag helt säkert kan säga att jag åt av älgsoppan när vi hade det, men det är väl ingen som reflekterar över vad äter särskilt ofta direkt. Karin var iväg och lunchade med Marika och bostadsministern på utflykt (orättvist nog), så det blev bara jag, Alice och Adam som åt lunch idag. Adam har gått in i sitt spar-mode igen och lever därför på soppa och sallad igen. Som tur är får han väl snart CSN igen. Annat spännande som hände under lunchen var att jag blev upplyst om att man inte kan säga "igår kokte jag kaffe åt Sveriges bostadsminister" på korrekt svenska, tydligen heter det kokade. Detta upplyste både Alice och Adam mig åt medan de kippade efter luft under ett mindre skrattanfall efter att jag hade försökt skryta lite inför de norska praktikanterna. Tji fick jag. Detta fick mig att återuppleva känslan av frustration jag känner när jag (som ärligt talat är något av en besserwisser) får min svenska rättad av någon som inte har svenska som modersmål. Det känns ju bara fel? Lite som när mamma lärde mig att säga "En barn" när jag skulle köpa barnbiljett på bussen för det betydde "En barnbiljett" och sen klev jag på bussen en dag och blev rättad av man med kraftig brytning som sa "Det heter ett barn". Det sved. I övrigt på ämnet Alice fick hon idag räkningen från vår cateringfirma i Felleshuset på dukarna som hon lovade att hon kunde fixa gratis till praktikant eventet förra onsdagen. 30 euro kostade de gratisdukarna. Men alla kan vi väl begå misstag, som att köra en serveringsvagn över en stengård och ha sönder en massa vinglas. Shit happens.

Efter lunch blev det sedan dags för mig och Catharina att bege oss mot förbundsdagen (riksdagen) och föredraget angående "Europäisches Semester" som Mats hade tipsat oss om. Lite oklart om vad det handlade om egentligen (får jag väl pinsamt nog erkänna), ungefär pengar, budget och fattigdom. Det var väl vad de pratade om, lite oklart vad den röda tråden var dock. Det hela var ganska långrandigt, men det var intressant att få sitta med och titta på rummet, människorna och broarna som gick utanför fönstret mellan de olika byggnaderna tillhörande riksdagen. Riksdagen är faktiskt ganska häftig inser man när man sitter och tittar på deras genvägar i luften. Catharina satt bredvid en representant för polska ambassaden som hade fräckheten att inte bara glömma stänga av ljudet på sin telefon (vilket kan hända den bästa), utan även att faktiskt svara i den när den ringde. Det hela hände så många gånger att till slut var det någon som visslade hennes ringsignal. Då hade jag svårt att hålla mig för skratt i alla fall. Efteråt gick jag den korta biten till Brandenburger Tor för att köpa en kall chokladdryck som var lite som en milkshake på Starbucks innan jag tog bussen hem. Nu har jag precis tvättat (Stefan lämnade äntligen tillbaka torkställningen!) och ska snart hänga min tvätt och (förhoppningsvis) göra lite framsteg med uppsatsen. Imorgon blir det en guidad tur för ekonomstudenter och torsdagsfika med hembakt av Magnus. Spännande värre med andra ord. Nej, nu ropar tvätten på mig. På återseende!

Händelserik dag

Oj, vad det finns många infallsvinklar till ett blogginlägg idag. Jag funderade över vad jag skulle ha med hela promenaden hem, så nu får vi se vad jag kommer ihåg. Idag var det tisdagsmöte, som det är varannan vecka på tisdagar. Ambassadören var och hämtade upp bostadsministern på Tegel, så det blev Torbjörn som fick hålla i det idag. Under mötespunkten offentlig diplomati bad Marika (Adams handledare) Adam att berätta om vårt praktikantevent förra veckan. Det gjorde inte mig så mycket, men Marita (vår receptionist) uppmärksammade att jag borde ha pratat istället eftersom jag hade planerat allt, och det tyckte jag var lite fint. Vi fick även veta mer om vår personalutflykt i maj. Tydligen ska vi få åka till en villa som tillhört en tysk konstnär och promenera runt lite där och fika. Sen bär det vidare mot en gård där de odlar sparris för sparrismiddag. Låter lite underligt? Vi praktikanter är i alla fall peppa på utflykt. Jag var lite nervös över att vi inte skulle få följa med efter att ha hört att de finska praktikanterna blev satta att bemanna växeln när finnarna åkte på någon form av hälsodag. Fast det hade jag inte behövt bekymra mig över, det var tydligen självklart att vi skulle få följa med, och det var ju skönt att höra.

Efter personalmötet hände det mest dramatiska den här dagen: Adam blev utskälld av Marika i trappan inför en hel del av personalen. Tydligen så hade han anmält henne fel till något event och lagt till en gäst som hon inte skulle ha med sig, och nu tyckte Marika att det här var minsann andra gången och hon hade pratat med Adam om detta förr och han behövde verkligen dubbelkolla saker med henne innan han skickade iväg svar å hennes vägnar. Jag stannade egentligen inte och lyssnade, utan gick med raska steg iväg mot mitt kontor. Man blir ju lite illa berörd av att lyssna på när andra människor som blir utskällda. Det var alltså inte det som var det sensationella. Nej, det sensationella var de andras reaktioner på Adams utskällning. Framförallt Alice, men även Karin. Adam fick ju senare berätta sin version av det hela under lunchen och prata av sig lite, vilket är fullt förståeligt att han behövde. Han menade såklart att det inte var hans fel att Marika var vag, och hon fick formulera sig tydligare om hon ville undvika missförstånd. Här spetsade jag öronen, för det var ju mer eller mindre exakt vad som hade hänt mig. Skillnaden var, om något, att jag faktiskt hade försökt be om ett förtydligande och inte fick något. Adam å andra sidan bara chansade och skickade iväg det svar han tyckte föreföll mest troligt (och det vet jag, för jag råkade sitta på hans kontor igår när han gjorde det). Alice och Karin var hursomhelst mycket upprörda å Adams vägnar. Fraser som "Hon kan verkligen inte behandla dig på det sättet", "Finns det något vi kan göra för att muntra upp dig?", "Så oförtjänt" och "Du vet väl att du är bra ändå?" haglade. Och jag sitter och stilla funderar över kommentaren Alice gav mig när jag (enligt min mening i alla fall) blev orättvist utskälld: "Du kanske ska köpa blommor åt honom?" En liten del av mig ville spänna ögonen i Alice och säga "Är du säker på att du inte tycker att Adam ska köpa en bukett blommor till Marika?", men mest var jag lite lätt fascinerad av det hela. Att de kunde reagera så olika på något som var så likt. Min kommentar till Adam var hursomhelst "Det kommer att kännas jobbigt någon dag, men efter ett tag kommer det kännas lite bättre", för det var mina visdomsord, samt "Jag kan inte fatta att du inte bad om ursäkt", för han hade tydligen tjafsat tillbaka. Lite intressant var även tanken att Marika kanske tog i lite extra för att hon själv blev avsnäst under personalmötet. Ond cirkel?

Resten av dagen tillbringade jag med att leta efter nästan osynliga notiser, skriva ihop en lista med tips inför nästa års praktikanter om de vill planera ett praktikant event, koka kaffe till Sveriges bostadsminister, leta upp vägbeskrivning till seminariet jag ska till imorgon i förbundsdagen och filosofera över livets besynnerligheter i största allmänhet. Jag passade även på att skriva ut det jag har av min uppsats än så länge innan jag gick hem, så nu ska jag snart sätta mig och läsa igenom det. Med det önskar jag alla en trevlig kväll och pappa grattis på namnsdagen.

Sommarvärme

Nu har våren kommit till Berlin, eller ja, nästan till och med sommaren. Vi har haft strålande sol idag och säkert 20 grader varmt. Ni kan nog själva föreställa er hur glassköerna såg ut. Återstår bara att se om det kommer hålla i sig, det är ju trots allt april, och det är nog inte för intet som det heter aprilväder. Annars har det varit en ganska lugn dag på jobbet idag, bortsett från att jag känt mig fruktansvärt trött bitvis. Jag måste verkligen börja gå och lägga mig i vettig tid igen. Jag minns den gamla goda tiden när jag senast skulle somna klockan elva, nuförtiden är det snarare tolv, och det märks. Så idag blir det nog läggdags tidigt och sen upp tio minuter tidigare imorgon och koka gröt till frukost imorgon, om jag orkar det. Det gäller att passa på att äta gröt till frukost, för de gångerna jag satsat på gröt till lunch på helgerna har jag ganska olyckligt nog lyckats pricka in tiden Stefan stiger upp. Det vill säga klockan två. Då brukar han gå fram till spisen för att se vad jag egentligen lagar (vilket jag inte uppskattar), se att det är gröt och kommentera "Fy vad äckligt" (vilket jag inte heller uppskattar). Fast jag som är en så mild och lugn person brukar kommentera "Du hade säkert tyckt om det om du smakat. För det är ju trots allt inte vanlig havregrynsgröt, det är havregrynsgröt med mosad banan och kardemumma i (jag brukar ta eventuella överblivna bananer ur fruktkorgen på fredagar) och det smakar ju nästan som efterrätt. Men inte tänker jag bjuda honom för den sakens skull. Fruktansvärt ohyfsat att säga att andra människors mat som man inte ens själv ska äta ser äckligt ut.

Annars är det ju tur att jag har Stefan ändå, för han bidrar ändå med lite spänning till min tillvaro. Man vet liksom aldrig riktigt när han kommer hem, om han har lagt beslag på något jag planerat mig använda mig av under dagen (som dammsugaren eller torkställningen, idag har han tagit båda), om han tänker eller inte tänker ta hand om sin disk i köket, om han ska laga mat eller när han ska laga mat. Värst tycker jag nog att det är när jag kommer hem från jobbet och Andrea har hängt i lägenheten hela dagen. Av någon anledning har jag börjat få ganska svårt för Andrea, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske det är för att hon aldrig fyller på toaletten med vatten efter hon spolat, fast det tror jag inte, för det har jag bestämt mig för att det innebär att inte jag behöver det heller. Jag tror snarare att det är den ljusa pipiga rösten hon lägger sig till med när hon pratar med Stefan, kombinerat med faktumet att nu sedan Stefan klippte sig så vet jag att det är hennes hår som man ser överallt i badrummet. Men men. Jag jobbar på att bli mer tolerant, ett litet steg i taget.

Det blev ingen tröja för mig idag, och därmed ingen bild heller. Jag åkte faktiskt till affären efter jobbet och den fanns kvar, men när jag provade den en gång till så var den inte lika fantastisk som jag mindes den, så den fick stanna kvar i affären. Jag fick mig i alla fall en härlig promenad i solen bland alla turister, och lyckades, tro det eller ej, motstå alla frestelser på vägen hem (crepes, snabbmat, glass). Jag stannade förbi affären på vägen hem och köpte ytterligare lite mer svamp till min kvällsmat för dagen och en ny yoghurt med smaken äpple/granatäpple, för den var verkligen hemskt god. Nu sitter jag i min mysiga stol och känner mig lite småtrött. Tvättandet och dammsugandet får jag spara tills imorgon, om torkställningen och dammsugaren har dykt upp igen tills dess. Förhoppningsvis håller vädret i sig även imorgon, även om jag har lite svårt att komma på vad jag ska ha på mig. Nu hade det varit välkommet med lite sommarkläder, men det får vänta en månad till, tills pappa kommer hit med dem. Nej, åter till uppsatsen. Dagens blogginlägg tillägnas farmor som är sjuk. Krya på dig!

Ute och cyklar

Jag tror att jag (återigen) har tappat lite fokus på vart jag egentligen är på väg med min uppsats. Detta trots att jag har skrivit en lapp med texten "INTE fattigdom som är ämnet!!!". Vad som mer konkret är mitt problem är att jag inte vet vad jag ska skriva (och hur), vilket jag på något sätt fått till att jag borde leta efter fler artiklar. Alltså har jag letat efter nya artiklar mer eller mindre hela dagen och sitter därmed nu (som följd) klockan 21.26 med ytterligare 30 artiklar att läsa. Problemet är bara att jag har börjat tvivla på om det är det som är mitt faktiska problem. Så nu har jag som sagt hur många nya, olästa, artiklar som helst och ingen som helst lust att läsa dem. Fast jag brukar ju ha ganska bra koll på vad jag gör (intalar jag mig själv), så de här artiklarna kommer säkert till stor nytta på ett eller annat sätt. I övrigt har jag segat mig igenom min söndag som vanligt. Sökt lite jobb inför sommaren och i allmänhet och lyckats banta mina att göra listor (plural) till en enda. Fast den nya listan var lite  vagt formulerad på exakt det sättet jag inte riktigt uppskattar. "Läs artiklar" är liksom inget man kan stryka så lätt, för det är inte tillräckligt specifikt. Så den lappen kan säkert bli långvarig, eller så slänger jag den redan imorgon när jag gjort en ny. Och mer intressant än så blir nog inte dagens blogginlägg. Imorgon blir det vårjacka som gäller för min del, utmana ödet och så. Sen får vi se om jag tar en sväng om Ku'damm efter jobbet och köper den där tröjan eller inte. Och hur veckobrevet står sig när man har tid att läsa det långsamt. Och med det som något av en fortsättning följer lämnar jag nog er för dagen, med detta rekordkorta inlägg. Dagens bild föreställer min lilla vägg där jag sätter upp mina post-its med saker jag ska göra.

Jobbigt sällskap

Idag har jag tyckt det har varit ganska jobbigt att umgås med mig själv. Sammanfattningsvis skulle man nog kunna säga att jag inte tycker att jag är en särskilt bra kompis. Självklart innebär inte detta att jag kan sluta umgås med mig själv för den sakens skull, så jag har tagit mig igenom dagen efter bästa förmåga ändå. Whitney och jag skulle ses idag för att fortsätta mitt sökande efter ett par svarta ballerinaskor och ha en mysig lördagsfika. Istället fick hon lyssna på min ganska långa sammanfattning av min lördag efter att jag (trots mina ansträngningar att komma i tid genom särskilt noga planerad resväg) kom en kvart sent. Vi lyckades inte hitta mina skor heller, för naturligtvis så hade de bara dem i fel storlek. Däremot hittade jag en t-shirt som jag verkligen inte behövde och som kostade 20 euro (vilket jag tyckte var oskäligt) med två giraffer som var fin. Den köpte jag naturligtvis inte, så nu har jag ändlösa möjligheter att ifrågasätta det valet. Whitney hade inte tid att umgås särskilt länge idag eftersom Felix (hennes pojkvän) har anmält sig till seglingslektioner alla lördagar framöver. Det var Whitney lite lätt irriterad över eftersom lördag är hennes enda lediga dag, så de skulle hitta på något tillsammans idag eftersom idag var deras sista lediga lördag på ett tag. Så kan det vara. Jag erbjöd henne hursomhelst att få beklaga sig över det nästa lördag om hon ville, eftersom jag hade varit så eländig idag. När vi skiljdes åt fick jag en rosa gerbera att ta med mig hem, eftersom Whitney tyckte att jag kunde behöva muntras upp lite, och det var fint.

Nu sitter jag ensam i mitt rum med alla mina att-göra-lappar och funderar lite på vad jag ska göra av mig själv. Jag ska inte gå på knytkalaset med de andra praktikanterna i alla fall. Dels för att jag känner att jag behöver sätta mig i karantän lite, men även för att jag verkligen inte har någon aning om ad jag skulle laga som är typiskt svenskt (temat är mat från ens eget land) och ta med mig och bjuda på. Sen har jag ju knappt lust att laga mat i mitt kök redan som det är, med tanke på att där är fullt med odiskad disk och aldrig känns riktigt rent. Istället blir det nog att snart laga kvällsmat (till mig själv) som gäller för min del och förhoppningsvis en del uppsatsskrivande. Det hade varit en välgärning som kanske hade fått mig att tycka om mig själv lite bättre. Vem vet, går det riktigt bra kanske jag åker tillbaka till affären och köper den dyra t-shirten till mig själv på måndag. Förutsatt att jag inte har skickat iväg ett fruktansvärt veckobrev och faktiskt gjort lite av det jag behövde göra under kvällen. Fram tills dess ska jag nog försöka vara lite bättre och jobba på att tänka lite mer positivt.

Besök hos Kanada

Fredag blev en ganska intensiv dag på många olika sätt. Jag fick det lite lätt stressigt med veckobrevet, vilket gjorde dagen ganska tung. Jag började med att stressleta artiklar inom ett ämne som jag under början inte hade bedömt relevant, men senare bestämde mig för att inkludera ändå. Det tog längre tid än vad jag hade råd med, så när jag klockan halv elva sprang över till Felleshuset för att möta upp med gruppen från Fritidsledarlinjen jag skulle guida efter Mats hade haft ett föredrag var jag lite stressad. Jag blev knappast mindre stressad, snarare mer frustrerad när föredraget drog över en timme, till halv tolv, och jag fick sitta och lyssna. När föredraget väl var slut hade jag insett två saker: 1.Min tid är den som är minst värdefull av allas, det är ingen som bryr sig om jag får sitta och vänta i en timme. Alls. 2.Min lunchrast låg farligt nära att ryka om jag skulle hinna iväg på besöket till kanadensiska ambassaden. Imponerande nog lyckades jag hålla en guidning med förhållandevis hög kvalitet trots tidspressen och var klar mer eller mindre exakt tolv. Väl klar skyndade jag mig för att leta upp de andra praktikanterna och gå på lunch, men det visade sig att de hade tagit en tidig lunch just idag och gått utan mig. När jag väl kom till matsalen hade de redan ätit upp, men sällskapade med mig medan jag åt.

Tydligen så hade de kommit på en radikal idé som de själva tyckte var helt briljant: De tyckte att vi kunde skita i att åka till den kanadensiska ambassaden och sluta tidigare istället. Jag som dels hade sett fram emot att gå, men även tyckte att det var lite moraliskt ifrågasättningsbart, blev lite paff. Fast samtidigt så tyckte jag innerst inne att de fick väl göra som de tyckte kändes bäst, men jag var ju inte på mitt bästa humör så det var inte den känslan jag förmedlade, trots att jag egentligen inte brydde mig. När de bad mig ljuga om någon skulle fråga mig om de följt med tappade jag istället humöret lite när de frågade varför jag inte också ville följa med dem på äventyr på stan och svarade helt enkelt att jag ville åka till kanadensiska ambassaden, och jag tyckte det var oärligt att ljuga. Det kunde jag kanske ha avhållit mig från att säga. Och sen sa jag att jag tyckte att om de nu inte skulle åka, så kunde de maila de kanadensiska praktikanterna och säga det i alla fall, dels för att det är artigt, men även för att det skulle bespara mig eventuella frågor från kanadensarna när jag kom fram. Det kunde jag också ha avhållit mig från att säga. Nu blev det dock inte så, och man kan ju alltid vara efterklok. Efter lunchen skyndade jag mig tillbaka för att göra klart veckobrevet, men hade fortfarande extremt ont om tid. Jag hann inte riktigt korrekturläsa det som jag önskat, och blev ytterligare lite stressad när Karin kom in på mitt kontor för att förklara vikten av att vi gick samtidigt, så att alla trodde att vi åkte till kanadensiska ambassaden tillsammans. Väl klar med veckobrevet gav jag det till Mats som sa att han tyckte det var ovanligt bra den här veckan, men att jag ändå skulle läsa igenom det en gång till innan jag skickade iväg det. Vilket jag gjorde och hittade två fel direkt. Jag hade skrivit den turkiska presidenten när jag menade den indiska presidenten och jag hade skrivit att Iran hade kärnvapen, något som faktiskt inte är säkert. Sen hann jag inte läsa igenom det igen, utan behövde verkligen springa till bussen, så det var inte mer att be för än att skicka iväg det och springa. Jag försökte säga till de andra att jag gick, men Karin var inte på sitt kontor, och ärligt talat så kändes det inte riktigt som mitt problem.

Jag sällskapade med norskorna till kanadensiska ambassaden, och de var ännu senare än vad jag var, så vi kom nästan lite sent. Väl där imponerades vi av deras svårfotograferade vattenfall och fick se på en ganska tråkig film. Vi fick även spela ett spel där man skulle svara på frågor om Kanada, vilket jag fann ändlöst svårt och tråkigt. Jag insåg att jag vet väldigt lite om Kanada, och inte har någon större lust att lära mig heller. Efteråt var det mingel och buffé som gällde. Jag fick veta att de hade fått tänka om helt efter vårt event eftersom de tyckte att vi hade förberett vårt event så bra, så deras ursprungliga idé inte dög. Alltså fanns där små kex med lax, en valnötstårta, en chokladtårta, muffins, färsk frukt och lite annat diverse. Förhållandevis trevligt, bortsett från att frukten legat framme lite så bananbitarna var lite bruna, och finskorna spekulerade om de skulle bli magsjuka av att äta lax som legat framme (oklart hur länge). Vi fascinerades även över faktumet att Kanada inte har en ambassadör till December och inte en enda av deras praktikanter var från Kanada. Efter eventet följde jag med de finska praktikanterna och åt och svarade på frågor som jag inte riktigt känner mig bekväm med såhär i efterhand. Att jag aldrig riktigt lär mig skillnaden mellan vad man kan säga och vad man inte kan säga. Finskorna sa jag inget såklart, men själv känner jag mig nog lite lätt besviken på mig själv. I stunden hade vi i alla fall roligt, och jag tycker att de är charmiga allihop. När jag kom hem klockan tolv var jag helt, helt slut efter vad som hade känts som en ändlöst lång dag, så jag somnade ganska direkt. Efter att ha stört mig på hur det såg ut i badrummet och förfasat mig inför att läsa igenom veckobrevet på måndag såklart.

Så många tankar, så lite tid

Ja, vad har jag egentligen haft för mig idag egentligen. Jag har kommit fram till att jag hinner tänka så väldigt många intressanta tankar om dagarna, men det är få som är så långvariga att man kan blogga om dem på kvällen egentligen. Idag hade jag en jätteintressant tanke vid elvatiden eller så, men jag kan inte för allt i världen komma på vad den var. Som tur är kommer jag ihåg det mesta jag gör även om jag inte minns allt jag tänker, och på så vis blir det ju för det mesta ett blogginlägg om dagen ändå. Imorse hade jag bestämt mig för att ignorera all disk från gårdagens event i sann "om-man-inte-ser-det-så-finns-det-inte"-anda, men det gick inte riktigt enligt planerna. För det första insåg jag att alla odiskade glasen stod på vår (Sveriges) serveringsvagn, och den är det ofta någon som behöver när man minst anar det. Alltså var det inte mycket annat att be för än att masa sig över till Felleshuset nästan det första jag gjorde på morgonen och börja fixa med glasen. Jag, Adam och Karin var helt inne på att frakta tillbaka alla oöppnade vin-, juice- och vattenflaskor, så vi såg inte riktigt när Alice började köra iväg med serveringsvagnen med glas, jag vet knappt ens hur hon kom upp för den lilla trappavsatsen, men någon måste ha hjälpt henne lyfta. Hursomhelst fattade hon det olyckliga beslutet att köra vagnen på egen hand över plazan (innergården), vilket resulterade i åtminstone ett trasigt vinglas och en massa människor som stod och plockade glasskärvor. Det hela gjorde lite ont i mig, för jag tycket det var så himla onödigt, men alla kan vi väl fatta olyckliga beslut ibland.

I övrigt var nog frågan om var vi skulle göra av den överblivna juicen det som tog längst tid att lösa. De andra ville sätta ner den i källaren direkt, medan jag (enligt mig med rätta) bestämt hävdade att det är idiotiskt att sätta ner juice i källaren utan att informera någon om det, för då kommer den bara bli bortglömd, odrucken och gammal. Detta dilemma tog oss en stund att lösa, tid jag egentligen inte upplevde mig ha eftersom jag låg långt efter med veckobrevet, men slutligen ringde vi upp Andreas (en av chaufförerna) som sa att han kunde ta hand om den. Sen tappade jag tålamodet lite (igen) när Alice helt enkelt bad mig att "uppdatera henne angående juicen". Jag som i allra högsta grad kände att jag befann mig på fel ställe visste inte alls vad jag skulle göra av den frågan. Jag ville säga "Den står där" och peka på den fullt synliga stapeln av juicebackar, men istället fick det bli ett något korthugget "Du får nog specificera lite vad du menar" eftersom jag antog att det inte riktigt var det första svaret hon var ute efter. Jag hade nog egentligen bara inte riktigt någon förståelse för varför jag konstant behöver uppdatera till henne som om hon är min chef när det egentligen är jag som håller i det hela, men det är väl klart att alla uppskattar att ha koll på läget.

Resten av dagen har jag tillbringat med att försöka uppdatera mitt magra veckobrev, men jag har även hunnit med torsdagsfika och att handla mat efter jobbet. Dagens fika anordnades av Karla som hade med sig kladdkaka med grädde och vinbär. Jag bangade vinbären efter att ha läst på DN:s hemsida att frysta bär sprider Hepatit A (i Sverige visserligen, men så gott är det inte med vinbär). Jag flängde vidare mot mataffären efter jobbet och lyckades både missa och hinna med bussen. Först missade jag den, och busschauffören vägrade släppa på mig trots att han hade rödljus och hade kunnat göra det. Det är andra gången det händer mig i Tyskland, så jag tror att det nog kan vara en principgrej här. Sen kom det en till buss direkt efteråt, så jag hann inte vara sur så länge som tur var. Väl på mataffären gjorde jag en del ganska intressanta observationer: Hur kan en yoghurt kosta två kronor? Hur bra är den om den är så billig? (Detta ledde till att jag köpte en yoghurt för tre kronor istället, den var mycket godare) samt Hur kan risgrynsgröt säljas i tertrapak som inte förvaras i kyldisk? (Detta resulterade inte i något alls, för den tanken slog mig inte förrän jag redan hade köpt gröten och var på väg hem). Väl hemma var Stefan hemma för första gången den här veckan och han hade klippt sig. Jag tar det som en personlig seger eftersom jag har starka förhoppningar om att detta innebär mindre hår på badrumsgolvet. Och varför blev det ett så långt blogginlägg idag? Jo, för att jag inte skriver på min uppsats. Detta blogginlägg tillägnas min mamma som föredrar korta blogginlägg och korta telefonsamtal. Over and out.

Det bästa praktikant-eventet någonsin...

...hade vi idag enligt våra gäster. Allt gick enligt planerna bortsett från att jag var jääättetrött hela dagen. Vi hann nätt och jämnt börja duka fram glas och fixa med namnbrickor innan de första gästerna började komma. Namnskyltarna var handskrivna och på intet sätt sorterade, vilket skapade viss förvirring när de skulle delas ut. Trots detta och Kias stränga instruktion att ingen fick hänga av sig sin jacka (för att vi inte skulle bli sinkade) så verkade alla ha trevligt. Den norska diplomaten Thomas höll ett fantastiskt välskrivet tal tyckte vi alla, och från svenska ambassaden hade vi bett Mareike tala istället för Marika (vårt kulturråd) eftersom Marika hastigt och lustigt behövde åka till Sverige. Sånt som händer. Efter att alla diplomaterna hade haft sina korta presentationer så påbörjade vi vår rundtur. Det blev lite krångligt med danska ambassaden som hade något specialarrangemang med anledning av något hästkapplöpningsevent i Aachen (tror jag det stavas) där danskarna ska vara partnerland och sponsras av Mercedes (eller BMW, jag minns inte vilket). De var hursomhelst ganska malliga över det. Dagen till ära hade de kungligt besök av prinsessan Benedikte (drottningens syster) och hennes dotter. Jag försökte påpeka att hon är halvsvensk, men det fick inte riktigt gehör. Vi hade alltså höjd säkerhet (två poliser med polishästar och fyra danska husarer, utan hästar) vilket innebar vissa svårigheter vid visningen av danska ambassaden. Fast det löste sig.

När vi väl var klara med rundturen så avslutade vi med lite mingel och en väldigt fin buffé om jag får säga det själv. Finland bidrog med vindruvor, Norge med kex, Danmark med ost och Sverige med vin, juice och vatten. Vi var nog nästan generösast? Men jag knyckte det som blev över av kexen och lite ost, så vi kommer kunna småäta på det även imorgon på svenska ambassaden, så jag känner mig ändå nöjd. Slutligen landade vi på någonstans mellan 60-70 gäster, vilket nog var rekord. De andra ambassaderna brukar inte vilja ta emot mer än 30 när de bjuder in, så vi satte verkligen ribban högt. Många sa att det var det trevligaste ambassadbesöket de har varit på under sin tid i Berlin, så vi gjorde ett bra jobb. Efter minglet blev det lite småstädande och sen drog vi vidare till Café am neuen See som ligger i närhet och är något av en Biergarten. Jag, Adam, Alice och Kristina delade på en pizza och satt och småskvallrade om lite av allt mellan himmel och jord. Tyvärr fick vi inte plats vid bordet med holländare/amerikaner/danskar och lite andra diverse nationaliteter, men norsk/svenskt mingel kan ju också vara trevligt. Efter det skulle de tydligen dra vidare till Kottbuser Tor, men vi svenskar valde att åka hem istället. Det hade trots allt varit en lång dag. Nu ska jag sova så jag känner mig lite mer utvilad imorgon.

Segt

Nu är jag tillbaka i min fas där jag inte kommer någonvart igen. Jag känner mig bara så fruktansvärt trött och seg, vilket är lustigt med tanke på hur lite jag faktiskt gör. Exempelvis satt jag precis och funderade på om jag skulle äta en macka och sen gå och lägga mig tidigt för första gången på ett tag, men då insåg jag att jag inte bloggat, så nu är jag fast här istället. Så vad har jag gjort för något idag? Huvudsakligen frustrerande saker skulle jag säga. Jag hetsläste tidningarna imorse, vi hade avdelningsmöte och sen började jag mitt sökande efter svaret som inte fanns. Först ringde jag förbundsdagen som kopplade mig till miljöpartiet. det var en återvändsgränd. Sen ringde jag förbundsdagen igen som kopplade mig till regeringens presstjänst. De kopplade mig lite fram och tillbaka innan även de kunde konstatera att nej, svaret stod inte att finna på hemsidan. Då bad de mig maila min fråga, så skulle de skicka svaret till mig när de hittade det.

Så enkelt skulle jag dock inte komma undan. 15 minuter senare studsade mailet med motiveringen att jag inte hade tillräckligt hög säkerhetsnivå för att kunna maila adressen jag hade fått. Lite udda sådär. Så jag testade att skicka min grammatiskt inkorrekta fråga en gång till. Även det mailet studsade. Då tog jag ett djupt andetag och tänkte vad skönt det måste vara för alla som slapp vara jag i just den stunden. Jag ringde med andra ord upp igen för att upplysa presstjänsten om att det inte gick att maila, de dubbelkollade att jag hade rätt adress (det hade jag) och bad mig försöka igen. Jag bad Helena testa att maila, hon lyckades inte heller. Då fick jag ringa upp en gång till för att be om ett faxnummer istället, skriva ut mitt ursprungliga mail och sen faxa in det till presstjänsten. Hur lång tid tog detta mig? Lång tid. Och har jag fått jobbat något nämnvärt med min uppsats idag? Nej. Alltså är det en något trött, frustrerad och hungrig Felicia som nu säger god natt med förhoppningen om att alla andra har haft lite mer flyt än vad jag har haft idag.

Vattenmeloner, kaniner och klimat

Idag fick jag kompensera lite för att inte ha gjort knappt något i fredags. Läsa igenom alla mina olästa mail som hade ansamlats under två dagar och en helg, skicka iväg veckobrevet, åka och handla med Adam, Andreas och Gry, läsa morgontidningarna efter lunch (!), sortera mina sparade tidningsartiklar från förra veckan, reda ut en del problem med vem som skulle tala på eventet på onsdag och börja leta efter något som Mats läst om i tidningen. Det sistnämnda var det jobbigaste, och resan till affären var det bästa. Jag, Adam och Gry hade ganska roligt inne på Metro (en enorm grossistaffär). Där fanns verkligen allt mellan himmel och jord, vilket innebar att vi vimsade runt där i säkert 45 minuter längre än vad någon av oss ursprungligen hade tänkt sig med Andreas (en av svenska ambassadens chaufförer) satt utanför och väntade tålmodigt på oss i bilen. Gry och jag adopterade några Lindt-kaniner som bara kostade en euro styck. Mina fick sen tillbringa dagen på mitt kontor medan jag slet vidare med allt som behövde göras. Frågan är bara hur man ska kunna äta något som är så sött med bjällra och allt? Det hela slutade hursomhelst med en resa tillbaka med bilen full av vattenmeloner (20 stycken till ett annat event, som inte ens ska ätas utan bara vara prydnad) och en sen lunch.

Efter lunch fick jag sätta tänderna i alla morgontidningarna och leta igenom hela förbundsdagens hemsida efter en fråga miljöpartiet ställt till regeringen. Mats sett det någonstans, men inte lyckades jag hitta det på vare sig förbundsdagens hemsida eller i någon av tidningarna som vi hade på kontoret. Sorgligt nog innebär det att jag måste ringa till riksdagen imorgon och fråga, vilket jag verkligen inte alls har lust att göra. Jag har ju knappt en aning om vad det är jag letar efter, så hur jag ska kunna förklara vad jag vill (på tyska) kommer bli en svår nöt att knäcka. Jag frågade Mats om han lite mer specifikt kunde säga vad det han hade läst om egentligen handlade om, varpå han sa "klimat", så vi får väl se hur mycket det kommer ge mig imorgon när jag ska växelsurfa. Och med växelsurfa menar jag bli kopplad från en person till nästa och till nästa, för nej jag har ingen aning om vart jag ska ringa heller. Mats föreslog att jag skulle ringa den som är ansvarig, vilket sade mig föga, så det blir växelsurfning som gäller. Sa jag att det kommer bli på tyska? Som om det inte är tillräckligt drygt att ringa till diverse växlar i Sverige, på svenska. Nu ska jag nog återgå till att sitta och småsova framför datorn i en timme till eller så, tills jag får sova på riktigt idag. Håll tummarna för att telefonsamtalet går bra imorgon.

Hemmasöndag

Söndag har blivit min hemmadag. Fast det är väl kanske inte så konstigt när man tänker på att mycket är stängt, men det känns ändå skönt. Då kan man göra allt nyttigt som man inte hunnit med under veckan och plugga, plugga, plugga. Jag har dock inte hunnit plugga så mycket som jag borde idag, men livet känns helt okej ändå. Inte hopplöst liksom. Den goda stämningen höll i sig till ungefär tre i eftermiddags, då kom Stefan och Andrea hem. Livet kändes bara helt plötsligt lite som om det förlorade sin guldkant lite, men jag ska inte klaga på dem för mycket, de är ju trots allt inte otrevliga. På sin höjd lite dumma, inte de skarpaste knivarna i lådan. De skulle såklart tvunget ställa sig och laga mat precis samtidigt som jag hade börjat koka mitt ris till min kvällsmat. Jag kände att jag inte fick plats längre, så jag lämnade i köket i några minuter. Självklart felbedömde jag värmen som jag ställt in spisen på (gasspis) så Stefan knackade på och påminde mig om riset. Fast när jag väl kom in i köket så blockerade de båda spisen så att jag inte kunde flytta på riset. Små triviala störningsmoment liksom, men de flyttar ju på sig när man ber dem, så egentligen kan jag kanske inte beklaga mig. På ämnet Stefan så lyckades jag även komma på vad han gjorde med tvätten från i fredags över helgen utan att använda sig av tvättställningen. Han bredde ut den våta tvätten på sin säng. Snällt, men lite dumt skulle jag sammanfatta det hela som. Våt tvätt kan man väl ändå inte torka genom att bre ut den på sin säng? Det innebar ju hursomhelst att han inte la beslag på tvättställningen över helgen, och det var ju snällt. Nej, nu ska jag förbereda mig inför veckan som kommer, förhoppningsvis blir den lika härlig som helgen som gått.

En bra dag

Jag minns inte riktigt varför, men tidigare under veckan hade jag en stund när jag kände att nu fick det verkligen bli lite lättare att vara jag. Idag blev det äntligen det. Jag har haft både roligt och fått jobbat en del idag, och det får man väl nästan säga är en ganska perfekt dag? Det blev ganska sent igår eftersom jag valde att åka hem till Kristina (en av de norska praktikanterna), men vi hade roligt. Jag var den enda svensken, men alla norskorna var där, två av finskorna och ytterligare några norska från deras ambassad och några danskar. Sammanfattningsvis kan jag säga att danskarna förstår fortfarande inte ett ord av vad jag säger, jag blev utnämnd till den av de svenska praktikanterna som det är lättast att förstå, vi kollade på Kristinas semesterbilder från Mexiko och jag fick höra en rolig historia av Vilde om hur hon blev förföljd av en brasiliansk dvärg som hette Rodrigo. Festligt värre med andra ord, men jag orkade gå upp tidigt (nio) imorse ändå, trots att jag inte somnade förrän halv tre ungefär.

Imorse bar det av mot stan för att träffa Whitney för att äta brunch. Jag hade spetsat in mig på amerikanska blåbärspankakor, men vi hamnade på något sätt på ett amerikanskt turisthak och inte det stället jag hade letat upp min min guidebok. Fast frukosten blev helt okej ändå, och min guidbok är inte så betrodd längre ändå sen den vilseledde oss helt när vi skulle hitta Stasi museet. När vi var klara med frukosten så gav vi oss sen ut det smått bisarra vädret (omväxlande snö/regn) på jakt efter vårskor och lite allt möjligt. Whitney är verkligen inte den som impulsshoppar direkt, så jag kom hem med ett par skor (dock inte den sorten jag ursprungligen tänkt mig) och en ansiktskräm. Mer eller mindre exakt det jag hade tänkt mig med andra ord. Jag hittade en jättefin kofta som jag avstod (den kostade 35 euro, det kändes dyrt) och kunde inte hitta ett par bra svarta ballerinaskor eller en svart topp av den modellen jag ville ha. Fast vi hade roligt ändå.

Whitney och jag skiljdes åt med ett halvt löfte om att höra av lite senare för att kanske gå ut och äta tillsammans hon, jag och Felix. Fast så blev det inte. Istället så gick jag och handlade mat så jag klarar mig även imorgon, blommor som livar upp mitt rum lite och sen stannade jag hemma resten av kvällen. Jag känner mig ganska nöjd med det beslutet, för jag är trots allt lite trött efter kvällen igår. Dessutom har jag varit väldigt produktiv under min hemmakväll. Jag har hunnit tvätta, tömma diskmaskinen, fika, skriva lite på min uppsats, städa mitt rum och laga kvällsmat. Det låter väl ändå inte om fy skam? Nu ska jag snart gå och lägga mig tidigt och sen sova tills jag vaknar av mig själv imorgon. Det ska bli riktigt, riktigt skönt. Sen blir det uppsatsmys (visst låter det trevligare än uppsatsskrivande?) och att njuta av mina sista timmars frihet innan Stefan kommer hem som gäller för min del imorgon. Och jag är fortfarande sämst på att ta kort, så det blir ingen bild idag heller. God natt alla!

Fullständig koll

Ännu en dag utan internet på jobbet. Väldigt stressigt för stackars Helena som är IT-ansvarig, och väldigt dött för många andra. Inget veckobrev, inget rapportskrivande och inget vettigt att göra. Tanken att jag kunde ha stannat hemma i min pyjamas och kollat på TV slog mig flera gånger. Istället blev det småknåpande på ett veckobrev jag visste att jag inte kunde få iväg samt att sitta och stirra ut i tomma intet som gällde för mig idag. Att det var så mulet att det inte kändes som om det var dag en endaste minut idag hjälpte knappast heller. Kring halv tre frågade jag Mats om det var något han behövde ha hjälp med, men han hade precis som alla andra inget att göra utan internet, så han sa att jag fick gå hem om jag ville. Fast sån tur hade jag inte, för Adam och jag skulle guida ett gäng konfirmander från Jönköping idag. Vad man nu behöver åka till Berlin för när man ska konfirmeras, men något måste de väl locka med antar jag. Att jag fick gå hem tidigare öppnade åtminstone upp för ett samtal med min uppsatshandledare på Skype, om jag skyndade mig hem. Guidningen skulle nämligen sluta fyra, så då skulle jag nätt och jämnt hinna hem till halv fem.

Trist nog så var konfirmanderna en kvart sena, så det såg helt plötsligt ganska dystert ut rent tidsmässigt. Karin var snäll nog att hoppa in för mig, trots att hon verkligen inte ville. Jag tror hon kanske tycker att det är lite jobbigt att guida, men hon sa inget om det och jag frågade inte. Jag fick springa till bussen, och sen springa hem, men jag (till skillnad från konfirmanderna) hann hem i tid. Jag och Ellen (min handledare) pratade i nästan en timme, och nu känner jag mig ganska mycket klokare, men jag drar mig för att börja skriva. Då kommer jag komma på alla saker jag trodde jag förstod, men ändå inte förstår egentligen, så jag sitter mest och njuter av att ha fullständig koll för tillfället. Detta innebär inte bara att jag är ovillig att börja skriva igen, utan även att jag inte är så sugen på att bege mig ut för att träffa de andra nordiska praktikanterna. Vi får väl se hur det blir med det, något borde jag nog ta mig för. Fast fem minuter till kan jag nog sitta här och bara göra ingenting.

Frånkopplad

Jag har egentligen ingen koll på exakt vad jag gjort idag. Jag pratade med Mats om att jag fattades informationen som han tagit del av på de två mötena jag missat och han bad mig leta efter den på internet. Jag svarade att det hade jag redan gjort och det fanns inte, varpå han sa att vi kunde diskutera det senare. Jag skrev även ihop ett utkast till veckobrevet och fick feedback på det. Just när jag skulle börja skicka iväg ungefär sex mail till de som anmälde sig sent till eventet så dog internet. Detta ledde till en lätt allmän hysteri. Tydligen så hände exakt samma sak förra hösten (tror jag) och då var ambassaden utan internet i mer än en vecka. Därför installerade man en backup-lina, så att detta verkligen aldrig skulle hända igen, vilket det ändå tydligen gjorde. Efter det fann jag det ytterst svårt att få något vettigt gjort alls. Jag kunde inte fortsätta på min klimatrapport, veckobrevet var redan klart och jag kunde inte besvara mina mail. Alltså satt jag och gjorde en väldigt detaljerad att-göra-lista istället som jag senare prompt glömde kvar på jobbet innan jag gick hem. Man skulle därmed kunna säga att jag hade en helt meningslös eftermiddag. Torsdagsfikan idag var det Daniel som hade hand om, och han kom in särskilt från sin semester för att bjuda på fika. Detta tyckte jag verkade helt sensationellt, men tydligen så hade han missat att ta med fika under hösten, så han det var verkligen hans tur.

När jag kom hem fortsatte jag mer eller mindre i samma tidsslösiga anda och satt mest och gjorde ingenting. Eller rättare sagt: Funderade över vad jag borde göra utan att faktiskt göra något. Sen insåg jag att det enda sättet jag kommer få klarhet i vad jag ska göra med min uppsats är ju att faktiskt skicka iväg ett mail till min handledare och fråga henne. Det är ju något som jag i allra högsta grad kunde ha gjort igår om jag bara inte hade känt mig så apatisk. Nu håller vi tummarna för att hon svarar till imorgon så jag kan jobba lite under helgen. Tiden går verkligen jobbigt fort tycker jag.

Höja den akademiska nivån

Berlin har börjat göra en vana av att vara soligt på förmiddagen och sen mulna till under eftermiddagen, vilket man kanske skulle kunna säga återspeglade min dag ganska väl. I förmiddags satt jag och fixade med planeringen av vårt event nästa vecka där vi bjuder in praktikanter till de nordiska ambassaderna. Sanslöst nog har vi lyckats närma oss vårt maxtak på 60 deltagare i rasande takt, innan påsk hade vi knappt 20. Det dramatiska ökningen består så gott som uteslutande av ett tillskott på 25 deltagare från tyska UD (Auswärtiges Amt). Lite smått road av detta var jag, ända tills efter vi praktikanter från nordiska ambassaderna som arrangerar det hela hade haft lunchmöte. Då insåg jag hur mycket snacks vi skulle vara tvungna att köpa för att det skulle räcka till alla, och hur mycket besvär det skulle medföra att faktiskt ha 60 gäster. Hade vi istället haft säg 40 deltagare så hade vi kunnat köpa bättre (läs dyrare) tilltugg och sparat in på disk. Men nu har vi inte tio deltagare från Auswärtiges Amt, vilket jag under eftermiddagen kom fram till vore idealt, utan 25. Och det är bara de jag har lagt till, jag har ca fyra till som har anmält sig, men som jag funderar på att säga nej till. Vi kan väl ändå inte bjuda hela tyska UD på fika, så generösa är vi nog inte.

För att komplettera min smådystra eftermiddag fick jag tillbaka min uppsats med en massa kommentarer som jag inte alls förstod. Kort och gott skulle jag höja den akademiska nivån (vilket jag knappt vet vad det betyder), ändra strukturen och kasta om allt. Det är nog inget av det jag skrivit som är helt värdelöst, men jag skulle korta ner det (jag som var så stolt över mina 3200 ord) samt kasta om och döpa om alla styckena. Kommentaren om att höja den akademiska nivån tror jag var knuten till kommentaren om att jag skulle använda mig av mer akademiska källor, vilket jag inte riktigt vet vad det innebär heller. Papers och böcker tror jag, och alltså inte working papers, tidningsartiklar och hemsidor. När hon sammanfattade mina källor på det viset så kan jag faktiskt också hålla med om att det låter lite som en mellanstadieuppsats. Bortsett från working papers, de ser jag inte vad det är för fel på. Karin tolkade det emellertid som att jag borde använda mig av mer högtravande engelska, men det tror jag inte är mitt problem.

Alltså har jag suttit och letat efter nya (mer seriösa) källor och letat upp en massa gamla uppsatser av andra studenter för att studera deras uppsatsstrukturer. Och nu är jag trött. Imorgon kommer Mats tillbaka från sin semester, så att hoppas på att morgondagen blir en dag med bara sol är nog att hoppas på för mycket. Jag ska försöka att klämma in att fråga honom om han tog några anteckningar på mötet jag missade samt lämna in det jag skrivit än så länge på miljörapporten. Jag har läst igenom den otaliga gånger, och tycker själv att den är ganska kass för att vara helt ärlig. Att Mats då ska tycka att den är vettig är väl tveksamt, antagligen så anmärker han att man ALLTID ska läsa igenom saker man skriver FLERA gånger. Imorgon kanske är dagen jag erkänner att jag faktiskt har läst igenom den FLERA gånger och därmed öppet erkänner att jag är helt blåst. Eller inte. Vad skönt det ska bli med helg. God natt alla.

Nästan semester fast ändå inte

Jag har haft en ganska bra dag idag skulle jag säga. Nästan hela min avdelning är på påsklov så det har varit så lugnt, så lugnt så. Bara jag och tre till, resten är borta. Vindruvor i mängder åt alla med andra ord. Till och med Adam var borta idag, han mådde tydligen inte så bra. Så jag har hunnit läsa tidningarna i lugn och ro, svara på alla som tackat ja till att komma på vårt event nästa vecka, jobbat lite på min klimatrapport och en del annat smått och gott. Personalmöte hade vi idag också, men det var ganska segt. Många såg ut att aktivt lida efter 45 minuter när Marika började recitera en dikt av Stagnelius, jag satt och var hungrig, men kunde ändå småskratta åt alla andras plågade ansiktsuttryck. När klockan började närma sig elva var jag inte längre hungrig, utan fruktansvärt hungrig, så det blev ingen liten soppa för mig idag inte. Det blev spaghetti bolognese istället, men jag kompenserade senare genom att äta grönsakssoppa till kvällsmat istället.

Nu sitter jag och imponeras över hur flitig jag har varit sen jag slutade jobbet. Jag har hunnit handla mat, laga mat, tömma diskmaskinen, tvätta badrumsmattan och äta. Fantastiskt va? Och nu passar jag på att blogga medan jag fortfarande minns det, så snart är jag klar med det med. Jag känner mig lite trött, men jag tänker att efter en kopp te så kanske jag kan sätta mig ner och begrunda statistiken jag behöver till min uppsats innan jag går och lägger mig också. Fast jag har inga planer på att skriva eller räkna idag, det tycker jag att jag kan spara till imorgon, så jag har något jag kan känna mig duktig över kvar. Det finns säkert tillräckligt mycket data för mig att studera idag ändå. I övrigt har jag inga direkta planer för veckan som det ser ut nu. Förhoppningsvis har Whitney tid att ses i helgen, annars får jag nog leta upp någonannan som vill göra något med mig på lördag eller så. Denna någon lär i alla fall inte vara Karin eller Alice, för båda deras familjer kommer på besök till helgen. Eller så får jag väl helt enkelt roa mig själv. Vi får väl se. Som det ser ut nu ska jag njuta i fulla drag av min nystädade lägenhet och min (förhoppningsvis) fantastiska onsdag. På torsdag kommer Mats tillbaka. Nej, nu ska jag gå och försöka få plats med resten av soppan i kylen.