Fredag blev en ganska intensiv dag på många olika sätt. Jag fick det lite lätt stressigt med veckobrevet, vilket gjorde dagen ganska tung. Jag började med att stressleta artiklar inom ett ämne som jag under början inte hade bedömt relevant, men senare bestämde mig för att inkludera ändå. Det tog längre tid än vad jag hade råd med, så när jag klockan halv elva sprang över till Felleshuset för att möta upp med gruppen från Fritidsledarlinjen jag skulle guida efter Mats hade haft ett föredrag var jag lite stressad. Jag blev knappast mindre stressad, snarare mer frustrerad när föredraget drog över en timme, till halv tolv, och jag fick sitta och lyssna. När föredraget väl var slut hade jag insett två saker: 1.Min tid är den som är minst värdefull av allas, det är ingen som bryr sig om jag får sitta och vänta i en timme. Alls. 2.Min lunchrast låg farligt nära att ryka om jag skulle hinna iväg på besöket till kanadensiska ambassaden. Imponerande nog lyckades jag hålla en guidning med förhållandevis hög kvalitet trots tidspressen och var klar mer eller mindre exakt tolv. Väl klar skyndade jag mig för att leta upp de andra praktikanterna och gå på lunch, men det visade sig att de hade tagit en tidig lunch just idag och gått utan mig. När jag väl kom till matsalen hade de redan ätit upp, men sällskapade med mig medan jag åt.
Tydligen så hade de kommit på en radikal idé som de själva tyckte var helt briljant: De tyckte att vi kunde skita i att åka till den kanadensiska ambassaden och sluta tidigare istället. Jag som dels hade sett fram emot att gå, men även tyckte att det var lite moraliskt ifrågasättningsbart, blev lite paff. Fast samtidigt så tyckte jag innerst inne att de fick väl göra som de tyckte kändes bäst, men jag var ju inte på mitt bästa humör så det var inte den känslan jag förmedlade, trots att jag egentligen inte brydde mig. När de bad mig ljuga om någon skulle fråga mig om de följt med tappade jag istället humöret lite när de frågade varför jag inte också ville följa med dem på äventyr på stan och svarade helt enkelt att jag ville åka till kanadensiska ambassaden, och jag tyckte det var oärligt att ljuga. Det kunde jag kanske ha avhållit mig från att säga. Och sen sa jag att jag tyckte att om de nu inte skulle åka, så kunde de maila de kanadensiska praktikanterna och säga det i alla fall, dels för att det är artigt, men även för att det skulle bespara mig eventuella frågor från kanadensarna när jag kom fram. Det kunde jag också ha avhållit mig från att säga. Nu blev det dock inte så, och man kan ju alltid vara efterklok. Efter lunchen skyndade jag mig tillbaka för att göra klart veckobrevet, men hade fortfarande extremt ont om tid. Jag hann inte riktigt korrekturläsa det som jag önskat, och blev ytterligare lite stressad när Karin kom in på mitt kontor för att förklara vikten av att vi gick samtidigt, så att alla trodde att vi åkte till kanadensiska ambassaden tillsammans. Väl klar med veckobrevet gav jag det till Mats som sa att han tyckte det var ovanligt bra den här veckan, men att jag ändå skulle läsa igenom det en gång till innan jag skickade iväg det. Vilket jag gjorde och hittade två fel direkt. Jag hade skrivit den turkiska presidenten när jag menade den indiska presidenten och jag hade skrivit att Iran hade kärnvapen, något som faktiskt inte är säkert. Sen hann jag inte läsa igenom det igen, utan behövde verkligen springa till bussen, så det var inte mer att be för än att skicka iväg det och springa. Jag försökte säga till de andra att jag gick, men Karin var inte på sitt kontor, och ärligt talat så kändes det inte riktigt som mitt problem.
Jag sällskapade med norskorna till kanadensiska ambassaden, och de var ännu senare än vad jag var, så vi kom nästan lite sent. Väl där imponerades vi av deras svårfotograferade vattenfall och fick se på en ganska tråkig film. Vi fick även spela ett spel där man skulle svara på frågor om Kanada, vilket jag fann ändlöst svårt och tråkigt. Jag insåg att jag vet väldigt lite om Kanada, och inte har någon större lust att lära mig heller. Efteråt var det mingel och buffé som gällde. Jag fick veta att de hade fått tänka om helt efter vårt event eftersom de tyckte att vi hade förberett vårt event så bra, så deras ursprungliga idé inte dög. Alltså fanns där små kex med lax, en valnötstårta, en chokladtårta, muffins, färsk frukt och lite annat diverse. Förhållandevis trevligt, bortsett från att frukten legat framme lite så bananbitarna var lite bruna, och finskorna spekulerade om de skulle bli magsjuka av att äta lax som legat framme (oklart hur länge). Vi fascinerades även över faktumet att Kanada inte har en ambassadör till December och inte en enda av deras praktikanter var från Kanada. Efter eventet följde jag med de finska praktikanterna och åt och svarade på frågor som jag inte riktigt känner mig bekväm med såhär i efterhand. Att jag aldrig riktigt lär mig skillnaden mellan vad man kan säga och vad man inte kan säga. Finskorna sa jag inget såklart, men själv känner jag mig nog lite lätt besviken på mig själv. I stunden hade vi i alla fall roligt, och jag tycker att de är charmiga allihop. När jag kom hem klockan tolv var jag helt, helt slut efter vad som hade känts som en ändlöst lång dag, så jag somnade ganska direkt. Efter att ha stört mig på hur det såg ut i badrummet och förfasat mig inför att läsa igenom veckobrevet på måndag såklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar