Skrubbsår

Jaha, så var det då söndag och jag har nu en ny vecka full med föreläsningar framför mig. På tisdag har jag tyskprov (verb och prepositioner) att se fram emot och jag måste in extra tidigt imorgon för att försöka rätta till min inskrivning. Jag måste även gå tillbaka till banken, för jag har fortfarande inte fått mitt kontokort, så något måste ha blivit fel. Att säga att jag ser fram emot ovanstående aktiviteter vore att ljuga, men det ska bli skönt att få dem överstökade.

Igår firade jag Halloween med Martin och hans kompisar. Det var roligare den här gången än när vi bowlade och jag tror att de nästan tyckte jag var trevlig den här gången. Vi var först hemma hos Rike och Ben och sen gick vidare till en Halloweenfest innan vi avslutade kvällen med att gå ut. Jag kände igen de flesta och fick till och med pratat lite tyska, så kvällen var ganska lyckad. Sen när jag och Martin kom hem så hade vi pratat lite om att gå upp på taket för att se på utsikten lite snabbt. Det visade sig innebära en del klättrande och jag lyckades missbedöma avståndet lite på vägen ner, så nu har jag ett jättefint skrubbsår på mitt högra knä som jag kan soltsera med. Jag har lyckats använda upp alla mina plåster och det svider, men jag har väl bara mig själv att skylla. Desto roligare är det då att min hosta har börjat lägga sig nu. Jag hostar fortfarande på morgonen och kvällen, men dagarna är så gott som hostfria. Kanske kan jag vara lite piggare på föreläsningarna den här veckan då. Hoppet lever.

Idag har jag dammsugit, tvättat, pluggat, lagat mat och städat lite i största allmänhet. Jag försökte (utan framgång) prata med Michelle eftersom jag tänkte att vi kanske kunde gå ut och äta ikväll eller nåt, men hon har inte svarat i telefon idag, så det blir nog en hemmakväll för min del. Lite mer plugg, te och en film kanske. Mysigt värre.

Svensk dag

Ikea är ändå en ganska fantastisk affär, Ingemar Kamprad måste ha haft en bra dag när han fick den idéen. Jag lyckades gå upp "tidigt" imorse igen och följde alltså med Lauren, Michelle och Eimar dit och vi hade väldigt kul. Vi shoppade en massa nödvändiga saker (som kanske inte var så nödvändiga egentligen) och sen så blev det en hel mysigt flummande utöver det också. Vi åt köttbullar med lingonsylt och brunsås till lunch och jag lyckades motstå frestelsen att köpa pepparkakor (det känns lite tidigt för det) samt min kroppsvikt i Daim. På vägen ut shoppade vi fläderblomssaft och delikatobollar och satte oss utanför huvudingången och fikade. Otroligt svenskt med andra ord. I slutändan så hade jag tillbringat lite mer tid och spenderat lite mer pengar på Ikea än vad jag hade för avsikt att göra, men jag gick å andra sidan därifrån med en hel del saker som jag nätt och jämnt visste att jag behövde. Exempelvis: saxar, klädborste, stor tekopp, tysk kudde (de är större än svenska kuddar), filt, lakrits, bakform och matlådor.

Ja, det låter tungt att bära (och det var det), men allt var väl mer eller mindre nödvändigt (förutom möjligtvis saxarna.) Sen på vägen hem så fortsatte jag min svenska dag med att träffa lite svenska killar på U-bahn. De råkade nämligen ut för det som jag ofta har förfasat mig inför: "Vi-är-utanför-Sverige-nu-så-vi-kan-prata-på-svenska-om-vem-vi-vill-och-ingen-förstår-oss"-fenomenet. Gissa om de blev förvånade när jag sakta stängde min bok, tittade upp och sa: "Är ni också från Sverige? Jag skulle gissa Stockholm, eller?" Mycket riktigt hade jag lyckats hitta några Stockholmare även i Tyskland (är de överallt?) och de blev ganska tysta efter det. Fast jag tror nog att de överlevde det.

Nu sitter jag hemma med alla mina fynd och njuter av att vara ledig. Martin sitter och gör lite läxor och jag ska nog äta något snart. Jag trodde aldrig att jag skulle bli hungrig igen efter att ha ätit upp alla köttbullarna, men tro det eller ej så blev jag det ändå. Vi har redan börjat planera nästa visit till Ikea lite vagt och då tror jag att jag ska köpa ett paket pepparkaksdeg och äta upp det som godis. Fast farmor kommer säkert upplysa mig om att då får man ont i magen, men det vet man inte förrän man provat? Hoppas att alla ni i Sverige har haft en lika härlig svensk dag som jag har haft.

Favorit i repris

Bara för att det är så kul så bestämde jag mig för att gå på en föreläsning som inte fanns idag. Igen. Detta innebär alltså kort och gott att jag gick upp sex, släpade mig till skolan (eller uni som vi säger) och sen efter mycket insisterade blev insläppt i en sal som var tom. Jag kunde verkligen inte för allt i hela världen förstå varför det bara var jag där och blev därför lite smått förtvivlad, för detta måste ju betyda att jag var i fel sal (och det hade ju inte varit första gången heller.) Så jag ringer och väcker Michelle (som alltid får genomlida mina stressade stunder på något sätt), smsar Sascha som också läser den här kursen och blir till slut upplyst om att "Ursäkta, den här kursen börjar nästa vecka". Efter att ha slickat mina sår lite och kommit över två timmars förlorad potentiell sömn så insåg jag fördelen med det här. Nu hade jag ju möjlighet att gå på den övningen som jag råkade missa tidigare i veckan (för den går nämligen två gånger i veckan.) Inget ont som inte för något gott med sig?

När jag ändå var på universitetsområdet så passade jag sedan på att springa lite ärenden. Jag letade med stor möda reda på den nationalekonomiska institutionen. Med stor möda innebör att jag klättrade över mindre berg (höga kullar), gick på gräsmattor där man kanske inte borde gå och gick, för vad som känns som tusende gången, vilse i "mitt" lilla villakvarter. Till slut kom jag i alla fall fram, kom fram att professorn inte var där, fick mitt papper påskrivet av någon annan och blev upplyst om att de kunde inte göra något åt att Erasmuskontoret har skrivit in mig under "Business" istället för "Economics". Det var något jag fick ta med dem, så nu har jag ett projekt som jag kan pyssla med på måndag också. Härligt?

Imorgon blir det antagligen en tripp ut till Ikea om jag inte backar ur i sista minuten. De andra är ganska entusiastiska över att ha en svensk guide som kan översätta alla möbelnamnen, men för min del är det främst matsektionen som hägrar. Undrar vad de kan ha för mat där? Prinsessbakelser? Det jobbiga är bara att vi tydligen ska ses där klockan elva, och det känns lite tungt, men de har sett fram emot att luncha där (och köttbullar hade kanske inte varit helt fel.) Vi får se hur jag gör.

Dagen då morfar dog

Ja, det är väl kanske det största som har hänt mig den senaste 24 timmarna. Det finns kanske inte så mycket att säga utöver det, men min morfar dog igår. En av dem i alla fall, jag har ju turen att ha två. Jag försökte komma ihåg när jag träffade honom sist, och det var nog lite mer än ett år sen. Sista gången jag träffade honom var under sommaren 2009 när mamma och jag var där och hälsade på och jag och morfar satt och lade pussel och drack saft. Mamma och jag har lite skilda åsikter om hur han hade det på slutet, men jag tror att han var ganska lycklig. Med de förutsättningarna han hade åtminstone. Han hade ju fått ganska dåligt minne, kunde inte riktigt gå, var lite svår att föra samtal med och gjorde inte så mycket annat än att lägga pussel, men jag tyckte att det verkade göra honom ganska glad. Begravningen är nästa torsdag och vi får se om jag väljer att åka hem till den, jag är lite kluven. Jag hade ju inte tänkt åka hem innan jul, men sen samtidigt så vill jag lite vara där, så vi får se hur jag gör.

Annars har det inte hänt så mycket idag. Jag tog mig igenom samtliga av mina föreläsningar mer eller mindre vaken och begav mig efter min sista föreläsning in till stan för att köpa jeans. Mina vanliga är ju nämligen lite utslitna och jag har varken tyg att lappa med eller nål och tråd här, så det får helt enkelt vänta till jag kommer hem igen. Jag köpte dem till och med på KaDeWe, för det var den affären där de hade störst sortiment och (tro det eller ej) faktiskt var billigast. Sen bar det av mot Alexanderplatz för en ganska spontan middag med Michelle. Vi satt och pratade om allt och inget i nån timme och sen åkte jag hem igen (över 12 timmar efter att jag gick hemifrån imorse.)

Nu sitter jag och väntar på att Natty ska svara så att vi kan skypa och sen lär det nog bli en kopp te och att gå och lägga sig tidigt som gäller för min del. Det har varit ganska mycket att smälta idag och jag är nog inte lika trött som mamma (som har sovit fyra timmar i natt och planerat en hel begravning själv idag), men jag är också ganska trött. Godnatt alla.

U-bahn surfing

Jag har nu efter endast två veckors universitetsstudier lyckats konstatera att tisdagar är veckans sämsta dag. Denna slutsats har jag nått efter att (äntligen) ha lyckats pussla ihop mitt schema och därmed upptäckte jag att jag har skola från 08.00-20.00 på tisdagar. På riktigt. Med andra ord i tolv timmar. För att göra bra bättre så måste jag dessutom gå upp sex på onsdagar, vilket innebär att jag hinner vara vaken i ungefär en timme när jag väl kommer hem innan jag måste gå och lägga mig för att orka gå upp på onsdagen. Lite smärtsamt.

Det uteblivna blogginlägget igår var en följd av att jag inte kunde få internet att funka igår hur många av mina knep jag än använde. Jag hann nästan bli lite nervös över att datorn var sönder, men som tur är så har jag fått det att funka idag igen. Nu sitter jag hemma och fördriver tid i en timme eller så som plåster på såren för att ha åkt in till universitetet i onödan idag. Det som i Sverige aldrig händer visade sig nämligen vara fullt möjligt i Tyskland - även föreläsare blir sjuka. Så jag gick upp sex, åkte U-bahn i en timme, blev gnälld på av en tant för att hon tyckte att jag lyssnade på för hög musik (det var bara för att tåget stod stilla just då, hade det kört hade hon inte hört nåt är jag nästan helt säker på) och satt sen och väntade i en sal i en halvtimme innan någon tog reda på att det var inställt. Jag fick en flashback från gymnasietiden och hur jobbigt det var när man kom in tidigt och insåg att man kunde ha haft sovmorgon, men jag tyckte snarare att det kändes skönt idag än frustrerande.

Alltså blev det en timme till på U-bahn och sen var jag hemma i min sköna soff/säng med te, dator och internet. Hur blir det bättre än så? Jo, jag tycker förslagsvis att kanske mamma kan logga in på skype, men det är som sagt bara ett förslag. Jag tar även tacksamt emot lotterivinster, spännande post och annat. Nu ska jag snart plugga lite innan jag ska möta upp med Michelle för att köpa ett par nya jeans (mina har blivit utslitna.) Jag ser med spänning fram emot att få tillbringa ytterligare lite av min tid på U-bahn (som jag snart kan så gott som utantill.)

En sund investering

Igår tog det mig säkert en timme att somna (minst) eftersom jag inte kunde sluta hosta. Min morgon var ganska tankspridd, men jag lyckades komma iväg i helt okej tid ändå. Allt gick bra tills jag hade klarat av den första etappen av totalt tre på min väg till skolan. När jag sitter på U2 någonstans i Mitte så får jag en hostattack och kan nästan inte sluta. Då mitt förråd av halstabletter var nere på en så låg summa som två tabletter så började jag snart undra hur pass smart det var att åka in till min föreläsning. Skulle jag vända om och åka hem eller skulle jag bita ihop och fortsätta?

Beslutsprocessen tog så pass lång tid att helt plötsligt var jag framme vid skolan och hade lyckats slå följe med Jessica (Jess) från England (som dock skulle till en annan föreläsning) och sen satt jag inne på föreläsningen. Jag insåg till min stora irritation att ämnet "Tillväxtteori" är en mattekurs. Typiskt. Och att professorns handstil är oläslig. Jag lyckades undvika två hostanfall genom att äta upp mina två kvarvarande halstabletter, och sen till slut gick det inte längre. När det är en halvtimme (eller en kvart, jag har fortfarande inte lärt mig systemet) kvar så har jag lyckats anteckna typ fem halva uträkningar och kan helt plötsligt inte andas längre. Jag börjar hosta och försöker börja andas normalt igen, men kan liksom inte riktigt sluta hosta tillräckligt länge för att kunna ta normala andetag. Folk börjar vända sig om. Panik. Då tänkte jag: "Nej, hit men inte längre, nu får det vara nog." Så jag plockade ihop mina saker, reste mig upp och lämnade (inte fullt så diskret som jag hade önskat) föreläsningssalen. Sen förgyllde jag vägen till tunnelbanan med min hosta istället.

Så vad har jag gjort sen dess för att förhindra att min evighetslånga tisdag slutar på samma sätt? Jo, jag har: 1. Investerat i hostmedicin 2. Köpt ett nytt anteckningsblock så att jag kan glömma dagens fiasko helt 3. Lovat mig själv att jag ska sitta ännu längre fram och att jag så fort jag får tillbaka min röst ska påpeka att föreläsarens handstil är lite dålig (egentligen vill jag säga usel, men jag tror inte att det är så bra.) Nu bär det snart av mot affären för att köpa mer/nytt te.

Grå söndag

Efter ännu en hemmadag med mindre röst än någonsin och en massa vilande, te och tv känner jag mig ganska tom. Jag har liksom verkligen inte åstadkommit något alls idag (heller) och jag har inte heller ork nog att göra något. Jag översanträngde nog den lilla röst jag hade igår genom att vara ute och skrika (det bli ju så när man pratar och det är hög musik) och idag har jag som sagt ingen röst alls typ, hosta och ont i halsen. Vårdguiden.se är en väldigt fin sida som jag hittat där det står att om man hostat i tre veckor så är det illa (jag har bara hostat i en) och att det är ungefär lika bra att dricka varma drycker som att ta hostmedicin (jag har hetsdruckit te i en vecka nu), så jag känner mig ganska välinformerad.

Martin kom hem imorse och det var ganska komiskt när han sa hej och jag försökte säga hej. Det är nog typ det roligaste som har hänt mig idag tror jag. Det och att prata lite med Natty. Sen har jag även efter moget övervägande kommit fram till att jag tycker att mamma kan komma hem nu. Det gör hon som tur är imorgon tror jag. Hur blir det bättre än så?

Plötsligt händer det?

Lördagen den 24:e oktober är en fantastisk höstdag i Berlin, men vad gör jag? Jag är hemma och chillar med min hosta för att orka med middag ute och välkomstfest senare ikväll. Kanske inte världens mest muntra grundförutsättningar om man slänger in lite tyskgrammatik, brist på te och taskig röst, men håll ut. Efter en liten power nap mitt på dagen (som följd av taskig nattsömn som ett resultat av hosta) så ser jag nämligen att jag har fått ett mail. (Trummvirvel) Och det är från... Hans! Hur han kan ha tagit en vecka på sig att svara och sen svarar på en lördag vet jag inte, men nu har han i alla fall svarat och ligger därmed avsevärt mycket högre upp på min lista av människor jag tycker om igen.

Han godkände inte kursen i organisation, men det hade jag å andra sidan inte räknat med heller, det var mer av en chansning. Han godkände däremot en introduktionskurs i nationalekonomi (vilket jag inte heller hade väntat mig), så jag vet inte om jag ska vara tacksam eller misstänksam. Jag har ju hört skräckhistorier om människor som har fått kurser godkända innan de åkte bara för att sen få veta att de inte alls är okej. Nu står alltså valet av en femte kurs mellan denna introduktionskurs eller kursen "Europapolitik" som har ett jättetaskigt schema.

Detta är alltså mina världsliga problem för idag. Nu ska jag nog återgå till min slappa dag och sen får vi se om det blir någon middag idag eller inte. Alla andra verkar nämligen vara ganska sega också, så det är nog inte bara jag idag. Michelle har en kompis på besök som fortfarande sov när klockan var halv ett och Lauren skulle tydligen shoppa lite och sen träffa någon. Jag har funderat lite på om jag ska kolla vad de som jag faktisk läser med ska göra ikväll (det kan vara ganska sunt att tillbringa lite mer tid med dem), men jag har fått intrycket av att de fattar ganska spontana beslut vilket gör det svårt att följa med dem. Men men. Vi får se. Jag vill passa på att avsluta det här inlägget med att tacka Triss för en fantastisk reklam.

Tiden går fort när man har roligt

Ja, det blev inte mycket vettigt gjort idag, Jag sov ganska mycket längre än vad jag hade tänkt idag, främst för att jag kände hur hostan kom krypandes så fort jag började vakna till och därmed skyndade mig att somna om så fort som möjligt igen. Sen när jag vaknade så kände jag mig inte riktigt okej, så det blev inga större strapatser. Michelle smsade och sa att hon inte hade tid att gå i affärer idag, så efter att ha tvättat och småfixat lite på morgonen så visste jag helt plötsligt inte alls vad jag skulle göra längre.

Jag lyckades övertyga mig själv om att det var en bra idé att åka till Alexanderplatz för att se om jag kunde införskaffa ett par strumpbyxor till imorgon. Då skulle jag ju dels få strumpbyxor (vilket jag var helt inställd på att skaffa) och sen få lite frisk luft också. In till H&M lite snabbt och sen tillbaka hem igen tänkte jag. Det visade sig ju dock att H&M hade inte så många strumpyxor. Det hade inte heller New Yorker, Vero Moda, C&A, Esprit, Kaufhof eller Pimkie. Till slut så lyckades jag hitta ett par inne på Zara, precis innan jag höll på att ge upp. Aldrig trodde jag att man kunde sakna Lindex, men idag hände det mig.

Så jag har med andra ord varit på en halvtimmesutflykt som varade i flera timmar idag och som slutade med en hostattack som varade i flera minuter inne på Zara. Sen ansåg jag att det verkligen var dags att åka hem. Nu sitter jag hemma med mitt te och min glass igen och ser fram emot en lugn dag med lite glosor imorgon och sen en välkomstfest på kvällen. Tills dess tänker jag vara frisk. Och just det: Nej, Hans (min rektor) har fortfarande inte svarat på mitt mail. Tack så mycket Hans för att du finns och gör ditt jobb så bra.

Host host

Idag har jag lyckats gå på inte mindre än tre föreläsningar varav åtminstone en var ganska rolig. Tyskan på eftermiddagen var mer smärtsam än kul idag, jag hade ju trots allt hostat mig igenom natten och gått upp klockan sex imorse. Hur jag någonsin kunde tycka att det kändes okej att gå upp sex varje morgon förstår jag inte, men två års universitetsstudier har i alla fall lyckats ta död på den sunda vanan ganska effektivt. Nuförtiden är åtta standard och sju tidigt. Att gå upp sex på morgonen finns liksom inte ens på kartan.

Väl hemma hade jag en mild huvudvärk och en ganska otäck hosta, men jag hade unnat mig någon form av bulle/bakelse med glasyr från det lokala bageriet och kände mig vid ganska gott mod ändå. Efter att druckit te, ätit min bulle, sett på tre tv-avsnitt, ätit glass och funderat över vad jag vill göra imorgon under min lediga dag så kände jag mig... uttråkad. Så att leva det goda livet och verkligen inte göra något var med andra ord roligt i två, max tre, timmar. Sen började jag känna att det hade varit roligt med lite sällskap. Synd att inte Martin är hemma och att jag inte längre har delat kök med sju utbyteselever.

Nu blir det nog att sätta mig med min guidebok och spåna lite. Det finns ju hur mycket som helst att göra, frågan är mer vad jag tycker känns roligt. Det blir nog turistande i någon form, men sen återstår det att se vad, hur mycket och när. Jag tror bestämt att det får bli en till kopp te och kanske en till tvättmaskin för mig innan jag ska sova. För alla (avundsjuka) som undrar så snöar det inte här. :)

När katten är borta dansar råttorna på bordet

Nu bor jag ensam i fyra dagar, och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra med min nyvunna frihet imorse. Martin har ju nämligen semester den här veckan och har åkt till Irland, närmare bestämt Limerick, idag. Jag inledde festligt nog morgonen med att använda diskmaskinen, vattenkokaren, brödrosten och mikron samtidigt. Vad hände då tror ni? Det var nog bara jag som inte såg det komma – säkringen gick ju så klart. Jag tog det hela ganska bra först. Spisen är ju en gasspis, så jag tänkte att jag klarar mig nog tills Martin kommer hem igen (han är elektriker och kan i min värld fixa allt) tills jag insåg att kylen och frysen slutat funka. Då började jag hyperventliera. Efter att ha försökt komma på vem jag kunde skylla det här på i några minuter så hittade jag äntligen skåpet med säkringarna (i garderoben) och fixade problemet helt själv. Sen beslöt jag mig för att det här behöver jag inte berätta för Martin.

Så nu är det bara jag och min hosta kvar här i lägenheten och vi lever minst sagt vilt. Idag har jag tvättat handdukar och badrumsmattan, dammsugit, handlat och lagat ordentlig mat för första gången på en vecka. Jag skulle egentligen ha gått på bio med Michelle och Lauren idag, men jag hostar så hemskt att jag bestämde mig för att avstå. Istället blev det hemmakväll med Fringe, glass och te. Imorgon börjar jag åtta och kommer alltså följaktligen behöva gå upp sex. Hemska tanke. Och vad är det för kurs jag ska läsa så tidigt på morgonen? Jo, en kurs om skatter. Nej, jag förstår inte heller det riktigt. Sen fortsätter dagen med mikroekonomi och tyska innan jag kan åka hem och hosta hemma resten av dagen. Jag har åtminstone lyckats införskaffa lite halstabletter nu. Som mamma hade sagt: Hur blir det bättre än så här? Jag ska försöka ta reda på hur man säger det på tyska imorgon kanske.

Hej, det är jag - Felicia. Jag tror att något fel har begåtts, så jag väntar här då tills ni hämtar mig.

Pusslandet med mitt schema fortsätter och jag har nu börjat inse hur glassigt alla andra har det. Jag får ständigt höra hur deras hemuniversitet har skickat iväg dem med vänliga ord som ”Läs vad ni vill” och ”Se nu till att ha roligt”. Min rektor sa ”Den här kursen vill jag se vad de har för kursliteratur till”. Inte lika roligt? Det tyckte inte jag heller.

I övrigt så hade jag idag min första tysklektion och slogs av hur mycket arbete den föreföll innebära och att jag den här terminen kommer läsa mer än 100%. Kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men jag vill ju ärligt talat läsa tyska när jag är här, så det är kanske värt att droppa en ekonomikurs om det visar sig vara ogörligt att kombinera tyskan och ekonomin. Annars har jag haft en lång dag idag med vissa ljuspunkter bestående av saker som: gratispåsar (precis som hemma) fyllda med diverse smakprover och annat kul, fika med Michelle och en lååååååång grammatiklektion som fick mig att känna mig både smart och dum på en och samma gång. Å ena sidan kan jag kan prata på ganska bra, men å andra sidan så har jag upptäckt att det kanske inte är så grammatiskt korrekt. Och hur jag lyckades hamna i samma grupp som alla italienare och fransmän förstår jag inte riktigt. Så dålig kan jag väl inte vara? Så nu väntar jag bara på att jag ska lära mig alla verbböjningar (helst genom osmos) och att jag ska bli upplockad av moderskeppet och bli förd till min hemplanet/en bättre tyskgrupp. Som vi säger på tyska: Bis dann!

Long time no see

Hej alla, här är jag igen. Bloggandet har hamnat lite på efterkälken, men det ger mig å andra sidan möjligheten att göra en kort sammanfattning med diverse highlights från veckan som gått:

-I onsdags blev det en vända till en pub strax bortom Alexanderplatz där det minglades lite med diverse ekonomistudenter. Jag släpade med mig min vän Michelle och även Felix som jag har varit fadder åt i Göteborg. Det var på det hela taget en rolig kväll, även om kvällens framträdande bestod av en kille som spelade munspel och det var lite udda.

-I torsdags lyckades jag äntligen skriva in mig på universitetet. Härligt att äntligen finnas på riktigt.

-I fredags så följde jag med Martin och hans vänner för att först bowla (inte kul) och sen prova att gå ut så som man gör i Berlin (det var mer kul)

-I lördags... sov jag. Sen blev det en del tv-tittande och allmänt slappande framåt kvällen, men lördagen gick så gott som helt bort som en effektiv följd av att fredagen blev så lång.

-Söndagen tillbringade jag huvudsakligen med Lauren och Michelle som ville åka till East Side Gallery för att se på den längsta kvarvarande delen av muren. Den var vacker dekorerad med diverse konstverk och vi hade det ganska mysigt i det vackra vädret. Vi hann även med en fika innan Lauren började bli lite grinig och det var dags att åka hem. Väl hemma så pusslade jag (med stora svårigheter) ihop mitt schema inför morgondagen samtidigt som jag och Martin tittade på "What happens in Vegas" på tyska. Jag hade lyckligtvis sett den på planet till USA med mamma, så det gjorde inte så mycket att dialogen ibland var svårförstådd.

-Så blev det då äntligen måndag och dags för min första skoldag. Trodde jag. Jag skyndade mig in till skolan för att ha god marginal till att eventuellt gå fel, men lyckades som tur var hitta ganska smärtfritt. Sen går jag in i salen där jag enligt mitt egentillverkade schema ska ha föreläsning. Roligt nog så visade det sig att det inte var förrän nästa vecka, vilket gav mig ett utmärkt tillfälle att gå förbi företagsekonomiska institutionen (dit jag egentligen inte alls hör hemma, men icke desto mindre blev hänvisad till) och förhöra mig lite om mina svårigheter med mitt schema. Härligt nog fick jag äntligen den informationen jag behövde, så nu väntar jag bara på ett svar från Sverige. Efter att ha klarat av detta så åkte jag hem och gick på en fyra timmar lång promenad med Martin och Sascha runt i Berlin. Vi hann se mycket och få mycket frisk luft innan vi åt pizza och gick hem. Nu ska jag nog ta och dubbelkolla att mina föreläsningar för morgondagen verkligen är imorgon och sen blir det nog en tidig kväll för mig. Godnatt alla.

Vända på dygnet

Att vända på dygnet är verkligen ingen utmaning i Berlin, staden som kan vara lite upp och ner och tvärtemot. Här går man när det är rött i regel (för det är aldrig grönt), det är underförstått att om hastighetsbegränsningen är 60km/h i stan så är det okej att köra 80km/h (även känt som "+20 regeln". Värt att notera är även att denna regel gäller inte om man kör Mercedes, då får man köra hur fort man vill) och man går inte ut förrän kanske två eller tre, så idag råkade det bli så att vi kom inte hem förrän nio på morgonen. Så kan det gå.

Annars var det en ganska avslappnad dag igår med inskrivning till min tyskkurs, fika och lite bowling (vilket jag har insett inte är mitt sanna kall. Alls.) Sen gick vi ut (jag, Martin och Martins kompisar) och det var en intressant upplevelse. Festen slutar aldrig i Berlin och trots att det varit olagligt att röka inne i några år så är det verkligen ingen som bryr sig.

Vad som händer idag återstår att se, även om det kanske inte är så mycket kvar av dagen. Vädret är skräp och det har varit ganska skönt att sitta inne och slappa idag. Jag behöver verkligen kolla upp mitt schema till på måndag och tydligen så är det nån fantastiskt stor boxningsmatch på tv, men den kan jag nog leva utan. Kanske blir det bio med Michelle, jag känner mig trots allt lite sugen på popcorn. Helst sånna med karamellsmak som de har i Japan, fast det kan nog bli svårt att hitta.

Aj aj

Äntligen så lyckades jag då med det omöjliga: Jag skrev in mig på universitetet. Allt gick relativt smärtfritt med undantag från när jag vid ett tillfälle råkade ställa mig i fel kö och sen fick börja om från början och när jag på hemvägen blev stucken av vad jag tror var en geting. Jag kände hur jag hade något i håret och antog att det var någon form av kryp (troligtvis en spindel) och borstade bort det ganska lugnt. Tills jag märkte att det jag skulle borsta bort fastnade i mitt vänstra pekfinger, då slog det över i lite mild hysteri. Efter att ha tittat på en tv-serie som mamma älskar de senaste dagarna (som till stor del handlar om övernaturliga fenomen och mystiska dödsfall) så kan man nog säga att jag blev ganska skärrad. Jag lyckades bli av med större delen av det som satt i mitt pekfinger genom att slå med handen några gånger, men det satt kvar något litet svart, och ont gjorde det.

Något förbluffad och chockad försökte jag febrilt bli av med av den sista biten som var kvar, eftersom jag tog för givet att det måste vara detta som var källan till smärtan. Jag noterade samtidigt som jag fokuserade på detta hur de två killarna som satt mittemot mig stampade ihjäl något som hamnade på golvet. Det var genom att snegla ner på golvet som jag till slut konstaterade att det var nog något som var lite mindre exotiskt än ett övernaturligt fenomen som hade drabbat mig. Fast det var ju ändå ganska drygt. Nu kan jag nog åtminstone konstatera att jag inte är allergisk mot getingar som pappa, och det är ju bra.

Resten av dagen har jag tillbringat genom att tycka lite synd om mig själv (och därmed har jag unnat mig att ligga i soffan och kolla på hur mycket tv jag vill.) Nu har svullnaden så gott som gått ner helt, även om fingret är ganska stelt, och vi kan nog utgå från att jag inte kommer få några större men. Imorgon ska jag njuta av min sista lediga vardag (såvitt jag vet) på ett tag framöver, men vad jag ska göra är fortfarande ganska oklart. Jag hade från början ganska ambitiösa planer på att turista, men som det ser ut just nu blir det nog en ganska lugn dag. Om jag inte rycker upp mig lite och börjar bläddra lite i min guidebok. Svaret på vad det blir lär vi nog alla få imorgon.

Bloggat på språng

Här kommer då ett lite hastigt ihopslängt inlägg för idag. Det blev mest shopping idag då det visade sig att utlandskontoret på skolan har stängt på onsdagar, men det gjorde inte så mycket – jag och Michelle lyckades roa oss ändå. Massor av timmar senare fann jag mig vara tre klädesplagg rikare och tio minuter sen till tiden jag skulle möta upp med Martin hemma för att följa med honom till Niketown (en affär.) Det gjorde dock inte så mycket, för han sov när jag kom hem (så han uppskattade säkert att få sova 10 minuter till.)

Nu sitter jag hemma och tar det lite lugnt innan jag ska iväg igen för att möta upp med de andra utbyteseleverna, så jag har inte extremt mycket tid att blogga idag, men det finns nog inte så mycket att säga ändå. Jag kan sammanfatta med: brunch, shopping, shopping, hem, shopping, tv-avsnitt med te och sen ut igen. Det är nog ungefär så som min dag ser ut idag. Och tack pappa så mycket för att du ringde mig på mitt tyska nummer för att tala om att kortet hade kommit samtidigt som du försökte hålla samtalet kort för att det inte skulle kosta mig så mycket. Jag hoppas att samtalet inte blev för dyrt för dig. :P

Tur i oturen?

Antingen så har jag haft fantastisk tur idag, eller så har jag haft extrem otur, lite beroende på hur man ser på saken. Dagen började jättebra med att jag fick sovmorgon och sen åkte in till skolan och lyckades fixa försäkringen. Inga problem, allt flöt på. Jag lyckades även ta mig till Erasmus-kontoret där jag skulle registrera mig och fylla i lite papper innan jag blev hänvisad till vart jag skulle gå och betala, och sen började det gå utför. När jag kom dit var där nästan ingen kö och allt verkade fortfarande ljust. Sen märkte jag att jag inte hade min plånbok. Var den stulen? Nej, det trodde jag inte, men hursomhelst så hade jag inga pengar och kunde därför varken betala, eller ta mig hem igen för den delen (mitt veckopass låg i min plånbok och jag hade inte pengar så att jag kunde betala kontant.) Jag ringde min kompis Michelle och frågade snällt om jag kunde få låna 160 euro av henne över dagen och hon sa ja. Allt hade med andra ord blivit lite jobbigare, men det såg ut att lösa sig.

Eller inte. När Michelle väl kom och vi hade tagit ut pengar så ställde vi oss i den betydligt längre kön och då ser vi (efter ett par minuters väntande) hur tjejen längst fram har sönder automaten (som vi nu har döpt till Barry.) Det kan inte vara möjligt tänker jag, men jo, det var det. Jag har nu alltså lånat 160 euro av Michelle, men Barry har gått sönder. Något modstulen vandrar jag iväg mot matsalen med Michelle och tänker optimistiskt att nu kan jag åtminstone betala hemresan kontant. När vi väl har köpt mat och satt oss ner så inser både jag och Michelle att vi fattas ett papper med en kod som det stod att man skulle ha med sig till provet. Michelle har sån tur att en av de hon bor med är hemma, så hon kan bara ringa och fråga, men Martin jobbar så det funkade inte riktigt för mig. Hur kunde det då bli bättre än så här?

Jo: Det visar sig att av misstag så har de gett mig pappret för gratisresande innan jag betalade, jag klarade mig utan koden till provet så länge jag kom ihåg mitt användarnamn och mitt lösenord, jag hamnade i samma grupp som de flesta andra under tyskprovet och är alltså bättre än vad jag trodde, Michelle och jag gick till Starbucks efter provet och min plånbok låg hemma på bordet. Så beroende på hur man väljer att se på det så var min dag antingen bra eller dålig. Jag väljer att se på den som bra. :)

Imorgon blir det en ny resa till skolan för att ge Barry en ny chans och sen ska Michelle och jag turista/shoppa under dagen. Vi har även vaga planer på att äta frukost på Kranzler tillsammans. Sen ska jag nog följa med Martin till en Nike-rea senare under dagen (han känner någon som jobbar där) där det ska vara 70% rea tydligen. Förhoppningsvis så fortsätter min tur ett tag till, men nu ska jag nog fira det här på något sätt, för jag känner mig helt speedad.

Ja, ibland kan det bli fel...

...när man inte är helt uppmärksam och gör grammatiktest online:

"Ditt svar var felaktigt
Rätt svar:
Haben Sie ein Auto, Herr Schröder? (haben, Präsens)
Ditt svar:
Sind Sie ein Auto, Herr Schröder? (haben, Präsens)"

(Har ni en bli Herr Schröder = rätt svar
Är ni en bil Herr Schröder = fel svar)

Eller så är jag helt enkelt bara för smart för det här testet.

Små steg

Nu har jag lyckats klara av två saker på min lista idag: Skriva mig i Berlin och skaffa bankkonto. Jag hade lite halvt hoppats på att jag skulle hinna med allt det andra också, men efter att ha suttit och väntat närmre två timmar på att få lämna in mina adressuppgifter så var det ganska kört. Jag känner mig hursomhelst nöjd med det jag lyckats åstadkomma och har nu stora förväntningar inför morgondagen, förhoppningsvis så blir jag klar med allt det andra då.

Annars har det inte hänt så mycket anmärkningsvärt idag. Jag var klar med alla mina ärenden vid etttiden och har sen dess tillbringat dagen med att ta det lite lugnt hemma. Jag har mest suttit vid datorn, antingen genom att titta på diverse avsnitt eller genom att googla tysk grammatik inför provet imorgon. Det känns ju inte helt lönt att plugga för mycket på det, för det ska ju ge en rättvis bild av vilken nivå min tyska är på, men lite repetition av mina kunskaper skadar ju aldrig. Det mesta kan jag ju, om man bara skrapar lite på ytan.

Dagens lärdom är idag annars att om man inte kan artikeln till ett ord (der, die eller das) så ska man nog inte helgardera sig genom att säga samtliga innan man säger ordet. Dels låter det jättefånigt och dels så har man ju då fel två gånger och rätt en, så det jämnar ju inte ens ut sig. Något att tänka på till framtiden med andra ord.

Härlig höstdag i Berlin

Här är hösten i antågande och precis sådär lagom mysig som den sällan (om någonsin) blir i Sverige. Färgglada träd, svalt utan att vara kallt och strålande solsken.Jag sov till tio idag efter att ha varit uppe sent igår, och när jag vaknade så sken solen in genom fönstret. Lauren, Michelle och jag hade bestämt redan i fredags att vi skulle träffas idag för att plugga tyska och gå på en marknad tillsammans. Jag hade aldrig hört talas om marknaden förr, men slog upp den i min guidebok och läste där att det var en av Berlins största loppmarknader. (Mauermarkt)

Vi strosade runt där i två timmar ungefär och tittade på lite av allt mellan himmel och jord. Där fanns verkligen lite av det mesta, bland annat hittade vi sedlar från 1910, fina smycken och massor av begagnade kläder från HM. Jag lyckades hitta en fin sjal som var lite tunnare än den jag har med mig och som jag tror ska matcha bra till min jacka. Efter att ha vandrat runt i nån timme så blev vi alla ganska hungriga, så då stannade vi till och åt currywurst. Det är kanske inte världens mest nyttiga mat, men det är ju ganska typiskt för Berlin och ganska gott, om man inte äter det för ofta. Sen gick vi en liten stund till innan vi bestämde oss för att vi alla var för trötta för att plugga. Både Lauren och Michelle är sjuka, så de ville mest hem och vila. Jag skulle egentligen ha behövt åka in till Media Markt för att skaffa mobilnummer, men jag fick (härligt nog) ett sms från Martin där han sa att han kunde göra det om jag ville. Så slapp jag det ärendet och jag har ÄNTLIGEN (ja, det behövde verkligen skrivas i versaler) lyckats bli klar med någonting på min långa, långa lista över saker som behöver göras- Nu återstår bara: registrera mig som boende i Berlin, skaffa tyskt bankkonto, registrera mig på skolan, få mig undantagen tysk försäkring, registrera mig på kurser och fylla i stipendiepapper. Det kanske finns lite hopp ändå?

Envis som en gammal get

Idag vaknade jag halv sju och insåg att jag hade lyckats somna när jag kollade på film igår (och missat slutet.) Efter att ha stängt av datorn så bestämde jag mig för att ta den sovmorgonen som jag längtat efter hela veckan och sov därmed till halv nio istället. När jag vaknade igen så försökte jag vara så tyst som möjligt för att inte väcka Martin (som var ute igårkväll) samtidigt som jag frustrerat upptäckte att internet inte funkade. Av någon anledning så brukar det inte fungera på morgonen (men det funkade när jag stängde av datorn två timmar tidigare.)

Jag åt en yoghurt i sängen och reflekterade över vad jag skulle göra med min dag idag. Vädret var underbart och alla mina vänner hade åkt till Potsdam för en dagsutflykt. Varför följde inte jag med dit då? Jo, för den var bara till för ”non-Erasmus students”. Livet är orättvist ibland. Jag hade istället igår bestämt mig för att idag skulle jag baka kanelbullar. Det är inte något som jag får för mig att göra så ofta, men det kändes härligt att baka och det fick gärna vara något svenskt – så då blev det kanelbullar. Sagt och gjort så släpade jag med mig Martin till affären när han vaknade för att få hjälp att hitta rätt ingredienser. Allt gick ganska bra, det fanns inget pärlsocker, inga bakformar och bara torrjäst, men det kändes ändå som ett fullt genomförbart projekt.

Martin skulle hjälpa sin mamma i trädgården, så det var bara jag och kanelbullsbaket kvar framåt eftermiddagen. Där började det gå utför. Jag upptäckte kvickt att det fattades: bakplåtspapper, kavel, elvisp, pensel, kökshanddukar och bunke. Jag började uppleva en viss frustration eftersom mitt enda riktiga projekt för dagen höll på att gå om intet. Som tur var hittade jag åtminstone ett mått, och envis som jag är, kom jag fram till att det var nog det enda som verkligen var ett måste. Alltså började jag att städa köket och göra degen (i en kastrull.) Nu, några timmar senare, kan jag dela med mig att resultatet blev sådär. Kanelbullarna ser fula ut, smakar inte lika gott som vanligt och jag ska nog inte göra om det här på länge. En plåt blev dessutom riktigt misslyckad (ganska ogräddade.) Detta var kanske inte min största stund inom bakning, men jag får ju trösta mig med att det var nog en form av extrembakning. Jag kavlade ju tex med en ölflaska invirad i en plastpåse.

Det var nog en ganska bra sammanfattning av min dag. Nu ska jag nog sitta och begrunda min bakning lite till innan jag går vidare med mitt liv och hittar på något nytt att göra.

En dag av stor vikt

...eftersom idag är det ju Matchen med stort M. Den mellan Tyskland och Turkiet som ska spelas i Berlin. Märker man det på stan? Ja. Känner även jag för att gå runt med en flagga över axlarna? Nej. Fast det hade kanske varit lite komiskt om jag hade gått runt med svenska flaggan på stan idag. Folk hade nog tittat på mig lite märkligt. På något sätt tror jag att jag har bestämt mig för att se på matchen ändå, fastän jag inte riktigt bryr mig. Jag tror att jag gör det för stämningens skull, men det finns en fullt realistisk möjlighet att jag bangar när klockan är lite närmare avspark. Den som lever får se.

Annars idag så har jag hunnit: Misslyckas med att skriva in mig (igen, eller fortfarande kan man kanske säga), åka på båttur, köpa ny ansikttvål (för den glömde jag ju så klart hemma), fika med Lauren och Michelle, sova en timme längre än igår och glömma min mobil hemma. Jag vet inte helt säkert vad som var roligast, men det är nog ett ganska jämnt race mellan att glömma mobilen och att fika. Båtturen var lite kall (annars är det varmare än hemma än så länge) och var i princip väldigt lik båtturen jag gjorde i somras, så den var väl kanske så värd att göra egentligen. Fast det var ju trevligt att komma ut och träffa lite människor åtminstone.

Idag blir det nog inte så att jag går ut (annat än möjligen till nåt nära för att titta på lite fotboll med Martin och hans kompisar), för jag är ganska trött och hade behövt vila och krya på mig lite. Sen har jag planerat att baka (kanelbullar kanske?) imorgon och skaffa tyskt mobilnummer. Sen på söndag så skulle de andra träffas och repetera grammatik (det låter kul va?) inför placeringstestet till tyskakursen på tisdag. Jag insåg att detta kunde vara mer än välbehövligt för min del och sa därför att jag ville följa med. Sen på måndag så finns det en möjlighet för mig att registrera mig, men då måste jag åka till andra änden av stan och krångla med försäkringen där (något som jag kanske inte längtar efter), så jag ska överväga om det vore bättre att ta det på tisdag istället, för då kan jag göra det på skolan.

Det var en ganska bra sammanfattning av min dag. Det kanske inte var så roligt att läsa, men jag är lite trött. Nu ska jag nog äta nåt.

When the going gets tough the tough gets going

Ett föga logiskt talesätt, men det kändes liksom fint att ha som rubrik idag. Nu är mina introduktionsdagar officiellt över, och frågan är ju (så klart): Känner jag mig introducerad nu? Nej, kanske inte riktigt. Hittar jag? Nej, knappast. Efter att ha vallats runt mellan diverse olika byggnader som ligger utspridda i vad som bäst kan beskrivas som ett villakvarter har jag nu börjat uppskatta Handels lätta och pedagogiska struktur. Om det någonsin har varit en utmaning att lära sig hitta någonstans så är det här.

Jag har inte heller lyckats registrera mig på universitetet än (då jag fattas rätt försäkring), vilket är lite jobbigt/intressant, men jag har vaga förhoppningar om att lyckas med detta imorgon, eller allra senast på måndag. Detta känns viktigt då jag gärna vill: 1. Få mitt studentleg så att jag kan resa kollektivt gratis 2. Kunna registrera mig på kurser 3. Kunna anmäla mig till skolans 1000 sportaktiviteter. Det visar sig att skolan har en hel katalog med diverse olika aktiviteter varav jag seriöst funderar på att börja med yoga, balett (för nybörjare), fäktning, självförsvar, salsa, break dance, dans och ungefär fem till. De av er som känner mig väl kan nog gissa att jag inte kommer göra hälften av allt jag vill göra (eftersom jag egentligen verkligen inte är en sportig person), men jag överväger åtminstone yogan och baletten seriöst. Sen får vi se. Något jag inte kommer börja med är i alla fall "Speed badminton" (som låter sjukt jobbigt) och "Fox disco" (vad är det liksom?)

Jag kom idag hem halv fem igen, hur trött som helst, men har idag bestämt mig för att jag ska släpa mig ner till affären och handla ingredienser så att jag kan laga mat och glass eller oboy. Jag har inte riktigt bestämt mig för vilket jag vill ha mest. Det finns en svag chans att jag köper både och, för efter mina hårda introduktionsdagar så känner jag nästan för att fira att de är över. Annars så har min lediga tid effektivt börjat ätas upp genom att det finns inplanerade aktiviteter och tyskprov. Jag vet inte hur jag känner inför detta, men det ser åtminstone ut som om jag är ledig på måndag (än så länge.) Annars var nog det roligaste som hände mig idag (varning: man kanske måste ha varit där) när Sascha ställde sig upp inför alla och sa (på tyska): "Så, är det någon här som inte förstår tyska?" Föga förvånande var det ingen som räckte upp handen. Nu bär det av mot affären för mig innan jag tycker att det känns för jobbigt att gå.

Alla pratar ju tyska!

Jaha, så idag hade jag då min första introduktionsdag på universitetet. Jag funderade igår över hur många utbyteselever som egentligen kunde finnas och var de kunde komma ifrån, för ärligt talat, vem vill läsa tyska i Asien (exempelvis)? Det är ju inte direkt ett världsspråk på samma sätt som spanska eller franska, utan talas väl bara i tre länder eller så. Med andra ord så väntade jag mig österrikare och schweizare. Ack vad man kan ha fel.

Vid ankomsten så var vi en hisnande stor grupp människor varav de jag träffade från början kom från USA och Australien. Här skulle man kunna tro att min tyska var bättre än deras då jag trodde mig ha en viss fördel då svenska är mer likt tyska än engelska och jag trots allt gissade att jag hade läst längre, men även där hade jag fel. Deras accent var felfri (enligt mig) och oj vad de verkade ha lätt att hitta rätt ord när de pratade. Jag kände mig i så fall närmre (fast kanske inte helt likadant) som italienskorna som frustrerat utbrast i ett "Men alla pratar ju tyska!". Själv har jag inget problem med att alla pratar tyska, jag känner bara inte riktigt för att göra det själv.

Min dag fortsatte sedan med diverse andra highlights. Det visade sig att de två försäkringarna som jag har med mig (min privata och den som Handels har gett mig och insisterat på att jag ska ta med) inte dög när jag skulle visa att jag var försäkrad (utan istället ville de ha det fina blå kortet från försäkringskassan, som jag inte har med mig) så nu väntar jag med spänning på det. Jag måste tydligen även ansöka om visum, trots att jag kommer från inom EU, min mikrokurs (som jag fasar inför) ska tydligen vara jättesvår och jag känner mig jättetrött.

När jag tänker på alla formulär och papper som jag måste fylla i och lämna in så känns allt lite dystert, men jag har åtminstone inte en lika svår dag som Sascha (min "guide"/student buddy) hade idag . Han kunde nämligen inte svara på nästan några frågor (till italienskornas ökade frustration) och verkade ganska deppig framåt eftermiddagen då han hade blivit lite utskälld. Han var i alla fall min idol för dagen då hade både hjälpte mig med skolsystern (och försäkringen), hjälpt mig med hur man köper mat i cafeterian, lovade att han skulle undersöka vilka kurser som erbjöds på engelska och följde mig till hållplatsen. I den här takten så har han nästan potentialen att bli en bättre fadder än vad jag någonsin varit. :P Imorgon blir det ytterligare en introduktionsdag och efter det så har Martin lovat att följa med mig till kontoret där jag måste registrera mig som boende i Berlin. Nu ska jag ta det lugnt ikväll och försöka vila lite med en film och kanske te och/eller godis. Fortsättning lär följa imorgon

...ännu en utlandstermin

Nu är jag på plats i Berlin och kommer troligtvis inte att återse Sverige på ett tag igen. Tyskland är kanske inte fullt lika exotiskt som Japan, men det är ändå en del av mina tidigare dilemman som jag återigen har stött på sen jag landade för sex timmar sen. Att lära sig hitta i mataffärerna tex; vilka märken är bra och vilka är dåliga?

Annars så har min första (halv)dag i Berlin flutit förbi ganska obemärkt. Jag höll nästan på att missa planet då jag hade oturen att hamna på ett tåg som gick sönder i tunneln precis innan Kastrup. Som tur var hade jag inga som helst problem med själv-incheckningen och checkade in min väska med så mycket som en minuts marginal. Jag måste nog ha sett ganska erfaren ut eftersom jag blev tillfrågad om att hjälp, men då jag var något stressad så blev svaret ”Jag har tyvärr verkligen inte tid” innan jag sprang i väg med min väska till bagageinlämningen. Sen dess har jag hunnit fascineras över att det kan skilja så mycket som 13 dkr beroende på var man köper vatten på Kastrup, att Marabouchoklad (den större varianten) kan kosta 30 dkr (när man kan köpa samma choklad för 17kr på Netto), landa i Berlin, råka ut för världens mest buttra biljettförsäljare och komma fram till mitt nya hem och packa upp.

Martin, som jag bor med, var snäll nog att möta upp mig och förklara var jag kunde köpa mat innan han åkte iväg på sin fotbollsträning. Han har fortfarande inte kommit hem än, och under den tiden han har varit borta har jag hunnit med ganska mycket som kanske är mindre intressant att läsa om. Nu sitter jag och dricker te och ska se på en film hade jag tänkt mig. Förhoppningsvis så följer ett mer spännande inlägg imorgon efter min första välkomstdag. Godnatt alla.