Jaha, så idag hade jag då min första introduktionsdag på universitetet. Jag funderade igår över hur många utbyteselever som egentligen kunde finnas och var de kunde komma ifrån, för ärligt talat, vem vill läsa tyska i Asien (exempelvis)? Det är ju inte direkt ett världsspråk på samma sätt som spanska eller franska, utan talas väl bara i tre länder eller så. Med andra ord så väntade jag mig österrikare och schweizare. Ack vad man kan ha fel.
Vid ankomsten så var vi en hisnande stor grupp människor varav de jag träffade från början kom från USA och Australien. Här skulle man kunna tro att min tyska var bättre än deras då jag trodde mig ha en viss fördel då svenska är mer likt tyska än engelska och jag trots allt gissade att jag hade läst längre, men även där hade jag fel. Deras accent var felfri (enligt mig) och oj vad de verkade ha lätt att hitta rätt ord när de pratade. Jag kände mig i så fall närmre (fast kanske inte helt likadant) som italienskorna som frustrerat utbrast i ett "Men alla pratar ju tyska!". Själv har jag inget problem med att alla pratar tyska, jag känner bara inte riktigt för att göra det själv.
Min dag fortsatte sedan med diverse andra highlights. Det visade sig att de två försäkringarna som jag har med mig (min privata och den som Handels har gett mig och insisterat på att jag ska ta med) inte dög när jag skulle visa att jag var försäkrad (utan istället ville de ha det fina blå kortet från försäkringskassan, som jag inte har med mig) så nu väntar jag med spänning på det. Jag måste tydligen även ansöka om visum, trots att jag kommer från inom EU, min mikrokurs (som jag fasar inför) ska tydligen vara jättesvår och jag känner mig jättetrött.
När jag tänker på alla formulär och papper som jag måste fylla i och lämna in så känns allt lite dystert, men jag har åtminstone inte en lika svår dag som Sascha (min "guide"/student buddy) hade idag . Han kunde nämligen inte svara på nästan några frågor (till italienskornas ökade frustration) och verkade ganska deppig framåt eftermiddagen då han hade blivit lite utskälld. Han var i alla fall min idol för dagen då hade både hjälpte mig med skolsystern (och försäkringen), hjälpt mig med hur man köper mat i cafeterian, lovade att han skulle undersöka vilka kurser som erbjöds på engelska och följde mig till hållplatsen. I den här takten så har han nästan potentialen att bli en bättre fadder än vad jag någonsin varit. :P Imorgon blir det ytterligare en introduktionsdag och efter det så har Martin lovat att följa med mig till kontoret där jag måste registrera mig som boende i Berlin. Nu ska jag ta det lugnt ikväll och försöka vila lite med en film och kanske te och/eller godis. Fortsättning lär följa imorgon
Vid ankomsten så var vi en hisnande stor grupp människor varav de jag träffade från början kom från USA och Australien. Här skulle man kunna tro att min tyska var bättre än deras då jag trodde mig ha en viss fördel då svenska är mer likt tyska än engelska och jag trots allt gissade att jag hade läst längre, men även där hade jag fel. Deras accent var felfri (enligt mig) och oj vad de verkade ha lätt att hitta rätt ord när de pratade. Jag kände mig i så fall närmre (fast kanske inte helt likadant) som italienskorna som frustrerat utbrast i ett "Men alla pratar ju tyska!". Själv har jag inget problem med att alla pratar tyska, jag känner bara inte riktigt för att göra det själv.
Min dag fortsatte sedan med diverse andra highlights. Det visade sig att de två försäkringarna som jag har med mig (min privata och den som Handels har gett mig och insisterat på att jag ska ta med) inte dög när jag skulle visa att jag var försäkrad (utan istället ville de ha det fina blå kortet från försäkringskassan, som jag inte har med mig) så nu väntar jag med spänning på det. Jag måste tydligen även ansöka om visum, trots att jag kommer från inom EU, min mikrokurs (som jag fasar inför) ska tydligen vara jättesvår och jag känner mig jättetrött.
När jag tänker på alla formulär och papper som jag måste fylla i och lämna in så känns allt lite dystert, men jag har åtminstone inte en lika svår dag som Sascha (min "guide"/student buddy) hade idag . Han kunde nämligen inte svara på nästan några frågor (till italienskornas ökade frustration) och verkade ganska deppig framåt eftermiddagen då han hade blivit lite utskälld. Han var i alla fall min idol för dagen då hade både hjälpte mig med skolsystern (och försäkringen), hjälpt mig med hur man köper mat i cafeterian, lovade att han skulle undersöka vilka kurser som erbjöds på engelska och följde mig till hållplatsen. I den här takten så har han nästan potentialen att bli en bättre fadder än vad jag någonsin varit. :P Imorgon blir det ytterligare en introduktionsdag och efter det så har Martin lovat att följa med mig till kontoret där jag måste registrera mig som boende i Berlin. Nu ska jag ta det lugnt ikväll och försöka vila lite med en film och kanske te och/eller godis. Fortsättning lär följa imorgon
Jag kan skicka lådan med tyska cowboyfilmer som jag fick av Martinas moster om du behöver träna upp dig.Du kommer säkert in i det snart. Om du behöver någon hjälp med att fixa något så hör av dig. Men din mor ringde idag om att hon höll på att fixa med något som hon skulle faxa så jag gissar att det var det hon var sysselsatt och att ni isåfall redan löst det. Jag kunde inte hjälpa henne för vår fax är kass. Få människor använder fax längre. Fram till nu har jag använt den för faxa iun grejor till polisen. Men till och med dom har gått över till PDF:er och datorformulär nu för tiden.
SvaraRadera