Berlin visar sig från sin bästa sida

Idag kan man nog säga att våren kom till Berlin. I riktig vårvärme med strålande solsken begav jag mig iväg för att plugga lite med Mel, trots att jag verkligen inte hade tid egentligen. På vägen till tunnelbanan såg jag en massa gamla män som satt i solen, klockan var ungefär tio på morgonen, och drack en öl. Alkoholister skulle vi kalla dem i Sverige, i Tyskland kallar man dem för pensionärer. När jag väl kom fram till Mels lägenhet så visade det sig att hon hade nog mest tänkt att vi bara skulle umgås, och det hade jag ju inte så mycket emot egentligen. Det är ju verkligen bara det att jag har lite dåliga marginaler till den här tentan. Det blev en tre timmars frukost med Mel i vilket fall, något som var jättemysigt, men kanske inte så taktiskt smart. Vi hann i alla fall prata en längre stund och gå förbi en fotoautomat och ta lite kort.

När jag sen väl kom hem igen så var det inte mycket annat att göra än att sätta mig ner med anteckningarna igen och slita mitt hår lite. Den här kursen som jag ska tenta av imorgon är ju verkligen inte den lättaste att tenta av tror jag. Dels för att allt som nämnts på föreläsningarna inte finns med i kursliteraturen, men även för att mina anteckningar från just den här kursen är så dåliga. Jag hoppas att jag kommer klara mig med ett nödrop ändå, men när jag inte kan förmå mig till att plugga för att jag har ångest över min packning och alla jag måste säga hej då till, så ser det ju verkligen inte alltför ljust ut. Det blir nog till att göra mitt bästa (även om det verkligen inte känns som så bra just nu) och sen hoppas på det bästa. Väskan är åtminstone nästan klar nu, men jag har ingen våg, så jag kan inte väga den. Living on the edge? Jaja, går det så går det.

Bättre sent än aldrig

Man vet att man inte bloggat på länge när det inte går att logga in automatiskt som vanligt, utan istället så tvingas man skriva in lösenordet. Så vad har jag egentligen gjort när jag inte bloggat under ungefär fem dagar. Ja, det undrar jag nästan med. Det är ju som vanligt så att den som är bäst på att komma på annat som måste göras när man borde plugga, det är ju jag det. Så jag har lyckats städa, tvätta och småfixa med annat precis som vanligt. Fast utöver det har jag så klart tillbringat en ansenlig tid i biblioteket. Att berätta om den är nog inte så intressant, för det var verkligen inte så kul under slutet, utan snarare tungt. Jag brukar finna att när man sitter och läser eller antecknar i flera timmar så får man lätt lite nackspärr och längtan till andra (tropiska?) platser. Till slut så kom då den stora dagen då det var dags för min första skriftliga ekonomitenta i Tyskland. Det var ju, jobbigt nog, en kvällstenta mellan 18-20, så jag hade det stora nöjet att få sitta en hel dag i biblioteket och mer eller mindre sakta se timvisaren närma sig sex. Aldrig har tiden gått så långsamt eller snabbt. Jag och Patryk tog väl inte pressen så väl någon av oss, och vi har ju inte kommit överens så bra på sista tiden, så det skar sig väl lite mellan oss efter lunchtid. Han störde sig på att jag öppet erkände att tentan kändes jobbig och jag tyckte att det var jobbigt att han inte kunde medge att han var stressad. Eller ja, det och faktumet att han bara ville repetera det han inte kunde och alla mina frågor var (tydligen) dumma. Så vi pluggade för oss själva efter det. Som tur var fick jag lite "lycka till"-sms som förgyllde min annars ganska mulna eftermiddag.

När tentan väl kom så visste jag inte riktigt vad jag skulle tänka om den. Det var absurt många poäng (10 poäng) till frågor som jag tyckte att man kunde svara på med en eller två meningar, vilket först fick mig att undra om jag hade missat någon viktig del av frågan och sen satte jag mig ner och räknade hur många ord jag hade skrivit. "Ger de poäng per ord?" tänkte jag, och fann att det var nog föga troligt. Så den kan verkligen ha gått lite hur som helst, något som inte är helt rättvist med tanke på hur mycket tid jag har lagt ner på det ämnet. Fast jag hoppas på att de kommer rätta "utlänningarnas" tentor snällt, det är faktiskt inte så lätt att plugga på tyska ibland. Väl hemma efter min tenta så var jag helt slutkörd, det var knappast aktuellt att jag skulle gå ut med mina vänner och fira. Jag försökte piggna till en stund, och sen gav jag helt enkelt bara upp. Jag stannade hemma och sov istället.

Helgen har annars inte varit så spännande, det har varit mycket pluggande och opluggande, samt att jag har hunnit med en fika med Michelle. Vi enades dock om att inte säga hej då riktigt än, vi har planerat in att träffas en stund på tisdag också. För att sitta i biblioteket en hel dag och vänta på att det blir dags att skriva tenta, det är nog ett obehag som det kommer dröja innan jag utsätter mig själv för igen. Nej, det blir att plugga ordentligt innan tentan istället tycker jag, Jag skulle bara behöva en spark så att alla mina mail jag väntar på svar på och min öppna resväska inte tar upp för mycket av min uppmärksamhet. Det är väl kanske som mamma säger, att om man bara börja någonstans så har man åtminstone börjat. Ja, den som lever får se. Tillbaka till böckerna?

Små mirakel

Idag har jag haft fantastisk tur. Jag valde att stanna hemma och plugga idag istället för att åka in till universitetet, delvis för att det var svinkallt ute, men även för att jag verkligen inte kände för att göra resan. Patryk är så himla seg med att svara på när vi ska träffas i biblioteket också, så bara det driver mig liksom lite till vansinne. Han är helt värdelös på att kompromissa också, allt måste liksom göras på hans sätt. Som tur är har jag kommit fram till att han är ganska dålig att plugga med ändå, så jag klarar mig nog ganska bra ändå.

Det fantastiska som hänt mig idag kan delas upp i tre delar:
1. Mina studier har idag flutit på ganska bra (trots att jag inte åkte tunnelbana i en timme, enkel resa, till universitetet)
2. Martin hade kommit ihåg att ta med sig rätt verktyg hem från jobbet idag, så han fixade min dator! Nu funkar både mikrofon och webcam precis som vanligt. Han har verkligen sina fina stunder ibland.
3. Martin upplyste mig om att den första mars är på tisdag (jag trodde att det var på måndag), så på ett nästan magiskt sätt fick jag en dag till att plugga på till tentan i Ekonomisk tillväxt.

Så min dag har med andra ord haft långt fler plus än minus idag, och det känns härligt. Dessutom är klockan inte ens sju än, så jag har måna effektiva pluggtimmar kvar (läs: två eller tre) innan jag lär ge upp från dagen, så det kan nästan bara bli bättre tycker jag. Imorgon kommer jag att försöka bege mig in mot skolan för att lämna tillbaka/låna om kurslitteratur och plugga lite med Patryk (?) om han kan sluta vara så besvärlig. Fast jag ska nog hålla mig till att ställa honom frågor om saker jag inte förstår och sen försöka plugga själv, för han är som sagt mest jobbig. Nej, nu bär det av mot böckerna! Som vi säger i Tyskland: Tschussie.

Orealistiska mål

Mamma frågade mig förra veckan om det inte var bättre att sätta upp mer realistiska mål. Jag tror det var efter att jag försökt gå upp jättetidigt (för femtielfte gången) och sen sovit en eller två timmar längre än vad jag hade velat. Jag har funderat på det en del sen dess, för det är nog något jag gör ganska mycket just nu; sätter orealistiska mål. Framförallt med studierna, men även med sovtider. Hur mycket jag än säger att sömn är för mesar så blir det ju inte mer sant för den sakens skull: alla behöver sova. Studierna kan man ändå fundera lite på om det är bra eller dåligt att sätta ribban högt. Å ena sidan så borde man kanske sikta högt, men man skulle ju kunna kontra med att man faller längre då också. Är det liksom bra att sikta på att läsa fyra kapitel om dagen när man i själva verket bara snittar på ett kapitel om dagen? Jag har än så länge inte kommit fram till att det är direkt ohälsosamt, så jag kommer nog fortsätta att sätta ribban högt. Som tur är har jag en halvtimme kvar av dagen som jag kan läsa det jag borde ha läst idag (två kapitel kvar.)

Annars så händer det inte mycket här. Jag fördriver tid med städning och lite tv mellan pluggvarven och håller tummarna för att jag inte får nackspärr av att ha näsan i böckerna under större delen av mina vakna timmar. Här i Berlin har det blivit kallt igen och jag roar mig med att drömma om solsemestrar, hur jag ska inreda mitt rum i Göteborg (med mina egna saker!) och hur jag ska packa bäst. Jag hoppas på att mina saker inte väger så mycket så att jag kan köpa med mig saker som jag vet att jag kommer sakna. Typ tysk choklad. Jag försöker även klura ut hur jag sa hinna med allt jag vill göra innan jag åker mitt under tentaperioden när jag drunknar under allt jag borde veta, men inte vet. Jag försöker peppa mig med "Det är bara ekonomi, vanlig ekonomi", fast det är ju matten jag har svårt för. Fast det här löser sig och förhoppningsvis hinner jag säga hejdå till alla innan jag åker. Kan vi hoppas. Om jag håller tummarna så kan ni kanske hjälpa till. Nej, två kaptiel kvar: Nu kör vi. Sömn är för mesar?

Ifrågasätta

Tentastressandet fortsätter helt planenligt med alla de vanliga ingredienserna och (som tidigare förklarat) en hel del extra krydda tack vare det tyska bibliotekssystemet. Mitt pluggande går väl mer eller mindre samma som innan, en balansgång mellan okej och illa. För att göra vardagen lite mindre tråkig har jag slängt in lite extra roligt som jag har kunnat tänka på under helgen: Martins dryga attityd ibland, Janine som bara är ivägen, Patryk som har valt motsatt pluggstrategi jäntemot mig, datorn som krånglar (och går sönder) samt problem med tunnelbanan. Just det med datorn och Patryk måste jag nog ändå säga vinner i slaget om min uppmärksamhet. Datorn av naturliga skäl, och Patryk och pluggandet mest för att vi båda två är stressade och tar ut det över varandra i viss mån.

Vi läser ju nämligen båda tre olika ämnen, varav vi har två gemensamt. Ingen av oss känner att det är taktiskt smart att lägga alltför mycket fokus på mikorekonomin, eftersom den är om två veckor, utan vi är båda mer fokuserade på de två andra ämnena just nu. Likaså känner vi att Skatteläran som vi (även den) läser tillsammans är relativt lätt. Det innebär inte att vi kan den, utan bara att det är ganska grundläggande ekonomiskt tänkande, med lite matte och en del memorerande, så det är helt okej. Skillnaden består i hur vi ser på våra tredje ämnen (som vi inte läser tillsammans.) Han tycker att hans tredje kurs är jättesvår och har därför valt att satsa mest på den just nu, medan jag tycker att min tredje kurs verkar jättesvår och därför har valt att försöka "få undan" Skatteläran redan nu så att jag kan prioritera på kursen i Ekonomisk tillväxt mer sen.

Det jobbiga är ju bara att det är examensperiod, och alla är stressade, och få är såpass självsäkra att de inte ser på vad andra gör och ifrågasätter sina egna val. Detta har då såklart resulterat i att både jag och Patryk ser på vad den andra gör och mår lite dåligt, vilket inte gör det lättare att plugga tillsammans, men som tur är ska jag plugga med Mel imorgon. Inte för att det gör saken bättre just för min del, för Mel och jag pluggar mikro, det ämnet som är mest avlägset i tiden. Skatteläran däremot är ju redan på fredag. Ja, det känns lite grann som om jag balanserar på en våg och väntar lite på att se om jag kommer klara mig hela vägen eller om jag kommer tappa balansen och falla ner snart. Förhoppningsvis så klarar jag mig, Patryks heta tips är att skriva "ERASMUS" överst på pappert och hoppas att läraren känner sympati med att vi inte pluggar på våra modersmål, men jag vet inte vad jag tror om det. Fast det skadar väl inte. Jaja, tillbaka till böckerna.

Som en flygplats, bara det att man inte får åka till något roligt ställe

Mitt utforskande av det tyska bibliotekssystemet fortsätter. Jag kan föreställa mig att det finns flera som väntat länge på fortsättningen, så här kommer dagens lilla tankeställare: Idag när jag skulle gå in i biblioteket så blev jag tillsagd att jag inte fick ta med mig min vattenflaska in. "Va?" var mer eller min reaktion. "Vatten behöver man ju för att överleva!", men inte hjälpte det mycket. Den bistra bibliotekarien bara skakade kritiskt på huvudet och sa att den vattenflaskan fick jag vara så god att ställa in i mitt skåp, för inte fick den följa med mig in i biblioteket i alla fall. Jag muttrade lite om att tyska bibliotek började påminna om flygplatser, för där får man inte heller ta med sig vatten, utan tvingas lämna ifrån sig det när man kommer till säkerhetskontrollen (bibliotekarien.) Den något signifikanta skillnaden, om jag får säga det själv, är ju dock att när man kommer in på en flygplats är man åtminstone på väg någonstans (kul?), när kommer in i tyska bibliotek så kommer man till... biblioteket. Kanske inte riktigt lika kul. Sen när jag väl hade börjat acceptera faktumet att jag var utan vatten så kom jag in i biblioteket och noterade att alla andra hade vattenflaskor. Så det är nog bara jag då.

Annars har det inte hänt så mycket idag. Jag kom tio minuter sent till föreläsningen idag som en följd av att badrummet var upptaget vid en tidpunkt när jag verkligen inte hade råd att ödsla tid på så fåniga saker som att Janine skulle duscha klart. Janine är nästan Martins flickvän, och hon brukar lämna lägenheten innan jag vaknar, eller åtminstone så gjorde hon det innan, under en tid som jag tycker om att referera till som "den gamla goda tiden." Nu ser det istället ut som om jag får börja ta hänsyn till att hon kanske också vill duscha klockan 06.40 (eller vem försöker jag lura, det var 06.55.) Jag har åtminstone lyckats hålla mig i skolan från 8.40 till 19.15 idag, det är något av en bedrift tycker jag. Från början insisterade Patryk att vi skulle stanna till tio, men sen när klockan blev fem började han böna och be att vi skulle åka hem. Jag envisades dock med att stanna till lite efter sju, sen kände jag att jag hade tillbringat tillräckligt mycket av mina vakna tid i biblioteket. Utan vatten. Nej, nu blir det nog lite te och tv-avsnitt som belöning för mitt fina betyg i tyska (1,9) Snart en vecka kvar, sen är jag hemma. Kram på er.

Ordning och reda i Tyskland

Idag kände jag verkligen inte för att gå upp. Inte ens tanken på att det var den allra sista onsdagsföreläsningen i Skattelära muntrade upp mig. Det var väl snarare nästan lite trist, för onsdag är nog den dagen jag tyckt om mest här i Tyskland. Tio minuter försenad blev jag hur som helst som en följd av min ovilja att gå upp och existera i verkligheten. När jag väl var framme på skolan så gjorde jag verkligen mitt yttersta för att kunna hålla mitt löfte till mig själv om att jag inte behövde stanna mer än i två eller tre timmar (till tolv eller ett ungefär), men Patryk lyckades på något sätt få mig att stanna till fyra. Hur han lyckades vet jag inte, men jag borde nog vara ganska tacksam för det, för (sorgligt nog) så pluggar jag ju inte alltid så effektivt hemma. Han har redan nu smsat mig och sagt att imorgon kommer vi att bo i biblioteket, så jag ska ta med mig mycket anteckningar.

Om vi kommer lyckas med detta är något som återstår att se. Idag stod det nämligen en dam vid ett litet bord framför ingången till biblioteket. Vad hennes uppgift egentligen var skulle jag snart bli varse om: Hon stod nämligen och kollade folks student-id. Detta gjorde hon nog i syfte att försöka se till att biblioteket inte blev för fullt eller nåt, för när vi försökte gå in sa hon (efter att ha studerat våra id-kort) "Socialvetenskap (Wirtschaftswissenschaft)? Nej, det finns för många av er här, ni får gå till ett annat bibliotek." Vi kan nog helt enkelt sammanfatta den här händelsen med att det tyska bibliotekssystemet helt enkelt aldrig slutar överraska. Att de orkar liksom. På Handels är det djungelns lag som gäller när det gäller platser i biblioteket, finns där plats så finns det. Fast tyskar brukar ju vara ganska duktiga på att hålla ordning och reda å andra sidan. Detta kompenserar nog Sverige ändå för genom att ha varmvatten i handfaten på toaletterna. (Något som man inte ofta stöter på här.) Nej, nu ska jag sova så att jag orkar (med Patryks ord) "destroy revision" imorgon. Det lär bli intressant att se hur det slutar. Och ett liknande uttryck på svenska skulle nog vara "Imorgon köttar vi". Nu är det snart dags att börja vänja sig vid att prata svenska igen. Godnatt alla.

Tyska? Check.

Här kommer ett inlägg som hastigast innan jag ska sova. Nu är ännu en av mina tentor avklarade och jag har bara de tre jobbigaste kvar, ganska lagom till att jag bara har två veckor kvar av mitt liv i Berlin. Tyskan kändes hursomhelst helt okej, så för att fira detta gick jag, Eimear, Michelle och Barbara ut för att äta middag. De blev lite sena, så jag hann till och med in på Alexa och köpa ett linne på slutrea. Finfint. En dag med mycket tur, helt klart.

Middagen var också trevlig, även om jag kanske kände att Eimear kanske var lite väl optimistisk, så bra var den inte. Då var nog sällskapet desto bättre, jag kommer sakna dem när jag åker hem. Nej, nu är det dags att sova om jag ska orka med plugg imorgon också. Ett längre inlägg med mer humoristiska inslag lär komma imorgon. Kan vi hoppas i alla fall.

...och så kom tentastressen

Efter att ha tillbringat en helg under illusionen att "Nu kan jag ta lite ledig tid så att jag hinner andas ut innan jag behöver börja plugga till mina andra tentor" så hann verkligheten idag ifatt mig. Jag insåg nämligen att min tenta i skattelära är nästa torsdag. Ja, ni läste rätt: nästa torsdag. Detta innebär mer eller mindre att jag har i snitt fyra dagar att plugga per ämne kvar nu innan jag åker hem och det känns ju kanske inte kul. Inte kul alls. Detta resulterade i att jag fick lite panik i en timme eller så. Att jag drack två koppar kaffe för att jobba effektivare hjälpte knappast heller, för allt det resulterade i var att jag blev ännu mer stressad. Så då talade jag om för Mel att nu var det dags för mig att åka hem och plugga tyska ett tag. Vilket hon förstod helt med tanke på att jag har ett tyskprov imorgon.

Frågan är: Vad gjorde jag egentligen? Jag åkte hem och var hysterisk med Martin i tio minuter innan det vände och jag skrattade så jag nästan grät istället. Jag gick från att prata jättesnabbt (och nästan utan att andas) om hur jag hade varit på världens hemskaste övning där det var en tentauppgift som jag inte alls förstod till att fråga om han händelsevis hade sett Jürgen på vägen hem och skratta så att jag nästan inte kunde ställa frågan. Vem är då Jürgen undrar ni kanske. Jo, det hette nog han som lade ny asfalt vid övergångsstället där vi bor idag. Denna kvalificerade gissning baserar jag på faktumet att det var det som stod på lastbilen. Han var ganska livsfarlig kom jag fram till, för han skymde sikten från ena sidan (glöm hela "parkera inte inom 10 meter från ett övergångsställe"-regeln) och från andra sidan gjorde han så att man inte kunde se om det var grönt eller inte. Detta kombinerat med att tyskar kör som galningar gjorde livet minst sagt intressant. Jag lyckades nog inte riktigt förklara det komiska med detta för Martin, han undrade nog mest om jag äntligen hade blivit helt galen.

Nu sitter jag, efter att ha lugnat ner mig något, och reflekterar över vad som imorgon kommer att vara mina två sista veckor här. Jag har, som ni kanske förstått, insett att jag inte kommer hinna med allt jag velat. Det blir kanske inte av att jag åker till Berghain till exempel. Den klubben (som ska vara en av världens bästa) kan man nog inte räkna med att åka till förrän tre på natten (sen stannar man kanske till lunchtid eller så) och som följd försvinner hela dagen därpå. Jag har nog inte riktigt "råd" med det. Det känns ganska synd, men det är nog där jag har lyckats hamna på något sätt. Om bara föreläsningarna kunde upphöra nångång, då hade jag kanske kunnat se lite ljusare på tillvaron, men det ser ju inte ut att hända snart. Jaja. Nu ska jag mickra en kanelbulle och försöka muntra upp mig lite innan jag sätter mig ner och repeterar lite grammatik. En stor Alla hjärtans dag-kram till er alla från Berlin och en lagom munter Felicia.

Social öken

Det blev att plugga själv hemma för mig idag, det var nämligen ingen annan som kände för att möta upp och plugga på en söndag. Det kan jag väl förstå ganska bra, det kände jag inte jag heller för egentligen. Att plugga själv går ibland riktigt bra och ibland väldigt dåligt. Idag har det väl inte direkt gått bra, men jag skulle nog inte heller ta i och säga att det gått uselt. Att tentorna bara är två veckor bort är dock något som jag är ytterst medveten om och det gör det tveksamt om det är okej att "bara" ha läst tre kapitel under en dag. Speciellt när jag har ett tyskprov på tisdag som jag verkligen inte känner för att plugga till. Att träffa människor har det med andra ord varit dåligt med idag, inte ens Martin har varit hemma. Jag tror att jag har nått slutsatsen att det är detta som gör livet lite segt just nu: bristen på socialt utbyte. Det är nästan så att jag känner för att gå och lägga mig redan nu, men det går ju inte riktigt för sig när klockan bara är halv nio tycker jag. Det är ju inte så att jag kommer gå upp tidigare för den sakens skull.

Imorgon är det Alla hjärtans dag och jag har inga konkreta planer annat än att gå på min föreläsning och plugga. Michelle försökte dra ihop oss alla så att vi kunde äta middag tillsammans, men jag kände att det kanske inte var en höjdare kvällen innan min tysktenta och Lauren satte sig på tvären som vanligt. Hon verkar ha gett sig den på att inte träffa oss igen innan hon åker (gissningsvis för att hon tycker att det är jobbigt att säga hejdå), vilket är lite tråkigt. fast å andra sidan så om det är någonting jag har lärt mig om Lauren så är det att man inte ska övertyga henne att göra något hon inte vill. Då förpestar hon bara tillvaron för alla andra, så det är nog inte något värt att satsa på. Det får väl helt enkelt bara bli jag, Michelle och Eimear hädanefter (i två veckor till.) Nej, nu ska jag nog försöka förmå mig själv att göra vettiga saker som kanske inte riktigt är att plugga (som en slags kompromiss.) Till exempel kan jag försöka se vilka papper jag fattas av föreläsningsmaterialet till mina kurser så att jag kan skriva ut dem imorgon eller på tisdag. Godnatt alla.

Das Leben ist kein Ponyhof

Ja, så var det lördag. Kvällen igår var förhållandevis underhållande. Jag hade nämligen återigen lyckats hamna i en situation där jag ville vara på två ställen samtidigt, och svårt för att säga nej och välja som jag kan ha ibland, så valde jag (föga förvånande) att försöka gå på båda. Detta innebar att jag först åkte till Natalies och Annas födelsedagsfest (med Martin mfl.) och sen åkte jag iväg för att gå på den sista Erasmus-festen med mina vänner. Det hela blev dock inte alls som jag hade väntat mig av ett flertal anledningar:

1. Jag kunde så klart inte bara säga hejdå och gå när jag lämnade födelsedagsfesten, utan lovade alla att jag skulle försöka komma tillbaka när jag hade tröttnat på den andra klubben. Jättekorkat med tanke på att det var det jag ville göra typ minst av allt i hela världen, jag kände mycket mer för att åka hem och lägga mig efter att ha varit klart på Erasmus-festen.
2. Erasmus-festen verkade ganska skum när vi väl kom dit. För det första så såg bygganden som ett fängelse, komplett med galler för alla fönster och allt. För det andra så lät musiken ganska skum (typ gospelaktig nästan) och det lät dessutom ganska ihåligt, vilket fick oss att misstänka att det var tomt därinne. Det tredje, och sista, som till slut fick oss att välja att inte lägga 5 euro på inträdet var: Det fanns ingen kö, och de två tjejer som gick in under tiden vi stod och funderade kom ut två minuter senare. Då gav vi upp och bestämde oss för att det nog inte var lönt.

Alltså blev det så att jag återvände till den ursprungliga festen efter redan en timme. Hade jag kul? Ja, förhållandevis antar jag. Temat på festen var 80-tal och jag kan nog utan att överdriva säga att jag var minst utklädd av alla där. Jag stannade till fyra eller så och hann prata med en del av de andra som var där samt försöka reda ut hur man egentligen dansade på 80-talet, ett mysterium som ännu inte är helt löst. Mamma kanske kan visa när jag kommer hem.

Idag har jag verkligen inte gjort något nämnvärt. Man skulle kunna säga att jag förtjänar det efter min tenta, men jag är ytterst tveksam till om jag har "råd" att unna mig en helt ledig dag, det är ju trots allt inte långt kvar till mina andra tentor. För att kompensera för denna slapphet så bestämde vi (jag, Martin och Sascha) oss för att satsa på riktigt ambitiös matlagning: Egentillverkad pasta. Och hur smakade det? Mja, det var nog lite svårt att göra. Speciellt när man inte har en ordentlig kavel utan använder sig av en vinflaska. Vi blev i alla fall väldigt mätta och lyckades ha ett väldigt intressant samtal av vad som egentligen kan anses vara "coola" yrken. Nu ska jag nog kanske umgås med dem lite när de ser på boxning, men i övrigt blir det nog en tidig kväll för mig och mycket plugg imorgon. Dagens rubrik var något som Martin igår försökte säga på engelska först "Life is not a pony farm". Jag reagerade med ett "Vad sa du? Så kan man inte säga på engelska", så nu har jag lyckats lära mig ett nytt tyskt uttryck. Jag ska försöka komma på hur jag kan integrera det i mitt vardagsspråk, för visst låter det kul?

One down, four to go

Så har jag kommit upp till ytan igen efter att ha pluggat ganska intensivt i en vecka. Att ha en muntlig tenta i ekonomi visade sig vara både värre och bättre än vad jag hade väntat mig, men nu så här i efterhand känns det väldigt skönt att den är över. Med ett betyg på 2,3 (1 är det bästa och 4 är godkänt) ser jag med spänning fram emot provet i tyska på tisdag samt mina övriga tre tentor jag har kvar.

När jag väl återvände till livet insåg jag att jag nu har ungefär tre veckor kvar här och att alla mer eller mindre håller på att försvinna. Terminen verkar sluta olika för olika ämnen, för de flesta av mina vänner åker nämligen nästa vecka. Kvar under de sista två veckorna kommer bara vara Patryk (som läser ekonomi precis som jag) och Michelle. Och Martin (och hans vänner) så klart: Konstigt känns det, men jag har som tur är tre veckor på mig att ställa om mig från "Berlin-bo" till en svensk i Sverige. Lite trist kommer det nog vara ändå, det är ju knappast lika exotiskt att vara svensk i Sverige som det är att vara svensk utomlands.

Ikväll blir det fredagsmatlagning som vanligt med Martin. Vi försöker göra kyckling med sötsursås och vi kan nog säga att det ser ut att bli... intressant. Vidare uppdatering lär följa imorgon, för ikväll tänkte jag gå ut. På återseende.

Oväntat

En vanlig lördag kan verkligen se ut hur som helst här i Berlin har jag kommit på, så det är nästan så att man redan från början får ställa sig in på att vänta det oväntade. Dagen kan liksom bli lite hursomhelst. Igår var det derby som stod på schemat mellan Berlins två fotbollslag Hertha och Union. Det var väl inget som engagerade mig till någon större grad, men Martin hade sett fram emot detta länge och till och med lyckats få biljetter i VIP-loungen. Jag själv tillbringade dagen hemma med näsan i böckerna så mycket jag orkade. Jag hade hoppats på lite hjälp från Martin med översättningar, men det var nog lite väl mycket begärt efter att han tillbringat flera timmar på ett ställe där ölen var gratis. Han kom hem och var väl inte till mycket hjälp alls kan man nog säga. Fast man får väl vara lite förstående ändå, hans fotbollslag Hertha hade ju trots allt förlorat trots att de var tippade att vinna.

Resten av kvällen innehöll sedan en intressant tur till affären, en spontant möte med en kompis jag inte träffat på länge och en väldigt motvillig "nästan-utgång". Jag blev nämligen lite lätt kidnappad när jag var på väg hem, för "Visst skulle jag med ut". Som vanligt då med andra ord. Det tog två timmar (varav mins en bestod i att vi stod i regnet och de försökte komma fram till om de verkligen ville gå ut eller inte) och sen var jag hemma igen. Man hade ju kunnat tycka att de kunde låtit mig sova direkt, men ack nej. Det hade ju förstört det roliga.

Idag har jag sovit länge, som följd av att jag inte fick lägga mig när jag ville/borde ha lagt mig. Sen har jag varit hos Mel och pluggat effektivt i fyra timmar. Det kändes verkligen som om jag lärde mig mycket, nu får vi bara hoppas att jag lyckas komma ihåg det imorgon också. På torsdag är tentan, så nedräkningen har börjat. Imorgon är det mer plugg som står på schemat, men även tyska melodifestivalen som bonus för (förhoppningsvis) en dags effektivt arbete. Mycket att se fram emot med andra ord.

Jobbig fredag

Ibland har jag verkligen tur. Imorse hade jag verkligen gett mig den på att jag skulle orka gå på den tidiga övningen, något som jag aldrig lyckats med. När klockan sen väl ringde så gjorde jag det jag alltid gör (på fredagar), jag fortsatte trycka på snooze-knappen tills det var dags att gå (hemifrån, inte upp.) Lagom sur på mig själv gick jag upp och skällde på mig själv för att jag aldrig lyckas gå på övningen som är innan föreläsningen (istället för efter) och tyckte att livet var lite jobbigt. Väl framme vid skolan så kom jag ihåg att hela schemat hade förskjutits med två timmar (så hade jag kommit åtta hade jag varit helt ensam.) Tur? Ja, det kan man väl kanske säga.

Sen gick det väl kanske lite utför. Jag kom på rasten ihåg att jag hemskt gärna hade velat ha en tröja som jag inte ens vet om jag äger längre. Det gjorde lite ont att tänka på att jag nog hade gallrat ut den. Under föreläsningen så insåg jag att jag inte kände mig tillräckligt bra för att stanna kvar och plugga med Mel som jag hade tänkt mig och min dag avslutades fantastiskt nog med ett drygt samtal med Robin som... väl bara var Robin antar jag.

Som tur var har jag och Martin lyckats laga en jättegod middag, så jag tröstar mig med den tanken och försöker peppa mig själv till att plugga lite mer genom att locka med film. Hur det går med det återstår dock att se, för det är väldigt frestande att bara bädda ner sig med en kopp te istället. Kanske jag rent av följer med Martin ut när han kommer tillbaka från bion. Jag får helt enkelt fundera lite på saken och lyssna på Disney-låtar lite till.

En kvalificerad gissning

Man skulle ju kunna gissa att något händer borta vid det ockuperade huset med tanke på att jag säkert sett 50 polisbilar, tre stridsvagnsliknande fordon och tre helikoptrar susa förbi utanför fönstret. Dessutom såg jag ett helt gäng svartklädda människor (demonstranter antar jag) som sprang förbi och kastade vad som såg ut som smällare (fast större) mot polisbilarna. Och jag som hade börjat få intrycket att allt hade gått fredligt till. Martin hade väl rätt den här gången då. Undrar om det här kommer hålla på hela natten.

Inget värt att nämna

Onsdagar är fina. Föreläsning från halv åtta till tio och sen kan jag disponera över resten av dagen som jag vill. Idag hade jag visserligen en hel del annat som behövde göras, men det kändes ändå skönt att få vara hemma och få det undanstökat. Han som skulle komma för att kolla värmen kom och gick. Besöket tog inte lång tid alls (max fem minuter) och han sa mer eller mindre bara "Hej" och "Hejdå" när han gick. Martin var lite förvånad att han inte lämnade något form av papper, men han tackade mig ändå för att jag hade varit hemma. Fast det gick ju ingen nöd på mig direkt.

Annars har jag hunnit laga mat, städa och plugga idag. Demonstranterna och poliserna kan jag inte säga att jag varken såg eller hörde. Martin sa att husockupanterna hade lyckats stanna kvar i tre timmar innan polisen till slut fick fast dem och arresterade dem. Och så gick det med det. Själv sitter jag och brottas med beslutet om jag ska flyga hem med SAS eller Air Berlin. Om det är någon som vill inflika med en åsikt så följer här för- och nackdelarna med respektive alternativ:

-Air Berlin: 300kr billigare, avgår 30 minuter tidigare än SAS-planet (nackdel) och väskan får max väga 20kg (100kr per kilo övervikt.)
-SAS: Kostar 300kr mer än Air Berlin, avgår 30 minuter senare och väskan får väga 23kg.

Jag tycker att det är ett ganska svårt val, men vi får väl se hur jag löser det. Jag bad om mammas åsikt och hon sa mycket klokt att hon tyckte att jag skulle välja det alternativet som var billigast och där min väska kunde väga mest. Detta gjorde mig självklart avsevärt mycket klokare, så tack mamma för hjälpen. Nu ska jag plugga lite till innan det är dags att ge upp för dagen.

Lite spänning i tillvaron

Så var ännu en tisdag så gott som till ända. Jag sitter i en relativt kall lägenhet, för Martin envisas med att man måste vädra ibland även på vintern (jag är nog av en annan mening) och funderar över lite allt möjligt. Jag blev felaktigt informerad om att nästa vecka var sista veckan med föreläsningar (och såg storligen fram emot att vara "ledig" så att jag kunde strukturera upp min tid själv), men idag visade det sig att det i själva verket är två veckor kvar. Detta ger mig en veckas ren pluggtid innan den första tentan. Lite synd får man nog ändå säga. Annars har det inte hänt så mycket nämnvärt idag. Jag lyckades knäcka problemet med för få skåp i biblioteket i alla fall, med visst omak. Jag insåg nämligen att det finns ju faktiskt skåp på andra platser i huvudbyggnaden, det gäller bara att leta en stund. Förr eller senare hittar man ett som är ledigt, och då är det bara att låsa in sina saker där istället. Fiffigt värre.

En annan vardaglig spänningsförhöjare är att det kommer en man som ska läsa av värmen imorgon och att polisen ska komma och köra ut några husockupanter en bit bort från där vi bor. Det är ju tydligen något av ett vanligt inslag, med ockuperade hus, i den stadsdelen jag bor i, och det här huset ska vara ett av de sista som finns kvar. Huset är alltså inte ockuperat med något speciellt ändamål i åtanke (så som det brukar vara hemma), utan det är människor som bor där helt vanligt. Enligt vad jag har förstått så är det en kvarleva sen muren föll och det var många som lämnade öst-Berlin (vilket fick som följd att flera hus stod tomma.) Imorgon kommer hursomhelst polisen för att köra ut dem och det ska tydligen bli fullt pådrag med helikoptrar och allt, så det lär nog bli något av ett jippo. Martin säger att många känner väldigt starkt för de här husen, att de hör till stadsdelens själ ungefär (mer eller mindre hans exakta ord) så det blir nog något av ett krig kan man gissa. Med andra ord kan det vara läge att hålla sig inne imorgon. Som tur är kan jag ju sysselsätta mig med så mycket annat roligt, som att plugga till exempel.