"Detta blomsterfatet har du stulit av Patrik"

Hem ljuva hem. Pappa och jag har nu roat oss kungligt i lite mer än en dag snart. Bland annat har vi stått upp mot människan som stjäl pappas blomsterfat ute i trapphuset genom att skriva "Detta blomsterfatet har du stulit av Patrik" med spritpenna på samtliga kvarvarande fat. Det tycker jag fortfarande är hysteriskt roligt. Annars har jag hunnit med en fika med Nis idag vilket var riktigt roligt efter att inte ha setts på säkert två år. Nu har pappa och jag (äntligen) kommit till Ystad efter att (som vanligt) ha kommit iväg säkert två timmar senare än vad vi ursprungligen hade tänkt oss. Så kan det gå när man har mail att svara på, alger att ta bort i akvariet, väskor att packa och kattklor att klippa. Så mycket att göra, så lite tid. Väl här har vi ändå hunnit fika, pappa har tvättat, jag har lämnat in min hemtenta (trots att jag inte är helt nöjd och klantade mig med ordräkningen) och ätit god kvällsmat. Kort och gott är det skönt att vara hemma. Imorgon blir det barnkalas och kanske en viss mängd uppsatsskrivande. För uppsatsen kan man inte fly från, inte ens i Sverige. Håll tummarna för att jag får riktigt mycket gjort.

Allt händer på onsdag

Det är ju uppenbart att man inte ska lämna Berlin med tanke på allt jag missar imorgon. Dels missar jag en guidad rundtur på riksdagen och sen missar jag mingel med de andra praktikanterna i Berlin efteråt. Kunde de inte ha valt nästa vecka istället? Det hade passat mig mycket bättre. Man kan helt enkelt inte ha tur alltid. Annars har jag stressat vidare med min hemtenta idag i min egna lilla kamp mot klockan. När jag äntligen känner att jag börjar få bukt med fråga ett upptäcker jag att jag verkligen inte har koll på fråga två, och sen är det bara att börja om igen. Jag vet inte hur många gånger jag orkar läsa igenom den hemtentan till, så vi får väl hoppas att jag tycker att det jag skrivit faktiskt svarar på frågorna snart, men det återstår väl att se. Än så länge har jag ju redan spräckt min tidsplan med två dagar, så det ser väl inte helt ljust ut.

I övrigt har min dag varit ganska normal. Jag gick upp tjugo minuter tidigare och kände mig som en helt ny människa. Det är verkligen mycket, mycket trevligare att inte behöva stressa på morgonen. Undrar när jag ska lära mig det för sista gången och äntligen sluta snooza på morgonen. Det kändes mer mättande med gröt också, så idag stod jag mig bättre till lunch. Nu återstår det bara för mig att plugga, packa, plugga och plugga innan jag ska sova, sen kan jag lämna denna tisdagen bakom mig. Jag ska göra mitt yttersta för att glömma allt jag kommer missa imorgon och se fram emot min hemresa och min påsk där jag ska vara "ledig" och skriva på min uppsats. En vacker dag ska jag vara ledig på riktigt. God natt alla.

Ömsom vin, ömsom vatten

Idag har jag verkligen haft otur. Kanske välförtjänt, om det nu finns något som heter så, men ändå. Jag gjorde nämligen något fruktansvärt idag, jag glömde ytterligare ett möte med Mats, men det var inte där dagen började. Istället började min morgon med att jag för andra gången i rad fick märka att Stefan numera går upp exakt åtta på morgonen. Detta gör mig liv lite, lite jobbigare att leva eftersom det innebär att jag inte kan borsta tänderna 08.02 som jag brukar, för då är badrumsdörren låst. Men det är väl som hemma hos mamma att djungelns lag gäller när man pratar om badrumstillgänglighet. Anpassa eller gå under. Antingen får jag gå upp fem minuter tidigare och borsta tänderna 07.55 eller så får jag helt enkelt skita i att borsta tänderna. Valet är ganska lätt, men det gjorde inte min morgon roligare idag och det lär inte göra min morgon roligare imorgon. Väl framme på jobbet (efter att ha tillbringat 20 minuter med att intala mig att man kan strunta i att borsta tänderna en dag) kändes livet fortfarande lite jobbigt, men jag kämpade mig vidare med dagens tidningsskörd ändå. Jag satt och läste mina tidningar i godan ro och skrev ihop en text jag hade blivit ombedd att skriva och kollade sammanfattningsvis inte min kalender på datorn särskilt noga. Det var otur. Sen gick jag för att ställa en följdfråga angående texten och blev inte påmind om lunchmötet på något sätt. Det var synd. Och sen mitt i mitt något tankspridda kämpande (jag har ganska många bollar i luften för tillfället) så kommer Adam för att plocka upp mig på vägen till lunchen och jag tänker "vad skönt, jag är verkligen hungrig" och så går vi. Men ack vad fel det blev.

Jag missade alltså början på lunchmötet med tjugo minuter, för så länge tog det mig att komma ihåg det. Med andan i halsen sprang jag dit (det var på hotellet över gatan) och ursäktade mig och var beredd att börja anteckna. Fast tydligen behövdes jag inte längre. Lite synd, väldigt jobbigt. Sen fick jag begrunda mina synder lite på vägen tillbaka, och en stund efter att jag kommit tillbaka också. Hur kunde jag glömma bort ett möte, jag som har världens bästa minne? Den enda förklaringen jag kan tänka på är nog just att jag gör lite för mycket just nu och det börjar visa sig. Fast det är ju knappast en ursäkt som skulle accepteras och jag satt och förfasade mig för utskällningen jag skulle få. Sen fattade jag ett något kontroversiellt beslut för att vara jag: Jag bestämde mig för att det räckte med en ursäkt, nämligen den jag redan hade gett, och släppte det. Återstår att se vad det ger för resultat. Förra gången ursäktade jag ju mig verkligen, för något som i mina ögon var avsevärt mycket mindre illa, och blev utskälld så jag sent skulle glömma det, så den här gången valde jag helt enkelt en annan väg. Även om det känns fel så hoppas jag att det här ger ett bättre utfall. Jag orkade verkligen inte känna mig så värdelös som jag gjorde efter den senaste utskällningen (det kostade mig flera dagars effektivt pluggande där jag istället deppade), så med lite tur (även om det är just det jag har brist på förnärvarande) så hoppas jag att den här metoden gör att det hela faller i glömska. Över påsk om inte annat. Sen ska jag bara förlåta mig själv också, jag tycker verkligen att det är oförlåtligt att jag glömde det. Speciellt efter att ha lovat mig själv att aldrig komma ens 10 sekunder sent igen. Och det gick ju bra, ända tills idag. Nej, nu blir det nya tag med hemtentan och en tidig kväll (för att orka gå upp tjugo minuter tidigare imorgon och koka gröt OCH borsta tänderna). Hemtentan tar sig i alla fall, och det får symbolisera vinet i det här blogginlägget. Nu glömmer vi den här dagen tycker jag. Återstår att se om Mats tycker det imorgon. Håll tummarna.

Usch och fy

Nej, den här dagen kunde ju gått bättre tycker jag. Jag kände mig neutralt inställd kring åttatiden när jag trodde att jag hade ett kapitel kvar att läsa i min kursbok, men sen insåg jag att jag hade ytterligare en kursbok att läsa som jag helt glömt, och då började det kännas lite hopplöst. Alltså har jag sammanfattningsvis hunnit svara dåligt på en av två frågor under helgen som gått och får helt enkelt göra en kraftansträngning nu under de kommande dagarna för att hinna avsluta hemtentan som jag ska skicka in till läraren som alltid ger mig dåligt betyg. Jippie? Annars har ju hunnit underhållas av Stefan och Andreas underligheter och diverse påfund som vanligt. Igår tvättade de utan att använda torkställningen (undrar om deras tvätt möglar nu?) och idag så flyttade de bort maten som stod framme ur solen. Jag menar, jag kan förstå att man inte vill att maten ska stå i solen, det är snarare deras gränsdragningar som förbryllar mig ibland. Hur kan det vara okej att äta mat som har stått framme i flera dagar (och nu pratar vi verkligen all sorts mat), men gränsen går vid att låta den stå i solen? Maten är i mina ögon redan förstörd om den stått framme så länge, så jag ser inte hur det skulle göra någon skillnad om den står i solen eller inte. Fast man får väl ändå tänka att det är härligt att vi inte alla är lika, livet hade nog blivit tråkigt då.

Nej, så nu sitter jag här klockan tio på kvällen och begrundar allt jag hunnit och allt jag inte hunnit. Imorgon ska jag skriva ut det jag skrivit än så länge på jobbet och läsa igenom det på papper istället för på datorn. Det brukar hjälpa lite tycker jag, man får liksom en bättre översikt på något sätt. Och sen får det nog bli en snabb avslutning av den frågan jag jobbat på hela helgen så jag äntligen kan påbörja fråga två. Om jag någonsin läser klart all kurslitteraturen vill säga. Utöver det har jag som vanligt en dubbel skörd morgontidningar att se fram emot som vanligt och en ny rapport att påbörja. Så jag är ju knappast sysslolös i alla fall. Nu ska jag snart lägga ner min dag framför datorn, bädda min säng och lägga mig och läsa lite. Det känns ganska välförtjänt efter en lång (om än inte helt lyckad) dag.

Nu glömde jag att blogga på riktigt

Efter att ha ätit en lugn frukost nu på morgonen så insåg jag plötsligt att jag glömde ju att blogga på riktigt igår. Det är ju inte okej, så här kommer ett dagen efter-blogginlägg. Så hur går det då med hemtentan efter dag ett? Det är tyvärr lite oklart. Jag har lyckats börja skriva på en fråga, man ska totalt svara på två, och valde intressant nog den jag ursprungligen tyckte verkade svårast. När jag väl började skriva på den så kom jag på att den var nog ändå inte så svår som jag trodde, däremot ställer jag mig ganska skeptisk till hur pass bra jag kommer kunna svara på den inom ramen av 1200 ord. Man ska liksom sammanfatta och analysera fyra historiska perioder, och det blir ju bara ynka 300 ord per period. Undrar hur Jonas (min professor) tänkte där? Sen är jag lite nojig över att skriva tenta för just Jonas, för sist skrev jag en fantastiskt bra hemtenta (om jag får säga det själv) som jag bara fick godkänt på. Så som sagt, lite skeptisk.

Och det sammanfattar mer eller mindre vad jag gjorde igår. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om jag inte ska börja redogöra för vad Stefan och Andrea företog sig igår, men det var ärligt talat inte så intressant det heller. En lugn dag, även om lite långtråkig, med andra ord. Nu återstår att läsa igenom hemtentan lite till innan jag hoppar in i duschen. Det känns lite segt, speciellt med tanke på att jag har en bestämd känsla av att det jag skrev igår inte besvarade frågan egentligen (och därmed är helt irrelevant), men förhoppningsvis har jag fel. God morgon alla!

Skräp

Idag höll jag nästan på att glömma att blogga. Så kan det gå när man är lite trött och har mycket att tänka på. Veckobrevet gick iväg som det skulle idag, även om jag återigen fick konstaterat att jag inte tycker om att bli ombedd att maila texten. Det leder alltid till att det görs ändringar utan att jag får ta del av dem, vilket jag inte tycker känns riktigt okej på åtminstone två sätt. Dels håller jag inte alltid med om ändringarna, men sen tycker jag dessutom att jag lär mig mindre då. Men men. Nästa gång ska jag åtminstone markera nyckelorden i fetstil innan jag skickar dokumentet så jag åtminstone får göra det själv, det kommer jag inte missa igen. I övrigt var arbetsdagen något av ett misslyckande tycker jag. Jag fick nämligen skrota min rapport om elskatten. Vad som hände efter att rapporten hade blivit liggande i två veckor i väntan på att bli läst var nämligen att den blev helt inaktuell. Förslaget som jag hade lagt ner många timmar på att samla artiklar om, läsa artiklar om, försöka förstå och slutligen sammanfatta totalsågades igår av förbundskansler Angela Merkel. Merkel tillkännagav istället att hon nu själv skulle se över frågan. Och vilken nytta gör då ett tresidigt dokument om ett reformförslag som aldrig kommer genomföras? Knappt någon. Jag försökte rädda situationen genom att stryka en väldig massa text och lägga till ett stycke med Merkels kommentarer, fast det hjälpte inte heller direkt. Jag springer sedan ner till plan två för att se vad Staffan tycker och kanske, kanske vi fortfarande kunde hävda att den inte var helt inaktuell om vi fick iväg den fort.

Väl där fick jag veta att Staffan precis gått på semester i två veckor. Sen åkte rapporten ner i papperskorgen. Mamma observerade mycket klokt att detta måste hända journalister hela tiden, och nu har det även hänt mig. Surt var det i alla fall. Resten av dagen varvade jag mer eller mindre vettiga saker. En ljusglimt var när jag och Adam på vägen hem stötte på Karin (inte praktikant-Karin, vi har många Karin på jobbet) i trappan som frågade om det inte var någon av oss som ville förbarma oss över en bukett tulpaner. Hon menade att det vore ju synd om de stod och vissnade på kontoret över helgen. Adam var en halvsekund för långsam, så jag fick dem. Det var ju alldeles perfekt, bortsett från att de var gula. Jag tycker att alla på ambassaden är lite väl besatta av blått och gult ibland. Adam var nog något mindre nöjd. Han började mumla något om att han skulle på ett kalas under helgen och han hade faktiskt tänkt köpa blommor medan jag sakta backade bort. Sen sa jag trevlig helg lite hastigt och smet iväg. Nog för att Adam brände mycket av sina pengar i början av månaden, men hemtenta trumfar födelsedagspresent? Dessutom var de lite väl utblommade för att göra sig bra som present skulle jag säga. Nu blev det ett blogginlägg idag i alla fall, och det var ju tur, nu vet farmor att jag lever idag med. Imorgon ska jag gå upp tidigt (hoppas jag) och skriva hemtenta. Tror ni jag klarar åtta på en lördag? Det tror knappt jag. Halv nio kanske. God natt alla.

Men varför ökade skatten egentligen?

Idag var en svår dag tyckte jag. Jag hade nog lite för många bollar i luften för mitt eget bästa kändes det som när jag kom till jobbet imorse. Efter att ha känt hur det kändes lite så satte jag mig ner och spaltade upp en att-göra-lista för dagen. Det gick förhållandevis bra till klockan tre ungefär. Jag började med att läsa morgonens tidningar, läsa alla artiklar jag samlat på mig under veckans gång, sammanfatta de viktigaste i mitt utkast till veckobrevet och sen lunch. Efter lunchen läste jag igenom det jag skrivit en gång till innan jag lämnade det till Mats. So far so good. Vid det här laget hade jag bockat av sju av tolv punkter på listan. Sen gick jag ner till Staffans kontor för att fråga om han hade haft tid att läsa min rapport som jag gav honom förra veckan, det var punkt åtta på listan. Han sa att det hade han tyvärr inte haft tid att göra, men han kunde göra det nu och återkomma om en stund. Det passade mig alldeles utmärkt. Check: Åtta av tolv punkter avklarade. Sen gick det utför.

Bäst när jag satt och skulle påbörja punkt nio av tolv kom Staffan för att dela med sig av sina tankar kring min rapport om energiskatten. Han sätter sig ner och frågar mig: "Men varför ökade egentligen skatten så kraftigt? Det förklarade du inte?" Och en liten del av mig dog. Jag satt ju i säkert en dag, om inte mer, och försökte febrilt förstå mig på varför och hur skatten hade ökat, för att inte tala om hur skatten (eller snarare skattepåslaget) egentligen fungerar och vad det egentligen är för något. Till slut började jag nästan känna mig lite galen, och försökte reda ut det hela med Staffan som då upplyste mig om att teknikaliteterna inte var så viktiga. Fast det samtalet hade han nog glömt. Inget ont om Staffan, men efter det här fick jag en lite mild huvudvärk. Jag kan ju fortfarande inte svara på den frågan, men det är ju inte för att jag inte har försökt. Jag kan göra en kvalificerad gissning, men är min gissning så pass bra att jag vill skriva ner den på papper och skicka hem den till regeringskansliet? Nej, inte direkt. Alltså tillbringade jag den sista delen av min arbetsdag med att (återigen) frustreras över den tyska energiskatten. Sen var det bara för mig att släpa mig hem i snöovädret för att sätta mig med min hemtenta och känna mig alldeles, alldeles slagen. Sen dess har jag lagat mat och samlat på mig alla artiklar jag behöver till hemtentan och börjat läsa en (av säkert tio artiklar och två böcker) och kan inte annat än tänka att det kommer bli en lång helg. Jag får nog bunkra upp med te och lite tv-avsnitt som tröst under mina pauser. Det är inte alltid lätt att plugga heltid och jobba heltid. Nej, nu ska jag försöka avsluta den där artikeln innan jag kreverar och sen ska jag nog sova tidigt, kanske till och med utan att läsa idag. Det känns som om jag inte gör annat än läser nuförtiden. Imorgon hoppas jag på sol.

Nej, det var inte jag som tog tallrikarna

Idag har varit en lite märklig dag tycker jag. Mycket som händer och jag är produktiv, men ändå inte. Jag har fått en hel del gjort idag, men kanske inte nödvändigtvis det jag borde. Egentligen borde jag fråga om det finns något jag kan hjälpa till med, men det gör jag inte. Istället småfixar jag med sånt jag behöver småfixa med, skickar ut inbjudan till vårt event för praktikanter från andra ambassader och filosoferar kring lite allt och inget. En ganska vilsam existens alltså. I övrigt är nog alla ganska uppe i varv över Cypern kan man nog säga. Vid plötsliga händelser ska rapporter skickas direkt till finansministern och finansministeriet, även om det är kväll. Detta gäller alltså inte mig (för att förtydliga), men kan väl kanske ändå ge en antydan om hur viktig Cypern-frågan är för tillfället. Om nu någon kan ha missat att Cyperns banker håller på att gå i konkurs. Hela Tyskland verkar ganska förorättat över att ännu en gång vara de som lånar ut pengar och samtidigt bli beskyllda för att vara så onda att de kräver småsparare på deras hårt förvärvade ören och många verkar helst vilja lämna Cypern åt sitt öde. Fast jag tror det löser sig, så det finns ingen anledning att ligga sömnlös om nätterna skulle jag säga.

På tal om att vara mindre snäll så har jag suttit och funderat på om jag borde ta in de två sista rena tallrikarna  till mitt rum. Stefan har nämligen byggt upp ett berg av tio smutsiga tallrikar i sitt rum som stått där nu i en vecka säkert, vilket resulterat i att det blir allt färre och färre tallrikar i omlopp för resten av världen. Och med resten av världen menar jag alltså mig själv. Så jag tänkte att om han själv fick uppleva hur det är att vilja ha en tallrik utan att det finns någon ren ställs han ju rent logiskt inför två alternativ: Handdiska en tallrik med hans obefintliga diskborste eller sätta in alla tallrikarna från hans rum i diskmaskinen och sätta på den. Fast sen insåg jag att jag att det nog inte var mitt snällaste jag som förespråkade denna lösning och avstod, men frestande var det. Mötet med miljöpartiet idag gick bra, även om jag är osäker på att jag egentligen tog några vettiga anteckningar, vilket är lite beklämmande för Mats glömde sin penna. Han upplyste mig då om att jag skulle få ta exceptionellt bra anteckningar för att kompensera, vilket självfallet innebär att jag inte gjorde det. Annars är nog det mest dramatiska som hänt idag att Karin var tvungen att åka hem till Sverige hastigt och lustigt. Hon ville inte säga mer än att det var en familjekris, men vi andra gissade nog alla att det hade med hennes farfar att göra. Han ska tydligen inte ha varit så bra på sistone. Det fick mig att tänka på att morfar dog sist jag var här, fast det är väl kanske inte helt jämförbart ändå.

Nu sitter jag hemma och borde verkligen försöka hitta samma fantastiska motivation som jag hade igår. Tyvärr verkar den ha gått och gömt sig, så istället sitter jag här och fantiserar om att stjäla tallrikar. Ja, fortfarande. Tänk om jag hade kunnat använda min kreativitet till något vettigare? Kanske kontrollera vädret, den förmågan hade suttit fint just nu. Fast det är väl mycket riktigt som pappa observerade, att nu saknar jag åtminstone inte mina sommarkläder direkt. Nej, nu ska jag skärpa mig igen tror jag. Grattis på födelsedagen mamma!

Om man låtsas att det är december är nästan livet perfekt

Min uppsats och jag är äntligen vänner igen. Det känns för första gången på länge som om vi faktisk arbetar mot samma mål. Visst, jag fattas fortfarande den statistik jag behöver, men jag har kommit på en till fråga (jag tyckte en kändes lite fattigt), skrivit nästan tusen ord till och läst åtminstone fem nya artiklar. Jag skulle därför (utan att skryta eller sabba något) vilja säga att det äntligen går framåt. Annars har jag haft en ganska seg dag på jobbet idag, igen får man väl nästan säga. Jag har inte så väldigt mycket att göra, men drar mig lite för att be om något nytt att sysselsätta mig med. Jag brukar få roliga saker att göra, men Catharina som ger mig uppgifterna är sjuk, så jag har legat lite slågt på sistone. Det finns ju alltid veckobrevet att pyssla med, och jag väntar fortfarande på kommentarer på min rapport om energiskatten. Jag har börjat fundera på om det kanske rent av kan lämpa sig som ett ämne för uppsatsen till min valfria kurs: Tysklands energiomställning och hur den påverkar tysk ekonomi. I så fall har jag ju nästan den uppsatsen som i en liten ask efter att ha suttit i en vecka och läst in mig på energiomställningen bara för att sedan inse att det var ganska mycket i onödan. Låter ändå som om jag har lite flyt just nu eller?

Det samma går ju inte att säga om vädret tyvärr. Snöstormen må ha uteblivit i Skåne (så gott som), men jag kan rent upplysningsvis säga att Berlin klarade sig inte lika bra. När jag vaknade hade det tillkommit säkert en decimeter snö, och det snöade fortfarande. Jag kände mig i allra högsta grad insnöad, men jag kunde ju inte ringa in och säga det direkt. Alltså var det inget annat att göra än att ta en väldigt varm dusch, klä på mig min tjockaste tröja och pulsa ut i snön mot busshållplatsen. Jag var i tid, men bussen var ju självfallet inte det, så jag fick stå och frysa i tio minuter och komma fem minuter sent till jobbet. Det var inte bara jag som var lite sen idag som tur var, det var nog mer än min buss som hade lite svårt att ta sig fram i stadstrafiken idag. Väl framme blev det en kopp varm choklad och personalmöte som fick inleda morgonen. Jag fortsatte med min goda trend att vara vaken på mötet (two weeks and still going strong!) vilket jag senare firade med att bara läsa en morgontidning (alla andra var spårlöst försvunna). Nu sitter jag hemma och lyssnar på glad musik och förundras över hur svårt det ska vara att hitta en kort, koncis sammanfattning av Nigerias historia. Men men. Jag är i alla fall optimistisk för en gång skull, och det är skönt.

En helt ny värld

Idag på jobbet gjorde jag en banbrytande upptäckt: Man är verkligen i Sverige inne på svenska ambassaden. Detta innebär inte bara att man befinner sig på svensk mark, utan även att när man surfar på nätet så gör man det som om man befann sig i Sverige. Tydligen är detta för att skydda ambassaden mot hackers på något sätt, det intresserar mig inte så mycket. Vad är det då som gör denna upptäckt så banbrytande kanske ni frågar er. Jo, man kan kolla på Youtube som vanligt. Alla klipp som man inte kan se på i Tyskland egentligen finns tillgängliga. Barasådär. Så nu är det med andra ord färdigjobbat för min del. Istället ska jag sitta och kolla på svtplay och Youtube-klipp dagarna i ända. Helt fantastiskt.

Utöver att göra denna storslagna upptäckt har jag hunnit med att småfixa med helgens ansamling av tidningar, hjälpa till med att servera mat vid en bjudning nere i stora konferensrummet och småfixa med inbjudningarna till praktikanteventet vi ska ha den 10:e april. Tydligen har jag lyckats bli koordinator för det projektet, vilket känns som en tvivelsam ära, men det håller mig i alla fall sysselsatt. I övrigt var det väldigt lugnt och tomt på jobbet idag med många som var borta på min avdelning. En var sjuk, en var hemma med sjukt barn och en tredje hade ryggskott. Alltså var det bara tre anställda, jag och ambassadören inne idag. Fast vi lyckades nog hålla ställningarna relativt bra ändå tror jag. Även om det är en del att göra med rapporteringar kring Cyperns nödlån för tillfället, något som jag inte alls har märkt av direkt. Vad jag däremot har märkt av i allra högsta grad är att det är minusgrader nu igen. Lite nedslående, men jag har bestämt mig: Vinterstövlarna får stanna hemma i Sverige efter påsk. Det ska väl ändå kunna vara plusgrader i april? Annars vet jag inte hur kul jag kommer tycka det är att leva längre. Vinterjackan är däremot lite mer tveksam, den kanske får följa med tillbaka. Idag ska jag lägga mig i god tid så jag hinner läsa riktigt länge är planen, det känns lite lyxigt. Därför bloggar jag lite tidigare idag, vilket säkert ingen kommer märka. Hoppas Skåne inte blåser bort inatt och att pappa har roligt på sin konferens. God natt alla.

Nytt stegräkningsrekord

Det nya stegräkningsrekordet är 17 000 steg. Antagligen är det inte ens i närheten av vad jag gick helgen med Whitney, men det får väl ändå anses vara ett rekord eftersom jag inte räknade steg den helgen. Dagen på jobbet idag var lite stressig, men ändå lugn. Jag var först på briefing med min handledare (som var sen, gick till fel byggnad, skrev ut fel papper), så jag anser oss nog vara kvitt för förra veckan nu. Sen blev det lite intensivjobb med veckobrevet som kändes ganska tråkigt rent innehållsmässigt. Alla detaljer som jag tycker är roliga kapas allt som oftast nuförtiden tycker jag. Oftast med motiveringen att det inte är av intresse för regeringskansliet, vilket nu börjar få mig att undra hur humorlösa de egentligen är på regeringskansliet. Fast klart blev det i alla fall, och förhoppningsvis väldigt korrekt efter att jag hade blivit ombedd att läsa igenom det "jävligt noga". När veckobrevet var klart var det nästan dags för mig att flexa ut tidigare och njuta av det vackra vädret. Iväg till Alexanderplatz, crepes med äpplemos, socker och kanel och sen en tripp ut till samma usla Ikea som sist var vad det blev för mig under min lediga dag. Som hittat kan man säga. Den här gången lyckades jag till och med hitta en kassa där man kunde betala kontant, vilket var fantastisk tur eftersom jag inte hade Felix med mig den här gången. Ett underlakan, decilitermått, kökshandduk, filt och en kudde rikare sitter jag nu och njuter av en lugn kväll. Snart blir det film och sen ska jag sova.

Torra händer och ineffektivitet

Idag fick jag verkligen inte mycket vettigt gjort. Jag vet inte vad det beror på riktigt, men det skulle mycket väl kunna vara faktumet att halva kontoret är borta som gör det. Hela plan två har verkligen bara gått upp i rök. De som jobbade så hårt med utställningen har gått på semester några dagar, och de som inte jobbade med utställningen har åkt till bokmässan i Leipzig. Och vad gör jag under tiden de är borta? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Väntar på kommentarer på min rapport om energiskatten och småknåpar på veckobrevet mer eller mindre. Kräver det en hel arbetsdag? Knappast. Med andra ord innebär det att jag kolla min mail nästan konstant och sitter och uppdaterar DN:s hemsida relativt frekvent. Imorgon blir det en briefing i alla fall, så då kommer jag ut lite åtminstone. Ett annat tragiskt kapitel är min uppsats som verkligen skulle behöva lite tid och uppmärksamhet, något den fått alldeles för lite av på sistone, vilket ger mig ganska dåligt samvete. Jag önskar att jag kunde få jobba undan lite under helgen, men så lär nog inte bli fallet. Nej, det här blev inget muntert inlägg. Torra händer har jag också, himla skitväder. Nu ska jag kanske göra lite intensivarbete i hopp om att det muntrar upp mig lite. Man mår alltid bättre när man är effektiv, tycker jag.

Oväntat värre

Jag har haft en ganska rastlös dag idag och lite svårt att sitta still. Följaktligen satt jag inte så mycket som jag brukar utan sprang runt en del. Det hela började med en salt kringla och en guidad visning av alla innovationer som finns med i "Innovative Sweden". Kanske inte helt passande att gå runt och småäta (och fy vad törstig man blev!), men det var intressant att få titta på alla svenska uppfinningar som vi har till låns fram till den femte maj. Efter visningen så var det nästan dags för lunch, men jag passade på att dricka en kopp varm choklad och skicka lite mail först. Sedan blev det lunch med soppa och sallad igen, de andra praktikanterna har gått in i sparläge så de äter nog soppa för att det är billigare, men jag har insett att man blir mätt på en soppa och en sallad. Fast imorgon ska jag nog ta vanlig mat, det verkade som om det skulle vara god mat imorgon. Efter lunchen hade jag fortfarande lite svårt att sitta still, så då tog jag mig an det enorma projektet att anordna ett arrangemang för alla praktikanter i Berlin hos oss på de nordiska ambassaderna. Det projektet som ingen annan vill ta sig an, inte ens jag egentligen. Nu återstår det bara att enas om ett datum, vilket verkar bli en utmaning.

Karin och Adam jobbade över igår, så de flexade på både för- och eftermiddagen. De sa inte hejdå när de gick hem bara, så jag blev lite ställd. Själv skulle jag ju iväg på mitt seminarium efter jobbet vilket gjorde att det inte riktigt var lönt att åka hem mellan. Alltså styrde jag kosan mot Zoo istället för att äta lite thaimat där först. Väl framme så hittade jag till min stora förvåning Whitney och Felix som satt och åt vid ett bord, så jag slapp äta själv. Det är ju sånt som annars inte händer, så ni kan ju gissa om jag blev förvånad. Vi hann visserligen bara umgås i 45 minuter, men det var kul att småprata lite och ha sällskap när jag åt. Jag berättade lite för Whitney om besöket på amerikanska ambassaden också, något hon såklart var intresserad av att höra om eftersom hon är från USA. Sen fick jag slänga mig vidare för att hinna i tid till seminariet, vilket jag lyckades med nätt och jämt. Att jag kom lite på gränsen till försent innebar att jag tyvärr hamnade bakom en pelar (och därmed inte såg Peter Altmaier alls). Jag försökte ta en bild på honom när han gick, men inte ens det lyckades jag med sorgligt nog. Han var åtminstone en ganska humoristisk talare, även om det är lite för varmt i det rummet för att man riktigt ska kunna hålla sig vaken. När det hela var slut svepte jag i mig ett glas vatten och ett glas äpplejuice innan jag begav mig hemåt. Nu är det verkligen skönt att vara hemma för kvällen med en kopp te innan det är dags att sova. Sen får vi se vad det blir för nya äventyr imorgon.

Medvind

Idag kändes det som om jag hade lite flyt för första gången på lite mer än en vecka. Trots det usla vädret, eller kanske som kompensation för det dryga vädret. Efter som halva ambassaden var engagerad i invigningen av "Innovative Sweden" var det lugnt och skönt på kontoret. Jag kunde läsa mina tidningar i lugn och ro och smög sen över för att lyssna på Annie Lööfs fem minuter långa invigningstal. Det var kul att få se henne i verkligheten, men utöver det var det väl inte världens bästa tal. Fast det är kanske svårt att få till ett väldigt spännande tal när man inviger en utställning och bara har fem minuter på sig att prata. Hon hade verkligen ett fullspäckat schema idag, det fanns inte tio minuters rast inplanerat någonstans, så det är väl ett under att hon orkade med allt. Hon minglade till och med under lunchen, så inte ens då fick hon ta det lugnt. Det står alltså i mild kontrast till min dag, jag hann både äta lunch i god tid och arbeta på veckobrevet. Konsulernas besök verkar också ha fungerat bra och deras eftermiddagsfika såg fin ut. Jag funderade på att gå dit och knycka en kaka men avhöll mig från det, vilket jag tror var ganska förnuftigt av mig. Sen gick jag som planerat och handlade mat efter jobbet och lyckades tack vara det komma upp i nästan 14 000 steg idag (nytt personligt rekord!) Imorgon kommer jag jobba över lite eftersom jag ska delta i ett seminarium med bl.a. den tyska miljöministern Peter Altmaier om den tyska enegiomställningen. Förhoppningsvis serveras det lite tilltugg, men jag kommer se till att äta innan jag kommer dit (det varar mellan 18.30-20.30). Tiden jag jobbar över kommer jag sedan att använda för att ta en tidig helg på fredag har jag bestämt mig för. Många kändisar jag träffar den här veckan får man nog säga, även om Peter Altmaier nog knappast hade blivit igenkänd i Sverige direkt. Nu ska jag lägga fram kläder tänkte jag och sen lägga mig och läsa lite innan det är dags att sova. Håll tummarna för att min tur håller i sig imorgon också.

Stress, stress, stress

Stressnivån på jobbet idag var verkligen påtaglig. Dagen innan invigningen av utsällningen om svenska innovationer ("Innovative Sweden"), konsulernas besök och Annie Lööfs besök hade verkligen alla mer att göra än vad de egentligen kände sig bekväma med. Lugnast var det nog nästan på min våning, vi var ganska förskonade skulle jag säga. På plan två däremot sprang alla runt som skållade ekorrar. De kommer nog alla drabbas av någon kollektiv utmattningsförkylning när allt är klart skulle jag tro. Fast jag har egentligen ingen anledning att klaga, det enda jag behövde hjälpa till var att fixa namnskyltar inför paneldiskussionen, men det fick jag göra två gånger eftersom den första uppsättningen jag gjorde såg för hemska ut, vilket jag på intet sätt tar något ansvar för. Skrivaren hade skrivit ut dem sneda.

Det jobbigaste jag har gjort idag har egentligen inget med innovative Sweden att göra, som man hade kunnat tro, utan involverade istället en besöksgrupp bestående av 25 vuxna människor. Jag var i minoritet och det märktes verkligen. Att jag inte var mitt piggaste jag gjorde det inte lättare att prata och tänka samtidigt, vilket märktes när jag sa saker som "kvadratkilometer" istället för "kvadratmeter". Självklart fick jag frågor jag aldrig fått för också i stil med "Den isländska ambassaden är byggd i det sällsynta materialet ryolit, vilket bara två byggnader utanför Island är..." "-Vilken är den andra byggnaden?" Typiskt sånt som inte står i mina guidningspapper och som jag antagligen aldrig kommer veta. Det riktiga styrkeprovet kom sen när vi gick in på svenska ambassaden och de sprang runt helt okontrollerat som femåringar. Några försvann bort mot handikapptoaletterna, andra försvann in bakom en vägg och tog vatten ut vattenautomaten och några slängde sig helt enkelt ner i fåtöljerna och på bänkarna. Det var inte många som stod kvar och lyssnade på vad jag hade att berätta, till skillnad från när man guidar gymnasielever som tyst brukar stå stilla och lyssna. Lite tvärtemot vad man hade kunnat tro? Resten av dagen blev en ändlös kamp med mig själv för att försöka få min text om energiskatten att låta vettig, något jag kanske lyckades med efter tre rödklottrade papper. Och väl klar med det (nätt och jämnt) blev jag haffad för att fixa namnskyltarna. Det har med andra ord varit en lång dag idag. Att jag försov mig imorse och fick göra mig klar på 15 minuter var gräddet på moset. Jag kom dock i tid till jobbet, som vanligt, och kan trösta mig med tanken på att eftersom det inte känns som om jag har vaknat riktigt på hela dagen så kan jag bara fortsätta sova nu en halvtimme eller så. Men först en kopp te. På återseende. (På dagens bild ser ni en liten del av mitt rum)

Fast vid Nigeria

Vem hade kunnat ana att det skulle vara så svårt att kortfattat sammanfatta Nigerias historia? Inte jag i alla fall. Många timmar senare är jag 500 ord rikare och har börjat tappa perspektiv på vad jag egentligen gör med min uppsats. Jag skulle vilja leva om vecka tio tror jag, men så funkar ju inte världen. Så det blir nog att gå och lägga sig tidigt och försöka göra det bästa av vecka elva som gäller. Imorgon blir det nog en förhållandevis vanlig måndag. Jag har en guidning klockan 10.30, morgontidningar att läsa och en rapport att skriva klart. Efter jobbet får jag nog ta en funderare kring vad jag ska äta i veckan och se om jag behöver åka till mataffären eller inte. Köket känns ju åtminstone lite mer okej nu efter att jag samlade ihop Stefans berg på köksbänken (jag flyttade det till köksbordet där det inte stör mig hälften så mycket), torkat av alla ytor (bortsett från köksbordet då) och slängt soppan som stått i en skål på bänken sen i onsdags. Om Stefan frågar tänker jag bara säga att den började lukta, trots att det inte är sant. Den började bara störa mig, så jag slängde den. Förhoppningsvis tar han sig en titt på diskmaskinen när han kommer hem, inte för att jag tror att han kan fixa den direkt. Sen får vi ha ett allvarligt samtal om hur man måste skölja av disk innan man sätter in den i maskinen, och hjälper inte det så får jag fortsätta handdiska antar jag. Lärdomen man kan dra av detta är att inte säga att man inte är så kinkig med städning om det inte är sant. Livet känns lite drygt den här veckan kan man nog sammanfatta det hela med. Nya tag imorgon får det bli. Usch. God natt alla.

Vår inne

När det snöade ute idag kände jag att något behövde göras. Alltså gick jag ut och köpte en bukett tulpaner åt mig själv, lite som studiemotivation och lite för att känna att våren inte helt hade dött. Fick jag något pluggat för den sakens skull? Nej, knappast. Jag får försöka trösta mig med att jag hann tvätta i alla fall, det var också en välgärning. Annars har jag haft en lite nojig dag idag på flera olika sätt. Jag tror tex att diskmaskinen har gått sönder eftersom jag kört den två gånger och disken fortfarnade inte är ren. Nog för att Stefan har en tendens att låta disk samlas på hög inne på hans rum länge, så att maten riktigt kan torka in, men det har ju aldrig varit ett problem förr. Och en kastrull i maskinen var riktigt äcklig. Alltså har jag handdiskat det enda lilla jag behöver, för jag vägrar ställa mig och handdiska hela maskinen. Dels känner jag mig inte så snäll, och dels känns det som om min diskborste skulle dö om jag gjorde det. För jo, jag har min egen diskborste. Det var en ren säkerhetsåtgärd från min sida när jag flyttade in, jag är mycket väl medveten om att mina krav på en diskborste ofta vida överstiger den resterande delen av mänsklighetens krav på diskborstar. (Om man låter matrester sitta kvar i diskborsten så kan man ju inte diska med den efteråt och tycka att disken är ren?) Fast det var ju ren tur att jag köpte en diskborste kan jag säga, för Stefan äger ingen. Han har en liten sunkig disksvamp, det är allt. Alltså hade jag fått lov att använda min egen diskborste för att diska all disk (inklusive den skabbiga kastrullen), och det vill jag inte. Då hade jag fått slänga den. Undrar vem jag brås på i familjen egentligen.

Min disknoja har mer eller mindre lett till att jag tagit i så lite som möjligt i lägenheten idag. Jag har dessutom dammsugit och kommit fram till att dammsugaren luktar illa. Jag har även tassat runt på tå hela dagen (för mina innetofflor var i tvätten och jag tycker golvet är smutsigt) och spottat ut två hårstrån (som. jag. inte. trodde. var. mina.) Det är alltså ett under att jag har överlevt den här dagen överhuvudtaget. Jag är kanske lite galen trots allt? Förhoppningsvis kan vi räkna det här som att jag vaknade på fel sida imorse och bara glömma att det hänt. Imorgon (efter att ha vaknat på ett mycket mer tolerant humör) så jag nog ta och städa lite i köket. Torka av alla ytor och så. (Med min egen disktrasa) Jag borde dessutom göra en kraftansträngning för att komma någonvart med min uppsats som nu har stått stilla i en vecka ungefär. Sen ska jag nog köpa mat ute tror jag, och inte laga mat. Fy vad jobbigt det är att diska utan diskställ. Egen diskhandduk nästa? Vi får nog låtsas som om det här blogginlägget aldrig hänt.

Toppar och dalar

Frauenfrühstück idag var verkligen fantastiskt glassigt. Först fick vi lyssna på ett tal av islands (och uppenbarligen världens) första kvinnliga president. Alla tyckte att det var jätteinspirerande och högintressant, utom jag, som nog ärligt får säga att jag bara förstod hälften av det hon sa. Trots att hon pratade engelska. Känns som om detta händer mig ofta? Först Jörg Asmussen och nu Vigdis Finborgadottir. Jag tror inte det är mig det är fel på, åtminstone inte min engelska. Möjligen min hörsel, men knappt ens det. Efter talet var det en kort harpa/fiol konsert och sen blev det buffet med allt man kunde tänka sig. Frallor, ost, marmelad, lax, gravlaxsås, fruktsallad, müsli, yoghurt, omelett och kaka. Vi lyckades äta oss så mätta att vi fick ta en sen lunch, och inte ens då var jag hungrig. Alltså blev det soppa till lunch idag.

För att kompensera för det extremt glassiga förmiddagen fick jag naturligtvis en kalldusch när jag förhörde mig om hur det gick med min handledares korrekturläsning av veckobrevet. Det skulle "ta lång tid" för det var "väldigt, väldigt mycket som behövde rättas". Jag kunde inte låta bli att känna att jag kanske blev lite straffad för att jag inte är punktlig (enligt somliga), men det var väl bara att bita i det sura äpplet och finna mig i att veckans brev blev totalsågat. Lite fick stanna i alla fall, och lite nytt dök upp. Bland annat tillkom ett stycke om hur den tyska oppositionen (socialdemokraterna, de gröna och vänstern) gjort ett utspel om lagstadgade lika löner för män och kvinnor. Intressant såklart, men kanske lite oproportionerligt långt enligt min mening. Men jag är inte bitter. Annars var dagens andra höjdpunkt mitt genombrott med energiskatten. Efter att ha tillbringat de två senaste dagarna med att slita mitt hår över faktumet att jag inte kunde förstå varför den ökat så kraftigt. Idag blev jag istället upplyst om att jag inte behövde förstå varför den ökat för att skriva om det, vilket faktiskt var sant och underlättade mitt liv avsevärt. Fast jag tror nog ändå jag har en hygglig aning om vad det beror på nu, så om det är någon som är djupt intresserad så är det bara att höra av sig. Imorgon blir det en pluggdag förhoppningsvis. Det bådar gott: jag har inga roliga avsnitt att se på och vädret ska vara uselt. Det behöver ju inte nödvändigtvis innebärar att jag får något gjort, så det är nog bäst att alla håller tummarna ändå. Nej, nu ska jag sova. God natt god natt.

Top secret

Jag kan idag efter att ha varit på den amerikanska ambassaden avslöja att säkerhetsnivån är precis lika hög som man skulle kunna tänka sig. Vi fick gå igenom flertalet slussar, lämna ifrån oss alla våra diverse elektroniska prylar, gå igenom en metalldetektor, åka i en hiss som bara funkade om man hade en kod och slutligen efter alla dessa procedurer träffa den amerikanska ambassadören. Han var ganska social och trevlig, utåtriktad skulle man nog kunna säga. Skämtade med alla och verkade väldigt öppen liksom. vi blev dessutom bjudna på både juice och saft, så det hela kändes som en ganska lyxig upplevelse. Efter att vi var klara på ambassaden var vi några som gick ut och åt tillsammans, men det var förvånansvärt få den här gången. I slutändan blev det bara jag, tre danskar, en finska, en schweizare, två praktikanter från tyska socialdemokraterna och en amerikan. Men vi hade roligt ändå, antagligen nästan roligare än om vi hade varit fler nästan.

Utöver ambassadbesöket var det en vanlig dag, Jag gjorde klart mitt utkast till veckobrevet, skrev lite på min rapport om skatter och jobbade lite på min rapport om elskatter. Sen intensivfikade vi innan det blev dax att ta bussen. Det var kul att hänga med ut en stund efteråt, det är ju inget jag gör alltför ofta, men nu fick ju det den naturliga följden att klockan såklart blev mycket mer än vad jag egentligen hade tänkt mig. Imorgon är det internationella kvinnodagen, och ambassaderna har något gemensamt frukostevenemang. Jag ställer mig lite lätt skeptisk till hur kul det kommer vara, men jag ska försöka bli lite mer entusiastisk till imorgon. Frukost är ju alltid trevligt om inte annat. En god natts sömn hjälper säkert.

Kortfattat

Nu har jag suttit och försökt hitta en intressant infallsvinkel till vad jag har gjort för något idag, eller något om min dag som är värt att dela med sig av och jag kan nu meddela att det finns inget. Jag gick upp imorse, duschade, klädde mig på, flätade mitt hår och åt frukost. Sen tog jag bussen till jobbet som vanligt, men slapp för första gången den här veckan att springa till bussen. Väl på jobbet satte jag mig med morgontidningarna som jag brukar göra mellan 9-10.30 ungefär. Inget av intresse hade hänt idag heller direkt, vilket fick mig att misströsta lite inför veckans veckobrev som än så länge är ganska nyhetsfattigt. Dagen fortlöpte sen mer eller mindre som vanligt med lunch och diverse rapportskrivande och bussresa hem 17.11. Nu sitter jag här och försöker motivera mig till att leta lite nya artiklar till uppsatsen och har i princip ingen lust att blogga alls. Därför slutar det här inlägget ungefär nu.

Frustrerande

Uppsatsen går verkligen på sparlåga för närvarande. Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska fortsätta riktigt, så det känns tungjobbat. Det kanske känns bättre om jag har ett konkret mål, så jag ska alldeles strax kolla upp antalet ord uppsatsen ska vara på, så snart jag har bloggat klart så. Fast antagligen så hjälper inte det något vidare, med tanke på att mitt egentliga problem nog snarare är att jag inte har något riktigt minne av vad min vision för arbetet var längre. Skam den som ger sig, förhoppningsvis hjälper det att kolla upp orden. För att byta ämne helt: Idag började stegräkningen. Än så länge har jag idag gått 10 474 steg och kommit fram till att 1.Det är något fel på min stegräknare 2.Jag har redan tröttnat på att gå runt med stegräknare. Och detta är bara första dagen av de första FEM veckorna. Vad är det då som har fått mig att komma fram till att det är något fel på min stegräknare? Jo, den tycker att jag har gått 1000 steg bara sen jag kom hem, och så stor är inte lägenheten. Jag kan inte rimligtvis ha gått så mycket. Fast hellre för många än för få kanske? Och nej pappa, jag har inte fuskat den här gången. Mina problem med den är helt enkelt är lite ivägen och otymplig. Det känns som om den skramlar när jag går också, vilket jag alltid har haft svårt för. Jag ska försöka tycka bättre om den imorgon, jag är ju ändå fast med den nu inom den närmst överskådliga framtiden.

Annars har idag varit en ganska händelsefattig dag tycker jag. Jag fick inte så väldigt mycket gjort på jobbet hellre direkt. Det var nog främst på grund av faktumet att jag ärligt talat inte har så mycket att göra just nu. Mitt enda projekt är miljöprojektet, och där gör jag inte många knop, främst för att jag inte riktigt vet vad jag ska göra egentligen. Annat än att gå på luncher vill säga, men det händer ju bara en gång i veckan. Jag hann åtminstone handla mat idag, vilket alltid är något. Och snart kanske jag till och med jobbar en halvtimme på min uppsats, vem vet. Andra nyheter för idag är att East Side Gallery håller på att rivas (den sista kvarvarande biten av Berlinmuren) för att de ska bygga lyxlägenheter istället och att vi har blivit inbjudna till den amerikanska ambassaden på torsdag. Jag är nog inte särskilt entusiastisk över någotdera. East Side Gallery är ju ett minnesmärke och borde verkligen ha varit k-märkt eller något, och jag har tröttnat lite på att besöka ambassader, den svenska är ändå finast. Det blir nog säkert roligare när vi väl är där. Nej, nu ska jag leta upp min lapp med information om uppsatsen så jag kan komma någonvart med mina studier.

Meningslös dag, innehållslöst blogginlägg

Ännu en seg söndag. Av någon anledning så är jag sällan särskilt produktiv på söndagar. Min teori är att det kan ha att göra med faktumet att om man ändå inte ska ut (för att allt är stängt och man borde plugga) så finns det ingen direkt anledning att duscha, och duschar man inte så lever man inte. Istället sitter man och såsar och känner sig allmänt seg och ser på tv hela dagen. Och barasådär har jag lyckats summera hela min söndag. Det finns inte så mycket mer att säga än så egentligen, annat än att det var riktigt skönt de första fyra tv-avsnitten och sen började det bli lite allmänt frustrerande. Lite oproduktivt och lite som om jag ville skälla ut mig själv lite för att jag inte gjorde vad jag egentligen skulle göra. Det har bara varit så svårt att ta mig själv i kragen och göra något åt uppsatsen på sistone. Det känns liksom verkligen som om jag behövde lite tid för att återhämta mig från hemtentan, tid som jag inte riktigt har råd att ta ledigt, och om jag nu skulle ta ledigt så kunde jag väl gott ha hittat på något lite mer givande. Som att laga min trasiga tröja kanske, ett projekt jag har skjutit upp ända sen i torsdags. Men men. Nu ska jag komma på hur min stegräknare funkar inför tävlingsstarten imorgon och sen sova. God natt alla!

Slutkörd

Jag har verkligen värmt upp rejält idag inför starten av stegräkningstävlingen på jobbet nästa vecka. Oj oj oj vad jag har gått. Jag och Whitney inledde vår utforskningsdag med att ses vid Gesundbrunnen klockan tolv. Det är nog egentligen inte den bästa delen av stan kanske, men vi hade tänkt gå på rundturen "Berlin Underground" idag, och den börjar där. Väl vid Gesundbrunnen enades vi båda om att det var alldeles för vackert väder för att vi skulle vilja göra en underjordisk sightseeing-tur, så vi bestämde oss för att hitta på något annat som skulle innebära att vi kunde njuta lite mer av solen. Alltså gick vi in på shoppingcentrat vid Gesundbrunnen, köpte vars en glass och gick till en utsiktspunkt. I teorin var det en briljant idé, men i verkligheten var det inte riktigt tillräckligt varmt för att äta glass ute, men solen var ju härlig. Efter att ha frusit en stund och beundrat utsikten så fortsatte vi vår upptäcktsfärd genom att bege oss mot en second hand-affär som enligt praktikantguiden skulle vara bra. Vi lyckades gå åt fel håll när vi kom till hållplatsen, så då fick vi oss lite extra motion också.

Väl framme vid affären så var det verkligen en jättestor affär, med mycket kläder och många svenskar. Man kunde nästan tro att det var en affär i Sverige, för det pratades mer svenska än tyska där. Whitney lyckades hitta riktigt många kläder för 13 euro, så hon var nöjd. Förvånansvärt nog är jag, som är så bra på att hitta kläder på loppis, inte särskilt bra på att handla på att handla kläder på second hand. Det är nog blandningen av att kläder hänger på galgar, men att det ändå är lite rörigt som gör det svårt för mig. Sen tyckte jag nog att det var lite väl slitna kläder för min smak kanske. Vi var säkert i den affären i två timmar eller så innan Whitney kände sig nöjd, jag hade nog nöjt mig efter en timme. Sen gick vi till en vietnamesisk restaurang för att äta, andra gången för mig på två dagar med andra ord. Jag tyckte nog att båda ställena var lika bra (och det kostade lika mycket också), skillnaden var nog den långa kön utanför den ena och den obefintliga kön utanför den andra. Sen bestämde vi oss båda för att åka hem. Det kändes ganska lagom efter att mer eller mindre ha gått och stått från tolv till sju. Nu sitter jag hemma och känner mig ganska nöjd med min dag. Det är verkligen mycket roligare att vara ute på stan och göra saker än att sitta hemma och läsa artiklar en hel dag, men jag får nog känna mig nöjd med den friska luften idag och försöka ladda upp inför morgondagens pluggande. Allt är ju ändå stängt här på söndagar, så det finns inte så mycket annat vettigt att göra ändå. Håll tummarna för att jag gör jätteframsteg med uppsatsen imorgon.

Skönt med helg

Jag kan ju knappt påstå att jag har gjort så väldigt mycket sen jag lämnade in min hemtenta i onsdags, men gissa om det ska bli skönt med lite helg. Jag tänker nog "ta ledigt" imorgon och umgås lite med Whitney och ha myskväll med mig själv efteråt tror jag. Jag har väl förtjänar det tycker jag efter den intensiva veckan jag hade (fram till onsdag åtminstone). Fast när Staffan som jag skrivit en text åt kom tillbaka efter att ha varit sjuk idag och ville diskutera texten med mig var nästan det stressigaste jag har varit med om - medräknat hemtenta och allt. Han jobbar verkligen galet hårt inför Annie Lööfs besök, och behövde att jag kompletterade med lite information, men hade inte tid att vänta på att jag skulle kolla upp den. Vi kan väl säga att det var 15 intensiva minuter där jag inte riktigt visste hur jag skulle bära mig åt för att han skulle bli mindre stressad. Efteråt kunde jag i alla fall återvända till min förhållandevis lugna dag vilken huvdsakligen bestod i att läsa igenom min stora hög med artiklar jag har sparat om miljöskatten. Inte så väldigt roligt kanske, men inte stressigt heller å andra sidan. Solen tittade till och med fram kring två, så då kunde man helt plötsligt ana att våren inte var så långt borta ändå.

Efter jobbet så gick alla praktikanterna (plus Karins kompis och Alices syster) ut och åt på en vietnamesisk restaurang som tydligen skulle vara väldigt, väldigt populär. Den var väl helt okej, och kön utanför när vi gick var inte av denna värld, men så bra vet jag inte om jag tyckte att den var att den förtjänade en så lång kö. Efteråt ville alla gå till en bar där man kunde spela pingis. Jag som inte spelar pingis var inte överdrivet entusiastisk, men jag följde med ändå. Sen visade det sig att stället var stängt, varpå en vallfärd efter en annan (öppen och trevlig bar) påbörjades. En halvtimme och två barer senare kände jag att jag verkligen inte var så sugen på att förtsätta längre, så jag tackade för mig och begav mig hemåt istället. De skulle ändå vidare till Kino International som jag inte har världens bästa intryck av, jag var på en ganska tråkig Erasmus-fest sist jag bodde i Berlin. Alltså blev det filmkväll med en kopp te för mig istället, en plan som verkade bra, men nu är jag verkligen fruktansvärt trött. Därför tänker jag nu avsluta blogginlägget för den här dagen och sooooooova. Imorgon blir det som sagt lite utforskande av Berlin med Whitney och sen får vi se. Kanske ännu mer film och ännu mer te. God natt alla!