Idag har jag verkligen haft otur. Kanske välförtjänt, om det nu finns något som heter så, men ändå. Jag gjorde nämligen något fruktansvärt idag, jag glömde ytterligare ett möte med Mats, men det var inte där dagen började. Istället började min morgon med att jag för andra gången i rad fick märka att Stefan numera går upp exakt åtta på morgonen. Detta gör mig liv lite, lite jobbigare att leva eftersom det innebär att jag inte kan borsta tänderna 08.02 som jag brukar, för då är badrumsdörren låst. Men det är väl som hemma hos mamma att djungelns lag gäller när man pratar om badrumstillgänglighet. Anpassa eller gå under. Antingen får jag gå upp fem minuter tidigare och borsta tänderna 07.55 eller så får jag helt enkelt skita i att borsta tänderna. Valet är ganska lätt, men det gjorde inte min morgon roligare idag och det lär inte göra min morgon roligare imorgon. Väl framme på jobbet (efter att ha tillbringat 20 minuter med att intala mig att man kan strunta i att borsta tänderna en dag) kändes livet fortfarande lite jobbigt, men jag kämpade mig vidare med dagens tidningsskörd ändå. Jag satt och läste mina tidningar i godan ro och skrev ihop en text jag hade blivit ombedd att skriva och kollade sammanfattningsvis inte min kalender på datorn särskilt noga. Det var otur. Sen gick jag för att ställa en följdfråga angående texten och blev inte påmind om lunchmötet på något sätt. Det var synd. Och sen mitt i mitt något tankspridda kämpande (jag har ganska många bollar i luften för tillfället) så kommer Adam för att plocka upp mig på vägen till lunchen och jag tänker "vad skönt, jag är verkligen hungrig" och så går vi. Men ack vad fel det blev.
Jag missade alltså början på lunchmötet med tjugo minuter, för så länge tog det mig att komma ihåg det. Med andan i halsen sprang jag dit (det var på hotellet över gatan) och ursäktade mig och var beredd att börja anteckna. Fast tydligen behövdes jag inte längre. Lite synd, väldigt jobbigt. Sen fick jag begrunda mina synder lite på vägen tillbaka, och en stund efter att jag kommit tillbaka också. Hur kunde jag glömma bort ett möte, jag som har världens bästa minne? Den enda förklaringen jag kan tänka på är nog just att jag gör lite för mycket just nu och det börjar visa sig. Fast det är ju knappast en ursäkt som skulle accepteras och jag satt och förfasade mig för utskällningen jag skulle få. Sen fattade jag ett något kontroversiellt beslut för att vara jag: Jag bestämde mig för att det räckte med en ursäkt, nämligen den jag redan hade gett, och släppte det. Återstår att se vad det ger för resultat. Förra gången ursäktade jag ju mig verkligen, för något som i mina ögon var avsevärt mycket mindre illa, och blev utskälld så jag sent skulle glömma det, så den här gången valde jag helt enkelt en annan väg. Även om det känns fel så hoppas jag att det här ger ett bättre utfall. Jag orkade verkligen inte känna mig så värdelös som jag gjorde efter den senaste utskällningen (det kostade mig flera dagars effektivt pluggande där jag istället deppade), så med lite tur (även om det är just det jag har brist på förnärvarande) så hoppas jag att den här metoden gör att det hela faller i glömska. Över påsk om inte annat. Sen ska jag bara förlåta mig själv också, jag tycker verkligen att det är oförlåtligt att jag glömde det. Speciellt efter att ha lovat mig själv att aldrig komma ens 10 sekunder sent igen. Och det gick ju bra, ända tills idag. Nej, nu blir det nya tag med hemtentan och en tidig kväll (för att orka gå upp tjugo minuter tidigare imorgon och koka gröt OCH borsta tänderna). Hemtentan tar sig i alla fall, och det får symbolisera vinet i det här blogginlägget. Nu glömmer vi den här dagen tycker jag. Återstår att se om Mats tycker det imorgon. Håll tummarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar