Tappat farten

Nu sitter jag här, en onsdagskväll hemma i Sverige igen, och finner att jag har lite svårt att motivera mig själv till att göra något, vad som helst. Jag har skrivit min tenta som jag hade kvar sen förra terminen idag och borde egentligen inte mellanlanda i någon sorts halvflum, för jag borde verkligen fortsätta med min uppsats. Eller åtminstone de första fem sidorna av den som jag ska lämna in om två dagar. Fast ibland blir det kanske inte riktigt som man tänkt sig, för nu sitter jag istället här och funderar över varför det ska vara så himla svårt att öppna boken om Value at risk och varför mamma inte svarar i telefon. Den senare frågan tror jag att jag har fått svar på genom att läsa mammas blogg, och hon kommer förhoppningsvis känna sig väldigt populär när hon ser att jag ringt henne fem gånger under en och samma kväll. Eller så blir hon irriterad, det är lite hugget som stucket.

I övrigt känns livet lite som om det kastar bollar med skruv på, som man skulle säga på engelska (mer eller mindre.) En del fångar man, och det är ju kul, och andra missar man, och det är ju lite mindre kul. Själv försöker jag komma på vad jag gör för tillfället egentligen, och inte minst vad jag ska göra i sommar och efter sommaren. Sommarjobbsletandet har inte gett något resultat än direkt, och att läsa i Göteborg till hösten igen känns både roligt och jobbigt på samma gång. Kanske blir det så att jag lämnar alla mina vänner och flyttar hem igen. Tills svaren på alla dessa frågor bara faller mig in så lär jag nog sitta kvar här i mörkret (varför känns mitt rum alltid mörkt?) och fundera på vad jag ska göra i påsk nu när jag inte kan sy som jag hade velat, och som sagt: Varför ska det vara så svårt att öppna min bok till uppsatsen? Mer om detta följer kanske en annan dag, kanske redan imorgon om vi har tur. Jag hoppas i alla fall att jag har lyckats öppna boken tills dess, annars ligger jag risigt till.

Avslut?

Mamma observerade när jag var hemma i helgen att jag inte avlutat min blogg direkt, och det stämmer väl ganska bra kanske. Det blev ju något stressigt där på slutet, min sista dag var ju inte att leka med. När jag valde att boka min hemresa dagen efter mitt sista prov i Berlin så tänkte jag nog inte riktigt till ordentligt. Dels hann jag aldrig riktigt andas ut och göra allt som jag aldrig fick gjort, men jag lyckades även i sann Felicia-anda spara en hel lång lista av saker som jag var tvungen att göra innan jag åkte till sista dagen. Min sista dag bestod alltså kort och gott av: Åka och meddela min flytt till folkbokföringsmyndigheten, avsluta mitt bankkonto, packa, memorera formler, sista-minuten-plugga, säga hej då till Michelle, skriva ut min flygbiljett, lämna tillbaka mina biblioteksböcker, oroa mig över min övervikt (väskan) och säga hej då till Martin, Sascha, Sascha. Dessutom (icke att förglömma) hade jag ju ett prov att skriva.

Att säga hej då till Michelle var svårare än jag hade trott, och att säga hej då till Martin var lättare än jag hade trott. Och innan jag visste ordet av så var min sista tisdag i Berlin (för ett tag i alla fall) över och jag satt på planet på vägen hem till Sverige igen. Nån direkt recension av min vistelse i Berlin tror jag inte riktigt jag kan prestera, jag kan nog knappt göra en lista med saker jag verkligen skulle rekommendera folk att göra i Berlin. Ändå har jag bott där i fem månader. Ibland undrar jag om jag mer eller mindre levde som jag hade gjort hemma, fast bara i Berlin. Det är så mycket jag inte hann göra och se, jag var till exempel inte och såg Brandenburger Tor en endaste gång när jag bodde där. Å andra sidan har jag sett det förr, och tv-tornet såg jag varje dag, så vi kanske kan säga att det kompenserar.

Berlin är verkligen en fin stad, och jag kan säkert prestera en lista med rekommendationer om någon skulle be mig. Åka tillbaka tänker jag definitivt göra, kanske till och med i sommar. Jag har ju trots allt en massa vänner där nu som jag saknar och kanske kan bo gratis hos om jag ber snällt. Bloggens öde kan hänga lite mer i luften, jag vet inte om mitt vardagliga liv (i Sverige) är så roligt att läsa om, även om farmor säkert skulle insistera att så inte är fallet. Vi får väl se hur jag gör. Fortsättning följer?

Berlin visar sig från sin bästa sida

Idag kan man nog säga att våren kom till Berlin. I riktig vårvärme med strålande solsken begav jag mig iväg för att plugga lite med Mel, trots att jag verkligen inte hade tid egentligen. På vägen till tunnelbanan såg jag en massa gamla män som satt i solen, klockan var ungefär tio på morgonen, och drack en öl. Alkoholister skulle vi kalla dem i Sverige, i Tyskland kallar man dem för pensionärer. När jag väl kom fram till Mels lägenhet så visade det sig att hon hade nog mest tänkt att vi bara skulle umgås, och det hade jag ju inte så mycket emot egentligen. Det är ju verkligen bara det att jag har lite dåliga marginaler till den här tentan. Det blev en tre timmars frukost med Mel i vilket fall, något som var jättemysigt, men kanske inte så taktiskt smart. Vi hann i alla fall prata en längre stund och gå förbi en fotoautomat och ta lite kort.

När jag sen väl kom hem igen så var det inte mycket annat att göra än att sätta mig ner med anteckningarna igen och slita mitt hår lite. Den här kursen som jag ska tenta av imorgon är ju verkligen inte den lättaste att tenta av tror jag. Dels för att allt som nämnts på föreläsningarna inte finns med i kursliteraturen, men även för att mina anteckningar från just den här kursen är så dåliga. Jag hoppas att jag kommer klara mig med ett nödrop ändå, men när jag inte kan förmå mig till att plugga för att jag har ångest över min packning och alla jag måste säga hej då till, så ser det ju verkligen inte alltför ljust ut. Det blir nog till att göra mitt bästa (även om det verkligen inte känns som så bra just nu) och sen hoppas på det bästa. Väskan är åtminstone nästan klar nu, men jag har ingen våg, så jag kan inte väga den. Living on the edge? Jaja, går det så går det.

Bättre sent än aldrig

Man vet att man inte bloggat på länge när det inte går att logga in automatiskt som vanligt, utan istället så tvingas man skriva in lösenordet. Så vad har jag egentligen gjort när jag inte bloggat under ungefär fem dagar. Ja, det undrar jag nästan med. Det är ju som vanligt så att den som är bäst på att komma på annat som måste göras när man borde plugga, det är ju jag det. Så jag har lyckats städa, tvätta och småfixa med annat precis som vanligt. Fast utöver det har jag så klart tillbringat en ansenlig tid i biblioteket. Att berätta om den är nog inte så intressant, för det var verkligen inte så kul under slutet, utan snarare tungt. Jag brukar finna att när man sitter och läser eller antecknar i flera timmar så får man lätt lite nackspärr och längtan till andra (tropiska?) platser. Till slut så kom då den stora dagen då det var dags för min första skriftliga ekonomitenta i Tyskland. Det var ju, jobbigt nog, en kvällstenta mellan 18-20, så jag hade det stora nöjet att få sitta en hel dag i biblioteket och mer eller mindre sakta se timvisaren närma sig sex. Aldrig har tiden gått så långsamt eller snabbt. Jag och Patryk tog väl inte pressen så väl någon av oss, och vi har ju inte kommit överens så bra på sista tiden, så det skar sig väl lite mellan oss efter lunchtid. Han störde sig på att jag öppet erkände att tentan kändes jobbig och jag tyckte att det var jobbigt att han inte kunde medge att han var stressad. Eller ja, det och faktumet att han bara ville repetera det han inte kunde och alla mina frågor var (tydligen) dumma. Så vi pluggade för oss själva efter det. Som tur var fick jag lite "lycka till"-sms som förgyllde min annars ganska mulna eftermiddag.

När tentan väl kom så visste jag inte riktigt vad jag skulle tänka om den. Det var absurt många poäng (10 poäng) till frågor som jag tyckte att man kunde svara på med en eller två meningar, vilket först fick mig att undra om jag hade missat någon viktig del av frågan och sen satte jag mig ner och räknade hur många ord jag hade skrivit. "Ger de poäng per ord?" tänkte jag, och fann att det var nog föga troligt. Så den kan verkligen ha gått lite hur som helst, något som inte är helt rättvist med tanke på hur mycket tid jag har lagt ner på det ämnet. Fast jag hoppas på att de kommer rätta "utlänningarnas" tentor snällt, det är faktiskt inte så lätt att plugga på tyska ibland. Väl hemma efter min tenta så var jag helt slutkörd, det var knappast aktuellt att jag skulle gå ut med mina vänner och fira. Jag försökte piggna till en stund, och sen gav jag helt enkelt bara upp. Jag stannade hemma och sov istället.

Helgen har annars inte varit så spännande, det har varit mycket pluggande och opluggande, samt att jag har hunnit med en fika med Michelle. Vi enades dock om att inte säga hej då riktigt än, vi har planerat in att träffas en stund på tisdag också. För att sitta i biblioteket en hel dag och vänta på att det blir dags att skriva tenta, det är nog ett obehag som det kommer dröja innan jag utsätter mig själv för igen. Nej, det blir att plugga ordentligt innan tentan istället tycker jag, Jag skulle bara behöva en spark så att alla mina mail jag väntar på svar på och min öppna resväska inte tar upp för mycket av min uppmärksamhet. Det är väl kanske som mamma säger, att om man bara börja någonstans så har man åtminstone börjat. Ja, den som lever får se. Tillbaka till böckerna?

Små mirakel

Idag har jag haft fantastisk tur. Jag valde att stanna hemma och plugga idag istället för att åka in till universitetet, delvis för att det var svinkallt ute, men även för att jag verkligen inte kände för att göra resan. Patryk är så himla seg med att svara på när vi ska träffas i biblioteket också, så bara det driver mig liksom lite till vansinne. Han är helt värdelös på att kompromissa också, allt måste liksom göras på hans sätt. Som tur är har jag kommit fram till att han är ganska dålig att plugga med ändå, så jag klarar mig nog ganska bra ändå.

Det fantastiska som hänt mig idag kan delas upp i tre delar:
1. Mina studier har idag flutit på ganska bra (trots att jag inte åkte tunnelbana i en timme, enkel resa, till universitetet)
2. Martin hade kommit ihåg att ta med sig rätt verktyg hem från jobbet idag, så han fixade min dator! Nu funkar både mikrofon och webcam precis som vanligt. Han har verkligen sina fina stunder ibland.
3. Martin upplyste mig om att den första mars är på tisdag (jag trodde att det var på måndag), så på ett nästan magiskt sätt fick jag en dag till att plugga på till tentan i Ekonomisk tillväxt.

Så min dag har med andra ord haft långt fler plus än minus idag, och det känns härligt. Dessutom är klockan inte ens sju än, så jag har måna effektiva pluggtimmar kvar (läs: två eller tre) innan jag lär ge upp från dagen, så det kan nästan bara bli bättre tycker jag. Imorgon kommer jag att försöka bege mig in mot skolan för att lämna tillbaka/låna om kurslitteratur och plugga lite med Patryk (?) om han kan sluta vara så besvärlig. Fast jag ska nog hålla mig till att ställa honom frågor om saker jag inte förstår och sen försöka plugga själv, för han är som sagt mest jobbig. Nej, nu bär det av mot böckerna! Som vi säger i Tyskland: Tschussie.

Orealistiska mål

Mamma frågade mig förra veckan om det inte var bättre att sätta upp mer realistiska mål. Jag tror det var efter att jag försökt gå upp jättetidigt (för femtielfte gången) och sen sovit en eller två timmar längre än vad jag hade velat. Jag har funderat på det en del sen dess, för det är nog något jag gör ganska mycket just nu; sätter orealistiska mål. Framförallt med studierna, men även med sovtider. Hur mycket jag än säger att sömn är för mesar så blir det ju inte mer sant för den sakens skull: alla behöver sova. Studierna kan man ändå fundera lite på om det är bra eller dåligt att sätta ribban högt. Å ena sidan så borde man kanske sikta högt, men man skulle ju kunna kontra med att man faller längre då också. Är det liksom bra att sikta på att läsa fyra kapitel om dagen när man i själva verket bara snittar på ett kapitel om dagen? Jag har än så länge inte kommit fram till att det är direkt ohälsosamt, så jag kommer nog fortsätta att sätta ribban högt. Som tur är har jag en halvtimme kvar av dagen som jag kan läsa det jag borde ha läst idag (två kapitel kvar.)

Annars så händer det inte mycket här. Jag fördriver tid med städning och lite tv mellan pluggvarven och håller tummarna för att jag inte får nackspärr av att ha näsan i böckerna under större delen av mina vakna timmar. Här i Berlin har det blivit kallt igen och jag roar mig med att drömma om solsemestrar, hur jag ska inreda mitt rum i Göteborg (med mina egna saker!) och hur jag ska packa bäst. Jag hoppas på att mina saker inte väger så mycket så att jag kan köpa med mig saker som jag vet att jag kommer sakna. Typ tysk choklad. Jag försöker även klura ut hur jag sa hinna med allt jag vill göra innan jag åker mitt under tentaperioden när jag drunknar under allt jag borde veta, men inte vet. Jag försöker peppa mig med "Det är bara ekonomi, vanlig ekonomi", fast det är ju matten jag har svårt för. Fast det här löser sig och förhoppningsvis hinner jag säga hejdå till alla innan jag åker. Kan vi hoppas. Om jag håller tummarna så kan ni kanske hjälpa till. Nej, två kaptiel kvar: Nu kör vi. Sömn är för mesar?

Ifrågasätta

Tentastressandet fortsätter helt planenligt med alla de vanliga ingredienserna och (som tidigare förklarat) en hel del extra krydda tack vare det tyska bibliotekssystemet. Mitt pluggande går väl mer eller mindre samma som innan, en balansgång mellan okej och illa. För att göra vardagen lite mindre tråkig har jag slängt in lite extra roligt som jag har kunnat tänka på under helgen: Martins dryga attityd ibland, Janine som bara är ivägen, Patryk som har valt motsatt pluggstrategi jäntemot mig, datorn som krånglar (och går sönder) samt problem med tunnelbanan. Just det med datorn och Patryk måste jag nog ändå säga vinner i slaget om min uppmärksamhet. Datorn av naturliga skäl, och Patryk och pluggandet mest för att vi båda två är stressade och tar ut det över varandra i viss mån.

Vi läser ju nämligen båda tre olika ämnen, varav vi har två gemensamt. Ingen av oss känner att det är taktiskt smart att lägga alltför mycket fokus på mikorekonomin, eftersom den är om två veckor, utan vi är båda mer fokuserade på de två andra ämnena just nu. Likaså känner vi att Skatteläran som vi (även den) läser tillsammans är relativt lätt. Det innebär inte att vi kan den, utan bara att det är ganska grundläggande ekonomiskt tänkande, med lite matte och en del memorerande, så det är helt okej. Skillnaden består i hur vi ser på våra tredje ämnen (som vi inte läser tillsammans.) Han tycker att hans tredje kurs är jättesvår och har därför valt att satsa mest på den just nu, medan jag tycker att min tredje kurs verkar jättesvår och därför har valt att försöka "få undan" Skatteläran redan nu så att jag kan prioritera på kursen i Ekonomisk tillväxt mer sen.

Det jobbiga är ju bara att det är examensperiod, och alla är stressade, och få är såpass självsäkra att de inte ser på vad andra gör och ifrågasätter sina egna val. Detta har då såklart resulterat i att både jag och Patryk ser på vad den andra gör och mår lite dåligt, vilket inte gör det lättare att plugga tillsammans, men som tur är ska jag plugga med Mel imorgon. Inte för att det gör saken bättre just för min del, för Mel och jag pluggar mikro, det ämnet som är mest avlägset i tiden. Skatteläran däremot är ju redan på fredag. Ja, det känns lite grann som om jag balanserar på en våg och väntar lite på att se om jag kommer klara mig hela vägen eller om jag kommer tappa balansen och falla ner snart. Förhoppningsvis så klarar jag mig, Patryks heta tips är att skriva "ERASMUS" överst på pappert och hoppas att läraren känner sympati med att vi inte pluggar på våra modersmål, men jag vet inte vad jag tror om det. Fast det skadar väl inte. Jaja, tillbaka till böckerna.

Som en flygplats, bara det att man inte får åka till något roligt ställe

Mitt utforskande av det tyska bibliotekssystemet fortsätter. Jag kan föreställa mig att det finns flera som väntat länge på fortsättningen, så här kommer dagens lilla tankeställare: Idag när jag skulle gå in i biblioteket så blev jag tillsagd att jag inte fick ta med mig min vattenflaska in. "Va?" var mer eller min reaktion. "Vatten behöver man ju för att överleva!", men inte hjälpte det mycket. Den bistra bibliotekarien bara skakade kritiskt på huvudet och sa att den vattenflaskan fick jag vara så god att ställa in i mitt skåp, för inte fick den följa med mig in i biblioteket i alla fall. Jag muttrade lite om att tyska bibliotek började påminna om flygplatser, för där får man inte heller ta med sig vatten, utan tvingas lämna ifrån sig det när man kommer till säkerhetskontrollen (bibliotekarien.) Den något signifikanta skillnaden, om jag får säga det själv, är ju dock att när man kommer in på en flygplats är man åtminstone på väg någonstans (kul?), när kommer in i tyska bibliotek så kommer man till... biblioteket. Kanske inte riktigt lika kul. Sen när jag väl hade börjat acceptera faktumet att jag var utan vatten så kom jag in i biblioteket och noterade att alla andra hade vattenflaskor. Så det är nog bara jag då.

Annars har det inte hänt så mycket idag. Jag kom tio minuter sent till föreläsningen idag som en följd av att badrummet var upptaget vid en tidpunkt när jag verkligen inte hade råd att ödsla tid på så fåniga saker som att Janine skulle duscha klart. Janine är nästan Martins flickvän, och hon brukar lämna lägenheten innan jag vaknar, eller åtminstone så gjorde hon det innan, under en tid som jag tycker om att referera till som "den gamla goda tiden." Nu ser det istället ut som om jag får börja ta hänsyn till att hon kanske också vill duscha klockan 06.40 (eller vem försöker jag lura, det var 06.55.) Jag har åtminstone lyckats hålla mig i skolan från 8.40 till 19.15 idag, det är något av en bedrift tycker jag. Från början insisterade Patryk att vi skulle stanna till tio, men sen när klockan blev fem började han böna och be att vi skulle åka hem. Jag envisades dock med att stanna till lite efter sju, sen kände jag att jag hade tillbringat tillräckligt mycket av mina vakna tid i biblioteket. Utan vatten. Nej, nu blir det nog lite te och tv-avsnitt som belöning för mitt fina betyg i tyska (1,9) Snart en vecka kvar, sen är jag hemma. Kram på er.

Ordning och reda i Tyskland

Idag kände jag verkligen inte för att gå upp. Inte ens tanken på att det var den allra sista onsdagsföreläsningen i Skattelära muntrade upp mig. Det var väl snarare nästan lite trist, för onsdag är nog den dagen jag tyckt om mest här i Tyskland. Tio minuter försenad blev jag hur som helst som en följd av min ovilja att gå upp och existera i verkligheten. När jag väl var framme på skolan så gjorde jag verkligen mitt yttersta för att kunna hålla mitt löfte till mig själv om att jag inte behövde stanna mer än i två eller tre timmar (till tolv eller ett ungefär), men Patryk lyckades på något sätt få mig att stanna till fyra. Hur han lyckades vet jag inte, men jag borde nog vara ganska tacksam för det, för (sorgligt nog) så pluggar jag ju inte alltid så effektivt hemma. Han har redan nu smsat mig och sagt att imorgon kommer vi att bo i biblioteket, så jag ska ta med mig mycket anteckningar.

Om vi kommer lyckas med detta är något som återstår att se. Idag stod det nämligen en dam vid ett litet bord framför ingången till biblioteket. Vad hennes uppgift egentligen var skulle jag snart bli varse om: Hon stod nämligen och kollade folks student-id. Detta gjorde hon nog i syfte att försöka se till att biblioteket inte blev för fullt eller nåt, för när vi försökte gå in sa hon (efter att ha studerat våra id-kort) "Socialvetenskap (Wirtschaftswissenschaft)? Nej, det finns för många av er här, ni får gå till ett annat bibliotek." Vi kan nog helt enkelt sammanfatta den här händelsen med att det tyska bibliotekssystemet helt enkelt aldrig slutar överraska. Att de orkar liksom. På Handels är det djungelns lag som gäller när det gäller platser i biblioteket, finns där plats så finns det. Fast tyskar brukar ju vara ganska duktiga på att hålla ordning och reda å andra sidan. Detta kompenserar nog Sverige ändå för genom att ha varmvatten i handfaten på toaletterna. (Något som man inte ofta stöter på här.) Nej, nu ska jag sova så att jag orkar (med Patryks ord) "destroy revision" imorgon. Det lär bli intressant att se hur det slutar. Och ett liknande uttryck på svenska skulle nog vara "Imorgon köttar vi". Nu är det snart dags att börja vänja sig vid att prata svenska igen. Godnatt alla.

Tyska? Check.

Här kommer ett inlägg som hastigast innan jag ska sova. Nu är ännu en av mina tentor avklarade och jag har bara de tre jobbigaste kvar, ganska lagom till att jag bara har två veckor kvar av mitt liv i Berlin. Tyskan kändes hursomhelst helt okej, så för att fira detta gick jag, Eimear, Michelle och Barbara ut för att äta middag. De blev lite sena, så jag hann till och med in på Alexa och köpa ett linne på slutrea. Finfint. En dag med mycket tur, helt klart.

Middagen var också trevlig, även om jag kanske kände att Eimear kanske var lite väl optimistisk, så bra var den inte. Då var nog sällskapet desto bättre, jag kommer sakna dem när jag åker hem. Nej, nu är det dags att sova om jag ska orka med plugg imorgon också. Ett längre inlägg med mer humoristiska inslag lär komma imorgon. Kan vi hoppas i alla fall.

...och så kom tentastressen

Efter att ha tillbringat en helg under illusionen att "Nu kan jag ta lite ledig tid så att jag hinner andas ut innan jag behöver börja plugga till mina andra tentor" så hann verkligheten idag ifatt mig. Jag insåg nämligen att min tenta i skattelära är nästa torsdag. Ja, ni läste rätt: nästa torsdag. Detta innebär mer eller mindre att jag har i snitt fyra dagar att plugga per ämne kvar nu innan jag åker hem och det känns ju kanske inte kul. Inte kul alls. Detta resulterade i att jag fick lite panik i en timme eller så. Att jag drack två koppar kaffe för att jobba effektivare hjälpte knappast heller, för allt det resulterade i var att jag blev ännu mer stressad. Så då talade jag om för Mel att nu var det dags för mig att åka hem och plugga tyska ett tag. Vilket hon förstod helt med tanke på att jag har ett tyskprov imorgon.

Frågan är: Vad gjorde jag egentligen? Jag åkte hem och var hysterisk med Martin i tio minuter innan det vände och jag skrattade så jag nästan grät istället. Jag gick från att prata jättesnabbt (och nästan utan att andas) om hur jag hade varit på världens hemskaste övning där det var en tentauppgift som jag inte alls förstod till att fråga om han händelsevis hade sett Jürgen på vägen hem och skratta så att jag nästan inte kunde ställa frågan. Vem är då Jürgen undrar ni kanske. Jo, det hette nog han som lade ny asfalt vid övergångsstället där vi bor idag. Denna kvalificerade gissning baserar jag på faktumet att det var det som stod på lastbilen. Han var ganska livsfarlig kom jag fram till, för han skymde sikten från ena sidan (glöm hela "parkera inte inom 10 meter från ett övergångsställe"-regeln) och från andra sidan gjorde han så att man inte kunde se om det var grönt eller inte. Detta kombinerat med att tyskar kör som galningar gjorde livet minst sagt intressant. Jag lyckades nog inte riktigt förklara det komiska med detta för Martin, han undrade nog mest om jag äntligen hade blivit helt galen.

Nu sitter jag, efter att ha lugnat ner mig något, och reflekterar över vad som imorgon kommer att vara mina två sista veckor här. Jag har, som ni kanske förstått, insett att jag inte kommer hinna med allt jag velat. Det blir kanske inte av att jag åker till Berghain till exempel. Den klubben (som ska vara en av världens bästa) kan man nog inte räkna med att åka till förrän tre på natten (sen stannar man kanske till lunchtid eller så) och som följd försvinner hela dagen därpå. Jag har nog inte riktigt "råd" med det. Det känns ganska synd, men det är nog där jag har lyckats hamna på något sätt. Om bara föreläsningarna kunde upphöra nångång, då hade jag kanske kunnat se lite ljusare på tillvaron, men det ser ju inte ut att hända snart. Jaja. Nu ska jag mickra en kanelbulle och försöka muntra upp mig lite innan jag sätter mig ner och repeterar lite grammatik. En stor Alla hjärtans dag-kram till er alla från Berlin och en lagom munter Felicia.

Social öken

Det blev att plugga själv hemma för mig idag, det var nämligen ingen annan som kände för att möta upp och plugga på en söndag. Det kan jag väl förstå ganska bra, det kände jag inte jag heller för egentligen. Att plugga själv går ibland riktigt bra och ibland väldigt dåligt. Idag har det väl inte direkt gått bra, men jag skulle nog inte heller ta i och säga att det gått uselt. Att tentorna bara är två veckor bort är dock något som jag är ytterst medveten om och det gör det tveksamt om det är okej att "bara" ha läst tre kapitel under en dag. Speciellt när jag har ett tyskprov på tisdag som jag verkligen inte känner för att plugga till. Att träffa människor har det med andra ord varit dåligt med idag, inte ens Martin har varit hemma. Jag tror att jag har nått slutsatsen att det är detta som gör livet lite segt just nu: bristen på socialt utbyte. Det är nästan så att jag känner för att gå och lägga mig redan nu, men det går ju inte riktigt för sig när klockan bara är halv nio tycker jag. Det är ju inte så att jag kommer gå upp tidigare för den sakens skull.

Imorgon är det Alla hjärtans dag och jag har inga konkreta planer annat än att gå på min föreläsning och plugga. Michelle försökte dra ihop oss alla så att vi kunde äta middag tillsammans, men jag kände att det kanske inte var en höjdare kvällen innan min tysktenta och Lauren satte sig på tvären som vanligt. Hon verkar ha gett sig den på att inte träffa oss igen innan hon åker (gissningsvis för att hon tycker att det är jobbigt att säga hejdå), vilket är lite tråkigt. fast å andra sidan så om det är någonting jag har lärt mig om Lauren så är det att man inte ska övertyga henne att göra något hon inte vill. Då förpestar hon bara tillvaron för alla andra, så det är nog inte något värt att satsa på. Det får väl helt enkelt bara bli jag, Michelle och Eimear hädanefter (i två veckor till.) Nej, nu ska jag nog försöka förmå mig själv att göra vettiga saker som kanske inte riktigt är att plugga (som en slags kompromiss.) Till exempel kan jag försöka se vilka papper jag fattas av föreläsningsmaterialet till mina kurser så att jag kan skriva ut dem imorgon eller på tisdag. Godnatt alla.

Das Leben ist kein Ponyhof

Ja, så var det lördag. Kvällen igår var förhållandevis underhållande. Jag hade nämligen återigen lyckats hamna i en situation där jag ville vara på två ställen samtidigt, och svårt för att säga nej och välja som jag kan ha ibland, så valde jag (föga förvånande) att försöka gå på båda. Detta innebar att jag först åkte till Natalies och Annas födelsedagsfest (med Martin mfl.) och sen åkte jag iväg för att gå på den sista Erasmus-festen med mina vänner. Det hela blev dock inte alls som jag hade väntat mig av ett flertal anledningar:

1. Jag kunde så klart inte bara säga hejdå och gå när jag lämnade födelsedagsfesten, utan lovade alla att jag skulle försöka komma tillbaka när jag hade tröttnat på den andra klubben. Jättekorkat med tanke på att det var det jag ville göra typ minst av allt i hela världen, jag kände mycket mer för att åka hem och lägga mig efter att ha varit klart på Erasmus-festen.
2. Erasmus-festen verkade ganska skum när vi väl kom dit. För det första så såg bygganden som ett fängelse, komplett med galler för alla fönster och allt. För det andra så lät musiken ganska skum (typ gospelaktig nästan) och det lät dessutom ganska ihåligt, vilket fick oss att misstänka att det var tomt därinne. Det tredje, och sista, som till slut fick oss att välja att inte lägga 5 euro på inträdet var: Det fanns ingen kö, och de två tjejer som gick in under tiden vi stod och funderade kom ut två minuter senare. Då gav vi upp och bestämde oss för att det nog inte var lönt.

Alltså blev det så att jag återvände till den ursprungliga festen efter redan en timme. Hade jag kul? Ja, förhållandevis antar jag. Temat på festen var 80-tal och jag kan nog utan att överdriva säga att jag var minst utklädd av alla där. Jag stannade till fyra eller så och hann prata med en del av de andra som var där samt försöka reda ut hur man egentligen dansade på 80-talet, ett mysterium som ännu inte är helt löst. Mamma kanske kan visa när jag kommer hem.

Idag har jag verkligen inte gjort något nämnvärt. Man skulle kunna säga att jag förtjänar det efter min tenta, men jag är ytterst tveksam till om jag har "råd" att unna mig en helt ledig dag, det är ju trots allt inte långt kvar till mina andra tentor. För att kompensera för denna slapphet så bestämde vi (jag, Martin och Sascha) oss för att satsa på riktigt ambitiös matlagning: Egentillverkad pasta. Och hur smakade det? Mja, det var nog lite svårt att göra. Speciellt när man inte har en ordentlig kavel utan använder sig av en vinflaska. Vi blev i alla fall väldigt mätta och lyckades ha ett väldigt intressant samtal av vad som egentligen kan anses vara "coola" yrken. Nu ska jag nog kanske umgås med dem lite när de ser på boxning, men i övrigt blir det nog en tidig kväll för mig och mycket plugg imorgon. Dagens rubrik var något som Martin igår försökte säga på engelska först "Life is not a pony farm". Jag reagerade med ett "Vad sa du? Så kan man inte säga på engelska", så nu har jag lyckats lära mig ett nytt tyskt uttryck. Jag ska försöka komma på hur jag kan integrera det i mitt vardagsspråk, för visst låter det kul?

One down, four to go

Så har jag kommit upp till ytan igen efter att ha pluggat ganska intensivt i en vecka. Att ha en muntlig tenta i ekonomi visade sig vara både värre och bättre än vad jag hade väntat mig, men nu så här i efterhand känns det väldigt skönt att den är över. Med ett betyg på 2,3 (1 är det bästa och 4 är godkänt) ser jag med spänning fram emot provet i tyska på tisdag samt mina övriga tre tentor jag har kvar.

När jag väl återvände till livet insåg jag att jag nu har ungefär tre veckor kvar här och att alla mer eller mindre håller på att försvinna. Terminen verkar sluta olika för olika ämnen, för de flesta av mina vänner åker nämligen nästa vecka. Kvar under de sista två veckorna kommer bara vara Patryk (som läser ekonomi precis som jag) och Michelle. Och Martin (och hans vänner) så klart: Konstigt känns det, men jag har som tur är tre veckor på mig att ställa om mig från "Berlin-bo" till en svensk i Sverige. Lite trist kommer det nog vara ändå, det är ju knappast lika exotiskt att vara svensk i Sverige som det är att vara svensk utomlands.

Ikväll blir det fredagsmatlagning som vanligt med Martin. Vi försöker göra kyckling med sötsursås och vi kan nog säga att det ser ut att bli... intressant. Vidare uppdatering lär följa imorgon, för ikväll tänkte jag gå ut. På återseende.

Oväntat

En vanlig lördag kan verkligen se ut hur som helst här i Berlin har jag kommit på, så det är nästan så att man redan från början får ställa sig in på att vänta det oväntade. Dagen kan liksom bli lite hursomhelst. Igår var det derby som stod på schemat mellan Berlins två fotbollslag Hertha och Union. Det var väl inget som engagerade mig till någon större grad, men Martin hade sett fram emot detta länge och till och med lyckats få biljetter i VIP-loungen. Jag själv tillbringade dagen hemma med näsan i böckerna så mycket jag orkade. Jag hade hoppats på lite hjälp från Martin med översättningar, men det var nog lite väl mycket begärt efter att han tillbringat flera timmar på ett ställe där ölen var gratis. Han kom hem och var väl inte till mycket hjälp alls kan man nog säga. Fast man får väl vara lite förstående ändå, hans fotbollslag Hertha hade ju trots allt förlorat trots att de var tippade att vinna.

Resten av kvällen innehöll sedan en intressant tur till affären, en spontant möte med en kompis jag inte träffat på länge och en väldigt motvillig "nästan-utgång". Jag blev nämligen lite lätt kidnappad när jag var på väg hem, för "Visst skulle jag med ut". Som vanligt då med andra ord. Det tog två timmar (varav mins en bestod i att vi stod i regnet och de försökte komma fram till om de verkligen ville gå ut eller inte) och sen var jag hemma igen. Man hade ju kunnat tycka att de kunde låtit mig sova direkt, men ack nej. Det hade ju förstört det roliga.

Idag har jag sovit länge, som följd av att jag inte fick lägga mig när jag ville/borde ha lagt mig. Sen har jag varit hos Mel och pluggat effektivt i fyra timmar. Det kändes verkligen som om jag lärde mig mycket, nu får vi bara hoppas att jag lyckas komma ihåg det imorgon också. På torsdag är tentan, så nedräkningen har börjat. Imorgon är det mer plugg som står på schemat, men även tyska melodifestivalen som bonus för (förhoppningsvis) en dags effektivt arbete. Mycket att se fram emot med andra ord.

Jobbig fredag

Ibland har jag verkligen tur. Imorse hade jag verkligen gett mig den på att jag skulle orka gå på den tidiga övningen, något som jag aldrig lyckats med. När klockan sen väl ringde så gjorde jag det jag alltid gör (på fredagar), jag fortsatte trycka på snooze-knappen tills det var dags att gå (hemifrån, inte upp.) Lagom sur på mig själv gick jag upp och skällde på mig själv för att jag aldrig lyckas gå på övningen som är innan föreläsningen (istället för efter) och tyckte att livet var lite jobbigt. Väl framme vid skolan så kom jag ihåg att hela schemat hade förskjutits med två timmar (så hade jag kommit åtta hade jag varit helt ensam.) Tur? Ja, det kan man väl kanske säga.

Sen gick det väl kanske lite utför. Jag kom på rasten ihåg att jag hemskt gärna hade velat ha en tröja som jag inte ens vet om jag äger längre. Det gjorde lite ont att tänka på att jag nog hade gallrat ut den. Under föreläsningen så insåg jag att jag inte kände mig tillräckligt bra för att stanna kvar och plugga med Mel som jag hade tänkt mig och min dag avslutades fantastiskt nog med ett drygt samtal med Robin som... väl bara var Robin antar jag.

Som tur var har jag och Martin lyckats laga en jättegod middag, så jag tröstar mig med den tanken och försöker peppa mig själv till att plugga lite mer genom att locka med film. Hur det går med det återstår dock att se, för det är väldigt frestande att bara bädda ner sig med en kopp te istället. Kanske jag rent av följer med Martin ut när han kommer tillbaka från bion. Jag får helt enkelt fundera lite på saken och lyssna på Disney-låtar lite till.

En kvalificerad gissning

Man skulle ju kunna gissa att något händer borta vid det ockuperade huset med tanke på att jag säkert sett 50 polisbilar, tre stridsvagnsliknande fordon och tre helikoptrar susa förbi utanför fönstret. Dessutom såg jag ett helt gäng svartklädda människor (demonstranter antar jag) som sprang förbi och kastade vad som såg ut som smällare (fast större) mot polisbilarna. Och jag som hade börjat få intrycket att allt hade gått fredligt till. Martin hade väl rätt den här gången då. Undrar om det här kommer hålla på hela natten.

Inget värt att nämna

Onsdagar är fina. Föreläsning från halv åtta till tio och sen kan jag disponera över resten av dagen som jag vill. Idag hade jag visserligen en hel del annat som behövde göras, men det kändes ändå skönt att få vara hemma och få det undanstökat. Han som skulle komma för att kolla värmen kom och gick. Besöket tog inte lång tid alls (max fem minuter) och han sa mer eller mindre bara "Hej" och "Hejdå" när han gick. Martin var lite förvånad att han inte lämnade något form av papper, men han tackade mig ändå för att jag hade varit hemma. Fast det gick ju ingen nöd på mig direkt.

Annars har jag hunnit laga mat, städa och plugga idag. Demonstranterna och poliserna kan jag inte säga att jag varken såg eller hörde. Martin sa att husockupanterna hade lyckats stanna kvar i tre timmar innan polisen till slut fick fast dem och arresterade dem. Och så gick det med det. Själv sitter jag och brottas med beslutet om jag ska flyga hem med SAS eller Air Berlin. Om det är någon som vill inflika med en åsikt så följer här för- och nackdelarna med respektive alternativ:

-Air Berlin: 300kr billigare, avgår 30 minuter tidigare än SAS-planet (nackdel) och väskan får max väga 20kg (100kr per kilo övervikt.)
-SAS: Kostar 300kr mer än Air Berlin, avgår 30 minuter senare och väskan får väga 23kg.

Jag tycker att det är ett ganska svårt val, men vi får väl se hur jag löser det. Jag bad om mammas åsikt och hon sa mycket klokt att hon tyckte att jag skulle välja det alternativet som var billigast och där min väska kunde väga mest. Detta gjorde mig självklart avsevärt mycket klokare, så tack mamma för hjälpen. Nu ska jag plugga lite till innan det är dags att ge upp för dagen.

Lite spänning i tillvaron

Så var ännu en tisdag så gott som till ända. Jag sitter i en relativt kall lägenhet, för Martin envisas med att man måste vädra ibland även på vintern (jag är nog av en annan mening) och funderar över lite allt möjligt. Jag blev felaktigt informerad om att nästa vecka var sista veckan med föreläsningar (och såg storligen fram emot att vara "ledig" så att jag kunde strukturera upp min tid själv), men idag visade det sig att det i själva verket är två veckor kvar. Detta ger mig en veckas ren pluggtid innan den första tentan. Lite synd får man nog ändå säga. Annars har det inte hänt så mycket nämnvärt idag. Jag lyckades knäcka problemet med för få skåp i biblioteket i alla fall, med visst omak. Jag insåg nämligen att det finns ju faktiskt skåp på andra platser i huvudbyggnaden, det gäller bara att leta en stund. Förr eller senare hittar man ett som är ledigt, och då är det bara att låsa in sina saker där istället. Fiffigt värre.

En annan vardaglig spänningsförhöjare är att det kommer en man som ska läsa av värmen imorgon och att polisen ska komma och köra ut några husockupanter en bit bort från där vi bor. Det är ju tydligen något av ett vanligt inslag, med ockuperade hus, i den stadsdelen jag bor i, och det här huset ska vara ett av de sista som finns kvar. Huset är alltså inte ockuperat med något speciellt ändamål i åtanke (så som det brukar vara hemma), utan det är människor som bor där helt vanligt. Enligt vad jag har förstått så är det en kvarleva sen muren föll och det var många som lämnade öst-Berlin (vilket fick som följd att flera hus stod tomma.) Imorgon kommer hursomhelst polisen för att köra ut dem och det ska tydligen bli fullt pådrag med helikoptrar och allt, så det lär nog bli något av ett jippo. Martin säger att många känner väldigt starkt för de här husen, att de hör till stadsdelens själ ungefär (mer eller mindre hans exakta ord) så det blir nog något av ett krig kan man gissa. Med andra ord kan det vara läge att hålla sig inne imorgon. Som tur är kan jag ju sysselsätta mig med så mycket annat roligt, som att plugga till exempel.

På något sätt känns det som om jag glömt något

Så blev det även ett inlägg för dagen måndag. Hur skulle det annars se ut, med en lucka på ett dygn? Som om måndagen den 31 januari aldrig existerat kanske. Men visst har den det, jag har hunnit med de mest spridda intressanta saker. Jag har gjort ärenden (köpt frimärken och kuvert), pluggat hemma hos Melanie (och känt att jag hemskt gärna hade suttit hemma själv och pluggat lite), bli hämtad hos Mel av Martin (som ville ha tillbaka sin X-box) och pratat med pappa som var sjuk.

På något sätt så känns det ändå som om jag har glömt något, fast jag kan inte komma på vad det skulle kunna vara. För att kompensera för detta har jag försökt göra så många "jobbiga" saker som möjligt (i hopp om att pricka rätt förr eller senare), vilket innebär att jag lyckats: ändra mina ansökan om studiemedel, ansöka om e-faktura för mina telefonräkningar, fundera över var jag ska bo när jag kommer tillbaka till Göteborg och göra tyskläxan. Ändå så känns det som om det är något som jag missat, så det är nog säkrast att jag bokar flygbiljetten hem också. Sen kan jag nog verkligen inte komma på något mer jag skjutit upp.

På tal om flygbiljetter så blev jag tillfrågad (av mina vänner) om jag inte ville följa med dem på en weekend-resa innan vi skiljs åt. Jag kände mig lite tveksam till om jag hade tid med det, men som tur var ställdes frågan i ett helt annat ljus när jag fick veta vart de hade tänkt åka. De hade nämligen lyckats hitta väldigt förmånliga biljetter till Köpenhamn. Det känner jag ju verkligen inte för att betala närmre 1000kr för att göra, det kan jag ju göra när jag vill hemma liksom. Jag får bara komma på ett finkänsligt sätt att säga det på. Nu är det dags för mig att sova så att jag orkar med en tisdag. Godnatt, godnatt.

Folk som sätter sig på tvären

En söndagmorgon/eftermiddag med brunch och Mauerpark kan vara mysigt. Åtminstone i teorin. Lägger man sedan till kallt väder och en grinig Lauren på det så kan det ibland vara tungt även för det mest optimistiska optimist. Lauren har nämligen en tendens att vara på ett intensivt grinigt humör som bara suger all glädje och livslust ur en (vilket mamma skulle säga inte är möjligt, men hon har fel.) Vi skulle träffas, äta lite och sen gå på marknaden var det tänkt, men fullt så enkelt var det inte. Lauren sågade nämligen samtliga av våra förslag på matställen och cafeér, de var för vanliga (konditorikedja), tråkiga och luktade som underkläder (ett café kombinerat med tvättstuga.) Jag, Michelle och Eimear tyckte mer att det var lite intressant och luktade nytvättat, men trots att vi alla höll på att krevera av hunger fick sökandet fortsätta tills även Lauren var tillfredsställd. Och det dröjde.

Sen när vi väl satt ner så fortsatte maratonet och min avslappnade söndagmorgon började bli deprimerande. Hon ville inte åka till Mauerpark, för den är så tråkig på vintern, men å andra sidan så ville hon inte gå hem heller, för det var ju också jättetråkigt. Jag satt och tänkte "Snälla åk hem, snälla åk hem, snälla åk hem", för det var inte mycket jag ville så mycket i den stunden som att eländet skulle ta slut. Nu blev det inte så att hon åkte hem, utan hon fortsatte förpesta alla andras dag i några timmar till. Vi gick i alla fall till Mauerpark som planerat, men jag hittade ingenting, vilket kändes lite tråkigt. Sen efter att Lauren hade deklamerat att hon skulle aldrig vilja köpa så mycket brownie att hon inte kunde äta upp allt och vilja slänga resten. för hon kunde inte föreställa sig tanken att vilja bli av med den "För hon behövde inte den negativa energin i sitt liv" och nåt i stil med att "att inte vilja ha choklad hade varit väldens undergång" så kände jag att min eftermiddag hade kulminerat. Det var dags att åka hem.

Väl hemma så flummade och pluggade jag lite innan Martin kom hem och det blev dags att handla mat. Vi gick (hela vägen) till Ostbanhof, för det är den enda affären som har öppet på söndagar, och sen gjorde vi pizza. Den blev lite bränd, men det var helt klart okej ätbar ändå. Så en helt okej söndag med andra ord, även om Lauren verkligen kan vara... tröttsam ibland.

(Bilden är från Martins eventuella stejk på Vattenfall och det står mer eller mindre att svenskar är snåla. Han tog med den hem åt mig, det var väl snällt?)

Det är de små sakerna i livet

Ibland kan dagar bli ganska spontana och oplanerade. Min lördag som skulle ägnas åt pluggande (och endast det var tanken) blev i själva verket ganska händelserik. Jag pluggade under merparten av dagen och blev sedan övertalad att följa med ut på "Lange Nacht der Museen" vilket är en kväll där flera museer i Berlin har öppet sent in på natten. Det tänkte jag att jag nog fick prova, man betalar bara 10 euro och får gå in på så många man hinner/orkar, prisvärt och bra dessutom liksom. I själva verket så gick vi bara till två av totalt ca 20, så det kändes kanske lite onödigt ändå. Man hade ju lika gärna kunnat köpa separat entrébiljett till dem och gått en annan dag då kanske. Fast vi hann med Schloss Charlottenburg (som jag tyckte var ganska litet) och moderna konst museet (som jag tyckte var ganska skumt) innan de andra bestämde att du hade natten varat länge nog, så nu var det dags för drinkar.

Så då bar det (som vanligt) av mot Oranienburger Tor till en väldigt skabbig irländsk pub som vi bara var tvungna att gå till (min irländska kompis hade hemlängtan.) Själv tyckte jag att den var lite smutsig och att medelåldern där inne var ganska hög. Exempelvis så hann jag se en man i hockeyfrilla som verkade gå runt i underkläder, eller i alla fall väldigt små shorts. Detta var något smärtsamt att se på, dels för att det verkligen såg hemskt ut, men även för att jag visste exakt hur kallt det var ute och dog lite när jag tänkte på att gå ut i så lite kläder. När jag väl hade tröttnat (det var inte så fantastiskt roligt som det kan verka) så begav jag mig hemåt för, enligt min bedömning, en tidig kväll (klockan var ett.) Jag räknade kallt med att Martin och hans vänner skulle ha gått ut, men ack nej, de var fortfarande kvar när jag klev in genom dörren.

Innan jag visste ordet av det hade jag blivit övertalad att följa med ut, för jag "hade ju trots allt inte varit ute med dem sedan nyår, och hur längesedan var inte det liksom." Sagt och gjort så hade jag inom en timme (eller lite mer än så) efter det lyckats hinna med:

1. Att träffa en scientolog som var skådelspelare och verkade lite skum. Han tyckte att det var ändlöst underhållande att prata engelska med mig och levde sig verkligen in i det (vilket gjorde att han verkade något överdriven.) Det roligaste med detta var att han inte fattade att jag kunde tyska, så det skrattade jag åt en stund.
2. Köa ute i det svinkalla vädret till en klubb (med 12 euros inträde) som helt enkelt skulle vara fantastisk. Jag tyckte verkligen inte att det var värt det, men såg situationen i ett helt annat ljus när vi väl kom fram och alla killarna blev vägrade att gå in. En person som kom in däremot, det var jag, och jag var ju lika sprundlande glad som vanligt. "Det här var ju roligt!" sa jag, samtidigt som jag hoppade upp och ner av glädje (vilket gjorde det lättare att hålla värmen.) De andra däremot var skitsura.

Sen blev det till slut Kantine (inträde: 5 euro) för oss i några timmar innan det var läge att åka hem. En händelsefylld lördag med andra ord. Frågan är om jag orkar blogga om söndagen så här sent. Det är nog tveksamt. Som tur är kommer det en ny dag imorgon.

Steg för steg

Pluggandet flyter på och livet går vidare. Ibland händer det så mycket, men ändå så lite, att det är liksom inte lönt att försöka sammanfatta det med ord. Jag har börjar skriva sammanfattningar av föreläsningsmaterialet i Risiko managment tillsammans med Mel (som jag träffat genom Martin) och jag tycker för det mesta att det är mycket bättre än att plugga själv. Dels för att jag kan fråga henne om saker jag inte förstår (både språkligt och innehållsmässigt) och dels för att det går mycket snabbare än att läsa de ändlöst långa kapitlen i boken. Fast sen ibland slår det mig att det vi gör mer eller mindre bara är att skriva av, men mestadels är jag optimistisk. För att inte tala om tiden jag har lagt ner. Igår satt jag och pluggade i skolan till halv åtta på kvällen (!) Jag imponerade mig själv så pass mycket att jag belönade mig själv med en chokladkaka på vägen hem.

Andra, lite tråkigare nyheter, är att jag redan lyckats läsa ut två av tre av de böckerna jag tog med mig från Sverige. Detta innebär, tyvärr, att jag bara har en kvar att läsa nu. Fast jag klarar mig säkert. Om inte annat kan jag ju alltid ge mig på att börja plugga på tunnelbanan, det hade nog vart nåt. I vilket fall som helst så börjar det snart bli dags för mig att åka hem igen. Det märks (inte minst) på att jag har börjat fundera på vad min resväska kommer väga och att jag har sökt två korridorsrum i Göteborg. Besked om hur det går med rummen lär jag få nästa vecka, så det väntar jag på med spänning.

Ikväll sitter jag hemma inne på mitt rum och tar det ganska lugnt. Martin, Sascha och Sascha sitter inne på Martins rum och spelar Playstation. Allt eftersom klockan blir mer och mer kommer jag på mig själv med att tänka "Nu kommer de inte gå ut ikväll, nu är det för sent." Egentligen vet jag ju att det inte finns något som heter "för sent för att gå ut" här i Berlin, så jag har nog kommit fram till att antingen så tänker jag om mig själv, eller så har jag redan börjat ställa om mig till hur man lever i Sverige. Det är väl kanske inte helt omöjligt att det är en kombination av båda antar jag. Nej, nu ska det bli skönt att få sova snart. Det har varit en lång vecka. Godnatt alla.

Risiko managment vs. Felicia: 1-0

Igår fick jag det intressanta beskedet att min muntliga tenta i Risiko (risk) managment är den 10:e februari, det vill säga väldigt snart. Man skulle ju kunna säga att jag fick lite ont i magen när jag fick höra det, det är ju nämligen det ämnet jag brukar "glömma" och därmed pluggat minst på. Detta är med andra ord vad jag skulle kalla en riktig utmaning utan att känna att jag överdriver alltför mycket. Målmedveten som jag kan vara ibland (läs: envis) så bestämde jag mig för att det bara var att sätta igång. Sagt och gjort försökte jag börja redan idag på min håltimme. Hur gick då detta? Sådär. Jag skulle nog främst vilja lägga ansvaret för det här på det tyska bibliotekssystemet som jag gått från att inte förstå till att ogilla milt för att sedan nå slutsatsen att det är hur fånigt som helst.

I Tyskland kan man nämligen inte bara gå in och sätta sig i bibblan och plugga, för man måste låsa in sina saker först. Böcker, block, pennor och vattenflaska är okej, men jacka och väska är inte okej. Sista droppen var idag när jag ville plugga, men inte kunde komma in då det var kö till skåpen. Detta innebar att det fanns inga lediga skåp, så det var typ som att inte hitta en parkeringsplats; jag kunde se alla läsplatserna men de var utom räckhåll. Det hela resulterade i att jag fick hitta en annan plats att plugga på och fick fyra (utav totalt 40) sidor lästa idag. Lite flopp med andra ord.

Tyskprovet som jag fick tillbaka kan man väl kanske säga gick sådär. Herr Fischer försökte trösta mig genom att säga: 1. Det är ju bara att memorera det, det klarar du lätt 2. Du kan ju egentligen, du brukar ju alltid få så bra på läxan. Detta fann jag vara till föga tröst då jag: 1. Inte har tid att plugga till tyskan, för jag har fullt upp med mina andra ämnen 2. Martin rättar all min läxa innan jag lämnar in den. Jag fann alltså inte detta så upplyftande, men jag tror jag återhämtat mig från den skrapan redan, så det är ingen fara på taket direkt. Nej, nu är det verkligen dags att sova. Godnatt, godnatt.

Hålla tummarna

Idag håller jag tummarna för lite av allt och inget. Jag hoppas att antingen universitetet i Berlin eller i Göteborg kommer att ge sig när det gäller mitt prov i mikroekonomi, att det kommer upp en lägenhet i exakt den delen av Olofshöjd jag vill bo i, att min studievägledare svarar på mitt mail snart och att mitt fina pluggande idag ska fortsätta lika bra som det gjort under dagens början. Mycket att hålla reda på, eller hur?

Jag och pappa fick gå upp tidigt idag för att jag skulle komma till flygplatsen i tid. Fem gick vi upp, jag ville hinna med mitt plan och pappa hade ambitionen att få moppa på kontoret. I sann farmor-anda kom vi fram till centralen en halvtimme innan tåget gick, vilket innebar att jag hann med ett tidigare tåg och checkade in fem minuter innan check-in ens öppnade. Vi kan väl säga att de bakom disken verkade ganska oberörda av min frustration av att inte ha kunnat checka in online, men så kan det väl vara. Jag fortsatte min morgon med att plugga så gott som nonstop till planet gick, sova på planet och ta S-Bahn och tunnelbana tillbaka till lägenheten. Martin hade ju redan innan jag åkte sagt "Men jag kan inte hämta dig den här gången" med ganska förtvivlat tonfall, så jag fick ta mig hem för egen maskin idag. Det gick bra, även om jag kände mig lite för sömnig för att plugga skattelära på tåget.

Nu sitter jag och njuter av en (välförtjänt?) pluggpaus efter att ha skickat iväg några av veckans skörd av viktiga mail. Jag har nästan börjat hoppas att det här kanske kommer att gå bra ändå, med prov, flytt tillbaka till Sverige och allt. Jag har en månad kvar trots allt. Så, nu håller vi tummarna för att jag får riktigt mycket läst under dagens resterande timmar och att det gått bra på tyskprovet som jag får tillbaka imorgon. På återseende.

...och då satte jag mig i kaffe

Igår var en lång och seg, men ganska produktiv tisdag. Min föreläsning i ekonomisk tillväxt innehöll för första gången ingen matte alls, men jag måste säga att detta fann jag nog mest förvirrande. Att avvika från det normala kan ju vara skönt, men just igår fick detta mest effekten att jag satt och undrade om jag 1. Drömde 2. Om det ens var tentarelevant eller 3. Om jag skulle ha sovit lite längre istället. På det stora hela var det ganska intressant, även om jag till slut kom fram till att det antagligen inte var tentarelevant. Jag tror att denna insikt slog mig någongång när professorn förklarade varför rymdfärjan Columbia egentligen kraschade.

Sen släpade jag mig som vanligt iväg mot huvudbyggnaden för lite lunch och plugg. Jag kände mig ganska duktig som lyckades läsa tio sidor i min bok om skattelära trots att jag kände mig som om jag låg i koma. Sen reste jag mig upp för att gå till nästa föreläsning, och då upptäckte jag att jag hade satt mig i kaffe. Fast det kan väl hända den bästa antar jag. Tyskan var sen sällsynt plågsam, fast det låg nog hos mig mer än vad det var Herr Fischers fel. Jag kände mig mest skeptisk inför uppgifterna han delade ut och fann det väldigt frestande att bara säga "Nej tack" när han delade ut sina diverse stenciler. Att vi sen satt och diskuterade skillnaden mellan "trotzdem" och "obwohl" i 20 minuter var ju kanske inte heller dagens höjdpunkt, men det verkade vara ganska välbehövligt för spanjorerna, italienarna och fransmännen. Det vill säga i princip alla i gruppen utom jag. Jag fann det nog mest mer och mer förvirrande. Jag kom lite sent till min avskedsmiddag med Whitney, och Felix, men det var trevligt ändå. Vi åt god mat och pratade lite innan det var dags för Whitney att gå och lägga sig, hon skulle upp fyra på morgonen för att hinna med sitt plan.

Nu sitter jag och har så gott som packat klart min väska inför min resa till det spännande landet Sverige (som jag skulle ha gjort för en vecka sedan.) Jag måste säga att jag har höga förväntningar och många frågor som jag ser fram emot att få svar på under resans gång. Finns det till exempel isbjörnar i norra Sverige? Martin envisas med att det borde det göra, åtminstone i Norge. Jag säger nej, det gör det inte. Så det återstår att se om jag hinner få med en expedition till Lappland för att undersöka detta närmre. Om inte annat så har pappa sagt att han kan låna en bok som ingår i min kursliteratur på Malmö stadsbibliotek, så det är ju ett alternativ det med. Som mamma säger: Vilka är de oändliga möjligheterna?

Sura

Med det här inlägget har jag idag gått om antalet blogginlägg från Japan. Nu står det 80-79 till Tyskland, fast det känns inte fullt så intressant som jag trodde att det skulle. Det är ju i alla fall ett säkert tecken på att jag varit här längre om inget annat.

Idag har jag äntligen bakat pepparkakor med Michelle. Det blev lite senare än vad vi hade tänkt oss (läs: efter jul) och tog ganska mycket längre tid än vad jag hade väntat mig, men vi hade roligt. Vi inledde vår bakdag med att äta lunch på en liten, liten restaurang med fantastiskt goda hamburgare. Det var lite mysigt med en minitur av Neu-Kölln, en stadsdel som Martin ogillar mycket, som jag inte varit så mycket i innan. Det är väl definitivt inte en lika trendig stadsdel som jag bor i, men det var väl inget större fel på den. Tycker jag. Pepparkaksbaket var roligt, även om det kanske inte var lika goda pepparkakor som pappas. Det drog definitivt ut på tiden och jag kände mig något stressad över att jag skulle komma hem sent, för Martin och jag skulle till Kaufland igen, och jag hade gärna velat hinna plugga lite. När jag väl var på väg hem och ringde för att meddela detta fick jag beskedet att nu skulle Sascha och Sascha med i bilen också, så nu fick inte jag plats längre. Detta är jag fortfarande sur över, något jag tror Martin gissat, men kanske inte riktigt förstår. Han erbjöd ju sig trots allt att handla åt mig om jag ville. Eller så vi kunde handla på onsdag om det kändes bättre. Fast jag ville följa med och handla, inte bara ha teet, och jag hade skyndat mig för att kunna göra det idag. Jag ville inte handla det på onsdag. Så nu är jag sur, fast Martin lider inte nämnvärt av detta, för han är inte hemma. Så istället sitter jag och lyssnar på musik och försöker förbereda mig mentalt inför morgondagen samtidigt som jag undrar hur man ska kunna äta pepparkaksgubbar som man har lagt ner så mycket tid och möda på att göra.

Jag och Michelle fick ju nämligen göra en egen mall av papper, för vi hade inga formar, och sen skära ut varje gubbe för hand med kniv. Utöver detta så dekorerade vi dem även med glasyr i diverse olika mönster och satte dit knappar av geléhallon. Så nu ser varje pepparkaksgubbe ut som en liten människa. Som tur är så var de inte så goda, så man kan ha sitta och titta på dem istället. Det går alldeles utmärkt att göra det samtidigt som man surar, ifall någon undrar.

Sakta men säkert

När jag begav mig ut igår för att träffa Michelle, Eimear och Barbara så sa mamma: "Vad får dig att tro att att du kommer att plugga mer effektivt imorgon än vad du gjort idag?" Jadu, mamma, det var en intressant fråga. Har jag då lyckats plugga mer idag än igår? Marginellt kanske, som tur är klockan bara halv åtta, så jag har nog åtminstone en timmes effektivt pluggande kvar. Ibland har man tur?

Annars har det inte hänt så mycket vettigt idag. Det ska tydligen, enligt de som varit ute, vara väldigt varmt idag (över 10 grader gissar jag då), men själv har jag hållt mig inne. Jag har lyckats gå igenom de sidorna i mikroteorin som jag inte hade läst och har nu börjat på skatteläran igen, som oftast känns lättare och mer behagligare att plugga till än mikron. Martin är ute på nån slags tipsrunda i en park, och jag misstänker att de gick och åt efteråt, för nu har han varit borta ganska länge. Inte för att det stör mig direkt, det hade bara varit ännu bättre om han hade kunnat vara inte hemma i fredags, för då hade min helg kanske kunnat få den lugna start som jag önskade - med bad och allt. Nej, nu ska jag nog försöka fokusera lite till.

Det blev ingen filmkväll med bad

Idag vaknade jag klockan nio av att det var klarblå himmel och av att solen strålade in genom fönstret. Härligt, tänkte jag, och somnade om. När jag vaknade en timme senare så var det helmulet och såg nästan ut som om det skulle börja regna. Martin och jag enades om att jag borde ha haft bättre koll på solen, då hade den kanske inte försvunnit.

Igår blev en ganska sen kväll. Jag hade hoppats på en förfest hos någonannan, eller kanske rentav att Martin skulle på dejt, men så blev det inte riktigt. Istället så åkte vi till Kaufland med it-Sascha (jag känner tre Saschor) för att handla mat. Denna lilla shoppingexkursion varade i säkert två timmar och var ganska rolig. Martin gjorde världens mest komiska försök till en parkering, oturligt nog så hade jag inte med mig kameran, så jag kunde inte dokumentera det. Han tog i alla fall upp två p-platser och kallade det för "säkerhetszon". Efter att ha handlat klart så lagade vi lasagne tillsammans och kollade på fotboll samtidigt som jag bestämt försökte hävda att fotboll visst är populärt i Sverige, vi är bara ett litet land. Jag, Sascha och Sascha fick den stora äran att träffa Janine, tjejen som Martin träffade under nyår, för första gången. Hon var trevlig, men verkade nästan lite vilse. Hon valde, precis som jag, att inte följa med när de gick ut vid tvåtiden. Hon åkte hem och jag valde att gå och lägga mig istället. Idag har jag vaga förhoppningar att få lite pluggat. Martin är på fotboll, så jag lär ju åtminstone få lite studiero, vilket mer eller mindre betyder: Klara, färdiga, gå!

Städa, städa, städa

Det är egentligen fantastiskt hur mycket man kan få städat när man undviker att plugga. Det jag undvek (i det längsta) idag var att skriva 14 meningar till tyskan. Varför? Jo, för att 14 meningar kändes precis, precis för mycket, men även för att Herr Fischer verkligen har en dold talang för att välja ut ämnen som jag finner extremt tråkiga. Fast å andra sidan så borde jag väl verkligen inte klaga, för jag har ju Herr Fischer att tacka för: en nydammsugen lägenhet, ren disk, nytvättad tvätt, undanstädade kläder, en avtorkad diskbänk och så mycket annat. Utöver allt detta fick jag även nöjet att med 14 meningar reflektera över vad mitt mål med den här terminen egentligen är. Och jag som trodde att han inte kunde överträffa "Var handlar du mat?" Ack, vad man kan bedra sig.

Så nu har jag med andra ord haft en väldigt produktiv dag idag och sitter nu och gör mig mentalt förberedd för att gå och lägga mig. Torsdagar är inte fullt lika härliga som onsdagar, så imorgon blir det skola mellan 8-16. Jag lovade Patryk redan förra veckan att vi inte skulle gå på föreläsningen i mikroteori imorgon. Han vill inte gå för att han alltid somnar, och jag vill inte gå av den enkla anledningen att jag har börjat tro att jag kan få mer gjort på egen hand. Hur det går med det återstår väl att se, men jag antar att det jag vill ha sagt att imorgon blir ingen helt vanlig torsdag i alla fall.

Jag hoppas att jag får lite mer ostörd sömn inatt än vad jag fick igår. Martin kom nog hem vid tre eller så och valde att ta en timmes extra sovmorgon, vilket är fullt förståeligt. Att han inte stängde av alarmet, utan valde sig att snooza igenom den timmen, lämnade mig lite mindre oberörd. Härligt nog så finns det ju positiva aspekter av även detta (precis som med tyskläxan), detta gav ju mig en massa att tänka på medan jag gjorde mig färdig för att åka till universitetet: "Har han gått hemifrån utan att stänga av alarmet?", "Kan jag stänga av hans alarm?", "Borde jag gå och väcka honom?", "Hur ska jag väcka honom om han sover så hårt?" osv. Så som ni märker har jag upplevt ganska mycket vardaglig spänning idag, och det är jag ju tacksam för. Nej, nu ska jag borsta tänderna. Godnatt alla.

Jaha, ska du hem nu? Jag har bara sex timmar kvar.

Det var exakt vad jag sa till Michelle när jag träffade henne idag vid tvåtiden. Sen kände jag lite för att lägga mig ner och strejka, för det låter ju verkligen hemskt. Vilket det även är. Nej, tisdagar är verkligen inte på min lista över saker jag tycker om längre. Tisdagar som brukade vara dagen då jag hade dansträning, en rolig dag. Fast det kommer väl tillbaka igen. Om två månader eller så. I övrigt så har min tisdag varit ganska vanlig för en tisdag. Jag åt lunch i matsalen i gott sällskap av min bok, det som jag tidigare tyckte verkade så jobbigt har nu övergått till en mysig tradition - jag duckar till och med när jag ser folk jag känner. Ingen ska få ta ifrån mig min lässtund på tisdagar. Sen gick jag som vanligt för att kolla min mail och skicka iväg lite av den tråkigare sortens mail. Efter det kämpade jag tappert på med att memorera ytterligare några verb inför eftermiddagens tyskprov. Det var ju nämligen så bra som så att det pappret jag trodde att jag hade pluggat in även hade en baksida. Förhoppningsvis gick nog provet skapligt ändå.

När jag kom hem hann jag precis möta Martin i dörren, han skulle ut för att fira Saschas födelsedag. jag fick erbjudande om att följa med, men tackade nej med morgondagens föreläsning (klockan 8.30) och mitt halsont i åtanke. Så nu sitter jag istället hemma och tråkar mig medan jag smider onda planer på hur jag kan överlista bibliotekssystemet (mina låneböcker ska vara tillbakalämnade på torsdag.) I själva verket har jag en väldigt verklig att-göra-lista som bland annat innehåller plugga, klippa naglarna och putsa badrumsspegeln, men den blir inte kortare så snabbt direkt. Nej, nu ska jag nog sätta på lite tevatten och putsa spegeln åtminstone. Det blev ingen hemresa till imorgon av den enkla anledningen att easyJet envisades med att ringa mig istället för mamma, och jag svarade så klart inte då jag inte hade min svenska mobil med mig. Jaja, vi ses väl om en vecka istället då Sverige. Kram på er alla.

Mysig måndag med Whitney

Idag så har jag tillbringat merparten av min dag tillsammans med min f.d granne Whitney. Hon kom till Göteborg som utbyteselev från USA och bodde granne med mig förra terminen tills jag åkte till Japan. Nu är hon och hälsar på sin pojkvän Felix (som kommer från Tyskland) i några veckor, så vi hade en tjejdag idag. Vi åt först lunch tillsammans, sen gick vi i affärer och avslutningsvis åkte vi upp i tv-tornet med perfekt timing, vi hann se Berlin under dag, skymning och till sist kväll. Det var verkligen en imponerande utsikt, och vi hade jättetur med vädret.

Det är mer eller mindre vad jag har gjort idag, och vi hade verkligen jättetrevligt. Vi hann prata om allt från amerikansk politik och Borat-filmen till långdistansförhållanden och Göteborg. Förhoppningsvis hinner jag träffa henne åtminstone en gång till innan hon åker, men vi får se. Hon är ju främst här för att hälsa på Felix, och jag tycks alltid lyckas hålla mig sysselsatt med så mycket annat på nåt sätt. Nej, nu ska jag sova. Godnatt alla.

Är man riktigt uttråkad så

Ja, inte har det blivit mycket bloggat på sistone inte. Det beror nog huvudsakligen på att jag varit såpass sjuk, men även på att jag har velat åka hem och på att jag inte har gjort så mycket värt att nämnas under den senaste tiden (vilka båda är naturliga följder av min sjukdom skulle jag tro.) Nu sitter jag hemma en söndagkväll och har lite tråkigt, så nu blir det ett nytt blogginlägg ändå - trots att jag verkligen inte känt för att blogga på sistone. Jag har helt enkelt inget att se på, känner inte för att gå ut/plugga/läsa och det händer inget spännande på facebook. Ja, det här var ju muntert.

Igår bytte jag julklappar med Lauren, Michelle och Eimear, något som jag har förfasat mig för länge. Det hela började med att de slänge ur sig innan vi alla åkte iväg till våra respektive julfirande: "Ja, men vi kan väl byta julklappar efter jul?" Nej, nej, nej tänkte jag (som egentligen bara tycker om att byta julklappar med familjen), men jag log och nickade ändå. Sen när det väl kom till kritan så hade jag ungefär så svårt att komma iväg för att köpa presenter som vanligt, speciellt med tanke på att jag var ganska sjuk förra veckan. I slutändan tror jag nog ändå att både de och jag blev nöjda. Jag köpte en sjal åt Lauren, ett par örhängen åt Eimear och ett halsband åt Michelle. Utöver detta så fick de alla en påse Gott & Blandat (specialimporterat från Sverige.) Jag tror att de alla blev glada för sina presenter, så jag kände mig nöjd.

Vi lagade mat i säkert två timmar igår. Minst. Vi skulle ju nämligen göra en fin julmiddag med kyckling, ungsrostade grönsaker och en massa annat. Det blev en blandning mellan irländsk och australiensisk finmiddag. Jag bidrog inte direkt med något svenskt, utan lät de andra styra och ställa lite som de ville. Visst blev maten god, men jag hade nog föredragit en söndagsmiddag hemma hos pappa eller farmor egentligen. Vi hade hursomhelst roligt tillsammans, även om kvällens film "Waynes world" inte riktigt överensstämde med min humor och jag åt alldeles för mycket (precis som förra gången vi lagade mat.)

Martin sitter och spelar tv-spel på sin nya Playstation 3-konsoll. Både han och jag har slitit vårt hår över min lärobok i skattelära idag. Det kan bli bra rörigt med definitioner hit och dit på olika begrepp och han har fått förklara saker han inte ens förstår själv ett flertal gånger, något som snabbt kan bli jobbigt. Då är det kanske inte så svårt att förstå att han hellre vill spela spel. Det hade nog till och med jag kunnat göra istället, även om jag inte brukar spela tv-spel. Nu har jag ju inte riktigt det alternativet att välja mellan, dels för att han bara har en handkontroll och dels för att min bok ska lämnas tillbaka på onsdag. Jag har nog 200 sidor kvar, så jag vet vad jag kommer göra inom de närmsta dagarna. Härligt, härligt.