Inte mycket nytt

Det blev ingen fotoutställning idag. Främst för att jag klantade mig lite grann. Det är verkligen inte sunt att vara alltför nyfiken har jag fått lära mig idag på ett lite intressant sätt. Jag råkade höra en konversation på jobbet om ett brev som fångade mitt intresse lite. Det var inte så att jag aktivt tjuvlyssnade, men allas dörrar är öppna för det mesta, och jag råkade höra det. Jag blev lite nyfiken om vad det handlade om och fick intrycket av att en av de andra praktikanterna kunde veta, så jag passade på att fråga (helt oskyldigt) under lunchen. Det hela slutade med att hon tog det personligt, något jag inte ens i mina vildaste drömmar hade kunnat gissa, och frågade mig om jag förstod att jag hade förstört hennes lunch. "Nej, det förstår jag nog inte, för i så fall hade jag ju inte sagt något" borde jag ha sagt, men det sa jag ju såklart inte. Istället blev jag helt paff och frågade uppriktigt förvånad "Så du vill ha en ursäkt?" innan vi blev avbrutna av något annat för att sedan inte återvända till ämnet. Jag kan verkligen se flera saker jag gjorde fel under det här händelseförloppet. Jag hörde ett samtal jag kanske inte borde ha hört, jag glömde inte det bara utan pratade om det i efterhand, men att fråga Alice om hon hade läst ett brev? Nej, det är nog inte högt på listan över saker jag kunde se var illa. Jag tror att hon tror att det var ett brev som handlade om henne, vilket inte alls var det jag sa på något sätt, och att det var därför hon blev sur, men oavsett vad det berodde på så kan jag konstatera att jag inte hade någon lust att följa med dem ut och äta sushi och gå på en fotoutställning. Jag tycker varken om sushi eller fotoutställningar så mycket att jag är villig att stå ut med lättstötta och sura människor för den sakens skull. Alltså ändrade jag mina planer för helgen till att umgås med Whitney istället och åkte direkt hem efter jobbet istället. Numera är både mina kvällsplaner och mina helgplaner alltså fria från surhet. En tuff dag idag med andra ord med min beskärda del av motgångar. De goda nyheterna är väl kanske att jag har avslutat veckobrevet (förutsatt att inget sensationellt händer imorgon), vilket innebär att det kan skickas iväg innan lunch om allt vill sig väl. Vad jag gör imorgon återstår att se. Jag kanske sitter hemma och smådeppar med Stefan, Andrea ska till sin mamma över helgen så han lär också vara ensam. Vi får väl se. Håll tummarna för en lättare/bättre dag imorgon.

Fri!

Nu har jag äntligen blivit klar med min hemtenta efter mycket slit och möda. En hel dag innan den behöver lämnas in dessutom. Fast det var ju egentligen ett måste för min del då den ska lämnas in senast fem imorgon, och jag jobbar ju hela dagen. Icke desto mindre känns det väldigt skönt att äntligen vara klar. Allt som återstår (i högsta grad frivilligt) är att läsa igenom den en sista gång, men jag kan skicka in den redan nu om jag skulle inse att jag inte orkar det. Alltså har jag en lugn kväll nu där jag låter mig göra exakt precis vad jag vill. Jag inledde kvällen med att åka och handla lite nagellack, sen åt jag lite kvällsmat och såg ett tv-avsnitt. Mina övriga planer för kvällen är att se ännu fler tv-avsnitt, måla naglarna, dricka te och gå och lägga mig tidigt. Det hela känns väldigt lyxigt och ganska välbehövligt efter att ha jobbat så hårt som jag har den senaste veckan. Jag skämde bort mig med tre olika nagellack till och med, för de kostade bara 15kr styck och var av ett bra märke.

Sammanfattningsvis skulle man alltså kunna säga att jag har haft en bra dag idag. Min och Mats arbetslunch idag gick förhållandevis bra, även om jag inte riktigt förstod allt som sades. Det gick nog aningens lite fort och var inom ett ämne där jag inte är så påläst, allra minst på tyska där jag inte förstår facktermerna överhuvudtaget. Alltså blev det lite svårt att ta bra anteckningar, men det var på en god (och dyr) restaurang. Adam var lite avundsjuk över att jag skulle få åka diplomatbil. Han menade på att det måste ju vara helt fantastiskt att få sitta som i en säker liten bubbla, vilket inte alls var något jag hade reflekterat över, och inte kan säga att jag märkte av direkt. På ämnet Adam så har han ännu en gång lyckats fixa gratisbiljetter till oss praktikanter. Den här gången är det till en konsert med svenska bandet Shout Out Lounds som kommer till Berlin för en spelning. Jag har inte lyssnat väldigt mycket på Shout Out Louds, men jag har hört några av deras låtar och misstänker att det är en konsert som pappa inte heller hade tackat nej till att gå på gratis. Jag vet att min kompis Whitney här i Berlin definitivt hade velat gå, men eftersom jag inte är Adam så kan jag tyvärr inte fixa en biljett till henne. Det ska bli kul att gå i alla fall, och även om konserten inte är bra så är ju gratis alltid gott? Det är verkligen snällt av Adam att han orkar ringa runt och fixa biljetter. Imorgon blir det som sagt en briefing med Catharina och sen får jag se vad jag hittar på efter jobbet. De andra praktikanterna pratade om att gå på en fotoutställning, så jag följer nog med på det. Dels kan det vara skönt att komma ut lite, men sen ska den tydligen vara i en byggnad som snart ska stängas för allmänheten, så tydligen var det värt att gå bara för byggnadens skull. Kulturavdelningen har hursomhelst höjt både utställningen (och byggnaden) till skyarna, så det vore väl dumt att inte gå. Nu ska jag återgå till min lugna kväll. Ett avsnitt och en kopp te till kanske?

Det går framåt

Idag var jag inte fullt lika pigg som jag var igår. Jag tror inte att det var någon större skillnad i hur mycket sömn jag fick igår och iförrgår, så det är lite svårt att säga vari den bakomliggande anledningen till den här skillnaden i pigghet ligger, men jag märkte skillnad i alla fall. Jag fick sitta med på ett möte med det svenska konstitutionsutskottet och Angela Merkels rådgivare idag, vilket var riktigt intressant att lyssna på. Mitt i mötet ringer mamma också vilket både kändes lite jobbigt och spännande. Vad kunde mamma vilja som gjorde att hon ringde mig mitt på dagen på min tyska mobil? Det visade sig att mamma hade inte haft för avsikt att ringa mig, så då blev det genast avsevärt mycket mindre spännande. Utöver mötet med Angela Merkels rådgivare så var det en ganska normal arbetsdag. Jag avslutade det jag skulle skriva ihop inför innovationsdagarna i mars och skrev lite på veckobrevet. Tydligen är Adam den praktikanten som jobbar hårdast på kontoret, men jag tycker nog att jag är ganska produktiv jag med. Till och med hemtentan går ju framåt. Om allt går enligt beräkningarna så kommer jag kunna skicka in den imorgon efter att ha läst ytterligare en artikel (det hade varit fint med en källa till), läst igenom det jag skrivit en gång till och fixat lite med mina referenser. Det låter ju inte överdrivet optimistiskt? Med andra ord innebär det att jag nu 22.14 kan unna mig en kopp te och ett tv-avsnitt innan det är dags att gå och lägga sig för dagen. Det verkar som om jag kommer missa även denna tosdagens torsdagsfika, det har blivit något av en stående tradition som de andra praktikanterna brukar reta mig för. Om jag inte är på briefing så är jag ledig, och just den här torsdagen ska jag på en briefing på finansdepartementet. Alltså blir det ingen kaka för mig den här veckan, men jag har nog kommit fram till att det inte gör något, jag klarar mig utan kaka. Nej, nu får jag skynda mig om jag ska hinna med att dricka te. God natt alla!

En bekännelse

Nu ska jag göra en fruktansvärd bekännelse som säkert kommer hemsöka mig (karma-mässigt) under flera dagar. Sitter ni ordentligt? Den dagen Stefan blir matförgiftad kommer jag skratta gott. Och hur kommer då detta sig? Jo, han plockar aldrig undan sin mat. På riktigt. Han lagar en stor portion av något (igår var det lasagne) och sen låter han det stå på spisen i flera dagar, tills han har ätit upp det. För det har jag nog hunnit konstatera att han gör vid det här laget, äter upp den gamla maten alltså. Först trodde jag att han hade vett nog att slänga det (första gången jag observerade att han inte satte in maten i kylen så var det kyckling med ris), men då maten aldrig faktiskt dyker upp i soporna så kan jag nog med säkerhet säga att han faktiskt äter den. Efter att ha blivit jagad gällande ris och hästkött så till den milda grad att jag numera (huvudsakligen pga paranoia) främst lever på pasta, så måste jag säga att jag både är lite fascinerad och lite störd av Stefans mathållning. Om det nu är så himla farligt att äta gammalt ris: hur kommer det sig då att Stefan kan äta hur gammal mat som helst och inte bli sjuk? Antagligen är det väl så att även svaret på denna fråga är: "Det finns ingen rättvisa här i världen", såsom ofta är fallet.

Utöver att kartlägga Stefans vanor och förehavanden (jag känner mig som vissa släktingar som håller intensiv koll på grannar genom köksfönstret) så har jag ju självfallet även hunnit med att jobba idag, och oj vad det känns som om jag har haft en produktiv dag. På förmiddagen tyckte jag mig till och med skönja ljuset i tunneln gällande hemtentan. Då hade jag läst alla morgonens tidningar, redan spaltat upp fyra potentiella nyhetsinslag till veckans veckobrev och kände mig ganska optimistisk över min närmsta framtid. Jag började tänka att jag kunde åka till Ikea i helgen, och om jag är klar med hemtentan redan till onsdag så kan jag kanske gå på bio. Livet kändes kort och gott festligt. Förhoppningsvis håller den känslan i sig under resten av kvällen också när jag ska försöka göra stora framsteg med hemtentan (tänk om jag blir klar med den!) trots att Stefan jobbigt nog har besök ikväll. Tydligen ska hans bror sova över här en natt och tydligen så har hans bror med sig någon till. Undrar vad detta innebär för min kvällsmat idag. Jaja, förhoppningsvis löser det sig. Hoppet lever.

Slutet av vecka åtta

Så var snart helgen över. Jag har ju inte gjort särskilt mycket den här helgen, knappt ens det jag skulle göra, men det har ändå varit ganska skönt att vara ledig. Vädret har ju inte direkt visat sig från sin bästa sida, och erbjudanden om att hitta på något har ju inte direkt regnat in, så jag har nog haft det helt okej hemma i mitt förhållandevis varma rum. Idag har jag lyckats jobba upp hemtentan till 1070 ord, vilket inte riktigt uppnår mitt mål på 2500. Dessutom så har jag en bestämd känsla av att texten är ganska osammanhängande och lite smådålig, men detta ska jag försöka åtgärda imorgon när jag har sovit på saken tänker jag mig. Alltså väljer jag att vara optimistisk och se det som att jag har kommit halvvägs istället för att vara pessimistisk och deppa över att jag inte blev klar. Istället njuter jag av det sista helglediga för den här gången och försöker planera min morgondag lite. Snart ska jag  lägga fram kläder till imorgon och läsa lite tänker jag. Tortellinin jag åt till kvällsmat var nog ingen höjdare direkt, den smakade inte så mycket tyckte jag, men billig var den. En euro för två portioner och garanterat hästfri eftersom det var spenat och ricotta-fyllning. Detta innebär ju å andra sidan att jag får äta av den imorgon också, eftersom jag har en portion kvar, men tanken att det bara kostade mig fem kronor är lite upplyftande. Imorgon har jag besöket av konstitutionsutskottet att se fram emot, dubbel uppsättning tidningar och en ny fruktkorg. Festligt värre med andra ord. Jag ska försöka bättra mig lite på bildfronten också, men jag tar så väldigt lite bilder att det känns lite svårjobbat. God natt alla.

Vad hände med min dag?

Det är vad jag sitter och funderar över 23.11 den 23 februari 2013. Antagligen är det vad Andrea och Stefan (borde) fundera över med, fast av helt olika anledningar. Så vad har jag gjort för något spännande idag? Jo, jag vaknade ovanligt sent för att vara jag (nuförtiden), ca 9.30, och sen åt jag en lugn frukost, duschade, städade mitt rum, handlade, åt lunch och började läsa världens längsta kapitel som skulle handla om det jag tänkte jag ville skriva om, men i själva verket handlade om något helt annat. Sen gick Stefan och Andrea upp, ca 15.30. Vad som har hänt mellan då och nu är inte heller något vidare spännande egentligen. Jag har läst ytterligare lite mer eller mindre relevant material till min hemtenta, lagat kvällsmat, skrivit en inledning på 100 ord (bara 2400 ord kvar!) och hunnit prata med pappa och farmor. Stefan och Andrea har hunnit duscha, spela datorspel och handla mat. Nu sitter åtminstone jag och funderar lite över var det gick fel. För min del tror jag det var när jag handlade mat, det kändes som om det tog mycket längre tid än vad det behövde egentligen. Det kan vara för att jag försökte hitta vegetarisk mat som skulle hålla och räcka länge, utan att vara alltför dyr, vilket krävde några vändor i mataffären. För Stefan och Andreas del skulle jag utan tvekan säga att det gick utför när de valde att sova halva dagen. Fast det är nog en helt överflödig kommentar, inte minst för att de verkar vara nöjda med sin dag, så då är det ju knappast ett problem egentligen. Imorgon ser jag fram emot en väldigt snarlik, men förhoppningsvis avsevärt mycket mer produktiv dag. Jag har ju den smått orealistiska ambitionen att bli klar med min hemtenta den här helgen, så jag får nog lägga manken till om jag ska ha minsta tillstymmelse till chans att uppnå det målet. Nu kvarstår bara dilemmat: gå och lägga sig tidigt och gå upp tidigt, eller gå och lägga sig sent och sova länge?

Sökes: Motivation

Så har äntligen ännu en maratonhelg anlänt. Hemtenta, hemtenta, hemtenta. Ungefär så roligt som det låter antagligen. Vi får se om jag kommer lyckas få någon rolig spin på det under helgens lopp, annars får jag väl i brist på bättre matrial till bloggen börja lägga upp utdrag allteftersom jag skriver, så ni kan se mina framsteg. Risken med det är väl kanske att det dyker upp när de kollar så jag inte plagierat. Och på frågan "Kan man plagiera sig själv egentligen?" är svaret "Ja, det kan man". Detta blev jag informerad om när jag påbörjade min master i Lund. Att återanvända gamla arbeten man själv har skrivit är strängeligen förbjudet.

Utöver att begrunda min helg har jag även hunnit med att gå på Hertie School of Governance släpp av "The Governance report 2013". Det motsvarade inte riktigt mina förväntningar rent innehållsmässigt, men vad det gällde tilltuggen var det över förväntan. Massa små baguetter, frukt (jordgubbar!), quicher och andra matliknande tillbehör. Efteråt blev det kakbord också, så där fanns allt man kunde önska mer eller mindre. Tyvärr var Jörg Asmussen (en medlem av Europeiska Centralbanken) inte fullt lika intressant att lyssna på. Det kan nog delvis bero på att volymen var lite låg och jag tappade tråden någongång förhållandevis tidigt, och efter det var det ganska svårt att hitta den igen. Jag får lite dåligt samvete när jag säger det här nästan, eftersom Annika på kontoret säger att Jörg är väldigt trevlig privat, men jag tyckte inte att det var ett så intressant föredrag idag. Förlåt Jörg. När jag väl kom tillbaka till jobbet så satt jag i växeln lite. Det gick över förväntan, det var ingen som ringde. Annars vet jag inte riktigt om jag fasade inför tanken att det skulle ringa någon galning eller om jag tyckte det verkade spännande. Antagligen hade det varit övervägande jobbigt. Som det nu var så var det enda spännande som egentligen hände mig under min timmeslånga upplevelse som receptionist att en av Securitas-vakterna kom för att leverera lite post. Öppna dörrarna gick bra, men sen kunde jag inte stänga dem igen. Alltså började jag frysa (fy vad det är kallt ute) och började bli lite nervös över att jag inte kunde stänga igen. Som tur var fanns Steffen (chauffören) i närheten och kunde hjälpa mig när jag förtvivlat ropade "Steffen hur stänger jag dörrarna?" Annars hade nog livet blivit lite jobbigt att leva, man får ju inte lämna dörrarna öppna och gå därifrån. Så nu när fredagen är över så är det bara att hålla tummarna inför helgen och hemtentaskrivandet. Förhoppningsvis är den klar snart och jag får undanjobbat lite av allt mitt arbete innan våren kommer, så att jag kan vara ledig när det faktiskt är behagligt att vara ute.

Storslagna äventyr

Jag fick göra mitt yttersta idag för att kompensera för att helgen uteblir den här veckan. Alltså blev det middag ute och dansföreställning som gällde. Jag tyckte att föreställningen var bra, och vi hade bra platser också, men det tyckte inte de andra. De ville inte ritktigt öppet säga att de tyckte den var dålig, så de nöjde sig med att mer allämnt beklaga sig över handlingen. Fast jag tyckte det var roligt som sagt. Däremot känner jag mig lite beklämd över att inte ha några kontanter för tillfället. Vad är det med det här landet som gör att de vägrar ta emot visa överallt? Jag får nog göra något åt det imorgon, innan jag känner mig helt utfattig. Som det är nu är jag redan skyldig Adam 4,50. Trist nog finns det bara ingen bankomat i närheten av där jag bor, jag får kanske börja lagra kontanter hemma. För det känns ju inte heller fånigt. Imorgon blir det ytterligare en briefing där de bjuder på tilltugg. Det ska bli spännande att se vad det är och höra vad den handlar om, men nu måste jag gå och lägga mig så jag orkar hålla mig vaken. Fy vad jag har varit trött och sliten den här veckan. God natt alla.

En pinsamhet om dagen

Av ren självbevarelsedrift försöker jag begränsa mig till en pinsamhet om dagen. Därför somnade jag på personalmötet igår och skickade ut ett mail till jordbruksdepartementet som innehöll ett mail från min handledare idag. Det blir liksom mer uthärdligt på det viset, och lite spännande kan man kanske säga. Vem vet vad jag tar mig till imorgon? I övrigt har det varit en ganska lugn dag. Jag läste tidningar, skrev på mitt veckobrev och slutade lite tidigare eftersom vi skulle guida de andra praktikanterna och Laurence (från australiensiska ambassaden). Vår kaffebjudning gick som den skulle och vi hade den fantastiska turen att det fanns sju kakor/bakelser över från det fina mötet med ÖB:s rådgivare som Marita (vår receptionist) var snäll nog att duka fram och dela på hälften innan vi kom till ambassaden, så vi verkade nog minst sagt väldigt generösa. Fin kaka, kaffe och te, flashigt värre. Jag skulle ranka ambassaderna (efter snygghet) enligt följande: 1.Sverige 2.Norge 3.Danmark 4.Finland. Men det är ju min högst personliga åsikt, jag tyckte Finlands ambassad var lite väl mörk för min smak.

Efter rundturerna och fikastunden i vårt stora konferensrum gick de flesta av oss ut och åt tillsammans. Jag hamnade återigen bredvid Dennis från Danmark som inte förstår ett ord svenska. Jag gjorde mitt yttersta för att prata långsamt, men efter min tid i Japan har jag finslipat min förmåga att märka när någon inte förstår vad jag säger (det där lilla artiga skrattet, ansiktsuttrycket), så jag skulle vilja säga att det knappast hjälpte Dennis. Men men, jag försökte i alla fall. Efter vi ätit bar det så iväg till den legendariska kvällsloppisen, som jag skulle vilja säga inte var så legendarisk. Fast Alice skulle nog inte hålla med, hon hittade en jacka. Imorgon blir det dansföreställningen "Swanlake reloaded" som Adam har lyckats fixa gratisbiljetter till. Alltså ska vi alla fyra gå och se den moderna versionen av svansjön. Min hemtenta grät lite när den fick höra det, men jag lovade den mer uppmärksamhet till helgen och menade på att man måste leva lite ibland också. Gratis är ju gott? Jag vet inte riktigt om hententan har förlåtit mig än, men kan återkomma med hur det gick efter helgen. Nu ska jag nog fortsätta min hälsosamma tradition att gå och lägga mig i god tid (aldrig mer somna på personalmöten är allt jag säger) och gå och lägga mig. På återseende imorgon.

Busy bee

Upptagen, upptagen, upptagen. Och lite sliten. Igår somnade jag alldeles för sent, vilket fick konsekvensen att jag somnade under morgonens genomgång av resultatet av utvärderingen av ambassaden som arbetsplats vid personalmötet. Jag försöker tänka på det som fullt mänskligt, det var ju trots allt en undersökning jag inte delagit i, och hur skulle jag kunna ta något större intresse för att ambassaden skiljde sig 0,2% från genomsnittet i nöjdhet i den ena eller den andra frågan då? Så, som sagt, istället för att skämmas för mycket så försöker jag tona ner betydelsen av det lite. Även om det kändes hemskt när Catharina kom fram till mig och frågade om jag mådde riktigt bra egentligen. Men men, det blir att gå och lägga sig tidigare idag som gäller för min del. Utöver att somna vid personalmötet imorse har jag även hunnit med att registrera mig som boende i Berlin för andra gången i mitt liv, vilket gick smärtfriare än vad det kändes som om det skulle göra. Jag kom dit i god tid och stötte inte på några direkta problem med mina papper (vilket jag hade befarat att jag skulle göra av någon oförutsägelig anledning), så nu kan jag stryka det från min lista. Jag hann även förlänga mitt pendlingskort eftersom jag behövde vänta på bussen så länge när jag väl var klar, vilket innebar att jag inte behövde göra det efter jobbet. Att jag därmed kunde åka direkt hem istället för iväg på ärenden efter jobbet kompenserade jag för genom att vänta på de andra som ibland kan vara så fruktansvärt sena och sega, vilket resulterade i att jag missade min buss. Suck. Jag ska nog helt enkelt återgå till att gå utan dem som jag brukar när de är långsamma (vilket är alltid). Ny dag imorgon och då väntar ambassadvisning med de andra praktikanterna och eventuellt kvällsloppis om jag väljer att följa med på det. Fast då får jag nog lägga på ett kol om hemtentan ska tillåta det. Som sagt upptagen.

Rena badrumsmattor och återuppstådda affärer

Dagens briefing var den bästa briefingen jag varit på hittils. Ämnet var införandet av en finanstransaktionsskatt i elva av EU-länderna (inklusive Tyskland) och det bjöds på frukost. Med frukost menar jag gott te (!) och croissant. det såg lite dystert ut ett tag när jag ställde mig vid fel busshållplats, missade bussen, inte hittade rätt busshålplats vid mitt byte heller och tvingade fråga en tysk tant om hon visste var bussen stannade. "Vet du var TXL stannar? -Der XXL? Den stannar på andra sidan gatan". Fast jag avskrev det som att alla kan säga fel ibland och litade på henne, vilket var tur, för hon hade rätt. Briefingen (sitt ämne till trots) var faktiskt rikitgt intressant. Det var två som var för införandet och två som var mot (och givetvis jobbade på banker) och det drev lite med varandra på ett ganska roligt sätt, så alla satt och småskrattade. Sen bar det av tillbaka till ambassaden för en rundtur på Islands ambassad (som visar sig ha en räv som bor i deras brandtrappa) och en ny fruktskål (eftersom det är måndag). Min handledare har semester den här veckan, vilket gör att jag nästan känner mig lite ledig. Istället för att fokusera på miljöpolitik (som inte roar mig väldigt mycket) får jag nu istället (antagligen) sysselsätta mig med sånt jag känner mig lite mer hemma i, dvs mer rena ekonomifrågor. Hoppas jag.

Efter arbetsdagens slut åkte jag hem för att fortsätta med min långa lista med saker som behöver göras. Än så länge har jag gjort vissa framsteg: jag har handlat mat, satt på diskmaskinen som var full av disk som Stefan lyckats producera när jag var borta (däribland en stekpanna, men jag bryr mig inte, det är hans problem), dammsuga (och upptäcka att anledningen till att dammsugaren var lite seg var att det satt fast världens största dammtuss i munstycket) samt sätta på en tvättmaskin med den före detta (och förhoppningsvis snart igen) vita badrumsmattan. Först var jag lite osäker på om jag skulle göra det eller om jag skulle förolämpa Stefan genom att göra det. Nu har jag efter moget övervägande kommit fram till att jag inte bryr mig och påbörjat min väg mot en högre standard och bättre livskvalitet. Rena badrumsmattor åt alla!

Jag har dessutom även hunnit äta och dricka en kopp te, så nu kvarstår bara lite jobb på min hemtenta eller uppsatsen (jag kan välja och vraka bland skrivuppgifter nuförtiden) och lite annat småfix, som att jobba på mitt CV inför sommarjobbsletandet. Övriga roliga inslag som jag har fått uppleva under dagen inkluderar när jag skulle handla mat och såg att butiken som jag ville handla i förra veckan (vilken var helt överigiven, helt tom) nu var i allra högsta grad öppen och full av kunder. Lite udda? Jag lyckades införskaffa så gott som allt jag behövde (även om den inte var lika bra som Edeka såklart), men jag kunde inte hitta någon bomull, trots att jag gick tre varv genom hela butiken. Lite surt tyckte jag allt. Sen slogs jag av den briljanta idéen att jag kunde ju gå in om apoteket på vägen hem, för där har de ju bomull om inte annat. Sagt och gjort så vandrar jag in på apoteket och frågar "Ursäkta har ni bomull? - Bomull? Vad då för sorts bomull? Pads? - Nej, inte riktigt som pads, runda bomullstussar -Nej, det har vi inte". Ungefär så löd min och apotekarens konversation, och jag tackar för mig och gör mig beredd att lämna affären och precis när jag öppnar dörren hör jag hur en gammal gubbe som står och hänger vid disken fråga apotekaren "Pads, vad är det för något? -Det är sånt man har när man tvättar bort smink". Det tyckte jag var lite lustigt. Fast man kanske måste ha varit där. Nej, nu blir det hemtenta för min del. På dagens bild ser ni veckans fruktkorg.

Uppochner

Ibland måste man uppskatta ironin i livet lite. Efter att ha varit hemma i Sverige för en intensiv helgvisit och beklagat mig över min icke-existerande frys återvänder jag till Berlin för att upptäcka att all min mat i kylen är frusen. Det hade kunnat vara extremlyckat, men jag vet inte riktigt, det kändes inte som en fullträff efter en fyra timmar lång resa. Jag var trött, jag var lite hungrig och allt jag ville var att dricka en kopp te och äta min youghurt. Jag försöker se det som att jag tillverkat min egen glass, men egentligen är jag måttligt road.

Nu är jag hursomhelst tillbaka igen. Helgen var intensiv, lite rolig, lite jobbig. Att träna så många timmar två dagar i rad hade nog varit påfrestande för de flesta, och så även för mig, men mamma och pappa sa att föreställningen var bra, så det var nog ändå värt det i slutändan. Även om det kändes ganska hårt efter första föreställningen när vi blev serverade frusen paj utan tallrikar och/eller bestick. Som tur var hade jag lite godis som räddade mig under halvtimmeslånga pausen innan den sena föreställningen, annars vet jag inte hur jag hade klarat mig. För vem vill egentligen äta frusen paj? Man skulle alltså kunna säga att jag har fått igen nu för att jag har beklagat mig så mycket över min avsaknad av frys, frusen yoghurt, frusen paj - som tur är är mitt te varmt i alla fall. Imorgon blir det att gå upp tidigt som gäller för mig, först frukostmöte på Friedrichstrasse (där jag innerligt hoppas att de verkligen serverar frukost, för jag har nämligen ingen hemma) och sen en guidad tur på isländska ambassaden. Utöver det ska det även hinnas med en tripp till affären för att införskaffa lite ofrusen mat så det räcker till resten av veckan, eller åtminstone till helgen. Jag borde även se till min uppsats lite och kolla om den finns kvar där jag lämnade den samt börja på min hemtenta som ska vara inlämnad om tio dagar, så ni behöver inte ligga sömnlösa och oroa er över att jag inte håller mig sysselsatt. Bäst att sova snart så jag kan komma igång med allt jag har att göra. God natt alla!

Har haft bättre dagar

Idag känner jag mig lite småsjuk. Med småsjuk menar jag att det kan vara som jag inbillar mig, men det kan även vara upptaketen till att bli sjuk på riktigt. Alltså sitter jag nu och gör inget speciellt. När jag kom hem tidigare så kröp jag ner i sängen och såg lite på tv/sov och sen jag vaknat har jag pratat med Natty lite och blivit uppdaterad kring vad hon gör förtillfället samt fått hålla min favoritmonolog om hur dåligt tentasystemet är i Lund. Hon lyssnade tålmodigt, trots att till och med jag lätt och ledigt kan erkänna att det inte är ett särskilt intressant samtalsämne.

Annars har jag egenligen haft en intressant dag idag på jobbet. Jag har lyckats i grova drag skissa upp hur vi ska göra på onsdag nästa vecka när vi praktikanter på nordiska ambassaderna ska visa varandra varandras ambassader. Marita (ver receptionist) erbjöd sig till och med ringa Island och fråga om vi inte fick komma in där, och det låter ju helt fantastiskt. Sen hade jag ett lunchmöte idag, vilket var intressant, även om det var lite svårt att äta och anteckna samtidigt. Det är nog i stora drag vad jag har sysselsatt mig med idag. Det kändes inte som om det hade hänt så mycket som platsade i veckobrevet, så på den fronten var det ganska händelselöst. Huvudnyheten var ju Nord Korea och deras kärnvapentest, men det är ju inte nödvändigtvis något som hör hemma i ett veckobrev om tyska händelser under veckan. Däremot så fick jag lite upprättelse över mitt val att inkludera det kostsamma ombyggnadsprojektet av tågstationen i Stuttgart förra veckan då det idag var inkluderat i omvärldsrapporten som vi fick från Stockholm. Det bevisar ju att det var lite intressant ändå? Att få behålla det stycket var nämligen något jag insisterade på förra veckan och kände mig lite löjlig över (det står specifikt i brev från gamla praktikanter att man inte ska tjafsa över anmärkningar på det man skrivit). Och lite upprättelse är alltid trevligt? Om jag sen bara hade kunnat låta bli att anmärka på det med ett brett leende så hade livet kanske varit fulländat. Nej, nu ska jag snart se över min packning och sen gå och lägga mig med målsättningen att vakna som en helt ny människa imorgon. Sverige imorgon!

Nojig

Ikväll sitter jag för andra kvällen i rad ensam hemma och ska göra nyttiga saker. Skillnaden är att idag har jag faktiskt inte gjort något vidare bra än så länge. Istället sitter jag och känner mig lite obestämt obekväm och hoppar till med jämna mellanrum när diskmaskinen gurglar till. Jag tror Stefan kommer hem idag (jag har en teori om att han är hemma alla dagar i veckan utom måndagar), men det vet jag ju såklart inte helt säkert. Alltså sitter jag även och lyssnar efter när dörren öppnas, vilket än så länge inte har hänt. Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag sitter och gör allt annat än det jag borde och känner mig lite nojig över mer eller mindre allt. Inte precis den avslappnade kväll man hade kunnat önska sig kanske.

Idag fick jag sitta med på en videokonferens med ambassaden i Paris. Det var intressant den första halvtimmen, sen satt jag och plågades över faktumet att jag var hungrig den sista halvtimmen. De bjöd in oss att komma och hälsa på under våren. Fantastiskt tänkte jag, ända tills jag fick höra att "Tyvärr kan inte alla följa med" vilket jag är tämligen säker på att det innebär att jag inte kommer åka. Trist kan man tycka, men man kanske kan tänka att det är spännande att sitta på ett så gott som tomt kontor också. Förhoppningsvis så kompenserar vi som är kvar genom att göra något annat festligt istället. Jag har även lyckats konstatera mer eller mindre säkert att den slottsliknande byggnaden som ligger vid min busshållplats med allra största sannolikhet är en domstol idag. Jag hade mina misstankar efter att ha sett människor med texten "JUSTITZ" springa ut och in genom dörrarna, men när jag på vägen hem idag såg att den anslutande byggnaden hade galler för fönsterna och var omgiven av taggtråd så kände jag mig ganska säker på att jag hade hittat en domstol/fängelse kombo. Lite som att vara hemma i Kirseberg med andra ord. Lite synd ändå att det skulle vara en domstol, annars kände jag mig lite frestad att lämna in en ansökan om att få bo i deras torn, det verkar häftigt. Där hade jag säkert kunnat diktera mina egna städvillkor också. Nej, nu ska jag nog försöka skärpa mig. På dagens (för en gångs skull relevanta) bild ser ni tornet som kommer bli min bostad om jag en dag lyckas charma mig in hos domstolsfolket så att jag kan bo där, helst utan att stå åtalad för något brott. En dag kvar till Sverige!

Lång att-göra-lista

Jag tycker det är ganska skönt med listor. Man skriver upp allt man behöver göra och sen stryker man det när man är klar. Dels ger det en känsla av att man kommer någonvart, och dels hjälper det en att komma ihåg allt man behöver göra. Väldigt praktiskt kort sagt. Idag har jag suttit med mitt nya projekt och lusläst 350-sidiga rapporter efter tyska miljömål, vilket är ungefär så tråkigt som det låter. När jag känt att jag har börjat somna (vilket händer med jämna mellanrum) så har jag antingen gått och hämtat ett glas vatten eller lite vindruvor (man vaknar till lite när man rör på sig) eller så har jag slipat på min att-göra-lista. Det hela resulterade i att jag satt och hade nedräkning till jag kunde lägga ner för dagen och sätta igång med allt annat jag behövde hinna med. När klockan väl var fem så flängde jag iväg för att först gå till Edeka och handla ytterligare lite te, och sen tänkte jag handla mat åt mig själv på den billigare affären Penny. Trodde jag. Det visar sig att den Penny-affären både finns och inte finns. Den finns i den bemärkelsen att den ligger där och jag har gått förbi den flera gånger, den finns inte i den bemärkelsen att om man går närmre och tittar in så ser man att den är helt tom.

Alltså fick det bli en rundvandring i det iskalla Berlin på jakt efter en Lidl. Jag kunde ju inte gärna gå tillbaka till Edeka igen tyckte jag. Lidl visade sig ligga ytterligare en bit bort, och för att vara helt ärlig så vet jag inte om det var så himla mycket billigare. De har ju färre av allt och det som jag tänkte skulle vara billigt (konserver med krossade tomater) är jag relativit övertygad om att det kostade lika mycket. Sen hade de dessutom inga kundkorgar (!) så det var antingen att bära alla sina varor i famnen eller hämta en kundvagn som gällde. Lite lätt frustrerande. Väl hemma så fortsatte jag med allt jag behövde göra vilket innebar: tvätta, äta, plugga, packa lite och träna lite på danser. Jag har hunnit med så gott som allt jag behövde, och dagen är ju inte riktigt slut än, så jag känner mig ganska nöjd med mig själv idag. Stefan har inte kommit hem än (han börjar sent och slutar sent), men när han gör det så ska jag jaga honom lite gällande torkställningen. Och kommer han inte hem så kommer jag skicka ett symboliskt sms och sen gå in och knycka den från hans lilla överbelamrade stökiga rum. Det kommer nog mest att vara en befrielse för honom ändå, då blir han tvungen att ta hand om sin rena tvätt och får helt plötsligt lite fri golvyta. Win-win för alla med andra ord. Nu blir det lite mer uppsatspluggande, lite mer dansträning, en kopp te och sen sova. I ungefär den ordningen. Önska mig lycka till. Två dagar kvar till Sverige.

Chicken race

Efter en delvis utvilande, men ändå ganska seg, helg sitter jag nu och förbereder mig mentalt inför vad som känns som en ganska jobbig vecka. Nästa vecka är det nämligen dags för min andra (och troligtvis sista) semesterresa hem och dansjubileum. Jag har missat en månads träningar och kommer vara tvungen att ta ledigt på fredag och flexa lite på torsdagen för att hinna med allt jag ska. De (mer eller mindre samlade) konsekvenserna av detta är 1.Jag känner inte att jag har fått träna tillräckligt mycket och befarar att jag kommer vara sämst 2.Jag kommer vara hemma men knappt hinna träffa någon alls 3.Jag kommer vara tvungen att vara så gott som klar med veckobrevet redan på torsdag förmiddag (vilket nog kommer vara ett rekord jag aldrig kommer aspirera att slå). På det stora hela en ganska jobbig vecka med andra ord. Jag håller tummarna för att jag har fel och alla stora nyheter kommer under veckans början, men jag känner mig inte särskilt optimistisk just nu när jag sitter och kämpar med uppsatsen och diverse annat ovanpå alla mina andra åtaganden. Det är väl bara att se det som ett plåster som måste ryckas av. Först denna helgen och sen lite intensivarbete på uppsatsen (som jag tror jag lovat skicka in ett första utkast på snart - ha), och sen efter det kanske jag kan börja leva lite igen. Och söka sommarjobb. Suck. Imorgon får vi åtminstone en ny fräsch fruktkorg (eftersom det är måndag), vilket innebär vindruvor (tänk positivt, tänk positivt).

Annars har helgen som sagt inte inneburit något världsomvälvande spännande direkt. Lite för mycket tv och lite för lite uppsatsskrivande samt en inflyttningsfest summerar ganska bra vad jag har haft för mig. En klen tröst är att Stefan och Andrea nog har haft ännu mindre för sig än vad jag har, de sover ju verkligen halva dagarna. Vi har (i mina ögon) något av ett chicken race när det gäller städning här hemma som jag ständigt förlorar. Det innebär att jag sätter in disk i diskmaskinen (och tömmer den efteråt) samt gör väldgt mycket av  allt annat som behöver göras. Det jag inte gör än så länge är att ta ut soporna, på den biten vinner jag. Så lite rättvisa finns det åtminstone, även om jag har insett att vitt kakel är inte så himla praktiskt med folk som har brunt hår. Man ser ju verkligen varenda minsta hårstrå. Jag har bekymrat mig lite över om Stefan håller på att bli skallig nästan, så mycket hår tycker jag ibland att det är, men det går ju förhållandevis snabbt att sopa upp. Så snabbt att man kan undra över att han inte gör det själv kanske. Jag har en bestämd känsla av att jag även fortsättningsvis kommer vara den som dammsuger, sopar och tar hand om disk, men så länge jag inte känner mig bitter över det är det väl okej. Och när den dagen väl kommer så får jag väl fråga honom varför han är så himla seg med i princip allt och därmed erkänna att jag ljög när jag sa att jag var ganska lättsam och inte så kinkig. Hur kan en människa lägga beslag på en torkställning i tre dagar liksom? När tvätten är torr viker man ju ihop den och ställer undan torkställningen, vem vill ha den ståendes längre än nödvändigt? Så många frågor, så lite svar. Förhoppningsvis smälter snön till imorgon. Tre dagar kvar till Sverige, nedräkningen har börjat.

Bättre sent än aldrig

Det får bli ett sent och kort blogginlägg idag. Idag slog jag personligt rekord idag i att skicka iväg veckobrevet tidigt. Vanligtvis brukar jag nog inte få iväg det förrän tre eller fyra, det vill säga förhållandevis sent. Idag å andra sidan fick jag det klart och ivägskickat kring elva, vilket var en avsevärd förbättring. I och med detta skulle jag tro att många fler än vanligt läste det, så det var ju skönt. Skickas det ut kring fyra finns det nog många som är på väg hem, och vem läser en sammanfattning av veckans nyheter på måndagen därpå liksom, antagligen inte fullt lika många. Nackdelen med det här var att jag var grymt uttråkad under en stor del av resten av dagen. Vad skulle jag hitta på för något när dagens huvudaktivitet var avklarad redan innan lunch? Det första jag gjorde var att organisera alla mina papper. När det väl var klart så började jag leta igenom 300-sidiga dokument efter Tysklands miljömål, och det kan jag upplysa er om att det var segt. En timme senare ansträngde jag mig för att inte somna så mycket att jag nästan kände mig sjuk. Allt jag ville var verkligen att få åka hem, lägga mig i min säng och sova. Men jag stod ut två timmar till och sysselsatte mig med lite diverse. Sen bar det av mot Zoologischer Garten för att träffa Whitney istället för att åka hem och sova. Vi hade nämligen sen tidigare under veckan avtalat att vi skulle shoppa lite tillsammans - hon behövde skor och jag behövde en svart klänning. Det slutade med att jag köpte två tröjor och Whitney köpte ingenting. Jag kände mig lite onödigt slösig, som vanligt, men försökte intala mig själv att det här kunde vara min julklapp från mormor (jag fick euro av mormor i julklapp). Så tack mormor för tröjorna. :) Nu ska jag krypa ner i min varma sköna säng så jag är lagom utvilad infor morgondagens maratonpluggande.

För mycket

Jag har haft en dag med lite upp och ner idag skulle jag säga. Jag fick ivägskickat min första rapport, vilket kändes bra. Jag fick höra att den kanske till och med skulle hamna i finansministerns mapp, men det vet jag inte om jag tror på. Man kan ju alltid hoppas, men jag tror nog att han har tillräckligt med papper att läsa. Någonstans finns det nog någon som läser den i alla fall. Kan vi hoppas. Jag sprang hursomhelst direkt ner och hämtade en pärm som jag kunde samla alla mina framtida mästerverk i åt kommande generationer. Sen fortsatte jag prompt med att sortera alla pärmar som jag redan hade på mitt kontor. De stod nämligen inte i ordning, och det föreföll inte finnas plats till min nya pärm (som inte följde det existerande färgtemat blågult). Sen gick det lite utför. Jag fick tillbaka mitt veckobrevsutkast med väldigt, väldigt många kommentarer som vanligt. Fast jag hade av någon anledning lite svårt att ta till mig kritiken idag, vilket jag inte riktigt vet vad det berodde på. Lågt blodsocker kanske. Att texten redan var perfekt kanske. Det var nog inte mitt bästa ögonblick skulle jag tro. Som tur var hade jag bara en halvtimme kvar av dagen sen, så jag kunde gå tillbaka till mitt kontor och se över alla förslagen till ändringar i god och ro. Och begrunda mina synder. Sen flängde jag iväg till mataffären för att handla mat så jag står mig ett tag och tio paket te till min mamma. Kan ni tänka er en hel kundkorg full med te? Det kunde knappt kassörskan heller kan jag säga. Vi får väl se om jag kan leva med veckobrevet imorgon när jag kommer till kontoret. Förhoppningsvis kommer det se mycket bättre ut efter att jag sovit på saken.

En resa till Australien

Idag stod jag för första gången i mitt liv på australiensisk mark. Jag såg till och med en känguru. Av halm visserligen, men ändå, jag tycker det räknas. Fast jag måste nog säga att jag tyckte att den svenska ambassaden är finare, som tur är, och det är inte bara för att australienarna klantade till vår anmälan. Det var ju nämligen jag som mailade in och anmälde oss, vilket jag är helt säker på att jag gjorde rätt. Alltså blev både vi och finnarna (som råkade ut för samma sak) informerade när vi väl kom dit att det fanns vare sig tillräckligt många sittplatser till oss när vi kom dit, eller tillräckligt med kakor. Praktikanten förklarade att vi fick stå och att de hade haft lite problem med cateringen och därmed så fanns det inte tillräckligt många kakor. Han hade fel på båda punkterna, det fanns en soffa vi klämde ner oss i och gott om kakor. Vad han menade med catering är svårt att säga, det var köpekakor från Lidl och de räckte gott och väl till alla. Vi svenskar enades i alla fall lite tyst muttrandes på svenska att nu kunde de glömma att få se vår hyvelspånstrappa minsann. Vad de nu skulle ha för intresse av det, de flesta verkade mest intresserade av finska ambassadens bastu.

Efter den guidade rundturen och frågestunden med personalen på den australiensiska ambassaden så umgicks alla praktikanterna lite. Jag lyckades hamna med danskarna som sa att de inte förstod ett ord svenska och vägrade tro mig när jag sa att Spotify var svenskt. De sa att jag inte skulle ta det personligt, men det skulle de minsann kolla upp. Jag sa att jag tog det inte personligt, för jag var helt säker på att jag hade rätt. Det vet väl alla att Spotify är svenskt? Danmark å andra sidan har väl mer eller mindre bara sin rökbalkong och Lego, så det är nog lite jobbigt att tänka på stora svenska uppfinningar kanske. De verkade annars mest upprörda över att de hade förlorat Norge och all oljan, och det är väl inte så konstigt att de var det. När jag kände att jag hade konverserat tillräckligt med danskar för kvällen så bestämde jag mig för att bege mig hemåt istället och prata lite med pappa på Skype. Imorgon blir det en promenad till mataffären på riktigt, för nu har jag slut på all mat och därmed inte så mycket annat val. Förhoppningsvis hinner det inte bli helt beckmörkt innan dess, så jag har en någorlunda hygglig chans att hitta till Edeka. God natt.

Effektivt värre

Rapporten jag skulle avsluta och få ivägskickad idag tog verkligen lång tid att avsluta. För att vara helt ärlig kan jag nog inte riktigt säga var det gick fel. Antagligen började det med att dagen inleddes med två långa möten, först ett med all personal från 9-10 och sen ytterligare ett 10-11 med bara min avdelning. Där försvann väl mer eller mindre hela förmiddagen, för sen hann jag knappt läsa igenom och avsluta mitt utkast innan lunch. Min handledare i sin tur hann ju då inte läa igenom den förrän efter lunch, och sen tog det ju en stund att arbeta sig igenom alla ändringar också. Alltså hann jag nätt och jämnt leta upp de viktigaste tidningsartiklarna för dagen, och när rapporten väl var klar så var jag så uppe i varv att jag bara kände att jag ville åka hem och ta det lugnt lite. Skönt att den är så gott som klar nu i alla fall. Nu ska det bara bestämmas hur den ska skickas ut och sen är den förhoppningsvis helt, helt klar. Jag blev åtminstone nöjd med resultatet, så det känns skönt. Mitt nästa projekt känns inte alls lika spännande, men det ger sig nog när jag väl börjar sätta mig in i ämnet lite.

Dagens stora begivelse var ju annars besöket av Betty Dietrich. Hon sjöng i alla fall inte falskt var Karins (en annan praktikant) kommentar, och det var ju sant. Där verkade faktiskt inte vara så många andra på pressreleasen bortsett från ambassadpersonalen, men det räckte väl kanske som publik. Egentligen var det nog mest journalisterna hon var intresserad av. Vi praktikanter passade på att snappa åt oss ett press-kit var som innehöll en singel och lite bilder på Betty. Kanske inte något man inte kan leva utan, men lite kul var det allt, och gratis är gott? Jag funderade lite på att prata med henne, men när hon väl hade sjungit sina låtar kände jag att jag verkligen behövde återgå till min rapport. Annars har jag inte gjort så mycket mer händelserikt idag. Jag städade lägenheten lite när jag kom hem, men jag valde att inte gå till mataffären. Det kändes liksom lite överflödigt när jag ändå troligtvis inte äter hemma imorgon. Imorgon är ju nämligen dagen då vi beger oss mot Märkisches Museum där den australiensiska ambassaden ligger. Det ska bli spännande. Jag ska nog lägga fram kläder redan idag så jag inte lägger för mycket tid på att vara nojig över det imorgon. Idag har jag åtminstone bloggat lite tidigare så jag har en hygglig chans att komma i säng i tid. Nu ska jag återgå till mitt artikelläsande till uppsatsen. Rapportering om australiensiska ambassaden kommer imorgon.

Tredje måndagen i Berlin

Första dagen på tredje veckan av praktik idag. Som Alissa påpekade innebär det att vi har klarat av 10% redan, något alla tyckte lät fruktansvärt. Fast det är väl ett gott tecken ändå, det betyder ju att vi alla trivs. Annars hade jag det lite stressigt idag, med tre dagars tidningsläsande att ta igen (lördag, söndag och måndag) samt två rapporter att lämna in (en till min gamla och en till min nya handledare). Det fick bli lite hafsigt på vissa bitar för att jag skulle hinna. Jag sparade till exempel eventuellt intressanta artiklar till veckobrevet utan att läsa dem först (det gör jag vid senare tillfälle tänker jag) och jag hann inte avsluta den längre rapporten, utan den får jag finslipa på lite imorgon innan jag skickar iväg den. Sen kommer jag med allra största sannolikhet få tillbaka den med en massa förslag på omformuleringar och stycken som behöver kortas ner, sen kan den skickas iväg på riktigt. Och där har ni med andra största sannolikhet en sammanfattning av min morgondag, så nu har jag kanske sparat in ett blogginlägg?

Efter jobbet idag så visade det sig att de andra tre skulle iväg till Primark, något jag också hade funderat på att göra och därmed hade ganska svårt att tacka nej till. Trots att jag hade helt andra planer som jag verkligen behövde göra. Som tur var löste det hela sig ganska bra, det viktigaste jag behövde göra idag var ju ändå trots allt att köpa ett simkort till telefonen, och det kunde jag göra i en liten skum affär vid Primark också. Även om det kanske hade känts lite mer förtroendeingivande att köpa det på Media Markt istället. Det blev alltså en tur till Primark där jag gick runt och våndades över att jag kände mig slösig medan de andra frossade i billiga kläder. Jag handlade i slutändan för näst minst (Adam handlade för mindre i protest mot masskonsumtionen i samhället), men lyckades ändå få köpt det mesta jag ville och mycket av det jag fattades. Nu har jag tex (äntligen) inhandlat en klädborste och ny duschtvål. Samt upptäckt att mitt balsam var en euro billigare på DM än på Edeka där jag köpte det. Det var ju lite irriterande att upptäcka när jag råkar gå igenom en period där jag känner mig slösig.

Imorgon blir det en stor dag på ambassaden då en av Tysklands potentiella kandidater till Eurovision kommer förbi för att framföra sitt bidrag. Varför kommer hon till svenska ambassaden kan man fråga sig, jo, för att hon råkar vara svensk. Från Malmö. De andra praktikanterna har redan sågat henne och hennes mediokra tyska totalt. Jag å andra sidan har en nyvunnen respekt för alla som försöker lära sig nya språk och prata språk de håller på att lära sig, så jag kan inte riktigt håna henne med samma entusiasm. Det skulle liksom kunna vara jag nästan, min tyska är inte nödvändigtvis bättre än hennes. Eller, jag hoppas ju att den är det så att det inte är lika många som skrattar åt mig när jag pratar. Utöver rapportskrivning och kändisbesök (?) så blir det matshopping som gäller för mig imorgon. En ny tripp till Edeka (om jag hittar dit igen) för att kanske köpa nytt te och lite annan diverse mat, för min mat från i söndags räcker nog bara en dag till. Spännande med andra ord.

Lugn söndag

Nu har jag haft den söndagen som jag länge drömt om. Inget inplanerat direkt, bara jag, datorn och massa avsnitt. Om det inte vore för att mamma påpekade att jag nog skulle gå ut en gång idag så hade jag nog knappt rört mig ur fläcken. Det fick mig åtminstone att ta mig i kragen och testa hur lång tid det tar att gå till busshålplatsen från lägenheten. Tio minuter för er som undrar. Alltså har jag i och med flytten reducerat min restid från en timme till tjugo minuter, något som känns ganska bra. Mamma tyckte även att jag kunde gå in på ett café och unna mig en fika under min söndagspromenad. Det är ju en fin tanke, men något svårgenomförligt när allt i Tyskland är stängt på söndagar och man inte har några kontanter nästan. Jag lyckades hursomhelst hitta ett konditori som hade öppet och där köpte jag mig en kaka (som nog inte var nybakad, den var ganska torr) för en euro (nu har jag bara fem kvar) innan jag gick hem. Nu har jag inte så mycket annat att välja på än att satsa på första bästa bankomat jag ser snart. Det ska nog lösa sig hoppas jag, jag hade ändå tänkt ta mig till Alexanderplatz imorgon och köpa simkort till telefonen, och där vet jag att det finns bankomater. Jag har en del saker jag behöver göra, så jag har börjat portionera ut allt jag behöver göra på olika dagar. Imorgon är det shoppingdag för saker, på tisdag blir det en tripp till mataffären och förhoppningsvis lite städning tänker jag mig.

Det är ju den stora nackdelen med att inte ha frys: Man kan inte långtidslagra mat. Vilket innebär att jag kommer få äta samma mat flera dagar i rad (typ tre skulle jag tro). Lagom roligt kommer jag nog tycka att det är, men jag ska nog förhoppningsvis överleva även det. Eller börja laga mindre portioner, men det har jag svårt att se hur jag skulle lyckas med. Sen ska jag försöka hitta vettigt te också, för det som är standard i Tyskland är verkligen odrickbart har jag insett. Det blir nog att släpa hem det och donera det till mammas barsbyten som gäller, men inte ens där lär det gå åt kan jag tänka mig. Mycket att göra med andra ord. Annars är nog det sorgligaste som har hänt idag att jag har blivit av med min lapp där jag hade skissat upp vad jag skulle göra med min uppsats. Jag kan inte för allt i världen förstå var den har tagit vägen, men borta är den. Förhoppningsvis ska väl uppsatsen gå bra ändå, det återstår väl lite att se. Jag har i alla fall börjat leta efter artiklar nu, så det är också något jag kan sysselsätta mig med att läsa om kvällarna. Som Natty sa när vi pratade tidigare under kvällen: "Skriver du din magisteruppsats samtidigt som du jobbar? Är inte det jobbigt?" Jo, det är det nog. Speciellt när man tappar bort lappar med alla sina genialiska idéer. Bara jag kommer igång ska det nog lösa sig hoppas jag. Jag kommer kunna se exakt hur jag ser ut imorgon när jag klär på mig, så jag vet hur jag ser ut när jag går till jobbet imorgon, det ska bli skönt. Att bara se överkroppen känns inte alls lika bra, andra männsikor ser ju mer än överkroppen, så då vet man ju inte riktigt hur man ser ut i sin helhet. Om det ens låter logiskt. Nej, nu ska jag sova. God natt alla!

Ny adress

Efter en lång, slitsam dag kan jag nu äntligen säga att jag har en bostad i Berlin. Att flytta var jobbigare än vad jag trodde, och jag var inte helt nöjd under någon del av dagen egenltigen. När jag vaknade imorse kunde jag inte hitta Whitney. Det var kanske inte så konstigt egentligen, med tanke på att hon inte befann sig i huset. Jag var hursomhelst inte alls säker på var hon var, hon pratade om att ta Felix med sig hem, så jag tänkte att de kanske sov i gästrummet tillsammans. Jag visste dock inte var gästrummet var exakt, och ville inte gå runt i huset och leta direkt heller, trots att hela familjen hade åkt iväg på skidresa. Alltså testade jag att smsa, ringa och smälla lite i dörrar, men inte dök hon upp för det. Det inte mycket annat för mig att göra än att bege mig iväg till fots, i regnet, mot S Bahn-hållplatsen. Jag hade annars hoppats på att Whitney kunde köra mig och min tunga resväska. Som tur var hann jag med alla mina byten, trots att resväskan var fruktansvärt tung. Lyckligtvis var det många som sympatiserade med mig, så jag behövde inte bära väskan uppför alla trapporna själv. När jag var framme var klockan 11.25, precis som jag hade avtalat med Stefan. Det visade sig att lägenheten befann sig på fjärde våningen (nio trappor upp), i ett ganska skabbigt trapphus. Väl inne (och uppe) i lägenheten så visade den sig vara mycket fräschare än trapphuset som tur var, men rummet som var så gott som helt vitt kändes inte direkt hemtrevligt vid en första anblick.

Stefan och Andrea (hans flickvän) behövde också gå och handla mat, så vi gjorde sällskap till den stora mataffären som låg tio minuter bort. Där fanns allt man kunde tänka sig, utom mitt favoritte. Men jag kompenserade för detta genom att testa några nya sorter och köpa två paket av mammas favoritte. När allt jag behövde väl var inhandlat så tipsade de mig om att det var mycket närmre att åka till Ikea direkt från mataffären och att de kunde bära hem min mat. Sagt och gjort så flängde jag iväg mot Ikea Tempelhof halv två. Vid det här laget så hade jag äntligen hört av Whitney som meddelade att hon hade sovit hos Felix (och alltså inte var hemma imorse när jag undrade var hon var) och att hon fortfarande hade för avsikt att följa med mig till Ikea som vi hade bestämt tidigare. Hon skulle komma fram ungefär en halvtimme efter mig, så jag valde att gå direkt till Ikea och äta där medan jag väntade på henne (eftersom det enda jag ätit ditills var en clementin). Whitney hade tagit med sig Felix, och de kom ganska lagom till att jag hade hunnit äta upp och lämna av min bricka. Ikea på en lördag var inte så illa som man hade kunnat tro, annars var det Andreas kommentar när hon hörde det "You're going to Ikea on a Saturday? That's like going to war" Åsikten att det inte var så illa står nog bara för mig dock, Felix var bakfull och hade nog inte riktigt tålamod för att hänga på mig när jag funderade på vilket täcke jag ville ha (bäst täcke för minst pengar). Att han sen åkte på att betala alla mina saker när vi väl kom till kassan och det visade sig att de inte tog Visa (något som jag hade börjat tro var en myt, för det har aldrig hänt mig i Berlin förr) gjorde väl inte direkt saken bättre heller. 70 euro kostade det att inhandla allt jag behövde, vilket nog gjorde både mig och Felix lite ledsna. Jag försöker intala mig att det inte är så mycket mer än 600kr, vilket inte alls är mycket i jämförelse med de 1200kr som mammas inneboende gjorde av med när hon köpte (färre) saker till sitt rum på Åhlens.

Resan tillbaka till lägenheten var dryg. Lätt som en kudde (säger man nog inte riktigt, lätt som en fjäder heter det) är inget uttryck som hade varit sant direkt. Fy vad tunga mina kassar var. Väl framme efter att först ha gått upp i fel trappuppgång och försökt låsa upp fel lägenhetsdörr (ooops) började jag packa upp. Jag hade lite hemlängtan och undrade om rummet egentligen levde upp till mina standards. När sängen väl var bäddad, kläderna låg prydligt på sina hyllor i garderoben, den smutsiga tvätten låg i tvättmaskinen, jag hade upptäckt att det gick att streama melodifestivalen och att jag hade en helfigursspegel så började livet kännas helt okej igen. 70 euro hit eller dit. Väl värt var det i alla fall med täcke, tekopp, egen diskborste (för det känns alltid bäst), kudde, underlakan, örngott och lila filt. Det gav rummet lite färg och fick livet att kännas mycket trevligare. Ikväll blir jag hemma med melodifestivalen och en kopp te och har lördagsmys. Det kändes smartast med tanke på att jag kände mig lite slutkörd och var osäker på om jag skulle hitta hem i mörkret. Livet är ändå helt okej, även om lägenheten inte har någon frys. Det går säkert utmärkt att leva utan frys. Nej, nu ska jag ägna min fulla uppmärksamhet åt snabbreprisen av melodifestivalbidragen (som jag tyckte var dåliga allihop). Här kommer en avslutande fråga (jag vet inte svaret) som ni kan begrunda till imorgon: Varför lägger tyskar sitt bröd i kylen?

En ensam kväll

Så var min andra arbetsvecka över. Idag har jag kunnat konstatera att det där veckobrevet tar väldigt lång tid att skriva minsann. Det har inte blivit så väldigt mycker mer gjort än att knåpa på formuleringar och jaga intressanta tidningsartiklar och bråka med kopiatorn (jag lyckas alltid missa raden längst ner när jag kopierar på något sätt). Förhoppningsvis så gör jag större framsteg med min rapport jag skriver på nästa vecka, för den här veckan kan man verkligen inte säga att jag gjorde några större framsteg. Annars har jag kommit in i en ganska bra arbetsrutin tycker jag, bortsett från att jag inte hinner med allt jag vill, läser skräpartiklar och inte har lyckats få några blommor för att någon tycker att mitt kontor ser för kalt ut (det hände nämligen en av de andra praktikanterna). Antagligen är det väl så att alla tidningsartiklar som ligger överallt på mitt skrivbord får det att se så hemtrevligt och ombonat ut att det helt enkelt inte finns något behov för en bukett röda tulpaner.

Efter jobbet idag var det meningen att jag skulle träffa Whitney, men det gick ju lite sådär med det kan man säga. Hon svarade inte på mina (fem) sms om var vi skulle ses och gick inte att nås på telefon heller. Bara det att jag ringde henne flera gånger är ju lite imponerande om man tänker på hur snål jag är med min telefon och hur nojig jag är över hur dyrt det är att ringa. Hursomhelst gick det inte att få tag på henne på något sätt. Jag utgick från att hennes telefon hade slut på batteri/hade gått sönder/hade blivit stulen, men tänkte att hon kommer nog på ett sätt att kontakta mig. Alltså satte jag mig på Zoologischer Garten (stationen) och väntade med min bok lite. En timme läste jag, sen nådde jag insikten att det hela nog var ganska lönlöst. Efter att ha velat i säkert en kvart över vad jag skulle göra istället så valde jag att sätta mig på tåget tillbaka till huset. Jag hoppades att det inte skulle vara larmat, men bedömde att så nog inte var fallet då det mig veterligt inte fanns något larm. Som tur var hade jag rätt också. Detta och om man egentligen kan lita på någon människa hann jag fundera över under min 30 minuter långa resa med S-Bahn. Det låter kanske lite bittert, men jag kände mig faktiskt inte bitter över att hon inte hade hört av sig. Visst tyckte jag väl att hon kunde ha loggat in på facebook, letat upp mitt nummer i ett gammalt mail och ringt upp mig/smsat från någonannans telefon, men jag var tro det eller ej inte särskilt sur. Jag tyckte mest att det är ju så jobbigt när sånt här händer, att man blir bortglömd och inte riktigt vet vad man ska göra åt saken, och det händer ju nästan med alla med jämna mellanrum. Så slutsatsen jag nådde var nog att det finns inga perfekta människor helt enkelt, och jag tyckte att det hela var en ganska dryg upplevelse. Väl framme fick jag äntligen ett sms om att hon hade fått slut på batteri och kunde jag tänka mig att åka tillbaka in till stan? Nej, det kunde jag inte. Alltså sitter jag nu här och drygar mig i min ensamhet och kan inte riktigt bestämma mig för om jag är mest hungrig eller mest trött. Packa har jag åtminstone hunnit med så gott som helt, så imorgon bär det av. Bort från Griebnitzsee mot Charlottenburg. Som ett eget mantra kör jag min plan för morgondagen: Flytta, Ikea, handla mat, tvätta och packa upp. Det är det som måste hinnas med, annars finns det mycket annat jag kan roa mig med om jag så skulle önska. Nej, jag är nog mest trött ändå tror jag. Vad skönt det ska bli att få sova lite längre imorgon. God natt.