Ny adress

Efter en lång, slitsam dag kan jag nu äntligen säga att jag har en bostad i Berlin. Att flytta var jobbigare än vad jag trodde, och jag var inte helt nöjd under någon del av dagen egenltigen. När jag vaknade imorse kunde jag inte hitta Whitney. Det var kanske inte så konstigt egentligen, med tanke på att hon inte befann sig i huset. Jag var hursomhelst inte alls säker på var hon var, hon pratade om att ta Felix med sig hem, så jag tänkte att de kanske sov i gästrummet tillsammans. Jag visste dock inte var gästrummet var exakt, och ville inte gå runt i huset och leta direkt heller, trots att hela familjen hade åkt iväg på skidresa. Alltså testade jag att smsa, ringa och smälla lite i dörrar, men inte dök hon upp för det. Det inte mycket annat för mig att göra än att bege mig iväg till fots, i regnet, mot S Bahn-hållplatsen. Jag hade annars hoppats på att Whitney kunde köra mig och min tunga resväska. Som tur var hann jag med alla mina byten, trots att resväskan var fruktansvärt tung. Lyckligtvis var det många som sympatiserade med mig, så jag behövde inte bära väskan uppför alla trapporna själv. När jag var framme var klockan 11.25, precis som jag hade avtalat med Stefan. Det visade sig att lägenheten befann sig på fjärde våningen (nio trappor upp), i ett ganska skabbigt trapphus. Väl inne (och uppe) i lägenheten så visade den sig vara mycket fräschare än trapphuset som tur var, men rummet som var så gott som helt vitt kändes inte direkt hemtrevligt vid en första anblick.

Stefan och Andrea (hans flickvän) behövde också gå och handla mat, så vi gjorde sällskap till den stora mataffären som låg tio minuter bort. Där fanns allt man kunde tänka sig, utom mitt favoritte. Men jag kompenserade för detta genom att testa några nya sorter och köpa två paket av mammas favoritte. När allt jag behövde väl var inhandlat så tipsade de mig om att det var mycket närmre att åka till Ikea direkt från mataffären och att de kunde bära hem min mat. Sagt och gjort så flängde jag iväg mot Ikea Tempelhof halv två. Vid det här laget så hade jag äntligen hört av Whitney som meddelade att hon hade sovit hos Felix (och alltså inte var hemma imorse när jag undrade var hon var) och att hon fortfarande hade för avsikt att följa med mig till Ikea som vi hade bestämt tidigare. Hon skulle komma fram ungefär en halvtimme efter mig, så jag valde att gå direkt till Ikea och äta där medan jag väntade på henne (eftersom det enda jag ätit ditills var en clementin). Whitney hade tagit med sig Felix, och de kom ganska lagom till att jag hade hunnit äta upp och lämna av min bricka. Ikea på en lördag var inte så illa som man hade kunnat tro, annars var det Andreas kommentar när hon hörde det "You're going to Ikea on a Saturday? That's like going to war" Åsikten att det inte var så illa står nog bara för mig dock, Felix var bakfull och hade nog inte riktigt tålamod för att hänga på mig när jag funderade på vilket täcke jag ville ha (bäst täcke för minst pengar). Att han sen åkte på att betala alla mina saker när vi väl kom till kassan och det visade sig att de inte tog Visa (något som jag hade börjat tro var en myt, för det har aldrig hänt mig i Berlin förr) gjorde väl inte direkt saken bättre heller. 70 euro kostade det att inhandla allt jag behövde, vilket nog gjorde både mig och Felix lite ledsna. Jag försöker intala mig att det inte är så mycket mer än 600kr, vilket inte alls är mycket i jämförelse med de 1200kr som mammas inneboende gjorde av med när hon köpte (färre) saker till sitt rum på Åhlens.

Resan tillbaka till lägenheten var dryg. Lätt som en kudde (säger man nog inte riktigt, lätt som en fjäder heter det) är inget uttryck som hade varit sant direkt. Fy vad tunga mina kassar var. Väl framme efter att först ha gått upp i fel trappuppgång och försökt låsa upp fel lägenhetsdörr (ooops) började jag packa upp. Jag hade lite hemlängtan och undrade om rummet egentligen levde upp till mina standards. När sängen väl var bäddad, kläderna låg prydligt på sina hyllor i garderoben, den smutsiga tvätten låg i tvättmaskinen, jag hade upptäckt att det gick att streama melodifestivalen och att jag hade en helfigursspegel så började livet kännas helt okej igen. 70 euro hit eller dit. Väl värt var det i alla fall med täcke, tekopp, egen diskborste (för det känns alltid bäst), kudde, underlakan, örngott och lila filt. Det gav rummet lite färg och fick livet att kännas mycket trevligare. Ikväll blir jag hemma med melodifestivalen och en kopp te och har lördagsmys. Det kändes smartast med tanke på att jag kände mig lite slutkörd och var osäker på om jag skulle hitta hem i mörkret. Livet är ändå helt okej, även om lägenheten inte har någon frys. Det går säkert utmärkt att leva utan frys. Nej, nu ska jag ägna min fulla uppmärksamhet åt snabbreprisen av melodifestivalbidragen (som jag tyckte var dåliga allihop). Här kommer en avslutande fråga (jag vet inte svaret) som ni kan begrunda till imorgon: Varför lägger tyskar sitt bröd i kylen?