Så var min andra arbetsvecka över. Idag har jag kunnat konstatera att det där veckobrevet tar väldigt lång tid att skriva minsann. Det har inte blivit så väldigt mycker mer gjort än att knåpa på formuleringar och jaga intressanta tidningsartiklar och bråka med kopiatorn (jag lyckas alltid missa raden längst ner när jag kopierar på något sätt). Förhoppningsvis så gör jag större framsteg med min rapport jag skriver på nästa vecka, för den här veckan kan man verkligen inte säga att jag gjorde några större framsteg. Annars har jag kommit in i en ganska bra arbetsrutin tycker jag, bortsett från att jag inte hinner med allt jag vill, läser skräpartiklar och inte har lyckats få några blommor för att någon tycker att mitt kontor ser för kalt ut (det hände nämligen en av de andra praktikanterna). Antagligen är det väl så att alla tidningsartiklar som ligger överallt på mitt skrivbord får det att se så hemtrevligt och ombonat ut att det helt enkelt inte finns något behov för en bukett röda tulpaner.
Efter jobbet idag var det meningen att jag skulle träffa Whitney, men det gick ju lite sådär med det kan man säga. Hon svarade inte på mina (fem) sms om var vi skulle ses och gick inte att nås på telefon heller. Bara det att jag ringde henne flera gånger är ju lite imponerande om man tänker på hur snål jag är med min telefon och hur nojig jag är över hur dyrt det är att ringa. Hursomhelst gick det inte att få tag på henne på något sätt. Jag utgick från att hennes telefon hade slut på batteri/hade gått sönder/hade blivit stulen, men tänkte att hon kommer nog på ett sätt att kontakta mig. Alltså satte jag mig på Zoologischer Garten (stationen) och väntade med min bok lite. En timme läste jag, sen nådde jag insikten att det hela nog var ganska lönlöst. Efter att ha velat i säkert en kvart över vad jag skulle göra istället så valde jag att sätta mig på tåget tillbaka till huset. Jag hoppades att det inte skulle vara larmat, men bedömde att så nog inte var fallet då det mig veterligt inte fanns något larm. Som tur var hade jag rätt också. Detta och om man egentligen kan lita på någon människa hann jag fundera över under min 30 minuter långa resa med S-Bahn. Det låter kanske lite bittert, men jag kände mig faktiskt inte bitter över att hon inte hade hört av sig. Visst tyckte jag väl att hon kunde ha loggat in på facebook, letat upp mitt nummer i ett gammalt mail och ringt upp mig/smsat från någonannans telefon, men jag var tro det eller ej inte särskilt sur. Jag tyckte mest att det är ju så jobbigt när sånt här händer, att man blir bortglömd och inte riktigt vet vad man ska göra åt saken, och det händer ju nästan med alla med jämna mellanrum. Så slutsatsen jag nådde var nog att det finns inga perfekta människor helt enkelt, och jag tyckte att det hela var en ganska dryg upplevelse. Väl framme fick jag äntligen ett sms om att hon hade fått slut på batteri och kunde jag tänka mig att åka tillbaka in till stan? Nej, det kunde jag inte. Alltså sitter jag nu här och drygar mig i min ensamhet och kan inte riktigt bestämma mig för om jag är mest hungrig eller mest trött. Packa har jag åtminstone hunnit med så gott som helt, så imorgon bär det av. Bort från Griebnitzsee mot Charlottenburg. Som ett eget mantra kör jag min plan för morgondagen: Flytta, Ikea, handla mat, tvätta och packa upp. Det är det som måste hinnas med, annars finns det mycket annat jag kan roa mig med om jag så skulle önska. Nej, jag är nog mest trött ändå tror jag. Vad skönt det ska bli att få sova lite längre imorgon. God natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar