Efter en delvis utvilande, men ändå ganska seg, helg sitter jag nu och förbereder mig mentalt inför vad som känns som en ganska jobbig vecka. Nästa vecka är det nämligen dags för min andra (och troligtvis sista) semesterresa hem och dansjubileum. Jag har missat en månads träningar och kommer vara tvungen att ta ledigt på fredag och flexa lite på torsdagen för att hinna med allt jag ska. De (mer eller mindre samlade) konsekvenserna av detta är 1.Jag känner inte att jag har fått träna tillräckligt mycket och befarar att jag kommer vara sämst 2.Jag kommer vara hemma men knappt hinna träffa någon alls 3.Jag kommer vara tvungen att vara så gott som klar med veckobrevet redan på torsdag förmiddag (vilket nog kommer vara ett rekord jag aldrig kommer aspirera att slå). På det stora hela en ganska jobbig vecka med andra ord. Jag håller tummarna för att jag har fel och alla stora nyheter kommer under veckans början, men jag känner mig inte särskilt optimistisk just nu när jag sitter och kämpar med uppsatsen och diverse annat ovanpå alla mina andra åtaganden. Det är väl bara att se det som ett plåster som måste ryckas av. Först denna helgen och sen lite intensivarbete på uppsatsen (som jag tror jag lovat skicka in ett första utkast på snart - ha), och sen efter det kanske jag kan börja leva lite igen. Och söka sommarjobb. Suck. Imorgon får vi åtminstone en ny fräsch fruktkorg (eftersom det är måndag), vilket innebär vindruvor (tänk positivt, tänk positivt).
Annars har helgen som sagt inte inneburit något världsomvälvande spännande direkt. Lite för mycket tv och lite för lite uppsatsskrivande samt en inflyttningsfest summerar ganska bra vad jag har haft för mig. En klen tröst är att Stefan och Andrea nog har haft ännu mindre för sig än vad jag har, de sover ju verkligen halva dagarna. Vi har (i mina ögon) något av ett chicken race när det gäller städning här hemma som jag ständigt förlorar. Det innebär att jag sätter in disk i diskmaskinen (och tömmer den efteråt) samt gör väldgt mycket av allt annat som behöver göras. Det jag inte gör än så länge är att ta ut soporna, på den biten vinner jag. Så lite rättvisa finns det åtminstone, även om jag har insett att vitt kakel är inte så himla praktiskt med folk som har brunt hår. Man ser ju verkligen varenda minsta hårstrå. Jag har bekymrat mig lite över om Stefan håller på att bli skallig nästan, så mycket hår tycker jag ibland att det är, men det går ju förhållandevis snabbt att sopa upp. Så snabbt att man kan undra över att han inte gör det själv kanske. Jag har en bestämd känsla av att jag även fortsättningsvis kommer vara den som dammsuger, sopar och tar hand om disk, men så länge jag inte känner mig bitter över det är det väl okej. Och när den dagen väl kommer så får jag väl fråga honom varför han är så himla seg med i princip allt och därmed erkänna att jag ljög när jag sa att jag var ganska lättsam och inte så kinkig. Hur kan en människa lägga beslag på en torkställning i tre dagar liksom? När tvätten är torr viker man ju ihop den och ställer undan torkställningen, vem vill ha den ståendes längre än nödvändigt? Så många frågor, så lite svar. Förhoppningsvis smälter snön till imorgon. Tre dagar kvar till Sverige, nedräkningen har börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar