Mamma observerade när jag var hemma i helgen att jag inte avlutat min blogg direkt, och det stämmer väl ganska bra kanske. Det blev ju något stressigt där på slutet, min sista dag var ju inte att leka med. När jag valde att boka min hemresa dagen efter mitt sista prov i Berlin så tänkte jag nog inte riktigt till ordentligt. Dels hann jag aldrig riktigt andas ut och göra allt som jag aldrig fick gjort, men jag lyckades även i sann Felicia-anda spara en hel lång lista av saker som jag var tvungen att göra innan jag åkte till sista dagen. Min sista dag bestod alltså kort och gott av: Åka och meddela min flytt till folkbokföringsmyndigheten, avsluta mitt bankkonto, packa, memorera formler, sista-minuten-plugga, säga hej då till Michelle, skriva ut min flygbiljett, lämna tillbaka mina biblioteksböcker, oroa mig över min övervikt (väskan) och säga hej då till Martin, Sascha, Sascha. Dessutom (icke att förglömma) hade jag ju ett prov att skriva.
Att säga hej då till Michelle var svårare än jag hade trott, och att säga hej då till Martin var lättare än jag hade trott. Och innan jag visste ordet av så var min sista tisdag i Berlin (för ett tag i alla fall) över och jag satt på planet på vägen hem till Sverige igen. Nån direkt recension av min vistelse i Berlin tror jag inte riktigt jag kan prestera, jag kan nog knappt göra en lista med saker jag verkligen skulle rekommendera folk att göra i Berlin. Ändå har jag bott där i fem månader. Ibland undrar jag om jag mer eller mindre levde som jag hade gjort hemma, fast bara i Berlin. Det är så mycket jag inte hann göra och se, jag var till exempel inte och såg Brandenburger Tor en endaste gång när jag bodde där. Å andra sidan har jag sett det förr, och tv-tornet såg jag varje dag, så vi kanske kan säga att det kompenserar.
Berlin är verkligen en fin stad, och jag kan säkert prestera en lista med rekommendationer om någon skulle be mig. Åka tillbaka tänker jag definitivt göra, kanske till och med i sommar. Jag har ju trots allt en massa vänner där nu som jag saknar och kanske kan bo gratis hos om jag ber snällt. Bloggens öde kan hänga lite mer i luften, jag vet inte om mitt vardagliga liv (i Sverige) är så roligt att läsa om, även om farmor säkert skulle insistera att så inte är fallet. Vi får väl se hur jag gör. Fortsättning följer?
