Rök, rök, rök

Ännu en dag, ännu en guidning. Dagens grupp bestod av elever från en gymnasieskola från Kalmar, och de var något lättare att visa runt än gårdagens besökargrupp. Det mest dryga var nog att tiden vi skulle guida dem felbedömdes ganska grovt, så det slutade med att vi satt och väntade i 35 minuter. Under den tiden hann vi bli ganska retade av Securitas-vakterna som jobbar på ambassaden, de menade på att vi verkade ha världens mest slappa jobb som bara satt och hängde och frågade även om vi skulle önska en kortlek. Men men. När eleverna väl kom ut från deras föreläsning så gick det ganska snabbt att visa dem runt. Jag lär nog inte anmäla mig som frivillig att göra några fler guidade turer inom den närmsta framtiden dock, det känns lite som om jag har nått min gräns.

Annars är nog det roligaste som hänt mig att jag (och de andra praktikanterna) blev inbjuden till den australiensiska ambassaden på en rundtur nästa onsdag. De bara ringde upp och frågade om vi ville komma på besök. Det är lite oklart varför de ringde och bjöd in just oss, tydligen så hade de (åtminstone än så länge) annars bara bjudit in de amerikanska praktikanterna. Jag föreslog att de även kunde bjuda in norskorna, finskorna och danskarna, vilket de inte verkade helt emot. Jag tipsade om att det kunde vara bra att bli kompis med finskorna, för de har en bastu på sin ambassad. Efter jobbet gick jag ut och åt (igen) med de andra praktikanterna, den här gången åt vi asiatisk mat som faktsikt var god. Den dryga konsekvensen var dock att nu luktar hela jag cigarettrök, något som jag verkligen inte saknat sen jag var här sist. Det får nog bli så att jag sover med håret uppsatt inatt och försöker hänga mina kläder på vädring eller nåt, för den här lukten är bara inte okej. Imorgon blir det jobb som vanligt och sen har jag beslutat mig för att flytta fram min flytt till på lördag. Detta beror främst på faktumet att jag måste handla täcke, kudde och underlakan på Ikea innan jag faktiskt kan sova i min nya lägenhet, och det vore lite jobbigt att hinna med både en flytt av mina saker och en tripp till Ikea efter klockan fem innan stängningsdags. Alltså tar jag nog en liten sovmorgon på lördag och försöker få flyttat resväskan innan lunch, och sen om jag lyckas på till tajmingen bra så kan jag kanske till och med luncha på Ikea. Det låter väl som en bra plan? Håll tummarna för att jag får igen resväskan, fast så mycket upplever jag inte att jag har samlat på mig sen sist jag behövde flytta den. Det löser sig säkert.

Värre än Vatikanstaten

Jag känner mig inte fullt lika nöjd med min dag idag som jag gjorde med gårdagen igår. Antagligen är det lite för att jag inte upplevde den här dagen som fullt lika produktiv. Jag läste tidningar på förmiddagen (som jag alltid gör mer eller mindre) och lyckades hitta en skandalös artikel som jag inte ens uppmärksammat (vilket fick mig att må lite bättre, eftersom det visar att jag trots allt inte läser alla skandalartiklar, bara vissa), men sen efter lunch tyckte jag det gick lite utför. Min teori, även om jag inte riktigt kan säga exakt var jag började känna mig obekväm, är att det hade att göra med guidningen som jag blev ombedd att göra (ganska spontant) efter lunch av en grupp besökare. Jag hade visserligen börjat förbereda mig lite inför guidningen som det är meningen att jag ska göra imorgon, men av någon anledning så kändes det bara inte alls som om det blev bra. Och jag som dessutom hade sett fram åt att få guida så mycket. Sen kom hela min dag lite av sig kändes det som, jag hann inte med allt jag skulle och var därmed ganska övergripande missnöjd med min allmänna arbetsinsats. Jag kan åtmintone rapportera det som jag fann mest intressant i dagens tyska tidningar: Av de 1000 mest sedda Youtube-klipen blockerar Tyskland 60%. Detta innebär att de leder ligan av länder som blockerar Youtube-klipp, dock inte av religiösa skäl (som Vatikanstaten, Afghanistan och andra länder), utan på grund av en långvarig strid med tyskarnas motsvarighet till Stim (Gema). Lite kuriosa sådär på onsdagskvällen.

Efter att min arbetsdag var över så åkte jag hem till Whitney och familjen och åt soppa. Ganska avslappnande, även om jag egentligen fortfarande kände mig lite smådeppig, antagligen helt utan anledning. Förmodligen behöver jag nog bara lite mer sömn. God natt alla!

Jag har nog hamnat rätt ändå

Det var skönt att komma tillbaka till min nya vardagsrutin idag. Det blev en massa tidningsläsande som vanligt, och lite tilldelning av andra sidoprojekt som jag skulle skriva om. Av någon anledning finner jag det alltid mycket lättare att läsa de så gott som helt irrelevanta artiklarna (den nederländska drottningen abdikerar, ett tyskt par mördades och begravdes i sin egen trädgård) än de solklart mer relevanta (en eventuell reformation av den tyska energiskatten), fast vi kanske kan skylla det på mer eller mindre uppseendeväckande rubriker bara. Jag hade en relativt stressig morgon imorse av någon anledning, jag tror att jag kan ha duschat längre än vanligt. Sen råkade jag hamna på samma tåg in till stan som pappan i familjen där jag bor, vilket var något av en jobbig överraskning. Det innebar att istället för att äta min morgonmacka i lugn och ro och läsa/lyssna på musik så fick jag vara social och diskutera ämnen som "Varför visar många undersökningar att svenskar är lyckligare än tyskar?" En fråga som jag ärligt talat kan säga att jag inte visste svaret på 07.30. För att vara helt ärlig så vet jag nog fortfarande inte riktigt svaret på den frågan, allt det får mig att tänka på är: 1.Imorgon ska jag nog försöka komma iväg lite tidigare så att jag inte får sällskap på tåget 2.Kanske kan det ha något med min upplevelse när jag skulle köpa månadskort förra veckan och Whitney frågade mig efteråt "What did you do to piss that woman off?" och jag helt ärligt svarade "Nothing, she was just warning me of the dangers of not getting your ticket stamped before getting on the train" Hon försökte alltså vara vänlig, men gjorde det i en väldigt aggressiv ton, det kanske kan vara anledningen till att tyskar är mindre lyckliga?

Efter att ha jobbat klart fortsatte dagens äventyr med ett besök på konstfestivalen "transmediale". Det är en festival med konst för alla sinnen (bild, film, ljud etc) som är väldigt stor i finare konstkretsar. Jag följde huvudsakligen med för att de andra praktikanterna skulle gå och jag kände mig lite utanför efter att ha varit borta under helgen som gick när de hade hittat på en massa roligt tillsammans. Alltså var det ju inte mycket annat att be för än att bjuda till lite och hänga på. Även om jag egentligen är något av en hemmamänniska och hade sett fram emot att få se på ett avsnitt ikväll och börja lite på min uppsats. Sen har jag ju dessutom som mål att faktiskt märka av att jag bor i Berlin lite mer den här gången än vad jag gjorde sist, och då passar ju en resa till Haus der Kulturen der Welt utmärkt. Alltså gick vi iväg för att först äta (och hamnade på ett ställe där mamma och jag åt frukostbuffé för tre år sen, ironiskt nog - det stället med alla fåglarna som du säkert inte minns mamma), där var det ganska dyrt för att vara Berlin, men ändå billigt jämfört med Sverige. Efter det åkte vi till invigningen av festivalen som var minst sagt skum. Temat var "Back When Pluto Was A Planet" (BWPWAP), något som självfallet hade en djup symbolisk mening. Det enda jag egentligen snappade upp var att den skulle vara exakt lika länge som en dag på Pluto (sex och en halv eller sju och en halv dag), och sen satt jag och småsov lite under resterande delen. Detta fick mig åtminstone att inse att jag nog har hamnat rätt ändå, jag hör inte riktigt hemma på kulturavdelningen. Adam (som faktiskt jobbar på kulturavdelningen, som jag avundats lite) njöt å andra sidan i fulla drag av invigningen och debatten om huruvida Plutos varande eller icke.varande som planet. När detta väl var över och omröstningen var avslutad (majoriteten av de närvarande tyckte inte att Pluto borde vara en planet, det tyckte jag) så var jag ganska lättad över att få åka hem. Nu blev det lite för sent för ett avsnittt, men jag är nöjd med min dag ändå. Håll tummarna för att jag får åka tåg själv imorgon! God natt alla.

Felicia + Skånetrafiken = inte sant

Nu är jag tillbaka igen efter att ha gjort en hemresa över helgen och tagit semester för första gången i mitt liv (tror jag). Egentligen är jag lite osäker på om idag verkligen var den bästa dagen att ta ledigt, eftersom det var så många andra bortresta att jag antagligen hade fått lov att göra mycket spännande som inte ingår i mina vanliga arbetsuppgifter. Fast så mycket som alla på ambassaden reser runt i Tyskland så lär säkert det hända en gång till intalar jag mig. Annars har det varit en ganska omväxlande helg, lite stressig och lite lugn. Rephelgen gick bra första dagen och förskräckligt dåligt andra dagen, antagligen till stor del på grund av att både jag och alla andra var väldigt stela och hade träningsverk då. Nu blir det ingen mer träning för mig direkt innan jubileet, så det återstår att se hur bra det kommer att gå. Utöver dansträningen (som var den huvudsakliga anledningen till att jag åkte hem) har jag även hunnit träffa både min uppsatshandledare, pappa och mamma. Mamma och jag hann dessutom gå på slutrea idag och handla väldigt många fina kläder för mer pengar än vad någon av oss egentligen tänkt sig, men vi var nöjda ändå.

När jag kom tillbaka så satt jag och pratade med Whitney en liten stund, och nu har hon gått och lagt sig. Det borde jag nog också göra snart, men jag sov en stund på planet, så jag är egentligen inte särskilt trött. Jag har haft en förhållandevis effektiv dag idag, vilket känns bra, även om dagen började med att jag, Skånetrafiken och resten av världen kom lite på kant med varandra. Jag har ju arbetat upp en viss toleransnivå för Skånetrafiken och deras (enligt mig) allmänna idioti. En vacker dag ska jag skriva en insändare om hur dåliga jag tycker att de är, och idag kom jag på hur jag ska inleda den: "Hur många resenärer krävs det för att en buss ska bli lönsam att köra?" Detta tyckte jag var ytterst intressant att tänka på när jag stod på bussen till Lund som var så fullpackad med resenärer att det inte gick in en endaste person till. När busschauffören uppmanade alla att spänna fast säkerhetsbältena (för det är det lag på) och jag insåg att det bara var ca hälften av alla passagerare som hade bälte (och sittplats) så tänkte jag lite på busslinjen till Genarp som de drog in för att den inte var lönsam. Undrar vad som egentligen hände med alla bussar som de drog in innan jul, för inte satte de in dem på de mer trafikerade sträckorna. Så (ännu en gång): skäms Skånetrafiken. Antingen så kunde ni väl gått lite back på bussarna (eftersom ni så uppenbart går mer än plus på vissa linjer), eller så kunde ni satt in extrabussar så att de populära linjerna faktiskt gick att få sittplats på. Nu borde jag avsluta med något positivt, men jag vet inte riktigt vad det skulle vara. Ni får väl helt enkelt lita på mitt ord när jag säger att jag haft en bra dag. Imorgon bär det av till jobbet i mina nya svarta jeans och min nya gröna tröja. Det ska bli roligt.

Nyhetsuppdatering Tyskland

Kollektrivtrafiken jobbade med mig istället för mot mig idag. Det kändes mycket bättre, som ni säkert kan föreställa er. Då fick jag uppleva hur min gårdag skulle ha varit egentligen, och kom därmed fram till ambassaden tio minuter tidigt istället för tjugo minuter försent. Så idag fick jag börja dagen i lugn och ro, vilket jag gjorde genom att ta klädrollern jag hittade inne på mitt och Adams kontor och rolla min tjocktröja (som jag numera har på mig utöver min jacka till och från jobbet) fri från katthår. Även om jag saknar katterna så tänkte jag att jag behöver nog inte bära med mig en liten del av dem varje dag. Det ser liksom inte så proffsigt ut, speciellt inte när man måste använda svarta byxor om dagarna. Idag var annars dag tre av fem av introduktionsveckan, så snart är det inte mycket kvar innan det drar igång på riktigt. Min handledare är fortfarande sjuk, och ska vara hemma i åtminstone en vecka till, men jag har börjat värma upp genom att läsa massvis av tidningar och hålla mig uppdaterad på vad som händer i Tyskland. Den här veckans viktiga händelser skulle jag nog sammanfatta med valet i Niedersachsen och årsdagen av Elysee-fördraget. Elysee-fördraget fick jag ju uppleva personligen, men det jag har lärt mig om valet i Niedersachsen har jag läst i tidningar. Tydligen så har majoriteten i Bundesrat (där alla bundesländerna är representerade) ändrats, så det numera är rödgrönt (tillskilland från i Bundestag där majoriteten är borgerlig). Fast de flesta experter tror inte att man ska läsa in för mycket i detta inför det kommande valet i Budestag, de flesta tror att Angela Merkel blir återvald då hon förtillfället förefaller ha rekordhögt stöd i Tyskland. Lite nyhetsinfor för alla som är intresserade.

Utöver det har jag och de andra praktikanterna hunnit med att luncha med norskorna och upptäckt att de inte har en kaffemaskin, vilket vi har. Det är kanske inte mer värt än att ha lön, men det är ju alltid något. De sa att de skulle visa oss runt på sin ambassad någon gång, men de hade tydligen redan sett lite av våran (bara foajen dock). Undrar lite vem som släppte in dem, och varför denna någon inte hjälpte oss komma runt på en rundtur. Nu ska jag unna mig lite välbehöv sömn. Det blev ett sent och kort inlägg idag. God natt alla.

Bussar och galna tanter

Idag var min första arbetsdag med normal arbetstid, vilket innebar att jag började jobba klockan 8.30 (istället för 9.30 som igår). Idag var även första gången jag skulle ta mig till S-Bahn stationen själv, det vill säga till fots, utan Whitney. Detta hann jag oroa mig för en hel del kvällen innan, med tanke på att det inte var världens lättaste väg och jag hade aldrig gått den förr. Whitney var snäll nog att rita mig en väldigt fin karta som hjälpte mig ganska bra, bortsett från den sista biten, men då hittade jag en dam som skulle till stationen hon med, så vi gjorde sällskap de sista två minuterna eller så. Väl framme vid stationen så hade jag klarat mig till det tåget med säkert sex minuters marginal, och kunde därmed pusta ut. Trodde jag.

Oväntat nog så uppstod problemet istället vid Zoologischer Garten, där jag byter till buss den sista biten. Vid busshållplatsen var det jag och en väldig massa människor, och en galen tant. Att hon var galen grundar jag på att hon stod och skrek allmänt osammanhängande saker i sin bästa domedagsröst samtidigt som hon stirrade ilsket på folk. Exempelvis lyckades jag snappa upp "Det stååååår någooon där nere i oooosten!" Lite oklart vad hon egentligen menade med detta. Likaså "Det är inte seeeenap det är bajs". Men men, alla städer har väl sina galningar. Där stod vi alla fall länge och väntade, jag, människorna och den galna tanten. Inte kom det någon buss inte. Som tur var så hade jag ju inkluderat goda marginaler (och hoppat över att duscha imorse!) så det som störde mig mest var nog ändå kylan. Jag var ändå ganska lättad när bussen väl kom, för jag hade ju ändå inte hur mycket tid som helst. När bussen väl kommer är det tio minuter tills jag börjar, vilket innebär att jag kommer komma ganska exakt i tid. Så vi går på bussen allihop. Med tanten och allt.

Det var ju bara en liten detalj som omkullkastade det hela. Idag är dagen då Tyskland och Berlin med pompa och ståt firar Elysee-fördragets 50-års jubileum. Vad är det kanske ni undrar, och det gör jag lite med. Såvitt jag minns är det ett fredsfördrag som Tyskland och Frankrike skrev på efter andra världskriget, som skulle innebära ökat sammarbete, bättre kontakt och gemensamt arete för att förebygga framtida krig. Vad detta rent praktiskt innebar för mig idag var att hela innerstaden kring ambassadområdet och Bundestag stängdes ner. Och bussen kunde alltså inte köra sin vanliga sträcka. För att börja knyta ihop något som utspelade sig under mindre än en timme, men som jag ändå har lyckats ägna förvånandsvärt många ord åt att beskriva, så fick jag hoppa av bussen när jag kom på att den inte skulle dit jag ville, följa en gata som skulle leda till ambassaden på 10 minuter, något som egentligen snarare tog 20-25 minuter och kom i tid, men kraftigt försenad, till det obligatoriska personalmötet. Annars har det inte hänt så mycket högintressant idag som jag kan berätta om direkt. Vi blev runtvisade på press- och kulturenheten idag, och det var intressant. Vi fick även träffa de tre norska praktikanterna, som verkade trevliga. De informerade oss om att den danska ambassaden är störst (ca 50 anställda) och har flest praktikanter (7 stycken). Vi hade lite svårt att förstå hur detta kunde komma sig, med tanke på att Danmark är ett mindre land än Sverige, men vi kom fram till att det kanske kunde vara för att Danmark ligger närmre Tyskland. På vår ambassad finns det ungefär 40 anställda, att jämföra med Islands där de bara är fem och inte har några praktikanter alls.

Om vi lyckas charma in oss hos norskorna så kanske de kan släppa in oss på deras ambassad så vi får se hur där ser ut, de ska tydligen ha en väldigt fin innergård som ska påminna om en norsk äng tror jag att jag läste. För det är ju nämligen så att man kommer inte in på ambassaderna hur som helst, längre än till det gemensamma huset kommer inte allmänheten, och även om man jobbar på en ambassad så har man inte tillgång till mer än just sin egen. Mamma kommer säkert anmärka på att detta är ett alldeles för långt blogginlägg, så nu får jag nog försöka runda av lite. God natt alla!

Många nya intryck

Här sitter jag 23.07 och har officiellt överlevt min första arbetsdag. Det var mycket introduktion, vilket innebar en hel del dötid eftersom vi inte har några egentliga arbetsuppgifter än, så det var inte så krävande. Nu är jag helt slutkörd och lite allämnt stressad, så det blir egentligen inget blogginlägg idag. Restaurangen i det gemensamma huset för alla de nordiska ambassaden är tydligen prisbelönt och billig, så det var trevligt att luncha där idag. Jag fick en god och ordentlig portion mat för 3,50 euro, så det kommer jag nog satsa på veckan ut. Annars har jag observerat två orättvisor idag: De andra ländernas praktikanter får lön och jag kommer med allra största sannolikhet inte få träffa några kändisar. Fast förhoppningsvis klarar jag mig ändå, jag blev tipsad om att hänga vid Potsdamer Platz för att få se lite kändisar, men det kändes inte alls lika glassigt.

Efter jobbet gick jag och Whitney och shoppade. Primark är inte alls lika billigt och stort här som det är i London, men det var lite kul att få se det och jämföra. Nu har jag lyckats införskaffa en kavaj åtminstone, så förhoppningsvis kommer jag se ordentlig ut på jobbet i fortsättningen. Utöver det hoppas jag på att snart få ett ordentligt passerkort, så att vi faktiskt kan komma in i och lämna ambassadbyggnaden obehindrat, det var lite lätt problematisk när jag och de andra praktikanterna skulle gå hem idag. Ut från ambassaden kom vi, men vi fastnade på innergården, eftersom vi inte kunde komma in i den gemensamma byggnaden som är öppen för allmänheten. Till slut kom det en vakt och hjälpte oss, men ett tag undrade vi om vi skulle få tillbringa natten där. Appropå att tillbringa natten så är det verkligen, verkligen dags för mig att sova nu. Så nu blir det en snabb tandborstning och sen sängen. God natt alla!

Long time no see

Så var jag tillbaka i Berlin igen. Det har gått ganska exakt tre år sen jag var här sist, något som känns ganska konstigt. Men men, nu är det en ny del av staden och det lär bli mest nya människor också tror jag. Jag har haft väldigt svårt att hitta boende den här gången, något som har varit tungt. Förhoppningsvis har det löst sig nu i alla fall. Från och med den första februari har jag fått en lägenhet, och fram tills dess får jag bo hos min kompis Whitney som har flyttat hit och jobbar som Au Pair.

Resan hit var ganska jobbig. Jag kom i god tid till flygplatsen och satte mig ganska tidigt vid min angivna gate en timme innan incheckning. Ack vad jag bedrog mig. Med ca 20 minuter kvar ser jag helt plötsligt att de har bytt gate, där jag sitter ska det istället gå ett plan till Göteborg. Ett tecken? Det var hursomhelst inget annat att göra än att bege sig till terminal B istället, något jag klarade med god marginal. Väl framme i Berlin så upptäckte jag att de sydligare breddgraderna till trots så var här lika kallt som i Malmö. Lite mindre snö bara, men annars var det så gott som ingen skillnad, något jag märkte när jag utan vantar skulle försöka köpa biljett hem till Whitney. Annars gick resan hem till Whitney smidigt, jag hittar fortfarnade ganska bra, även om jag aldrig förr hade varit så när Potsdam som hon och hennes familj bor. Jag smsade Whitney när jag satt på S-Bahn att jag var på väg, men fick inget svar. Ju närmre jag kom hållplatsen, desto mer började jag undra om hon hade fått mitt sms eftersom jag inte fick något svar. När det var två hållplatser kvar ringde jag för att dubbelkolla. "Det nummer du sökt har ingen abonnent" var svaret jag fick på tyska. Lite lätt stressad räknar jag antalet siffror i numret som Whitney gav mig. Det fattades två. Hur skulle jag nu lösa detta? Vänta på att hon undrade var jag blev av och ringa upp mig? Det kändes som något som kunde dröja, och jag var inte sugen på att sitta ute i kylan och vänta direkt. Efter några sekunders övervägande väljer jag att slå på internet och logga in på facebook för att skriva till henne där. Jag fick inget svar där heller och börjar känna mig allt mer och mer beklämd. Tåget kommer fram till en öde station och jag inser att det finns nog ingen som det är mer synd om än mig i hela världen.

Sen tar jag mig i kragen och testar att maila Felix istället, som är Whitneys pojkvän och sen går jag in på en restaurang och beställer en kopp te. Felix svarar nästan direkt och ringer dessutom Whitney åt mig, som kommer och hämtar mig efter att han sa att jag var framme. Slutet gott allting gott med andra ord. Nu sitter jag i Whitneys sovrum medan hon lägger barnen och känner mig helt okej. Jag fick lov att äta med familjen som verkar hålla mig med mat under min tid här. De verkar jättesnälla, och har till och med sagt att jag kan få låna deras gästrum om jag och Whitney tycker att det är jobbigt att dela hennes dubbelsäng. Fast jag vet inte om jag kommer nappa på det, jag vill helst inte vara till för mycket besvär. Det känns liksom tillräckligt att de håller mig med mat och husrum i en och en halv vecka utan att kräva någon form av betalning, så jag gör mig så liten jag kan. Imorgon bär det av mot ambassaden och Whitney och jag ska nog ha sällskap på vägen, hon har tysklektioner på förmiddagarna åt samma håll. Kramar till alla hemma från Berlin.