Long time no see

Så var jag tillbaka i Berlin igen. Det har gått ganska exakt tre år sen jag var här sist, något som känns ganska konstigt. Men men, nu är det en ny del av staden och det lär bli mest nya människor också tror jag. Jag har haft väldigt svårt att hitta boende den här gången, något som har varit tungt. Förhoppningsvis har det löst sig nu i alla fall. Från och med den första februari har jag fått en lägenhet, och fram tills dess får jag bo hos min kompis Whitney som har flyttat hit och jobbar som Au Pair.

Resan hit var ganska jobbig. Jag kom i god tid till flygplatsen och satte mig ganska tidigt vid min angivna gate en timme innan incheckning. Ack vad jag bedrog mig. Med ca 20 minuter kvar ser jag helt plötsligt att de har bytt gate, där jag sitter ska det istället gå ett plan till Göteborg. Ett tecken? Det var hursomhelst inget annat att göra än att bege sig till terminal B istället, något jag klarade med god marginal. Väl framme i Berlin så upptäckte jag att de sydligare breddgraderna till trots så var här lika kallt som i Malmö. Lite mindre snö bara, men annars var det så gott som ingen skillnad, något jag märkte när jag utan vantar skulle försöka köpa biljett hem till Whitney. Annars gick resan hem till Whitney smidigt, jag hittar fortfarnade ganska bra, även om jag aldrig förr hade varit så när Potsdam som hon och hennes familj bor. Jag smsade Whitney när jag satt på S-Bahn att jag var på väg, men fick inget svar. Ju närmre jag kom hållplatsen, desto mer började jag undra om hon hade fått mitt sms eftersom jag inte fick något svar. När det var två hållplatser kvar ringde jag för att dubbelkolla. "Det nummer du sökt har ingen abonnent" var svaret jag fick på tyska. Lite lätt stressad räknar jag antalet siffror i numret som Whitney gav mig. Det fattades två. Hur skulle jag nu lösa detta? Vänta på att hon undrade var jag blev av och ringa upp mig? Det kändes som något som kunde dröja, och jag var inte sugen på att sitta ute i kylan och vänta direkt. Efter några sekunders övervägande väljer jag att slå på internet och logga in på facebook för att skriva till henne där. Jag fick inget svar där heller och börjar känna mig allt mer och mer beklämd. Tåget kommer fram till en öde station och jag inser att det finns nog ingen som det är mer synd om än mig i hela världen.

Sen tar jag mig i kragen och testar att maila Felix istället, som är Whitneys pojkvän och sen går jag in på en restaurang och beställer en kopp te. Felix svarar nästan direkt och ringer dessutom Whitney åt mig, som kommer och hämtar mig efter att han sa att jag var framme. Slutet gott allting gott med andra ord. Nu sitter jag i Whitneys sovrum medan hon lägger barnen och känner mig helt okej. Jag fick lov att äta med familjen som verkar hålla mig med mat under min tid här. De verkar jättesnälla, och har till och med sagt att jag kan få låna deras gästrum om jag och Whitney tycker att det är jobbigt att dela hennes dubbelsäng. Fast jag vet inte om jag kommer nappa på det, jag vill helst inte vara till för mycket besvär. Det känns liksom tillräckligt att de håller mig med mat och husrum i en och en halv vecka utan att kräva någon form av betalning, så jag gör mig så liten jag kan. Imorgon bär det av mot ambassaden och Whitney och jag ska nog ha sällskap på vägen, hon har tysklektioner på förmiddagarna åt samma håll. Kramar till alla hemma från Berlin.