Så lite tid, så mycket att göra

Efter långt om länge kommer det nu ett sista blogginlägg (för den här gången) som nog med allra största sannolikhet bara kommer läsas av mig själv. Fast det känns ju ändå onödigt att bara låta dagen falla i glömska, så här kommer en så god beskrivning som jag kan prestera några veckor i efterhand. Jag hade ju förfasat mig inför mitt lilla väskäventyr länge och väl, men när det väl kom försökte jag att se det hela som en utmaning och inte en börda. Jag kollade upp resa till Turmstrasse som skulle bestå av buss, S-Bahn och tunnelbana och begav mig sedan iväg på mitt lilla äventyr. Väskan fick sig nog lite törnar, men jag såg till att använda hissar och rulltrappor så mycket som möjligt för att spara på krafterna. Det hela gick alltså ganska bra, till och med så bra att jag fick sitta och vänta på Bürgeramt i säkert en halvtimme innan det var min tur. Det jobbigaste under hela morgonen var nästan sökandet efter en blomsteraffär, för det var inget som man ville ta sig an med en 21 kg tung resväska i släptåg märkte jag fort. Som tur var hittade jag en som inte var alltför långt bort från busshållplatsen (efter att ha gått i cirklar en stund) och där inhandlade jag en bukett pioner till Catharina (för fem euro) och två buketter tulpaner till Mats (för fem euro). Lagom pris kände jag, som ändå hade dragit mig för att både köpa blommor och lämna över dem. Sen satte jag och resväskan oss på buss 187 riktning svenska ambassaden för sista gången. Väl framme vid ambassaden strålade solen och Berlin visade sig verkligen från sin bästa sida. Lite sent kan man tycka kanske, med tanke på att jag frusit i två veckor, men bättre sent än aldrig. Jag kom in på ambassaden, parkerade väskan i receptionen hos Marita som jag hade fått tillåtelse att göra sen tidigare och gav mig upp mot andra våningen på jakt efter vaser. Catharina fick sina pioner först, och hon blev riktigt rörd. Detta resulterade i att både jag och Karin VB (som också råkade befinna sig på Catharinas kontor) också blev lite rörda. Catharina gav mig ett boktips (som jag prompt glömde) och berättade att hon alltid hade varit lite lättrörd samt föreslog att vi skulle försöka hinna ha ett samtal om livet någongång under dagens lopp. Sen försökte jag lämna över blommorna till Mats, men han satt i möte, så det fick jag skjuta på framtiden. Istället satte jag tänderna i mitt väldigt, väldigt ofärdiga veckobrevsutkast, uppsatsen som skulle skickas in till Ellen, rapporten om mitt heldagsseminarium och alla andra saker som behövde fixas innan det var dags för mig att lämna in min tag och bege mig mot Sverige.

Tiden gick verkligen fort, och jag var lite lätt stressad fram mot lunch. Då hade jag ändå hunnit skicka iväg uppsatsen och ge blommorna till Mats (efter en ilsken påminnelse från Karin som fick passa dem på sitt kontor och menade på att snart skulle folk tro att de var till hennes handledare). Mats blev också väldigt förvånad, men inte fullt lika rörd som Catharina. Det gjorde nog ändå en hel del för Mats bild av mig skulle jag tro, för sen betalade han för min lunch när vi var ute och åt. Jag hade lite halvt trott att ambassaden skulle betala för det, men så visade sig inte vara fallet. jag tyckte att det var väldigt generöst av Mats att bjuda, särskilt som det blev ganska dyrt (säkert 20 euro) och han verkligen inte hade behövt det. Dessutom hade jag börjat få lite ont om kontanter, så jag undkom en fruktansvärt pinsam upplevelse med nöd och näppe. fast jag hade väl alltid kunnat betala med kort antar jag. Det var mysigt med en sista lunch, och inte alls särskilt sorgligt. Det var vår avdelning som deltog, alltså jag, Mats, Catharina, Torbjörn och Helena. Daniel ville också komma, men hade ett möte inbokat, så han kunde inte. Vi satt och pratade om lite alt möjligt, och det var inte jag som stod i fokus, så det var inte särskilt jobbigt alls. Istället pratade vi om när de hade inlett sina karriärer på UD och hur det hade varit, Helenas skumma ryska grannar, Mats och Helenas (inte gemensamma) snart förestående flytt hem till Stockholm, sommarsemestrar och lite annat smått och gott. De flesta av oss åt Flammkuchen, och vi behövde inte vänta alltför länge på maten (trots att vi var på Café am neuen See).

Catharina sa att hon tänkte gå och lyssna på Joakim Palmes föredrag i Felleshuset efter lunchen, något som jag helt hade missat. Eftersom jag själv kände mig frestad att lyssna också valde jag att följa med. Ämnet var intressant, men jag och Catharina orkade knappt fokusera ändå, så vi gick tillbaka till ambassaden framåt slutet av föredraget. Tur var nog det, med tanke på hur mycket jag hade kvar att göra och vad klockan var. Det var inget annat som gällde än att snabbt fortsätta mitt slit. Först ut var rapporten till Mats, sen fortsatte jag med veckobrevet. Jag hann inte klart innan klockan var tre och det var dags för min sista torsdagsfikan. Många sista under en och samma dag. Veckans torsdagsfika anordnades av Bärbel och var verkligen fantastiskt god. Hon hade gjort två sorters kakor med rabarber, vilka båda var väldigt goda. Karin och jag satt och småpratade om att Karin ville sluta tidigare (vilket verkligen inte passade mig särskilt bra) och sen gjorde Wiveka och Catharina oss sällskap. Det var inte mycket annat att göra än att fortsätta med veckobrevet i ett rasande tempo om jag skulle hinna vara klar vid tiden jag och Karin till slut hade kompromissat om. Alltså blev det inget samtal om livet med Catharina, utan en stressig, stressig eftermiddag istället. Slutligen lyckades jag prestera ett väldigt innehållsfattigt och kort veckobrev som jag lämnade över i all hast. Sen kom Karin för att hämta mig som avtalat (jag var inte klar), vilket resulterade i en högre växel och en massa slarviga, hastiga, dåliga farväl. Det var nog mer än en ambassadanställd som inte tyckte att de fick ta farväl av mig ordentligt, men jag som upplever mig vara dålig på att säga hejdå försökte ändå göra mitt bästa. Snart var vi på väg ut från ambassaden, med resväska och allt, ut i solen och mot bussen. Innan dess hade jag dock nästan lyckats köra över Maritas tår med väskan när jag försökte komma ut så fort som möjligt. Kanske inte mitt finaste ögonblick.

Framme vid Zoo efter en väldigt trång bussresa sa jag slutligen hejdå till Karin, och sen var jag själv. Jag kom med bussen till Tegel utan problem, och fick till och med sittplats. Efter att ha sprungit runt som en vettvilling en hel dag kändes det ganska konstigt att sitta ner och ha massvis med tid. Jag tittade noga på Berlin på vägen ut mot flygplatsen, för att få en ordentlig bild och säga farväl ordentligt. Det kändes ganska konstigt att åka och inte veta när jag skulle komma tillbaka igen. Sist dröjde det två år. Väl på Tegel var det tre timmar tills planet skulle gå, och jag var därmed i exceptionellt god tid. Så vad Whitney nojade över när hon inte trodde jag skulle hinna med planet vet jag icke. Jag hade fruktansvärt, fruktansvärt tråkigt. Eftersom jag inte kunde checka in än hade jag inget annat val än att sitta och titta på de som skulle med planet till Stockholm. Det var jag, några som protesterade mot att Air France stöttar djurförsök (jag frågade inte hur), en handfull andra resenärer och en kvinna som gick runt och rotade i papperskorgarna. Det var två höjdpunkter under de här två timmarna: 1.När kvinnan hittade en kasserad deodorant, tog upp den och luktade på den innan hon lade tillbaka den. Äkta suspekt beteende. 2.När jag för andra gången såg Joakim Palme den dagen, han skulle nämligen med planet till Stockholm. Jag var lite sugen på att inleda en konversation med honom om dokumentären som visade i julas, men avhöll mig (klokt nog) från att göra det. Jag tror inte att han hade uppskattat det. Sen, efter långt om länge, var det någon som blev irriterad över att "Copenhagen" aldrig öppnade för incheckning, så de gick fram och frågade. Och vips hade incheckningen börjat. Väl inne på området vid gaten passade jag på att köpa lite mousserande vin till mamma, konstatera att en flaska vatten var orimligt dyr om den kostade lika mycket som en flaska mousserande vin och se på ett avsnitt. Sen bar flyget av hem mot Sverige, Malmö, sommar och hemmamys. Med det tror jag att jag avslutar detta kapitlet av mitt liv.

Rörig sista dag

Idag var min sista heldag i Berlin, lite sorgligt kändes det allt. Jag skulle ju på seminarium hela dagen idag ("Arbetskraftsmigration till Tyskland"), så jag fick sovmorgon och satte inte min fot på ambassaden på hela dagen. Överlag skulle jag nog säga att det var en lyckad dag, även om jag gärna hade varit på ambassaden min nästsista dag för att göra det mesta av det, men men. Man ska inte klaga efter att ha fått gratis frukost, förmiddagsfika och lunch. Samt hur mycket gott te man ville hela dagen. det enda som var lite sådär var kanske att jag inte hade någon att prata med, men jag överlevde till och med det. Ämnet var ganska intressant också, även om jag mest gjorde sporadiska anteckningar. Med andra ord hoppas vi innerligt att Mats inte kommer be mig skriva ihop någon rapport om detta, men det känns ju lite otroligt med tanke på att imorgon är min sista dag och jag har så otroligt mycket jag måste hinna med. Något av det mest sanslösa med dagen var att kvinnan som satt bredvid mig drack åtta flaskor med vatten, vilket jag tyckte var helt sinnessjukt. Hon gick inte på toaletten heller. Åtta flaskor vatten. Sen tänkte jag "Jag dricker nog för lite vatten egentligen" (vilket jag nog gör) och drack en flaska vatten och behövde gå på toaletten direkt. Typiskt. Efter seminariet var slut (eller lite tidigare egentligen) bestämde jag mig för att ge mig ut på stan lite och säga hejdå till Berlin. Solen sken och det var för en gångs skull härligt väder, så jag gick från Wittenbergplatz till Zoo. På vägen passade jag även på att prova en baddräkt jag tyckte var så fin, men den visade sig vara mindre fin på än vad den var på galgen, så den fick stanna kvar i affären. Sen tog jag tåget "hem" till Potsdam för att sätta tänderna i min uppsats som ska skickas in imorgon för genomläsning av Ellen innan terminens sista handledarmöte.

Att åka hem visade sig innebär inte bara mycket packande, utan även en hel del pusslande och trixande med saker som måste hinnas med innan jag åker. Listan kändes både lite lång och omöjlig, men jag ska nog kunna klara mig igenom morgondagen hoppas jag. Väskan var mycket lättare att stänga efter att jag hade packat den lite mer logiskt (lakan och handduk i botten) och den vägde "bara" 21,3 kg  enligt Whitneys badrumsvåg. Detta ställer jag mig dock lite skeptisk till, för den kändes fruktansvärt tung, men jag valde att ta det som ett gott tecken ändå och tryckte ner ytterligare lite saker efter en kort segerdans. Nu står bara en lång resa till Turmstrasse och Bürgeramt, an resa till ambassaden, en avskedslunch, handräckning vid ett event, påbörja ett veckobrev jag inte kommer avsluta, skicka in min halvdana uppsats och en väldig massa avsked mellan mig och planet 21.05 mot Kastrup och sen Sverige. Återstår att se vilket skick jag är i när jag väl kommer hem. Håll tummarna för att jag överlever, så får vi se om det blir ett sista blogginlägg i övermorgon kanske. Om inte annat så är Felicias äventyr över för denna gången, återstår att se var bloggen återuppstår nästa gång. Felicias faktiska äventyr å andra sidan fortsätter ju dagligen, härnäst med en 21,3 kg tung resväska på vansinnesfärd i Berlin. Fortsättning följer...

Nästan nästsista dagen på jobbet

Vilken seg dag det har varit för mig idag. Idag fick jag testa hur det var ett vara ett "snooze-offer" på morgonen. Annars brukar det oftast vara jag som är den som snoozar, men idag var det Whitney. Och. Hon. Gick. Aldrig. Upp. Alltså fick jag istället för en timmes ostörd sömn mellan kvart i sex och kvart i sju vakna med fem minuters intervaller istället, och det är verkligen inte alls lika skönt kan jag berätta. rent upplysningsvis. Det hela slutade hursomhelst med att hon försov sig och jag kände mig som en zombie under dagens första timmar. Inte världens mest lyckade kombination kanske, och det är väl det som är faran med snoozning. Jag tror att jag har kommit fram till att Whitney inte är en morgonmänniska, men det är ju inte jag heller alltid (är mamma säkert mer än villig att intyga), så det jämnar väl säkert ut sig lite. I övrigt gick morgonen som smort. Jag hann med tåget, köpte en god morgonfralla och kom i god tid till jobbet. Jag fick till och med veta att jag självklart kunde ta med mig min resväska till jobbet på onsdag, så nu står bara den dryga resan till Rathaus Tiergarten på onsdagmorgon och lite jobbiga farväl mellan mig och en resa hem till Sverige. Fast jag har redan börjat sakna Berlin lite, så det kommer nog inte kännas helt enkelt. Även om jag vill hem till mitt rum, katterna och alla i familjen så kommer jag ändå sakna staden Berlin. Bara inte odammsugade rum, andras förhållanden som kärvar och smutsiga kök. Det kan jag leva utan. Tunnelbanan hade jag dock gärna tagit med mig.

Dagen i övrigt förlöpte mer eller mindre som vanligt, även om jag kände mig sällsynt ineffektiv. Fast det kan ju å andra sidan ha haft något att göra med mängden saker jag hade att göra. Till och med den ekonomiska rapporten gick iväg idag, och att skriva på ett veckobrev man inte ens ska färdigställa själv redan på måndagen kändes liksom lite meningslöst. Alltså blev det att packa ihop det sista av mina saker som fanns på kontoret, läsa morgontidningarna, slänga en massa papper och stirra ut i tomma intet i några timmar som gällde för mig idag. Att Adam var borta kändes inte så väldigt tomt faktiskt, vi klarade oss ganska bra tyckte jag. Fast de andra saknade nog honom mer än vad jag gjorde. För mig innebar det ju mest konkret att all frukten i dagens fruktkorg inte tog slut i ett nafs, utan det lär nog finnas kvar aprikoser och bananer både imorgon och på onsdag. Även om idag inte var sista dagen på kontoret, så var det sista dagen jag åt lunch på ambassaden med de nordiska praktikanterna, men det kändes helt okej, Imorgon ska jag ju på seminarium hela dagen (om arbetskraftsmigration eller nåt) och på onsdag är det ju min avskedslunch med min avdelning. Så gratis lunch veckan ut med andra ord, glassigt värre. idag var även dagen då vi forade att Andreas (chauffören) fyllt 50 och Alices sista dag. Hon tyckte det skulle bli skönt att lämna ambassaden sa hon, vilket förvånade mig lite. Hon är ju den som hela tiden pratat om vilken fantastisk chans det här är, men idag hade hon gjort en helomvändning. Kanske är det för att det var sista dagen, och det är lättare att åka då, men nu hade hon hursomhelst konstaterat att alla på ambassaden var lite lätt rasistiska. Jag vet inte om det ligger något i det, men det gör det väl kanske delvis. Själv flyr jag ju mest mina diverse boenden, så om jag inte kommer hem på onsdag så har jag kanske bara flyttat in på mitt kontor. Där är det städat och fint, så kan jag fortsätta njuta av Berlin och slippa vara arbetslös. Vi får väl se.

Regnigt, deppigt, segt

Vädret i Berlin har nått gränsen för hur dåligt väder egentligen nästan kan vara i juni. Regnigt, mulet, blåsigt, rått. Trots detta hade jag en helt okej morgon. Vi somnade kvart över tre igår efter att ha sagt hejdå till alla de nordiska praktikanterna, men jag vaknade ändå tio imorse och kände mig pigg. Det var nog bra tänkte jag, eftersom jag ändå måste gå upp tidigt imorgon och det var bäst om jag gick upp någorlunda tidigt (man kan nog inte kalla tio tidigt) och somnade någorlunda tidigt. Whitney å andra sidan sov till tolv tror jag, så jag hann duscha, blogga, chatta lite med mamma och se på ett tv-avsnitt innan hon vaknade till liv. Jag tyckte det var bäst att låta henne sova, för hon har sovit dåligt och drömt mycket mardrömmar de senaste dagarna säger hon. Det enda lite dryga med detta var att jag inte kände mig riktigt berättigad att gå upp och ta för mig ur kylskåpet utan henne, så istället satt jag och hungrade en stund. När vi väl var vakna båda två vandrade vi upp mot köket och resten av familjen som vid det laget hade förberett lunch. Mozzarella och tomatsallad med pizza blev det, och jag var fortfarande lika välkommen som sist. De frågade till och med om jag ville ha kvällsmat, vilket jag självklart tackade jag till. Sen bar det av in mot stan för en fika med den schweiziska praktikanten jag lärt känna. Lite trevligt med miljöombyte var det, efter att ha diskuterat Whitneys förhållande eller icke-förhållande i snart tre dagar. Det är inte det att jag inte sympatiserar eller bryr mig, men att leva det är lite jobbigt i längden när det inte är ens eget liv. Så att åka ut på en liten min-utflykt och diskutera varför Schweiz inte är med i EU, jämföra Sverige och Schweiz som neutrala länder och huruvida IKEA är schweiziskt eller svenskt var ett trevligt avbrott.

Härligt nog lyckades jag ta mig hem också, trots att de håller på att bygga om S-Bahn och det är lite krångligt att ta sig ut till Potsdam den här helgen. Så på det stora hela en ganska lyckad eftermiddag med andra ord. Väl tillbaka lyckades jag komma mer eller mindre exakt lagom till kvällsmaten som idag var kotlett och knödel. Då tänkte jag på farmor och Sonja och att de skulle ha varit här. Barnens mormor var här och insisterade att jag skulle äta två portioner, så jag var väldigt, väldigt mätt efteråt. Vi hann till och med diskutera det svenska kungahuset och bröllopet nästa vecka. Efter maten skypade jag med både mamma och pappa för att avhandla detaljerna kring min hemresa lite. När jag ska åka och så. Whitney tycker att det är en sällsynt dålig idé att jag reser på onsdagkväll, vilket har stressat upp mig lite. Dock är jag i allra högsta grad medveten om att det är av olika anledningar som vi är tveksamma till hur smart det är: Jag undrar om det kommer bli för mentalt påfrestande att klämma in så mycket på en dag (Avanmäla lägenheten, avskedslunch med avdelningen och sen flyga) medan Whitney gärna ser att jag stannar och är moraliskt stöd för henne längre. Så som sagt, helt olika anledningar, men när hon proklamerar att det är en dålig idé gång på gång så tar ändå en liten del av mig det som ett tecken på att jag inte kommer klara det. Men jag har ändå bestämt mig. Så länge jag löser hur jag ska göra med väskan blir det en resa hem på onsdag som gäller för mig, sen får det bli så påfrestande som det blir. Jag vill hem till mitt eget rum, mina egna lakan, katterna, pappa, mamma och Sverige. Sen kommer jag nog sakna Berlin massvis när jag är hemma, men jag orkar inte riktigt leva ur en resväska, lite småsmutsigt och lyssna på relationsproblem så väldigt mycket till. Så hem till Sverige på onsdag får det bli. Nu börjar det bli sent och jag ska inte sova till tio imorgon, så nu är det dags att tänka på att sova. God natt alla!

Vända på dygnet

Väl framme i Potsdam möttes jag av en något deprimerad Whitney som hade problem med Felix. Vad var det enda Whitney ville göra? Gå ut. Jag var egentligen lite för trött för det efter att ha gått upp klockan sex, packat, handlat glass, jobbat, packat och flyttat, men jag gjorde en kraftansträngning för att pigga upp mig och ut åkte vi. Många långa och svåra klädval för Whitney och en ett banarbete senare befann vi oss så småningom vid Friedrichstrasse vid tolv och kände oss båda lite halvdöda. Vi begav oss mot turisthavet och Oranienburger Tor och lyckades hitta en lite vilsen turist på vägen. Elliot hette han, och han kom från London. När han hörde att vi pratade engelska så stannade han oss för att fråga om vi egentligen visste någon bra stans att gå ut i Berlin. Det är det ju ingen av oss som riktigt gör för det första, och för det andra så hade ju han nog inte klarat av att ta sig dit ändå. Så vi adopterade honom för kvällen. Sen kom jag på att jag kunde ju slå två flugor i en smäll ganska lätt med den här kvällen om jag smsade Martin och frågade om vi inte kunde följa med dem ut. Dels vet ju de alltid någonstans man kan gå, och dels så har jag ju undrat om jag verkligen inte borde anstränga mig mer och försöka träffa Martin innan jag åker hem. Sagt och gjort befann vi oss snart har påbörjat den halvlånga resan mot Friedrichshain och Warschauer Strasse med Elliot i släptåg. Väl där var det ett hjärtligt återseende med Anna, Anne, Sascha och Martin som inte kunde förstå att jag inte hade hört av mig tidigare. En lång kväll och ett klubbyte senare var klockan helt plötsligt sex på morgonen och vi var mer än trötta och hade en entimmesresa mot Potsdam att se fram emot.

Väl hemma sov vi sedan bara i tre timmar innan vi vaknade och kände oss ganska pigga, så då begav vi oss i mot centrala Potsdam för att titta på stan och framförallt slottet. Ungefär en timme in i denna lilla utflykt insåg vi att vi nog inte var så pigga som vi ursprungligen hade tänkt oss, och då blev livet lite tungt. Det kändes ju dock lite onödigt att ha tagit sig dit bara för att vända, så vi stannade nog ändå i fyra timmar eller så. Först åt vi en lite lättare frukost för att stå oss under vårt sökande efter slottsparken med slott, och sen när vi väl hittade slottet vandrade vi runt ganska planlöst. Väldigt vackert var det, det tyckte nog både vi och de två bröllopsparen vi såg och horderna av turister som var där. När vi kände oss färdigpromenerade där tog vi en annan väg tillbaka till stationen, köpte körsbär på vägen och tog sedan tåget tillbaka "hem". Vid det här laget var det ett under att inte någon av oss hade kollapsat av utmattning än, så vi beslöt oss för att ta en liten power nap vid fyra. Klockan halv tio på kvällen vaknade vi sen igen, en ganska bra stund efter tiden Adam, Alice och Karin hade satt för vår gemensamma grillkväll. Efter vissa kommunikationssvårigheter i en sms-konversation lyckades vi bli kloka på att grillkvällen precis hade ändrats till en barkväll och starttiden hade skjutits upp, på grund av vädret. Detta var ju ungefär det sista jag och Whitney kände för att göra, våra kläder hade ju mer eller mindre precis slutat lukta rök, men vi begav oss in mot stan ändå. Det kändes ju liksom inte så valfritt att säga hejdå till Adam och Alice och de andra praktikanterna, det hade ju varit drygt. väl där stannade vi i lite mer än två timmar innan vi återigen begav oss iväg mot Potsdam. Tre var vi hemma den här gången, innan vi föll i säng igen. Idag ska det förhoppningsvis bli en lugn söndag. Allt jag har inbokat är en fika och tentaplugg. Trött, tröttare, tröttast. Och det regnar ute. Snart kommer jag hem iaf, det börjar kännas väldigt skönt.

Felicia flyttar till Potsdam

Upp i ottan var det som gällde idag ja. Klockan sex satte jag larmet på för att hinna med att duscha, packa, äta frukost och köpa glass. Vi skulle ju nämligen samlas prick åtta utanför Netto. Hur många tror ni var där prick åtta? Jag. Och då hade jag ändå lite försiktigt sagt att "Jag kan antingen vara där fem i eller fem över..." varpå jag blev upplyst om att "Prick åtta ska vi ses". Lättlurad jag är, jag kunde med andra ord ha sovit tio minuter längre. Även om tyska Netto inte är samma som danska Netto är det icke desto mindre en billighetsaffär, och där fanns ingen sorbetglass. Detta tyckte Adam var ett i allra högsta grad världsligt problem, medan jag som faktiskt vet att Catharina inte tål vanlig glass tyckte det var lite tristare, men alla kan väl inte vara lika omtänksamma. Efter att ha införskaffat alla våra fikaingredienser (glass, jordgubbar, blåbär, strössel, mandelflingor, riven choklad, kex och chokladsås) gick vi våra skilda vägar. Jag och Alice skulle till jobbet och fick ta med oss alla ingredienser, medan Adam och Karin skulle på avskedsfrukost för sig själva och Magnus med hela plan två och därmed begav sig dit istället. En förhållandevis lugn morgon och jag trodde mig kunna få iväg veckobrevet tidigt, men ack nej. Klockan tre (nästan rekordsent) skickades det iväg istället som en följ av att Helena var upptagen med UD-kurir som var på besök. Men men. Istället satt jag och förfasade mig inför tanken på min resväska och eftermiddagens flytt.

Lunchen åt jag med Adam, de andra var upptagna med annat. Det kändes lite tomt och lite tråkigt, vi har nog inte så mycket gemensamt egentligen. Efter lunchen återgick jag till mitt veckobrev och allmänt småfix. Sen kraschade min dator. Det svischade till och den bara dog. Jag fick lite panik, sprang runt och stressade upp alla och sen slutligen lyckades jag och Steffen gemensamt komma på att det var glappkontakt i förlängningssladden. Så var det löst. Mycket jobbigt, men det löste sig. Sen var klockan magiskt kvart i tre och det var dags för oss att börja tänka på att duka fram fika till alla. Vi började lägga upp allt i skålar och Adam tog på sig att hacka jordgubbarna. Självklart hackade han dem i fjärdedelar, vilket inte funderade riktigt för mig, eftersom jag är lite av ett kontrollfreak och insåg att om man skär dem i fjärdedelar så räcker de inte alls länge. Så jag sa det till Adam och erbjöd mig att ta över, vilket jag kanske inte gjorde på ett fullt så smidigt sätt som jag trodde. När Adam sen lämnade rummet en kortare stund så vänder sig Alice mot mig och säger "Du inser att nu kommer Adam vara sur på dig resten av dagen?" "Va? Nej, seriöst? För det lilla?" "Ja" säger Alice och Karin samstämmigt. Och det var han verkligen. Jag frågade honom om han verkligen blev sur på mig och sa att det inte var min avsikt, varpå Adam ser på mig och säger "Det var ganska analt av dig, Titta så fula de är nu, de ser ju inte ens ut som jordgubbar" och på så sätt lyckade jag reta upp Adam vår sista gemensamma dag på jobbet. Så kan det gå. Sen började det ösregna och jag förfasade mig inför min långa, långa resa till Potsdam. Jag lyckades (tro det eller ej) överleva den och mitt väldigt odramatiska farväl av Stefan som jag inte kommer sakna alls. Nu sitter jag hemma hos Whitney som vill in till stan. Och mitt datorbatteri håller på att ta slut. Återstår att se vad vi hittar på ikväll. Spännande, spännande.

Oväntat värre

Det känns som om jag har sovit min sista sovmorgon på ett tag. Ute sent igår, upp tidigt idag och imorgon ska jag upp i ottan för att köpa glass. Sen ska vi inte tala om nästa vecka när jag bor i Potsdam och ska göra den pendelresan varje dag. Men men. Det är bara att gilla läget och gå och lägga sig tidigare så överlever man även det. Whitney går ju som tur är upp ännu tidigare än vad jag gör, så hon föregår med gott exempel när det gäller att somna i tid i alla fall. Idag släpade jag mig upp för att hinna till jobbet i tid, trots att jag nästan inte trodde själv att det skulle lyckas. Tro det eller ej, men jag hann med min vanliga buss och var därmed (som vanligt) en av de första på jobbet. Man skulle kunna tro att detta gjorde att jag fick ett försprång och hann med extra mycket idag, speciellt med tanke på att det inte kom några tidningar eftersom större delen av Tyskland är lediga idag, men ack nej. Lite oklart vad som egentligen hände med min dag, men här kommer en kort summering: Vi lyckades välja ut vår gruppbild, jag hjälpte Catharina med den ekonomiska rapporten, jag läste igenom alla mina sparade artiklar, jag åt lunch, jag flummade Och torsdagsfika såklart, i vanlig ordning. Jag hade väntat mig en del oenigheter inför morgonens inplanerade gruppbildsval, men det slutade faktiskt väldigt fredligt. Vi begränsade urvalet till två bilder och de andra lät mig välja vilken av de två vi skulle ta. En beslutsprocess helt i min smak med andra ord. Sen skrev vi ut den på vår fantastiska färgskrivare och satte upp den bland de andra bilderna på "praktikantväggen" inne på mitt kontor. Så nu kan jag sitta och njuta av den bilden under mina sista dagar här.

Fast tiden gick verkligen väldigt snabbt idag, så jag känner mig lite besviken över mängden saker jag hann med. Så kan det vara. Dagens torsdagsfika fixades av Christian och det var Adams och Alices sista. Vi praktikanter satt tillsammans i den lägre delen av fikarummet och pratade och skrattade så vi grät. Karin trodde först att hon skulle behöva torsdagsfika själv nästa vecka, vilket fick Adam att sätta i halsen, varpå Adam ursäktade sig och sa "Oj, jag blev visst lite upphetsad" och jag spontant utbrister i ett "Vad är det som är upphetsande med tanken att Karin skulle fika själv?" Festligt värre hade vi det med andra ord. Sen var det ytterligare förvecklingar med ekonomiska rapporten som upptog min eftermiddag. Catharina och jag upptäckte nämligen att vi inte kunde hitta var vissa av talen i rapporten kom från egentligen, så jag letade igenom alla våra tusen papper och blev sen ombedd att googla det. Sen insåg jag, och kände mig lite dum/smart, att det smartaste att göra i det läget var ju inte att sitta och leta efter några tal som kanske/kanske inte finns, utan snarare att bara ta talen som står i regeringens vårprognos där vi trodde att de kom ifrån. Efter jobbet hängde jag lite med de andra medan Adam och Alice fördrev tid innan en galleriöppning och Karin och jag sällskapade på väg hem till våra diverse ärenden. Väl hemma upptäcker jag att Florian (vars rum jag bor i) har kommit hem och det är totalt kaos (i mina ögon). Mina badrumssaker har blivit undanträngda, det är resväskor i hela köket och jag känner att jag inte får plats alls längre. Som tur var skulle de ut för att ta en öl klockan åtta. Jag blev tillfrågad om jag ville följa med, men jag tackade vänligt nej och tyckte det var fantastiskt skönt när de gick. Så nu sitter jag hemma själv, som jag föredrar, med alla mina klädlager på och funderar på om jag ska dricka en sista kopp te i den här lägenheten innan jag går och lägger mig. Lite vardagslyx. På återseende i Potsdam får jag väl säga då. God natt alla!