Felicia flyttar till Potsdam

Upp i ottan var det som gällde idag ja. Klockan sex satte jag larmet på för att hinna med att duscha, packa, äta frukost och köpa glass. Vi skulle ju nämligen samlas prick åtta utanför Netto. Hur många tror ni var där prick åtta? Jag. Och då hade jag ändå lite försiktigt sagt att "Jag kan antingen vara där fem i eller fem över..." varpå jag blev upplyst om att "Prick åtta ska vi ses". Lättlurad jag är, jag kunde med andra ord ha sovit tio minuter längre. Även om tyska Netto inte är samma som danska Netto är det icke desto mindre en billighetsaffär, och där fanns ingen sorbetglass. Detta tyckte Adam var ett i allra högsta grad världsligt problem, medan jag som faktiskt vet att Catharina inte tål vanlig glass tyckte det var lite tristare, men alla kan väl inte vara lika omtänksamma. Efter att ha införskaffat alla våra fikaingredienser (glass, jordgubbar, blåbär, strössel, mandelflingor, riven choklad, kex och chokladsås) gick vi våra skilda vägar. Jag och Alice skulle till jobbet och fick ta med oss alla ingredienser, medan Adam och Karin skulle på avskedsfrukost för sig själva och Magnus med hela plan två och därmed begav sig dit istället. En förhållandevis lugn morgon och jag trodde mig kunna få iväg veckobrevet tidigt, men ack nej. Klockan tre (nästan rekordsent) skickades det iväg istället som en följ av att Helena var upptagen med UD-kurir som var på besök. Men men. Istället satt jag och förfasade mig inför tanken på min resväska och eftermiddagens flytt.

Lunchen åt jag med Adam, de andra var upptagna med annat. Det kändes lite tomt och lite tråkigt, vi har nog inte så mycket gemensamt egentligen. Efter lunchen återgick jag till mitt veckobrev och allmänt småfix. Sen kraschade min dator. Det svischade till och den bara dog. Jag fick lite panik, sprang runt och stressade upp alla och sen slutligen lyckades jag och Steffen gemensamt komma på att det var glappkontakt i förlängningssladden. Så var det löst. Mycket jobbigt, men det löste sig. Sen var klockan magiskt kvart i tre och det var dags för oss att börja tänka på att duka fram fika till alla. Vi började lägga upp allt i skålar och Adam tog på sig att hacka jordgubbarna. Självklart hackade han dem i fjärdedelar, vilket inte funderade riktigt för mig, eftersom jag är lite av ett kontrollfreak och insåg att om man skär dem i fjärdedelar så räcker de inte alls länge. Så jag sa det till Adam och erbjöd mig att ta över, vilket jag kanske inte gjorde på ett fullt så smidigt sätt som jag trodde. När Adam sen lämnade rummet en kortare stund så vänder sig Alice mot mig och säger "Du inser att nu kommer Adam vara sur på dig resten av dagen?" "Va? Nej, seriöst? För det lilla?" "Ja" säger Alice och Karin samstämmigt. Och det var han verkligen. Jag frågade honom om han verkligen blev sur på mig och sa att det inte var min avsikt, varpå Adam ser på mig och säger "Det var ganska analt av dig, Titta så fula de är nu, de ser ju inte ens ut som jordgubbar" och på så sätt lyckade jag reta upp Adam vår sista gemensamma dag på jobbet. Så kan det gå. Sen började det ösregna och jag förfasade mig inför min långa, långa resa till Potsdam. Jag lyckades (tro det eller ej) överleva den och mitt väldigt odramatiska farväl av Stefan som jag inte kommer sakna alls. Nu sitter jag hemma hos Whitney som vill in till stan. Och mitt datorbatteri håller på att ta slut. Återstår att se vad vi hittar på ikväll. Spännande, spännande.