Ännu en "nästan-klämdag" på jobbet. Med andra ord var det så tomt att det nästan ekade på vissa våningsplan. Värst var det för Karin som satt ensam på plan 2 vilket resulterade i att hon ville gå hem redan lite innan tre. Jag å andra sidan befann mig på ett lite mer befolkat våningsplan och tyckte mest att det var trevligt att det var lite halvtomt. Jag fick iväg veckobrevet i god tid, och eftersom Helena var borta fick jag skicka ut det själv. Det känns ju alltid lite roligt att se sitt namn på något, det händer ju inte mig alltför ofta. Väl klar med veckobrevet städade jag undan resterna av det (tidningsartiklar bl.a.) och satte in det i min lilla pärm. Resten av dagen letade jag efter nyckeltal till den ekonomiska rapporten, och den sista halvtimmen regelrätt flummade jag. Fast för att vara rättvis så började somliga andra med det långt tidigare under dagen. Lunchen uppfann jag mer eller mindre själv genom att kombinera de olika rätterna som fanns, men det var faktiskt ganska gott. Jag tog gyros, nudlar, teriyakisås och tsatsiki. Det funkade ganska bra. Alternativet var gyros, ris och tsatsiki. Det lät väl inte lika kul? Jag fick inte så konstiga blickar från serveringspersonalen som när jag bad att få currysås till min rösti, så det här var kanske lite mindre långsökt i deras ögon.
Efter jobbet stressade jag vidare hemåt för att hinna handla lite saker att ta med mig till Kaela. Hon hade exempelvis bett mig köpa koriander, vilket jag i ärlighetens namn hade avstått, för det tycker inte jag är särskilt gott. Precis som min mamma. Det hela resulterade i att jag kom till Kaela fem minuter försent (det var så fruktansvärt varmt att jag var tvungen att byta kläder, och det spräckte min tidsplan), vilket innebar att jag var 30 minuter tidigare än alla andra som skulle komma. Jag förklarade för Kaela att det är för att jag är svensk, och svenskar brukar ta tider förhållandevis seriöst. Säger man sju så siktar man på att vara där sju. Kaela uppskattade hursomhelst sällskapet eftersom hon inte var helt klar med maten och kunde behöva lite hjälp. Vi hann gott och väl hacka all maten innan Michéle från finska ambassaden kom med sin bror. Kaela bjöd på tacos och vi satt ute i hennes trädgård. Det var riktigt varm och härligt ute, så det funkade bra. Jag hade ursprungligen planerat att vara hemma till elva, men vi hade så trevligt att jag stannade till ett. Alltså blir det två blogginlägg idag, och inget blogginlägg igår. Så kan det gå när man sitter och försöker förklara Eurovision Song Contest för två amerikaner och en mexikan. Anne från tyska UD erbjöd mig till och med att bo hos henne min sista vecka här, så nu kan farmor dra en lättnadens suck. Återstår att se om hon inte ångrar sig. Jag ska hursomhelst fråga Whitney också. Nu ska jag äta en snabb frukost innan det är dags för mig att börja bege mig mot Primark. Det ösregnar ute. Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar