Kinesisk cyberattack

Idag råkade vi på ambassaden ut för vad vi trodde var en kinesisk cyberattack. Internet dog nämligen, igen. Fast den här gången var det inte bara på ambassaden i Berlin, utan hela regeringskansliet och samtliga ambassader i hela världen. Det visade sig dock bara vara en växel på UD som hade brunnit, så den här gången var kineserna faktiskt oskyldiga. Så man kan väl se det som en lätt eller tung morgon beroende på humör. Det fanns ju å ena sidan så gott som inget alls att göra, och det var ju lite slappt. Jag hann till exempel slänga en massa papper inför min sista arbetsdag som närmar sig med stormsteg. Det var ju bra. Å andra sidan var det lite jobbigt att sitta och bara tänka på allt man behövde göra och bara kunna göra en bråkdel av allt man skulle. Att jag sen sov rekorddåligt igår var ju kanske inget som gjorde saken bättre. Tanken var att jag skulle gå och lägga mig i god tid, vilket jag faktiskt gjorde . Dock hade jag nog lyckats vända på dygnet lite genom att sova lite för länge på morgonen, och det kombinerat med faktumet att jag frös något helt fruktansvärt gjorde ju inte saken bättre. Det är lite oklart när jag somnade egentligen, men det var nog ganska sent kan jag tänka mig. Allt jag säger är: idag sover jag med strumpor, trots att mamma alltid sa till mig att det var dåligt när jag var liten. Jag bryr mig inte, det är värt det.

Alltså tillbringade jag en förmiddag på kontoret utan internet med att skriva listor på allt jag behövde göra inom det närmsta och bara våndades. Det blev en ganska lång lista kan vi väl kanske säga. När jag gick iväg för att äta lunch med Adam och Karin var jag ganska uppe i varv. Vi fick gratis lunch idag eftersom ambassaden hade betalat för cateringen till ett event i det gemensamma huset. Små mackor och sparrissoppa. Det blev en ganska god, men ganska hastig lunch. Jag kunde inte förstå varför vi skulle skynda oss när vi ändå inte hade något internet att arbeta med när vi kom tillbaka. Fast det hindrade inte de andra, de hetsåt ändå. De hann även avhandla vilka de ska ta med sig på ambassadörens sommarfest på onsdag. Egentligen har vi fått ganska strikta upplysningar om att det bara är sambor/särbor som gäller, men det verkar de ta ganska löst på. Så nu är det bara jag som inte ska ta med någon helt plötsligt. Och hur känns det? Lite b kanske. Jag försöker intala mig själv att det kommer ge mig en massa tid att umgås med den vanliga personalen som jag snart inte kommer träffa mer, och att det är mycket vettigare än att ta med en kompis som man får underhålla. Vi får väl se om det känns lika självklart när jag väl sitter på middagen, helt själv. Internet kom hursomhelst tillbaka kring ett, så efter det var det full verkstad som vanligt. Veckans fruktkorg visade sig innehålla vilda persikor (kallar tyskarna dem) och aprikoser, vilket jag åt lite för mycket av under eftermiddagen. En vildpersika och två aprikoser senare kan jag meddela att omogna aprikoser är äckliga. Bara så ni vet. Sen slutade jag lite tidigare eftersom jag kände mig så fruktansvärt rastlös och ville komma igång med det jag upplevde mig behöva göra idag. Så jag tvättade, pantade flaskor, handlade mat, putsade spegeln i mitt rum och lagade mat. Uppsatsen? Nej, den gick inte ihop med rastlösheten så bra. Nu är det snart dags för ännu en lång kall natt, så nu gör jag en kopp te i förebyggande syfte tänker jag.