tisdag 28 maj 2013

Rätt sida av regnet

Imorse när jag vaknade kände jag mig som en helt ny människa. Detta efter att ha sovit i t-shirt, långärmad tröja, fleecetröja, strumpbyxor, pyjamasbyxor och strumpor. Och jag har inte sovit så gott på en vecka. Även om strumpbyxorna spände lite om tårna. Sen kollade jag på slutet av mitt tv-avsnitt i sängen också, så när det var slut och det var dags att sova så var sängen redan uppvärmd. Jag tror med andra ord att jag har kommit på knepet för hur jag ska sova gott de närmsta tre nätterna. Lager, lager, lager. Det behöver kanske inte sägas, men livet är verkligen mycket lättare att leva när man inte frusit en hel natt och dagen blev ju lite därefter. Idag var mitt, samt de övriga praktikanterna och Magnus, sista personalmöte. Adam och Karin som jobbade över igår valde dock att flexa imorse, så de missade sitt sista personalmöte. Egentligen tror jag att mötena är obligatoriska, men ingen sa något. Det kände inte särskilt nostalgiskt får jag säga, jag har ju börjat känna att jag är på väg hem nu sen i söndags, men om ni frågar mig igen om en månad så kommer jag säkert säga att jag saknar ambassaden och Berlin något fruktansvärt. Med den insikten borde man kunna tycka att jag skulle kunna njuta maximalt av min sista tid här, men jag har gått in i någon sorts effektivitetsläge där jag klämmer in allt jag inte gjort/vill göra innan jag åker, skriver uppsats och gör mig redo för att åka hem, så det är lite svårt att njuta av min sista tid här. Men jag försöker.

Idag var det schnitzel med sparris till lunch. Det var ju det självklara alternativet, men tyvärr var det svampsås istället för hollandaisesås, men jag valde det ändå. Jag kör sparristema den här veckan: Igår sparrissoppa, idag schnitzel med sparris, imorgon sparrisrisotto. Sen kommer jag nog inte vilja äta sparris på länge, men det gäller väl att passa på när man är här. Dock tyckte jag att kantinen hade skalat dagens sparris lite väl dåligt, men det gjorde inte så mycket. Efter lunch gick jag från att ta det ganska lugnt till att få väldigt mycket att göra. Då kom helt plötsligt Catharina in med kommentarer på texten jag skrivit till finansrapporten och hade en massa specifika önskemål, varav en del var omöjliga. Exempelvis fanns det ett stycke i förra årets rapport om hur exporten hade ökat de senaste 15 åren, vilket jag tyckte var lite vagt och ospecifikt (eftersom det inte var specificerat vilka faktiska år det rörde sig om). Poängen var hursomhelst att exporten hade fördubblats, så jag skrev inget liknande för jag tänkte att den lär ju knappast ha förändrats mycket över det senaste året. Catharina verkade hursomhelst vilja att jag satte en siffra på hur mycket den hade ändrats över de senaste 15 åren sett ifrån i år, vilket jag inte riktigt såg hur jag skulle hitta siffror på, varpå Catharina föreslog att jag skulle googla det och jag dog lite. Slutligen så tror jag (hoppas jag) att vi enades om att det stycket inte behövde se ut exakt så, och gick vidare med våra liv. Nu ska vi förhoppningsvis lyckas få iväg den imorgon, och sen är även det överstökat. Efter jobbet åkte jag ut för att göra lite ärenden på vägen hem, som att ta ut pengar och köpa biljetter som gäller hela vägen hem till Whitney. Precis, precis när jag kom innanför dörren så öppnade sig himlen och det började hälla ner. Man känner sig verkligen så nöjd när man för en gångs skull hamnar på rätt sida av regnet. Så nu sitter jag inne, är torr och begrundar mina (ytterst små) framsteg med uppsatsen. Imorgon blir det middag på residenset. Spännande, spännande. Fortsättning följer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar