Jag känner mig nog helt enkelt lite lurad

En dag med lite blandade känslor idag. Dagen inleddes ju som alltid med morgontidningar, men jag blev även ombedd att skriva ihop en sammanfattning åt Mats. Det var när jag skrev ut Mats förfrågan (med bifogad text på tyska) som jag råkade få syn på min miljörapport jag skickade in i fredags. Fast det hade blivit fullständigt slaktad och såg ganska helt annorlunda ut. Hälften av det jag skrivit var struket, och den andra hälften var omformulerad från en mer neutral ton till en mer självsäker bedömning med en massa åsikter och framtidsförutsägelser. Det hela var nog en förbättring får jag väl medge, men det kändes ändå lite konstigt. Jag hade ju blivit ombedd att skriva något, skickat in det, och får sen ingen som helst feedback. Sen är det väl tveksamt om jag hade velat ha feedback om det hade inneburit en utskällning, men konstruktiv feedback hade jag gärna tagit emot. Sen hade han ju självfallet strukit mitt namn från rapporten också, men det var väl bara att vänta. Dels börjar jag bli van vid det, men sen kan väl till och med jag ifrågasätta om man förtjänar att ha ens namn på en rapport som man bidragit med några ynka meningar till. Sen att jag följt med på (nästan) alla arbetsluncher, samlat artiklar i tre månader, ringt regeringens presstjänst fjorton gånger och faktiskt skrivit en hel rapport, ja det är väl skitsamma. Ganska snart efter detta upptäckte jag att Vänsterpartiets ordförande Daniel var omnämnd i en av Tysklands två största dagstidningar, Frankfurter Allgemeine Zeitung, som flera miljoner människor läser varje dag. En helsidesartikel var det till och med. Lite spännande tyckte jag, men efter att ha läst artikeln kände jag mig nästan lite deprimerad. Merparten av artikeln handlade om judeförföljelser i Malmö, med en massa tråkiga historier som jag inte riktigt vill känna igen varken mig eller Malmö i. Lite nedslående sådär.

Lunchen idag var inte heller någon höjdare. Någon sorts risbiffar med grönsaker i, helt okej, men ingen kulinarisk höjdpunkt. Istället satt jag och fantiserade om att få åka hem för dagen, måla mina tånaglar, dricka en kopp te och se på Eurovision. Efter lunchen hann jag skriva klart både texten till Mats och veckobrevsutkastet innan det var dags för torsdagsfika. Dagens fika anordnades av Staffan som inte hade bakat själv. Fast det var ganska gott ändå, trots att det var köpekakor. Efter fikat sprang jag runt på kuvertjakt för att kunna skicka artikeln till pappa. Det blev ett fint kuvert, jag köpte frimärke och lyckades vika den stora artikeln så att den rymdes i ett tyskt standardkuvert. Jag skyndade mig hem för att hinna posta brevet innan brevlådan töms, det gick dock även det lite sådär. Jag kom nämligen fem minuter försent, men tyckte mig se brevbärarens bil. Det stod nämligen en man iklädd blågula kläder och lastade in backar med tyska postens logga i en bil. Så jag gick fram och frågade lite försiktigt "Ursäkta, är du brevbärare?" Han svarade att ja det var han, varpå jag undrade om han kunde ta mitt brev. Han synade det lite kritiskt, men sa sen att visst kunde han göra det. När bilen körde iväg såg jag att den hade polska nummerplåtar, vilket gjorde mig lite lätt misstänksam. Så huruvida det brevet kommer fram eller inte, det återstår att se. Mamma säger att man inte ska vara så negativ och föreslog att hon kunde ta med sig artikeln när hon åker hem på tisdag, så du kan få den då om inte annat pappa. Det har blev kanske ett lite gnälligt blogginlägg, vilket egentligen inte var min avsikt. Jag har i själva verket varit på ganska gott humör idag. Sammanfattningsvis kan man kanske säga att jag tycker att världen har lurat mig lite idag. Fast det överlever jag. Nu börjar snart Eurovision och då ska jag unna mig en kopp te och njuta av Malmö när Malmö är som finast. För det har jag sett fram emot hela dagen. Dagens bild är på Staffans (köpe-)torsdagskaka.