Men! Vem har tagit den grekiska ambassadörens kaka?

Idag har jag haft det roligt. Ambassaden höll öppet till ett idag, och sen bar det iväg på personalutflykt. Innan vi åkte iväg hann jag läsa morgontidningarna och bekymra mig lite lätt över att det känns som om jag har lite väl mycket att klämma in i veckobrevet den här veckan. Jag hann även passera det lilla bordet där vår fruktkorg står och notera att där fanns lite kakor. Jag kände mig frestad att ta en, men tänkte att det vore säkrast att fråga först eftersom det stod två rena koppar bredvid. Det var ju ett tecken på att kakorna och kaffet hörde ihop och kanske var avsedda för någon särskild. Mycket riktigt var det den grekiska ambassadören som skulle komma på besök, så kakorna var inte ämnade för vemsomhelst. Tur att jag frågade tänkte jag, för det hade ju varit pinsamt om jag bara hade knyckt en. En liten stund senare hör jag ett lätt förnärmat utrop nerifrån korridoren: "Nääää, nu har någon tagit den grekiska ambassadörens kaka!". Min första tanke var "Adam", och mycket riktigt var det Adam som hade haft samma tanke som jag, men utan att hejda sig. Fast det var ingen större fara, det fanns totalt tre kakor, så det löste sig ändå. Jag tyckte i alla fall att det var väldigt roande oavsett vilket. Sen blev det god lunch ute i solen och lite småtjafsande om huruvida vi skulle baka innan vi slutar och i så fall vad. De andra tyckte att jag var negativ när jag påpekade att glass kommer smälta och bli kladdigt, men jag tyckte de var minst lika negativa när jag föreslog fruktsallad och de sa "Fy vad äckligt", så det jämnade nog ut sig. Om man bortser från att mitt argument var grundat på ett sakligt skäl och deras snarare var oförskämt vill säga.

Sen bar bussen iväg mot Max Liebermanns villa. Jag, Adam och resten av grupp ett började med en guidad tur av trädgården och huset, medan grupp två inledde visiten med en fika. Sen bytte vi efter en timme. Villan var tjusig, utsikten var fantastisk, tavlorna var vackra och fikan var god. På det stora hela var det lyckat tyckte jag. Eller så kan man se det som Karin "Tänk att han kunde försörja sig så bra på att bara härma andra". Jag tyckte i alla fall att hans tavlor var fina. Jag ångrar lite att jag inte köpte ett kort med en tavla på. Efter att ha hängt lite i trädgården med Adam och Jessica och pratat lite om allt mellan himmel och jord var det sedan dags att hoppa in i bussen igen för att resa vidare mot sparrisgården. Väl där mötte vi upp med ambassadören som sa att han hade sett en buss på vägen ut mot sparrisgården och undrat om det var vår. Sen hade han sett Adams "kalufs" i bakrutan och vetat säkert. Det verkade som om Adam hade lite svårt att smälta den kommentaren, men jag tyckte det var roligt. Sen fick vi studera den långa och arbetsamma processen för att odla och förbereda sparris till försäljning. Tydligen måste sparris växa i tre år innan man kan skörda den. Sanslöst nog. Jag kan även avslöja att det var en komplicerad process att sortera den, skala den och fixa till den för försäljning, så man ska nog verkligen äta sparris med andakt. En sparrisplockare får betalt efter hur mycket sparris han/hon plockar, och som bäst brukar det tjäna 6000 euro för en säsong (tre månader), så man tjänar nog inte så fett på det heller. Efter att ha fått lära oss allt man behöver veta om sparrisodling fick vi sedan middag med sparrissoppa som förrätt och (jag valde) skinka med sparris och sås till huvudrätt. Gott var det. En lyckad personalutflykt verkade alla vara eniga om att det var. Adam var pratglad på vägen hem och berättade om allt han kunde tänka sig att arbeta som, från lärare till musiker. När jag skämtade till om att han lyckats undgå att veta vad Gedächtniskirche var under hela tiden han bott här studerade han mig och Karin lite eftertänksamt och sa "Tror ni att ni som är så hånfulla skulle kunna vara lärare?" Det tyckte jag nästan var lite lustigt. Väldigt rakt på sak liksom. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på att bli kallad för hånfull barasådär, vilket jag kommunicerade. Men det var väl lite hånfullt att driva med honom för att han inte kände till ett av Berlins mest kända landmärken, jag tyckte bara att det var så konstigt. Men men. En rolig dag har det hursomhelst varit, möjligtvis med undantaget för lunchtjafset om bakning. Imorgon blir det veckobrevsskrivande och Eurovision för min del.