Så lite tid, så mycket att göra

Efter långt om länge kommer det nu ett sista blogginlägg (för den här gången) som nog med allra största sannolikhet bara kommer läsas av mig själv. Fast det känns ju ändå onödigt att bara låta dagen falla i glömska, så här kommer en så god beskrivning som jag kan prestera några veckor i efterhand. Jag hade ju förfasat mig inför mitt lilla väskäventyr länge och väl, men när det väl kom försökte jag att se det hela som en utmaning och inte en börda. Jag kollade upp resa till Turmstrasse som skulle bestå av buss, S-Bahn och tunnelbana och begav mig sedan iväg på mitt lilla äventyr. Väskan fick sig nog lite törnar, men jag såg till att använda hissar och rulltrappor så mycket som möjligt för att spara på krafterna. Det hela gick alltså ganska bra, till och med så bra att jag fick sitta och vänta på Bürgeramt i säkert en halvtimme innan det var min tur. Det jobbigaste under hela morgonen var nästan sökandet efter en blomsteraffär, för det var inget som man ville ta sig an med en 21 kg tung resväska i släptåg märkte jag fort. Som tur var hittade jag en som inte var alltför långt bort från busshållplatsen (efter att ha gått i cirklar en stund) och där inhandlade jag en bukett pioner till Catharina (för fem euro) och två buketter tulpaner till Mats (för fem euro). Lagom pris kände jag, som ändå hade dragit mig för att både köpa blommor och lämna över dem. Sen satte jag och resväskan oss på buss 187 riktning svenska ambassaden för sista gången. Väl framme vid ambassaden strålade solen och Berlin visade sig verkligen från sin bästa sida. Lite sent kan man tycka kanske, med tanke på att jag frusit i två veckor, men bättre sent än aldrig. Jag kom in på ambassaden, parkerade väskan i receptionen hos Marita som jag hade fått tillåtelse att göra sen tidigare och gav mig upp mot andra våningen på jakt efter vaser. Catharina fick sina pioner först, och hon blev riktigt rörd. Detta resulterade i att både jag och Karin VB (som också råkade befinna sig på Catharinas kontor) också blev lite rörda. Catharina gav mig ett boktips (som jag prompt glömde) och berättade att hon alltid hade varit lite lättrörd samt föreslog att vi skulle försöka hinna ha ett samtal om livet någongång under dagens lopp. Sen försökte jag lämna över blommorna till Mats, men han satt i möte, så det fick jag skjuta på framtiden. Istället satte jag tänderna i mitt väldigt, väldigt ofärdiga veckobrevsutkast, uppsatsen som skulle skickas in till Ellen, rapporten om mitt heldagsseminarium och alla andra saker som behövde fixas innan det var dags för mig att lämna in min tag och bege mig mot Sverige.

Tiden gick verkligen fort, och jag var lite lätt stressad fram mot lunch. Då hade jag ändå hunnit skicka iväg uppsatsen och ge blommorna till Mats (efter en ilsken påminnelse från Karin som fick passa dem på sitt kontor och menade på att snart skulle folk tro att de var till hennes handledare). Mats blev också väldigt förvånad, men inte fullt lika rörd som Catharina. Det gjorde nog ändå en hel del för Mats bild av mig skulle jag tro, för sen betalade han för min lunch när vi var ute och åt. Jag hade lite halvt trott att ambassaden skulle betala för det, men så visade sig inte vara fallet. jag tyckte att det var väldigt generöst av Mats att bjuda, särskilt som det blev ganska dyrt (säkert 20 euro) och han verkligen inte hade behövt det. Dessutom hade jag börjat få lite ont om kontanter, så jag undkom en fruktansvärt pinsam upplevelse med nöd och näppe. fast jag hade väl alltid kunnat betala med kort antar jag. Det var mysigt med en sista lunch, och inte alls särskilt sorgligt. Det var vår avdelning som deltog, alltså jag, Mats, Catharina, Torbjörn och Helena. Daniel ville också komma, men hade ett möte inbokat, så han kunde inte. Vi satt och pratade om lite alt möjligt, och det var inte jag som stod i fokus, så det var inte särskilt jobbigt alls. Istället pratade vi om när de hade inlett sina karriärer på UD och hur det hade varit, Helenas skumma ryska grannar, Mats och Helenas (inte gemensamma) snart förestående flytt hem till Stockholm, sommarsemestrar och lite annat smått och gott. De flesta av oss åt Flammkuchen, och vi behövde inte vänta alltför länge på maten (trots att vi var på Café am neuen See).

Catharina sa att hon tänkte gå och lyssna på Joakim Palmes föredrag i Felleshuset efter lunchen, något som jag helt hade missat. Eftersom jag själv kände mig frestad att lyssna också valde jag att följa med. Ämnet var intressant, men jag och Catharina orkade knappt fokusera ändå, så vi gick tillbaka till ambassaden framåt slutet av föredraget. Tur var nog det, med tanke på hur mycket jag hade kvar att göra och vad klockan var. Det var inget annat som gällde än att snabbt fortsätta mitt slit. Först ut var rapporten till Mats, sen fortsatte jag med veckobrevet. Jag hann inte klart innan klockan var tre och det var dags för min sista torsdagsfikan. Många sista under en och samma dag. Veckans torsdagsfika anordnades av Bärbel och var verkligen fantastiskt god. Hon hade gjort två sorters kakor med rabarber, vilka båda var väldigt goda. Karin och jag satt och småpratade om att Karin ville sluta tidigare (vilket verkligen inte passade mig särskilt bra) och sen gjorde Wiveka och Catharina oss sällskap. Det var inte mycket annat att göra än att fortsätta med veckobrevet i ett rasande tempo om jag skulle hinna vara klar vid tiden jag och Karin till slut hade kompromissat om. Alltså blev det inget samtal om livet med Catharina, utan en stressig, stressig eftermiddag istället. Slutligen lyckades jag prestera ett väldigt innehållsfattigt och kort veckobrev som jag lämnade över i all hast. Sen kom Karin för att hämta mig som avtalat (jag var inte klar), vilket resulterade i en högre växel och en massa slarviga, hastiga, dåliga farväl. Det var nog mer än en ambassadanställd som inte tyckte att de fick ta farväl av mig ordentligt, men jag som upplever mig vara dålig på att säga hejdå försökte ändå göra mitt bästa. Snart var vi på väg ut från ambassaden, med resväska och allt, ut i solen och mot bussen. Innan dess hade jag dock nästan lyckats köra över Maritas tår med väskan när jag försökte komma ut så fort som möjligt. Kanske inte mitt finaste ögonblick.

Framme vid Zoo efter en väldigt trång bussresa sa jag slutligen hejdå till Karin, och sen var jag själv. Jag kom med bussen till Tegel utan problem, och fick till och med sittplats. Efter att ha sprungit runt som en vettvilling en hel dag kändes det ganska konstigt att sitta ner och ha massvis med tid. Jag tittade noga på Berlin på vägen ut mot flygplatsen, för att få en ordentlig bild och säga farväl ordentligt. Det kändes ganska konstigt att åka och inte veta när jag skulle komma tillbaka igen. Sist dröjde det två år. Väl på Tegel var det tre timmar tills planet skulle gå, och jag var därmed i exceptionellt god tid. Så vad Whitney nojade över när hon inte trodde jag skulle hinna med planet vet jag icke. Jag hade fruktansvärt, fruktansvärt tråkigt. Eftersom jag inte kunde checka in än hade jag inget annat val än att sitta och titta på de som skulle med planet till Stockholm. Det var jag, några som protesterade mot att Air France stöttar djurförsök (jag frågade inte hur), en handfull andra resenärer och en kvinna som gick runt och rotade i papperskorgarna. Det var två höjdpunkter under de här två timmarna: 1.När kvinnan hittade en kasserad deodorant, tog upp den och luktade på den innan hon lade tillbaka den. Äkta suspekt beteende. 2.När jag för andra gången såg Joakim Palme den dagen, han skulle nämligen med planet till Stockholm. Jag var lite sugen på att inleda en konversation med honom om dokumentären som visade i julas, men avhöll mig (klokt nog) från att göra det. Jag tror inte att han hade uppskattat det. Sen, efter långt om länge, var det någon som blev irriterad över att "Copenhagen" aldrig öppnade för incheckning, så de gick fram och frågade. Och vips hade incheckningen börjat. Väl inne på området vid gaten passade jag på att köpa lite mousserande vin till mamma, konstatera att en flaska vatten var orimligt dyr om den kostade lika mycket som en flaska mousserande vin och se på ett avsnitt. Sen bar flyget av hem mot Sverige, Malmö, sommar och hemmamys. Med det tror jag att jag avslutar detta kapitlet av mitt liv.

Rörig sista dag

Idag var min sista heldag i Berlin, lite sorgligt kändes det allt. Jag skulle ju på seminarium hela dagen idag ("Arbetskraftsmigration till Tyskland"), så jag fick sovmorgon och satte inte min fot på ambassaden på hela dagen. Överlag skulle jag nog säga att det var en lyckad dag, även om jag gärna hade varit på ambassaden min nästsista dag för att göra det mesta av det, men men. Man ska inte klaga efter att ha fått gratis frukost, förmiddagsfika och lunch. Samt hur mycket gott te man ville hela dagen. det enda som var lite sådär var kanske att jag inte hade någon att prata med, men jag överlevde till och med det. Ämnet var ganska intressant också, även om jag mest gjorde sporadiska anteckningar. Med andra ord hoppas vi innerligt att Mats inte kommer be mig skriva ihop någon rapport om detta, men det känns ju lite otroligt med tanke på att imorgon är min sista dag och jag har så otroligt mycket jag måste hinna med. Något av det mest sanslösa med dagen var att kvinnan som satt bredvid mig drack åtta flaskor med vatten, vilket jag tyckte var helt sinnessjukt. Hon gick inte på toaletten heller. Åtta flaskor vatten. Sen tänkte jag "Jag dricker nog för lite vatten egentligen" (vilket jag nog gör) och drack en flaska vatten och behövde gå på toaletten direkt. Typiskt. Efter seminariet var slut (eller lite tidigare egentligen) bestämde jag mig för att ge mig ut på stan lite och säga hejdå till Berlin. Solen sken och det var för en gångs skull härligt väder, så jag gick från Wittenbergplatz till Zoo. På vägen passade jag även på att prova en baddräkt jag tyckte var så fin, men den visade sig vara mindre fin på än vad den var på galgen, så den fick stanna kvar i affären. Sen tog jag tåget "hem" till Potsdam för att sätta tänderna i min uppsats som ska skickas in imorgon för genomläsning av Ellen innan terminens sista handledarmöte.

Att åka hem visade sig innebär inte bara mycket packande, utan även en hel del pusslande och trixande med saker som måste hinnas med innan jag åker. Listan kändes både lite lång och omöjlig, men jag ska nog kunna klara mig igenom morgondagen hoppas jag. Väskan var mycket lättare att stänga efter att jag hade packat den lite mer logiskt (lakan och handduk i botten) och den vägde "bara" 21,3 kg  enligt Whitneys badrumsvåg. Detta ställer jag mig dock lite skeptisk till, för den kändes fruktansvärt tung, men jag valde att ta det som ett gott tecken ändå och tryckte ner ytterligare lite saker efter en kort segerdans. Nu står bara en lång resa till Turmstrasse och Bürgeramt, an resa till ambassaden, en avskedslunch, handräckning vid ett event, påbörja ett veckobrev jag inte kommer avsluta, skicka in min halvdana uppsats och en väldig massa avsked mellan mig och planet 21.05 mot Kastrup och sen Sverige. Återstår att se vilket skick jag är i när jag väl kommer hem. Håll tummarna för att jag överlever, så får vi se om det blir ett sista blogginlägg i övermorgon kanske. Om inte annat så är Felicias äventyr över för denna gången, återstår att se var bloggen återuppstår nästa gång. Felicias faktiska äventyr å andra sidan fortsätter ju dagligen, härnäst med en 21,3 kg tung resväska på vansinnesfärd i Berlin. Fortsättning följer...

Nästan nästsista dagen på jobbet

Vilken seg dag det har varit för mig idag. Idag fick jag testa hur det var ett vara ett "snooze-offer" på morgonen. Annars brukar det oftast vara jag som är den som snoozar, men idag var det Whitney. Och. Hon. Gick. Aldrig. Upp. Alltså fick jag istället för en timmes ostörd sömn mellan kvart i sex och kvart i sju vakna med fem minuters intervaller istället, och det är verkligen inte alls lika skönt kan jag berätta. rent upplysningsvis. Det hela slutade hursomhelst med att hon försov sig och jag kände mig som en zombie under dagens första timmar. Inte världens mest lyckade kombination kanske, och det är väl det som är faran med snoozning. Jag tror att jag har kommit fram till att Whitney inte är en morgonmänniska, men det är ju inte jag heller alltid (är mamma säkert mer än villig att intyga), så det jämnar väl säkert ut sig lite. I övrigt gick morgonen som smort. Jag hann med tåget, köpte en god morgonfralla och kom i god tid till jobbet. Jag fick till och med veta att jag självklart kunde ta med mig min resväska till jobbet på onsdag, så nu står bara den dryga resan till Rathaus Tiergarten på onsdagmorgon och lite jobbiga farväl mellan mig och en resa hem till Sverige. Fast jag har redan börjat sakna Berlin lite, så det kommer nog inte kännas helt enkelt. Även om jag vill hem till mitt rum, katterna och alla i familjen så kommer jag ändå sakna staden Berlin. Bara inte odammsugade rum, andras förhållanden som kärvar och smutsiga kök. Det kan jag leva utan. Tunnelbanan hade jag dock gärna tagit med mig.

Dagen i övrigt förlöpte mer eller mindre som vanligt, även om jag kände mig sällsynt ineffektiv. Fast det kan ju å andra sidan ha haft något att göra med mängden saker jag hade att göra. Till och med den ekonomiska rapporten gick iväg idag, och att skriva på ett veckobrev man inte ens ska färdigställa själv redan på måndagen kändes liksom lite meningslöst. Alltså blev det att packa ihop det sista av mina saker som fanns på kontoret, läsa morgontidningarna, slänga en massa papper och stirra ut i tomma intet i några timmar som gällde för mig idag. Att Adam var borta kändes inte så väldigt tomt faktiskt, vi klarade oss ganska bra tyckte jag. Fast de andra saknade nog honom mer än vad jag gjorde. För mig innebar det ju mest konkret att all frukten i dagens fruktkorg inte tog slut i ett nafs, utan det lär nog finnas kvar aprikoser och bananer både imorgon och på onsdag. Även om idag inte var sista dagen på kontoret, så var det sista dagen jag åt lunch på ambassaden med de nordiska praktikanterna, men det kändes helt okej, Imorgon ska jag ju på seminarium hela dagen (om arbetskraftsmigration eller nåt) och på onsdag är det ju min avskedslunch med min avdelning. Så gratis lunch veckan ut med andra ord, glassigt värre. idag var även dagen då vi forade att Andreas (chauffören) fyllt 50 och Alices sista dag. Hon tyckte det skulle bli skönt att lämna ambassaden sa hon, vilket förvånade mig lite. Hon är ju den som hela tiden pratat om vilken fantastisk chans det här är, men idag hade hon gjort en helomvändning. Kanske är det för att det var sista dagen, och det är lättare att åka då, men nu hade hon hursomhelst konstaterat att alla på ambassaden var lite lätt rasistiska. Jag vet inte om det ligger något i det, men det gör det väl kanske delvis. Själv flyr jag ju mest mina diverse boenden, så om jag inte kommer hem på onsdag så har jag kanske bara flyttat in på mitt kontor. Där är det städat och fint, så kan jag fortsätta njuta av Berlin och slippa vara arbetslös. Vi får väl se.

Regnigt, deppigt, segt

Vädret i Berlin har nått gränsen för hur dåligt väder egentligen nästan kan vara i juni. Regnigt, mulet, blåsigt, rått. Trots detta hade jag en helt okej morgon. Vi somnade kvart över tre igår efter att ha sagt hejdå till alla de nordiska praktikanterna, men jag vaknade ändå tio imorse och kände mig pigg. Det var nog bra tänkte jag, eftersom jag ändå måste gå upp tidigt imorgon och det var bäst om jag gick upp någorlunda tidigt (man kan nog inte kalla tio tidigt) och somnade någorlunda tidigt. Whitney å andra sidan sov till tolv tror jag, så jag hann duscha, blogga, chatta lite med mamma och se på ett tv-avsnitt innan hon vaknade till liv. Jag tyckte det var bäst att låta henne sova, för hon har sovit dåligt och drömt mycket mardrömmar de senaste dagarna säger hon. Det enda lite dryga med detta var att jag inte kände mig riktigt berättigad att gå upp och ta för mig ur kylskåpet utan henne, så istället satt jag och hungrade en stund. När vi väl var vakna båda två vandrade vi upp mot köket och resten av familjen som vid det laget hade förberett lunch. Mozzarella och tomatsallad med pizza blev det, och jag var fortfarande lika välkommen som sist. De frågade till och med om jag ville ha kvällsmat, vilket jag självklart tackade jag till. Sen bar det av in mot stan för en fika med den schweiziska praktikanten jag lärt känna. Lite trevligt med miljöombyte var det, efter att ha diskuterat Whitneys förhållande eller icke-förhållande i snart tre dagar. Det är inte det att jag inte sympatiserar eller bryr mig, men att leva det är lite jobbigt i längden när det inte är ens eget liv. Så att åka ut på en liten min-utflykt och diskutera varför Schweiz inte är med i EU, jämföra Sverige och Schweiz som neutrala länder och huruvida IKEA är schweiziskt eller svenskt var ett trevligt avbrott.

Härligt nog lyckades jag ta mig hem också, trots att de håller på att bygga om S-Bahn och det är lite krångligt att ta sig ut till Potsdam den här helgen. Så på det stora hela en ganska lyckad eftermiddag med andra ord. Väl tillbaka lyckades jag komma mer eller mindre exakt lagom till kvällsmaten som idag var kotlett och knödel. Då tänkte jag på farmor och Sonja och att de skulle ha varit här. Barnens mormor var här och insisterade att jag skulle äta två portioner, så jag var väldigt, väldigt mätt efteråt. Vi hann till och med diskutera det svenska kungahuset och bröllopet nästa vecka. Efter maten skypade jag med både mamma och pappa för att avhandla detaljerna kring min hemresa lite. När jag ska åka och så. Whitney tycker att det är en sällsynt dålig idé att jag reser på onsdagkväll, vilket har stressat upp mig lite. Dock är jag i allra högsta grad medveten om att det är av olika anledningar som vi är tveksamma till hur smart det är: Jag undrar om det kommer bli för mentalt påfrestande att klämma in så mycket på en dag (Avanmäla lägenheten, avskedslunch med avdelningen och sen flyga) medan Whitney gärna ser att jag stannar och är moraliskt stöd för henne längre. Så som sagt, helt olika anledningar, men när hon proklamerar att det är en dålig idé gång på gång så tar ändå en liten del av mig det som ett tecken på att jag inte kommer klara det. Men jag har ändå bestämt mig. Så länge jag löser hur jag ska göra med väskan blir det en resa hem på onsdag som gäller för mig, sen får det bli så påfrestande som det blir. Jag vill hem till mitt eget rum, mina egna lakan, katterna, pappa, mamma och Sverige. Sen kommer jag nog sakna Berlin massvis när jag är hemma, men jag orkar inte riktigt leva ur en resväska, lite småsmutsigt och lyssna på relationsproblem så väldigt mycket till. Så hem till Sverige på onsdag får det bli. Nu börjar det bli sent och jag ska inte sova till tio imorgon, så nu är det dags att tänka på att sova. God natt alla!

Vända på dygnet

Väl framme i Potsdam möttes jag av en något deprimerad Whitney som hade problem med Felix. Vad var det enda Whitney ville göra? Gå ut. Jag var egentligen lite för trött för det efter att ha gått upp klockan sex, packat, handlat glass, jobbat, packat och flyttat, men jag gjorde en kraftansträngning för att pigga upp mig och ut åkte vi. Många långa och svåra klädval för Whitney och en ett banarbete senare befann vi oss så småningom vid Friedrichstrasse vid tolv och kände oss båda lite halvdöda. Vi begav oss mot turisthavet och Oranienburger Tor och lyckades hitta en lite vilsen turist på vägen. Elliot hette han, och han kom från London. När han hörde att vi pratade engelska så stannade han oss för att fråga om vi egentligen visste någon bra stans att gå ut i Berlin. Det är det ju ingen av oss som riktigt gör för det första, och för det andra så hade ju han nog inte klarat av att ta sig dit ändå. Så vi adopterade honom för kvällen. Sen kom jag på att jag kunde ju slå två flugor i en smäll ganska lätt med den här kvällen om jag smsade Martin och frågade om vi inte kunde följa med dem ut. Dels vet ju de alltid någonstans man kan gå, och dels så har jag ju undrat om jag verkligen inte borde anstränga mig mer och försöka träffa Martin innan jag åker hem. Sagt och gjort befann vi oss snart har påbörjat den halvlånga resan mot Friedrichshain och Warschauer Strasse med Elliot i släptåg. Väl där var det ett hjärtligt återseende med Anna, Anne, Sascha och Martin som inte kunde förstå att jag inte hade hört av mig tidigare. En lång kväll och ett klubbyte senare var klockan helt plötsligt sex på morgonen och vi var mer än trötta och hade en entimmesresa mot Potsdam att se fram emot.

Väl hemma sov vi sedan bara i tre timmar innan vi vaknade och kände oss ganska pigga, så då begav vi oss i mot centrala Potsdam för att titta på stan och framförallt slottet. Ungefär en timme in i denna lilla utflykt insåg vi att vi nog inte var så pigga som vi ursprungligen hade tänkt oss, och då blev livet lite tungt. Det kändes ju dock lite onödigt att ha tagit sig dit bara för att vända, så vi stannade nog ändå i fyra timmar eller så. Först åt vi en lite lättare frukost för att stå oss under vårt sökande efter slottsparken med slott, och sen när vi väl hittade slottet vandrade vi runt ganska planlöst. Väldigt vackert var det, det tyckte nog både vi och de två bröllopsparen vi såg och horderna av turister som var där. När vi kände oss färdigpromenerade där tog vi en annan väg tillbaka till stationen, köpte körsbär på vägen och tog sedan tåget tillbaka "hem". Vid det här laget var det ett under att inte någon av oss hade kollapsat av utmattning än, så vi beslöt oss för att ta en liten power nap vid fyra. Klockan halv tio på kvällen vaknade vi sen igen, en ganska bra stund efter tiden Adam, Alice och Karin hade satt för vår gemensamma grillkväll. Efter vissa kommunikationssvårigheter i en sms-konversation lyckades vi bli kloka på att grillkvällen precis hade ändrats till en barkväll och starttiden hade skjutits upp, på grund av vädret. Detta var ju ungefär det sista jag och Whitney kände för att göra, våra kläder hade ju mer eller mindre precis slutat lukta rök, men vi begav oss in mot stan ändå. Det kändes ju liksom inte så valfritt att säga hejdå till Adam och Alice och de andra praktikanterna, det hade ju varit drygt. väl där stannade vi i lite mer än två timmar innan vi återigen begav oss iväg mot Potsdam. Tre var vi hemma den här gången, innan vi föll i säng igen. Idag ska det förhoppningsvis bli en lugn söndag. Allt jag har inbokat är en fika och tentaplugg. Trött, tröttare, tröttast. Och det regnar ute. Snart kommer jag hem iaf, det börjar kännas väldigt skönt.

Felicia flyttar till Potsdam

Upp i ottan var det som gällde idag ja. Klockan sex satte jag larmet på för att hinna med att duscha, packa, äta frukost och köpa glass. Vi skulle ju nämligen samlas prick åtta utanför Netto. Hur många tror ni var där prick åtta? Jag. Och då hade jag ändå lite försiktigt sagt att "Jag kan antingen vara där fem i eller fem över..." varpå jag blev upplyst om att "Prick åtta ska vi ses". Lättlurad jag är, jag kunde med andra ord ha sovit tio minuter längre. Även om tyska Netto inte är samma som danska Netto är det icke desto mindre en billighetsaffär, och där fanns ingen sorbetglass. Detta tyckte Adam var ett i allra högsta grad världsligt problem, medan jag som faktiskt vet att Catharina inte tål vanlig glass tyckte det var lite tristare, men alla kan väl inte vara lika omtänksamma. Efter att ha införskaffat alla våra fikaingredienser (glass, jordgubbar, blåbär, strössel, mandelflingor, riven choklad, kex och chokladsås) gick vi våra skilda vägar. Jag och Alice skulle till jobbet och fick ta med oss alla ingredienser, medan Adam och Karin skulle på avskedsfrukost för sig själva och Magnus med hela plan två och därmed begav sig dit istället. En förhållandevis lugn morgon och jag trodde mig kunna få iväg veckobrevet tidigt, men ack nej. Klockan tre (nästan rekordsent) skickades det iväg istället som en följ av att Helena var upptagen med UD-kurir som var på besök. Men men. Istället satt jag och förfasade mig inför tanken på min resväska och eftermiddagens flytt.

Lunchen åt jag med Adam, de andra var upptagna med annat. Det kändes lite tomt och lite tråkigt, vi har nog inte så mycket gemensamt egentligen. Efter lunchen återgick jag till mitt veckobrev och allmänt småfix. Sen kraschade min dator. Det svischade till och den bara dog. Jag fick lite panik, sprang runt och stressade upp alla och sen slutligen lyckades jag och Steffen gemensamt komma på att det var glappkontakt i förlängningssladden. Så var det löst. Mycket jobbigt, men det löste sig. Sen var klockan magiskt kvart i tre och det var dags för oss att börja tänka på att duka fram fika till alla. Vi började lägga upp allt i skålar och Adam tog på sig att hacka jordgubbarna. Självklart hackade han dem i fjärdedelar, vilket inte funderade riktigt för mig, eftersom jag är lite av ett kontrollfreak och insåg att om man skär dem i fjärdedelar så räcker de inte alls länge. Så jag sa det till Adam och erbjöd mig att ta över, vilket jag kanske inte gjorde på ett fullt så smidigt sätt som jag trodde. När Adam sen lämnade rummet en kortare stund så vänder sig Alice mot mig och säger "Du inser att nu kommer Adam vara sur på dig resten av dagen?" "Va? Nej, seriöst? För det lilla?" "Ja" säger Alice och Karin samstämmigt. Och det var han verkligen. Jag frågade honom om han verkligen blev sur på mig och sa att det inte var min avsikt, varpå Adam ser på mig och säger "Det var ganska analt av dig, Titta så fula de är nu, de ser ju inte ens ut som jordgubbar" och på så sätt lyckade jag reta upp Adam vår sista gemensamma dag på jobbet. Så kan det gå. Sen började det ösregna och jag förfasade mig inför min långa, långa resa till Potsdam. Jag lyckades (tro det eller ej) överleva den och mitt väldigt odramatiska farväl av Stefan som jag inte kommer sakna alls. Nu sitter jag hemma hos Whitney som vill in till stan. Och mitt datorbatteri håller på att ta slut. Återstår att se vad vi hittar på ikväll. Spännande, spännande.

Oväntat värre

Det känns som om jag har sovit min sista sovmorgon på ett tag. Ute sent igår, upp tidigt idag och imorgon ska jag upp i ottan för att köpa glass. Sen ska vi inte tala om nästa vecka när jag bor i Potsdam och ska göra den pendelresan varje dag. Men men. Det är bara att gilla läget och gå och lägga sig tidigare så överlever man även det. Whitney går ju som tur är upp ännu tidigare än vad jag gör, så hon föregår med gott exempel när det gäller att somna i tid i alla fall. Idag släpade jag mig upp för att hinna till jobbet i tid, trots att jag nästan inte trodde själv att det skulle lyckas. Tro det eller ej, men jag hann med min vanliga buss och var därmed (som vanligt) en av de första på jobbet. Man skulle kunna tro att detta gjorde att jag fick ett försprång och hann med extra mycket idag, speciellt med tanke på att det inte kom några tidningar eftersom större delen av Tyskland är lediga idag, men ack nej. Lite oklart vad som egentligen hände med min dag, men här kommer en kort summering: Vi lyckades välja ut vår gruppbild, jag hjälpte Catharina med den ekonomiska rapporten, jag läste igenom alla mina sparade artiklar, jag åt lunch, jag flummade Och torsdagsfika såklart, i vanlig ordning. Jag hade väntat mig en del oenigheter inför morgonens inplanerade gruppbildsval, men det slutade faktiskt väldigt fredligt. Vi begränsade urvalet till två bilder och de andra lät mig välja vilken av de två vi skulle ta. En beslutsprocess helt i min smak med andra ord. Sen skrev vi ut den på vår fantastiska färgskrivare och satte upp den bland de andra bilderna på "praktikantväggen" inne på mitt kontor. Så nu kan jag sitta och njuta av den bilden under mina sista dagar här.

Fast tiden gick verkligen väldigt snabbt idag, så jag känner mig lite besviken över mängden saker jag hann med. Så kan det vara. Dagens torsdagsfika fixades av Christian och det var Adams och Alices sista. Vi praktikanter satt tillsammans i den lägre delen av fikarummet och pratade och skrattade så vi grät. Karin trodde först att hon skulle behöva torsdagsfika själv nästa vecka, vilket fick Adam att sätta i halsen, varpå Adam ursäktade sig och sa "Oj, jag blev visst lite upphetsad" och jag spontant utbrister i ett "Vad är det som är upphetsande med tanken att Karin skulle fika själv?" Festligt värre hade vi det med andra ord. Sen var det ytterligare förvecklingar med ekonomiska rapporten som upptog min eftermiddag. Catharina och jag upptäckte nämligen att vi inte kunde hitta var vissa av talen i rapporten kom från egentligen, så jag letade igenom alla våra tusen papper och blev sen ombedd att googla det. Sen insåg jag, och kände mig lite dum/smart, att det smartaste att göra i det läget var ju inte att sitta och leta efter några tal som kanske/kanske inte finns, utan snarare att bara ta talen som står i regeringens vårprognos där vi trodde att de kom ifrån. Efter jobbet hängde jag lite med de andra medan Adam och Alice fördrev tid innan en galleriöppning och Karin och jag sällskapade på väg hem till våra diverse ärenden. Väl hemma upptäcker jag att Florian (vars rum jag bor i) har kommit hem och det är totalt kaos (i mina ögon). Mina badrumssaker har blivit undanträngda, det är resväskor i hela köket och jag känner att jag inte får plats alls längre. Som tur var skulle de ut för att ta en öl klockan åtta. Jag blev tillfrågad om jag ville följa med, men jag tackade vänligt nej och tyckte det var fantastiskt skönt när de gick. Så nu sitter jag hemma själv, som jag föredrar, med alla mina klädlager på och funderar på om jag ska dricka en sista kopp te i den här lägenheten innan jag går och lägger mig. Lite vardagslyx. På återseende i Potsdam får jag väl säga då. God natt alla!

Middag och myggbett på svenska residenset i Berlin

Så hade den stora dagen äntligen kommit: Middag på det beryktade residenset. Efter mycket vånda igårkväll valde jag slutligen min mörkblå klänning efter att ha frågat farmor om råd. Det var den mest propra och snyggaste av mina diverse alternativ. Arbetsdagen förlöpte ganska normalt i övrigt. Jag blev klar med min rapport äntligen, och fick relativt god respons på den av Staffan som läste igenom den. Med detta hoppas jag att jag nu kan lämna den bakom mig, och för att understryka detta har jag bockat av den från min att-göra-lista. Out of sight, out of mind. Dagen fortsatte sedan med min sista guidade tur av en grupp amerikanska arkitektstudenter. Inte på länge har jag tyckt att min engelska var så dålig, men deras entusiasm kompenserade lite för mina språkproblem. Det är inte helt lätt att kunna massa ord för naturmaterial och dylikt på mer språk än svenska, det ingår ju inte direkt i mitt vardagsvokabulär. Deras väldigt trevliga lärare sa att han tyckte den svenska ambassaden var den finaste av de alla, och har försökte ta med sin klass dit varje år, men ibland fanns det inte möjlighet att ta emot dem och ibland hamnade de på någon av de andra ambassaderna. Jag gav honom direktadressen till den svenska ambassaden, så förhoppningsvis har han mer tur med att få den svenska ambassaden i framtiden. Det är ju enklare än om han mailar Felleshuset. En av studenterna tyckte att ambassaden var så fin att han utbrast i ett spontant "Vad behöver man göra för att få lov att jobba här?" precis när ambassadören kom in från sin joggingrunda. Jag sa att det var bara att fråga ambassadören, så han frågade Staffan (som annars tycker det är lite jobbigt att prata med folk när han precis varit ute och joggat). Staffan konstaterade dock att om man inte kunde tyska och ingen svenska, då skulle det bli svårt.

Sen blev det som planerat sparrisrisotto till lunch. Det var äckligt, och med det är kanske sparrissäsongen avsluta för min del den här gången. Imorgon får det förhoppningsvis bli något godare. Under lunchen fick jag även veta att det skulle serveras midsommarbuffé på kvällen, vilket naturligtvis gjorde mig lite skeptisk. Mycket sill? frågade jag och fick bekräftat att jo, det skulle det ju vara. Usch. Som tur var så visade det sig vara lite annat än sill och potatis bara, så jag åt potatis och kyckling istället. Inte helt fel alltså. Jag hamnade vid Karin, hennes nya pojkvän Ryan och en del från administrativa och konsulära avdelningen som jag inte brukar prata med. Det var trevligt. Sen gick kvällen lite utför under en intensiv kvart. Vi blev fint avtackade av ambassadören, vilket var trevligt. Sen fick jag ett myggbett och en dålig avtackningspresent, vilket var mindre trevligt. Jag som hade önskat mig någon form av minne för livet fick istället ett usb-minne och en musmatta och blev grymt besviken. En ok om UD:s historia, en vas eller något annat lite mer bestående hade jag uppskattat, men jag har ett usb-minne och vill inte ha en musmatta. Ett minne för livet kan man väl kanske inte kalla det heller, och en dålig lön för fyra månaders arbete tyckte jag nog att det var. Och då menar jag inte rent monetärt, utan snarare att det inte visar på någon särskild uppskattning direkt. Jag hade hellre tagit emot ett fint diplom i så fall, det hade jag hellre ägt. Men men. Mamma tycker jag är negativ, och jag är trött och kall, så här kommer en kort (men ändå inkluderad) summering av det trevliga som hänt idag: Vi hade avskedsfika med Karin (från konsulära) och hon bjöd oss på kaka. Det var lite mysigt att sitta och småprata tyckte jag åtminstone. Sen satt vi och umgicks lite innan vi åkte iväg till residenset, alla praktikanterna, det var kul. Jag, Magnus och Annika fick skjuts till festen med Carola. Hon körde en liten omväg för att jag skulle få se det amerikanska konsulatet, det var snällt. Sen kom vi fram till residenset som jag inte tyckte var särskilt vackert, men jag tog ingen bild tyvärr. Det fanns inte bara sill att äta, utan även kyckling, så jag svalt inte ihjäl. Och till efterrätt var det jordgubbar. En del positivt också med andra ord, men jag har svårt att släppa musmattan. Tråkigt blogginlägg, men icke desto mindre ett blogginlägg. God natt alla.

Rätt sida av regnet

Imorse när jag vaknade kände jag mig som en helt ny människa. Detta efter att ha sovit i t-shirt, långärmad tröja, fleecetröja, strumpbyxor, pyjamasbyxor och strumpor. Och jag har inte sovit så gott på en vecka. Även om strumpbyxorna spände lite om tårna. Sen kollade jag på slutet av mitt tv-avsnitt i sängen också, så när det var slut och det var dags att sova så var sängen redan uppvärmd. Jag tror med andra ord att jag har kommit på knepet för hur jag ska sova gott de närmsta tre nätterna. Lager, lager, lager. Det behöver kanske inte sägas, men livet är verkligen mycket lättare att leva när man inte frusit en hel natt och dagen blev ju lite därefter. Idag var mitt, samt de övriga praktikanterna och Magnus, sista personalmöte. Adam och Karin som jobbade över igår valde dock att flexa imorse, så de missade sitt sista personalmöte. Egentligen tror jag att mötena är obligatoriska, men ingen sa något. Det kände inte särskilt nostalgiskt får jag säga, jag har ju börjat känna att jag är på väg hem nu sen i söndags, men om ni frågar mig igen om en månad så kommer jag säkert säga att jag saknar ambassaden och Berlin något fruktansvärt. Med den insikten borde man kunna tycka att jag skulle kunna njuta maximalt av min sista tid här, men jag har gått in i någon sorts effektivitetsläge där jag klämmer in allt jag inte gjort/vill göra innan jag åker, skriver uppsats och gör mig redo för att åka hem, så det är lite svårt att njuta av min sista tid här. Men jag försöker.

Idag var det schnitzel med sparris till lunch. Det var ju det självklara alternativet, men tyvärr var det svampsås istället för hollandaisesås, men jag valde det ändå. Jag kör sparristema den här veckan: Igår sparrissoppa, idag schnitzel med sparris, imorgon sparrisrisotto. Sen kommer jag nog inte vilja äta sparris på länge, men det gäller väl att passa på när man är här. Dock tyckte jag att kantinen hade skalat dagens sparris lite väl dåligt, men det gjorde inte så mycket. Efter lunch gick jag från att ta det ganska lugnt till att få väldigt mycket att göra. Då kom helt plötsligt Catharina in med kommentarer på texten jag skrivit till finansrapporten och hade en massa specifika önskemål, varav en del var omöjliga. Exempelvis fanns det ett stycke i förra årets rapport om hur exporten hade ökat de senaste 15 åren, vilket jag tyckte var lite vagt och ospecifikt (eftersom det inte var specificerat vilka faktiska år det rörde sig om). Poängen var hursomhelst att exporten hade fördubblats, så jag skrev inget liknande för jag tänkte att den lär ju knappast ha förändrats mycket över det senaste året. Catharina verkade hursomhelst vilja att jag satte en siffra på hur mycket den hade ändrats över de senaste 15 åren sett ifrån i år, vilket jag inte riktigt såg hur jag skulle hitta siffror på, varpå Catharina föreslog att jag skulle googla det och jag dog lite. Slutligen så tror jag (hoppas jag) att vi enades om att det stycket inte behövde se ut exakt så, och gick vidare med våra liv. Nu ska vi förhoppningsvis lyckas få iväg den imorgon, och sen är även det överstökat. Efter jobbet åkte jag ut för att göra lite ärenden på vägen hem, som att ta ut pengar och köpa biljetter som gäller hela vägen hem till Whitney. Precis, precis när jag kom innanför dörren så öppnade sig himlen och det började hälla ner. Man känner sig verkligen så nöjd när man för en gångs skull hamnar på rätt sida av regnet. Så nu sitter jag inne, är torr och begrundar mina (ytterst små) framsteg med uppsatsen. Imorgon blir det middag på residenset. Spännande, spännande. Fortsättning följer.

Kinesisk cyberattack

Idag råkade vi på ambassaden ut för vad vi trodde var en kinesisk cyberattack. Internet dog nämligen, igen. Fast den här gången var det inte bara på ambassaden i Berlin, utan hela regeringskansliet och samtliga ambassader i hela världen. Det visade sig dock bara vara en växel på UD som hade brunnit, så den här gången var kineserna faktiskt oskyldiga. Så man kan väl se det som en lätt eller tung morgon beroende på humör. Det fanns ju å ena sidan så gott som inget alls att göra, och det var ju lite slappt. Jag hann till exempel slänga en massa papper inför min sista arbetsdag som närmar sig med stormsteg. Det var ju bra. Å andra sidan var det lite jobbigt att sitta och bara tänka på allt man behövde göra och bara kunna göra en bråkdel av allt man skulle. Att jag sen sov rekorddåligt igår var ju kanske inget som gjorde saken bättre. Tanken var att jag skulle gå och lägga mig i god tid, vilket jag faktiskt gjorde . Dock hade jag nog lyckats vända på dygnet lite genom att sova lite för länge på morgonen, och det kombinerat med faktumet att jag frös något helt fruktansvärt gjorde ju inte saken bättre. Det är lite oklart när jag somnade egentligen, men det var nog ganska sent kan jag tänka mig. Allt jag säger är: idag sover jag med strumpor, trots att mamma alltid sa till mig att det var dåligt när jag var liten. Jag bryr mig inte, det är värt det.

Alltså tillbringade jag en förmiddag på kontoret utan internet med att skriva listor på allt jag behövde göra inom det närmsta och bara våndades. Det blev en ganska lång lista kan vi väl kanske säga. När jag gick iväg för att äta lunch med Adam och Karin var jag ganska uppe i varv. Vi fick gratis lunch idag eftersom ambassaden hade betalat för cateringen till ett event i det gemensamma huset. Små mackor och sparrissoppa. Det blev en ganska god, men ganska hastig lunch. Jag kunde inte förstå varför vi skulle skynda oss när vi ändå inte hade något internet att arbeta med när vi kom tillbaka. Fast det hindrade inte de andra, de hetsåt ändå. De hann även avhandla vilka de ska ta med sig på ambassadörens sommarfest på onsdag. Egentligen har vi fått ganska strikta upplysningar om att det bara är sambor/särbor som gäller, men det verkar de ta ganska löst på. Så nu är det bara jag som inte ska ta med någon helt plötsligt. Och hur känns det? Lite b kanske. Jag försöker intala mig själv att det kommer ge mig en massa tid att umgås med den vanliga personalen som jag snart inte kommer träffa mer, och att det är mycket vettigare än att ta med en kompis som man får underhålla. Vi får väl se om det känns lika självklart när jag väl sitter på middagen, helt själv. Internet kom hursomhelst tillbaka kring ett, så efter det var det full verkstad som vanligt. Veckans fruktkorg visade sig innehålla vilda persikor (kallar tyskarna dem) och aprikoser, vilket jag åt lite för mycket av under eftermiddagen. En vildpersika och två aprikoser senare kan jag meddela att omogna aprikoser är äckliga. Bara så ni vet. Sen slutade jag lite tidigare eftersom jag kände mig så fruktansvärt rastlös och ville komma igång med det jag upplevde mig behöva göra idag. Så jag tvättade, pantade flaskor, handlade mat, putsade spegeln i mitt rum och lagade mat. Uppsatsen? Nej, den gick inte ihop med rastlösheten så bra. Nu är det snart dags för ännu en lång kall natt, så nu gör jag en kopp te i förebyggande syfte tänker jag.

Inte leva i nuet

Idag har jag suttit inne en hel dag, men har befunnit mig mil från Moabit, Berlin i mina tankar. Jag har nämligen funderat och pusslat med mina två kommande veckor. Och jobbat på uppsatsen. Jag har nämligen ett flertal problem som jag behöver fixa med och lösa, och det har väl gått lite sådär. Jag lyckades lösa frågan "När ska jag tvätta för att det ska bli mest optimalt?", svaret på det var tisdag. För då hinner jag fortfarande tvätta på onsdag eller torsdag om Stefan skulle lägga beslag på tvättstället just på tisdag. Men frågorna "När ska jag åka hem?", "Hur ska jag lösa min framtida uppsatshandledning?" och en massa andra viktiga frågor förblir obesvarade. Dessutom har jag haft fruktansvärt svårt att låta bli att packa resväskan redan idag för att se om allt får plats, men än så länge har jag lyckats lägga band på mig. Jag har dock hunnit packa den säkert fem gånger i mina tankar. På något sätt kan jag inte komma över faktumet att jag har fem par skor, vilket Karin tyckte var helt sanslöst. Karin själv har nämligen bara ett par skor. Lite oklart hur jag lyckades hamna på fem par skor, men jag försöker trösta mig med att åtminstone två par tar lite plats i väskan. Jag hade ju vett nog att skicka hem mina Converse-skor med mamma, även om det innebär att jag får frysa lite när jag går till jobbet på morgonen. Så går det när man har lite för korta byxor.

I övrigt har jag fått relativt mycket gjort på uppsatsen idag. Tror jag. Jag har läst och sorterat undan tre artiklar, samt äntligen avslutat min korrekturläsning. Inte vet jag om det gör mig så väldigt mycket klokare dock. Det är ju liksom något av ett projekt som aldrig tar slut kan man väl säga. Sen plågas jag lite av tanken att min analys inte är tillräckligt djup för att jag ska kunna få ett vettigt betyg på den, men det är väl något som är dumt att ta ut i förskott, även om jag är ganska säker på att det är sant. Efter tre uppmaningar att "höja den akademiska nivån" är det väl bara att acceptera faktum. Usch. Nej, nu återstår väl bara att göra det mesta möjliga av det som är kvar av dagen. Sätta på diskmaskinen, bestämma mig gällande när jag vill sluta, kanske jobba lite till på uppsatsen och soooova. Ny dag, nya tag imorgon. Resväskan packas på onsdag tidigast. God natt alla.

Inget Teufelsberg, men varm choklad

Regn, regn, regn. Bara massa regn. Alla mina planer för dagen ändrades mer eller mindre idag. Kanske inte så otippat eftersom wetter.de trots allt utlovade 100 % regnrisk, men ändå. Jag hade egentligen åtminstone tänkt gå till affären, men så blev det inte heller. Istället har jag häckat inomhus hela dagen, något som man skulle kunna misstänka var till fördel för min uppsats, men det är tveksamt. Nu har jag åtminstone lyckats läsa klart uppsatsen, och lyckats korta ner den två sidor (1000 ord). Eller kanske 1000,000 som Mats skulle säga. Med andra ord har det varit en ganska händelsefattig dag. Stefan och Andrea kom hem kring fyra efter att ha lyst med sin frånvaro sen i torsdags. Jag hoppades lite att regnet skulle hålla dem borta en dag till, men när allt kommer omkring är det ganska trevligt att de är här när det är dags att sova. Lägenheten är inte lika stor, tom och mörk då. Fast den är ju såklart lite stökigare. Som man kanske kan gissa ställdes trippen till Teufelsberg in. Ingen kände riktigt för att åka med tanke på vädret, inte så kul att vara ute när det ösregnar och bara är tio grader. Då kan man lika gärna sitta inomhus och vara torr och frysa. För nog tycker jag det har blivit lite väl kallt. Igår vaknade jag av att jag frös, så jag fick gå upp och sätta på mig min fleecetröja innan jag kunde somna om. Livet är inte helt lätt när ens täcke befinner sig i Sverige. Som tur är flyttar jag snart hem till Whitney som har en värmefläkt och låter mig ta hennes täcke. Det gjorde hon i alla fall sist. Tills dess får jag klara mig med min filt och min fleece, och sen bär det av till varma, soliga Sverige. Eller åtminstone Sverige där alla mina täcken befinner sig. Och den tjocka filten i vardagsrummet om man skulle behöva ett extralager. Nej, idag blir det ett kort blogginlägg tror jag bestämt. God natt alla!

Världens mest populära land

Idag tyckte Mats att jag "fick ta lite ansvar själv" och gjorde därmed något fint, även om han gjorde det i lite dryg samtalston kanske. Han lät mig själv bestämma när jag tyckte veckobrevet var godkänt för att skickas ut. Fantastiskt trevligt, men lite jobbigt ändå eftersom det var en hel paragraf för långt den här veckan. Alltså gjorde jga något som jag väldigt sällan gjort under mitt liv: Jag fuskade med marginalerna. För att vara lite mer specifik så kan jag säga att jag tog bort lite av mellanslagen ovanför texten "Veckan i Tyskland" under UD:s logga. Sen försökte jag minska avståndet mellan styckena också, men kom fram till att det gav för lite resultat för att vara lönt. Dessutom blev det fult. Så den här veckan blev det ett 90-procentigt Felicia veckobrev kan man väl säga. Det mesta Mats hade att säga var att han ville att jag skulle lägga till några stycken, däribland ett om hur många tyskar som tror att Bayern-München kommer vinna Champions League-finalen imorgon. 59 procent för den som undrar. Jag avslutade veckobrevet med ett kortare stycke om hur BBC gjort en undersökning där Tyskland blev framröstade som världens mest populära land. Eller snarare "landet med mest positiv inverkan på världen", vilket de lite lätt förvånade (och sarkastiska) tyska tidningarna anmärkte på. För hur kan man egentligen älska ett land som är så noga med ordning och har en sån förkärlek för öl och korv? Lustigt nog var det bara Grekland av de krisande europeiska länderna som ansåg att Tyskland hade en huvudsakligen negativ effekt på världen. Populärast var Tyskland i Ghana för den som undrar, vilket även det var lite lustigt.

Jag kämpade även vidare med lite annat smått och gott idag. Jag tror mig ha gjort det Catharina bad mig göra till den ekonomiska rapporten, men det är lite svårt att säga helt säkert eftersom hon var ledig idag, så jag kan inte fråga. Sen småfixade jag med lite annat och satt och bekymrade mig över livet lite allmänt under resten av dagen. Det blev ingen resttårta till fikat i alla fall, för den hade Adam ätit till frukost. Så kan det gå. Imorgon är det meningen att samtliga av de svenska praktikanterna (för en gångs skull) ska åka och se på solnedgången vid spionlägret i Teufelsberg. Tydligen har vi lyckats boka in oss på en guidad visning, vilket är lite lustigt med tanke på att vanligtvis får man inte tillträde dit. Karin var dock inte så sugen på att åka när hon såg att det var 100 procents regnrisk, hennes skor klarar tydligen inte av det. Vi får väl se hur det går, jag har ju inte direkt heller optimala skor för den sortens utflykter, men annars låter det ju kul. Speciellt när man i övrigt bara ska sitta inne hela helgen, vilket kanske inte är så galet spännande. Även om man befinner sig i världens mest populära land.

Bra!

Jag måste verkligen gå och lägga mig tidigare idag. Imorse kände jag mig så trött att jag nästan kände mig lite sjuk. Illa, illa med andra ord. Det satte lite tonen för den resterande delen av min dag där jag egentligen mest ville lägga mig ner. Jag kämpade vidare efter bästa förmåga, trots den totala bristen på kämparanda. Alltså har jag mest suckat mig igenom min dag, som kände ändlöst lång och ganska lång. Inte gjorde jag några framsteg på rapporten som kändes fruktansvärt svårjobbad efter mitt samtal med Staffan, och jag fick knappt gjort veckobrevsförarbetet heller. Jag satt och stirrade på det en längre stund och sen gjorde jag det. Jag kände mig fruktansvärt missnöjd med resultatet, men tvingade mig själv att läsa igenom det två gånger ändå. Dock utan att göra några större ändringar, så slutprodukten kändes inte särskilt bra ändå. Sen lämnade jag över det till Mats och var inställd på att få tillbaka det fullklottrat med kommentarer i vanlig ordning. Om inte mer, med tanke på hur det var skrivet. Ni kan väl föreställa er min förvåning när jag fick tillbaka det med ett "Bra!" och förhållandevis lite kommentarer. Jag som nästan hade väntat mig att bli rejält sågad efter min lilla föreläsning om att i Sverige så är kommatecken ett decimaltecken, och går alltså inte att använda sig av som tusentalsskiljetecken. Istället får man använda ett enkelt mellanslag eller en punkt. Inte för att han tog till sig den informationen, han skickade iväg rapporten som den var ändå. Alltså har Tyskland 33,000 lediga lärlingsplatser, det vill säga exakt, exakt 33 stycken. Fint va?

Hursomhelst har jag nu upptäckt ett samband. När jag gör en text perfekt (enligt mig) så tycker Mats att den är dålig, när jag gör en text som är dålig (enligt mig) så tycker Mats att den är bra. Antingen är överarbetar jag texter när jag "fixar" dem, eller så föredrar han helt enkelt när jag lämnar in dåliga texter. För detta är ju exakt samma sak som hände när hade så bråttom till kanadensiska ambassaden och skrev "Turkiets president" istället för "Indiens president". Då tyckte han också att det var jättebra. Konstigt värre. Annars har jag som sagt kämpat mig igenom min dag. Inte blev det bättre när jag kom hem heller, trots att jag lovade mig att jag "bara" skulle behöva korrekturläsa uppsatsen idag. Kommer jag någonsin lära mig att det inte finns något som heter "bara korrekturläsa"? Antagligen inte. Så efter att ha synat uppsatsen i sömmarna känner jag mig trött. Jag hann (som vanligt) inte ens läsa hela, för det tar evigheter. Istället sitter jag nu och stirrar på mailet jag måste skicka iväg till min handledare Ellen där jag säger att jag inte kommer hinna klart innan sommaren och försöker formulera det snyggast möjligt. Så inte Ellen blir lika besviken på mig och min uppsats som jag är. Imorgon blir det mer jobb, veckobrev och mer uppsats. Ingen Whitney i helgen heller, men det är väl kanske lika bra. Hon ska till Prag, så det blir inga frestelser att bege sig ut på annat. Dagens bild är på torsdagsfikat som idag anordnades av Jessica. Hon tycker inte om att baka (gissar jag), så det blev Almondy-tårtor. Fast det är väl helt okej om man inte äter det för ofta. Nej, nu ska jag skicka mitt mail. God natt alla.

Är det måndag, tisdag eller onsdag?

Oj, vad det har regnat idag. Ganska omedelbart efter det att jag kom till jobbet öppnade himmeln sig, och sen slutade det bara inte. Lite seg blir man allt när det är så mörkt, grått och regnigt. Det underlättade ju knappast att det var helgdag i måndags och jag var ledig i tisdags heller, så när jag kom tillbaka hade min hjärna helt enkelt gått på semester för veckan. Jag tittade in hos Wiveka och frågade lite försiktigt om det egentligen var personalmöte idag, eller om vi hade haft det förra veckan och höll på att skrämma slag på henne. Till slut enades vi om att det hade varit förra veckan, så vi behövde inte springa ner och komma sent. Inte nog med att det inte var den här veckan så insåg jag senare att det ju dessutom alltid är på tisdagar, och idag var det onsdag. Livet är inte helt lätt alltid. Man skulle väl kunna säga att den resterande delen av min dag fortsatte på samma lite lätt apatiska smådumma sätt. Det blev inte många knop gjorda direkt. Fast det verkade inte som om jag var den enda som tyckte så. Jag blev ombedd att skriva klart stycket om Tysklands export/import i den ekonomiska rapporten och det visade sig vara tungjobbat. Egentligen gick det bra ända tills Catharina föreslog att jag skulle be Staffan om hjälp (som jag skrev rapporten för som jag sen fick slänga). Det hade jag egentligen inget emot, så jag pinnade ner en våning för att fråga om han hade lite tips.

Det hela var egentligen en förhållandevis lustig upplevelse. Jag berättade för Staffan om vad jag höll på med och frågade om han hade lite tips, varpå han sa något lustigt som jag inte kommer ihåg riktigt. Ungefär "Jag kan föreställa mig hur den här texten ser ut utan att ha läst den, och du måste tänka på att redigera, redigera, redigera"" Det känns lite som om Staffan har en ganska tydlig bild av mitt sätt att skriva? Jag tog inte riktigt det som en komplimang, men inte som en förolämpning heller. Att han däremot var av den bestämda uppfattningen att man inte bara kunde rada upp en massa statistik, utan var tvungen att sätta in det i ett sammanhang gjorde mig lite trött. Det kommer ju ta så mycket längre tid än vad jag skulle önskat, och så såg inte förra årets rapport ut. Fast visst låter det vettigt. Egentligen. Han sa även att han kunde läsa det jag skrivit när jag är klar, och då tänkte jag på sist när det dröjde veckor. Eller, egentligen har jag ju fortfarande inte hört tillbaka om hur det gick, så jag väntar väl fortfarande. Dagens höjdpunkt var nog nästan lunchen annars. Jag komponerade dagens lunch själv idag igen: Sparris, sås, potatisbulle och svampsås. Lite udda, men väldigt gott. När det slutligen var dags att gå hem regnade det fortfarande. Hela vägen till affären och hela vägen hem från affären. Blev jag blöt? Ja. Frös jag? Ja. Och nu sitter jag själv och känner mig så trött på min uppsats att jag nästan känner mig lite sjuk. Det blir att jobba med det lilla jag kan förmå mig till och sova tidigt idag tror jag. Dagens bild är på lunchen.

Jag och min uppsats

Efter tre trevliga dagar med mamma och mormor var jag återigen själv. Det känns lite trist att sitta hemma med uppsatsen och se alla som skriver hur de låser in sig nu under sista tiden och märka den påtagliga stressen på Facebook, men samtidigt känna sig lite maktlös över sin egen uppsats. Jag har ingen aning om vart jag är på väg för tillfället, utan har väl snarare efter några timmars ineffektivt läsande och skrivande börjat inse att det jag borde göra idag är att skicka ett mail till min handledare. Ett mail där jag förtydligar att jag inte kommer lämna in uppsatsen innan sommaren, och inte kommer gå på opponeringen den 4-5 juni. Detta har jag ju nämnt förr och fått okejat, men det känns ändå trist. Min ursprungliga plan var ju ändå att vara klar innan sommaren, innan maj till och med, men det har ju inte riktigt funkat som planerat. Så nu blir det inom en snar framtid att jobba vidare med den över sommaren som gäller, utan handledning. Lite oklart hur Ellen, min handledare, kommer ta det - vi har ju trots allt båda jobbat mot målet att jag ska vara klar innan sommaren och bara spara opponeringen till hösten. Men such is life. Man pluggar, och pluggar och pluggar och ändå har man alltid skräp man inte blir av med känns det som. Så jag är lite bitter och småless.

Annars har jag haft en trevlig dag med mamma och mormor, även om planerna ändrades några gånger under dagens lopp. Den här morgonen var det jag som kom i relativt god tid, men fick vänta. Mamma hade inte hoppat in i duschen än, och mormor hade inte druckit sitt morgonkaffe. Alltså kom vi inte iväg 08.30 som avtalat idag heller, utan istället blev klockan 09.10 eller så innan vi kom iväg. Vi åt frukost på ett litet konditori som var helt okej, och sen shoppade vi loss inne på Edeka, mataffären där jag bor. De visade sig ha lite av de mest intressanta saker. Väl klara med detta var klockan elva, och det var ganska uppenbart att vi inte skulle hinna till Gudrun Sjödén klockan tio när de öppnade. Jag föreslog att vi skulle ta ambassaden och lunch innan shoppingen, men det ville inte mamma och mormor, så vi åkte mot stan och affärerna istället. Mormor provade och provade och hittade slutligen två fina kläder som hon köpte. Jag noterade att Sonjas fina jacka nu var helt slutsåld, så den verkar ha varit populär. Vi kom alltså till ambassaden efter att de börjat släppa in externa gäster i matsalen, något som jag alltid skytt som pesten. Det visade sig dock vara helt okej, så vi överlevde även detta. Maten var enligt Alice ingen höjdare, men jag tyckte nog den var helt okej. Pasta med svampsås och kastanjer, jag tycker de har haft sämre. Inte heller mormor stod still och lyssnade när jag pratade under guidningen (som somliga andra), så vi tog också allt i lite fel ordning. Inne på ambassaden tog vi ett varv och hälsade på alla till skillnad från under mitt förra familjebesök, för nu var ju alla där. Vi hann till och med knycka med oss lite frukt ur fruktskålen på vägen ut. Tiden började sen rinna iväg i rasande takt, så det var nätt och jämnt att vi hann köpa mammas hudkräm, och vi hann inte fika, innan det var dags att ta tåget ut till flygplatsen. Vi hade ändå riktig tur med förbindelserna, för precis efter att vi kommit fram med tunnelbanan till Zoo där mamma och mormor skulle byta så slutade den fungera. Mamma och mormor kom alltså iväg i god tid, men själv fastnade jag på Zoo och hann fundera både en och två gånger på hur länge man väntar på en tunnelbana innan man ger upp. Jag fick aldrig riktigt reda på svaret på den frågan, för jag väntade 20-25 minuter och sen kom den. Så längre än så med andra ord. Väl hemma satte jag mig som sagt med uppsatsen och hade en stirrtävling med den. Nu är det dags att gå och lägga sig snart, med förhoppningen att jag och uppsatsen tycker bättre om varandra då.

Heldagsbiljett på museum

Första och enda heldagen med mamma och mormor i Berlin idag. Vi inledde dagen med att jag kom en kvart försent (vilket jag hade dåligt samvete över, men mamma och mormor sa att det gjorde inget) och en frukost på Kranzler. Mamma och jag valde frukostbuffé, men mormor tog hellre en frukost från menyn. Det var nog ungefär lika gott som vi mindes det, även om det var en euro dyrare än sist vi var här. En ganska mysig och lugn start på morgonen var det hursomhelst. Sen tog vi buss 100 mot Museuminsel för lite turistande. Vi insåg att en biljett som gällde på alla museum på ön kostade bara fyra euro mer än en biljett för det vi egentligen ville in på, så vi slog till. Trots att vi egentligen inte hade för avsikt att gå på alla eller lyckades tjata till oss halva priset. Nya museet med Nefertiti och Pergamon blev det för vår del. Mamma ville så gärna ge sin dagsbiljett med tre museum kvar till någon behövande, men det lyckades vi inte med riktigt. Fast tanken räknas ju den med. Efter att ha varit på museum så länge hade vi hunnit bli lite hungriga och lite trötta. Sökandet efter ett café eller lunchställe tog lite längre än vad någon av oss egentligen orkade med, men till slut hamnade vi otroligt nog på Berlins konserthus (i deras restaurang) och kände oss ganska nöjda. Efteråt vandrade vi vidare mot caféet som mamma mindes som så bra vid Checkpoint Charlie. Färdiglunchade och färdigfikade kände vi oss ganska trötta, så vi påbörjade resan tillbaka mot hotellet.

Vi fastande lite vid Zoo där vi testade och luktade på mer eller mindre alla hudkrämer som fanns. Fast vi hittade ingen som var riktigt perfekt. Väl framme vid hotellet mellanlandade vi lite och tillbringade lite kvalitetstid med Facebook innan det var dags att äta. Det blev samma ställe idag som igår, men det gjorde inget, för det var riktigt gott. Det enda som var lite trist var kanske att diskutera sommaren och framtiden under middagen. Det är ju ett ämne som inte känns muntert direkt, speciellt när man inte har ett sommarjobb och snart ska hem. Hursomhelst kommer det bli tomt när mamma och mormor åker imorgon. Inga fler besök kvar, inte mycket tid kvar i lägenheten och snart hem till Sverige. Tre veckor kvar. Snart kommer jag hem.

Tregenerations-mys med mamma och mormor

Idag kom slutligen mamma och mormor. Sista besöket för den här Berlin-perioden med allra största sannolikhet. Och gissa om vi har haft det mysigt idag. Mamma och mormor landade lite innan fyra och jag åkte ut för att hämta dem vid flygplatsen. En timme tog det säkert nästan, men lyckligtvis hamnade jag inte i Rummelsburg en enda gång. Jag får nog erkänna att jag drog en lättnadens suck, annars kände det lite riskfyllt att bege sig så långt ut mot öst igen. Väl framme vid flygplatsen fick jag vänta ytterligare en liten stund eftersom det dröjde med väskorna. Mormor kom ut först, och jag såg inte henne förrän hon stod direkt framför mig, så fokuserad var jag på mammas röda väska. Sen påbörjade vi samma resa in mot stan och hotellet. Hotellet visade vara sig vara till relativ belåtelse, även om internet var lite långsamt. Vi var lite segstartade när vi skulle ut från hotellet och äta, främst för att mamma tvunget skulle statusuppdatera på Facebook. Trots internet och Facebook-svårigheter kom vi till slut iväg till restaurangen som låg en liten bit bort från hotellet. Sparrissäsongen till ära valde vi alla tagliatelle med sparrissås. Det visade sig vara ett trevligt ställe, och vi fick till och med ett bord i solen som mamma ville. Vi satt där ganska länge, och sen började vi gå mot min lägenhet. Trots att mormor fortfarande går med krycka sen operationen valde vi att gemensamt trotsa alla mina åtta (?) trappor upp till lägenheten. Här var inte särskilt städat den här gången heller, tydligen har jag bara vett att bädda sängen när jag inte ska ha besök. Efter att ha samlat ihop mina saker som mamma skulle ta med sig hem följde jag dem sedan en bit på vägen till hotellet så att mamma skulle slippa bära den tunga påsen hela vägen. Imorgon blir det frukostbuffé på mammas och mitt stammisställe: Kranzler. Återstår att se om det lever upp till våra minen av det. Vart vi tar vägen efter det återstår att se. Nu ska jag gå och lägga mig så jag orkar upp imorgon. God natt alla!

Eurovision hemma

Det blev en ensam Eurovision-final för mig ikväll. Alla var så sugna att se finalen efter att jag hade hajpat den så mycket igår att de ville gå ut och se den tillsammans. Men så blev det alltså inte. Jag skickade ett lite lätt tveksamt svar på en inbjudan, eftersom jag kände mig lite stressad över uppsatsen, att det föll mellan stolarna lite. Lite trist känns det, men nu sitter jag och peppar inför finalen själv i alla fall. Och det är ju inte fy skam det heller.

Imorse flydde jag en lägenhet som luktade friterade pommes för en förmiddag med Whitney på stan. Vi skulle egentligen haft med oss Kaela, men hon fick lite problem med hunden hon sitter hundvakt åt. Tydligen hade den ätit upp en stor fågel, och nu var hon orolig att den skulle bli sjuk. Alltså blev hon hemma istället, i sin lyxvilla hon vaktar åt en på amerikanska ambassaden. Jag och Whitney hade roligt ändå, även om vi blev påminda om att vi dyrt och heligt lovat oss att aldrig mer åka till Primark på en lördag. Fy vad mycket folk där var. Till slut fick vi nästan lite klaustrofobi, så vi sprang ut i ösregnet för att leta efter en lunchrestaurang. Det tog sin lilla tid, och vi hann bli rejält blöta och hungriga, men sen hittade vi en liten salladsbar där vi satte oss ner och stämde av lite vad som hänt på sistone. Whitney berättade att hon kommit in på Hertie School of Governance och därmed kommer stanna i Berlin två år till. Det var ju roligt att höra, och hon var verkligen fantastiskt glad. Efter lunchen gick vi i ytterligare några affärer, trots att jag inte hade tid egentligen. Jag lyckades hitta en silvrig topp jag tyckte var fin och köpte. Sen fastnade vi i en sminkaffär Whitney ville titta i lite väl länge för min smak, så då blev jag lite småstressad. När vi var klara hade klockan hunnit bli halv fyra och det var bara för mig att slänga mig hemåt. Som tur var hann jag köpa biljetter till mamma och mormor så att det är löst tills de kommer hit. Imorgon och på måndag är det ju nämligen stängt överallt, så då hade det varit lite svårare att få det gjort.

Väl hemma förundrades jag att Stefan fortfarande inte hade satt på diskmaskinen. Vi har en liten tävling om vem som kan hålla ut längst som har pågått nu sen i onsdags kanske, och jag kommer nog förlora den inom kort. Inte för att det stör mig att det inte finns någon disk, utan snarare för att nu ryms det verkligen inte mer i den. Jag har ju ätit mycket ute på sistone, dels när jag hade besök av familjen, men även igår till exempel, när jag var hos Kaela. Att Stefan däremot inte har gett upp tidigare förundrar mig, för han har ju ätit hemma hela veckan. Och det finns inga tallrikar. Och inga bestick. Lite fascinerande är det. Sen blir det lite mer fix med uppsatsen, en kopp te och att fixa naglarna som gäller för mig tror jag. Återstår att se om jag får gjort allt bara, både teet och att måla naglarna har jag ju tänkt göra i flera dagar nu. Imorgon kommer mamma och mormor, och eftersom jag är ledig kommer jag ta mig tiden att åka till flygplatsen och hämta dem. Nu blir det Eurovision, och jag kommer nog hålla tummarna för Sverige även om jag tycker låten är ganska dålig. Danmark vinner säkert.

Tacos hos Kaela

Ännu en "nästan-klämdag" på jobbet. Med andra ord var det så tomt att det nästan ekade på vissa våningsplan. Värst var det för Karin som satt ensam på plan 2 vilket resulterade i att hon ville gå hem redan lite innan tre. Jag å andra sidan befann mig på ett lite mer befolkat våningsplan och tyckte mest att det var trevligt att det var lite halvtomt. Jag fick iväg veckobrevet i god tid, och eftersom Helena var borta fick jag skicka ut det själv. Det känns ju alltid lite roligt att se sitt namn på något, det händer ju inte mig alltför ofta. Väl klar med veckobrevet städade jag undan resterna av det (tidningsartiklar bl.a.) och satte in det i min lilla pärm. Resten av dagen letade jag efter nyckeltal till den ekonomiska rapporten, och den sista halvtimmen regelrätt flummade jag. Fast för att vara rättvis så började somliga andra med det långt tidigare under dagen. Lunchen uppfann jag mer eller mindre själv genom att kombinera de olika rätterna som fanns, men det var faktiskt ganska gott. Jag tog gyros, nudlar, teriyakisås och tsatsiki. Det funkade ganska bra. Alternativet var gyros, ris och tsatsiki. Det lät väl inte lika kul? Jag fick inte så konstiga blickar från serveringspersonalen som när jag bad att få currysås till min rösti, så det här var kanske lite mindre långsökt i deras ögon.

Efter jobbet stressade jag vidare hemåt för att hinna handla lite saker att ta med mig till Kaela. Hon hade exempelvis bett mig köpa koriander, vilket jag i ärlighetens namn hade avstått, för det tycker inte jag är särskilt gott. Precis som min mamma. Det hela resulterade i att jag kom till Kaela fem minuter försent (det var så fruktansvärt varmt att jag var tvungen att byta kläder, och det spräckte min tidsplan), vilket innebar att jag var 30 minuter tidigare än alla andra som skulle komma. Jag förklarade för Kaela att det är för att jag är svensk, och svenskar brukar ta tider förhållandevis seriöst. Säger man sju så siktar man på att vara där sju. Kaela uppskattade hursomhelst sällskapet eftersom hon inte var helt klar med maten och kunde behöva lite hjälp. Vi hann gott och väl hacka all maten innan Michéle från finska ambassaden kom med sin bror. Kaela bjöd på tacos och vi satt ute i hennes trädgård. Det var riktigt varm och härligt ute, så det funkade bra. Jag hade ursprungligen planerat att vara hemma till elva, men vi hade så trevligt att jag stannade till ett. Alltså blir det två blogginlägg idag, och inget blogginlägg igår. Så kan det gå när man sitter och försöker förklara Eurovision Song Contest för två amerikaner och en mexikan. Anne från tyska UD erbjöd mig till och med att bo hos henne min sista vecka här, så nu kan farmor dra en lättnadens suck. Återstår att se om hon inte ångrar sig. Jag ska hursomhelst fråga Whitney också. Nu ska jag äta en snabb frukost innan det är dags för mig att börja bege mig mot Primark. Det ösregnar ute. Fortsättning följer.

Jag känner mig nog helt enkelt lite lurad

En dag med lite blandade känslor idag. Dagen inleddes ju som alltid med morgontidningar, men jag blev även ombedd att skriva ihop en sammanfattning åt Mats. Det var när jag skrev ut Mats förfrågan (med bifogad text på tyska) som jag råkade få syn på min miljörapport jag skickade in i fredags. Fast det hade blivit fullständigt slaktad och såg ganska helt annorlunda ut. Hälften av det jag skrivit var struket, och den andra hälften var omformulerad från en mer neutral ton till en mer självsäker bedömning med en massa åsikter och framtidsförutsägelser. Det hela var nog en förbättring får jag väl medge, men det kändes ändå lite konstigt. Jag hade ju blivit ombedd att skriva något, skickat in det, och får sen ingen som helst feedback. Sen är det väl tveksamt om jag hade velat ha feedback om det hade inneburit en utskällning, men konstruktiv feedback hade jag gärna tagit emot. Sen hade han ju självfallet strukit mitt namn från rapporten också, men det var väl bara att vänta. Dels börjar jag bli van vid det, men sen kan väl till och med jag ifrågasätta om man förtjänar att ha ens namn på en rapport som man bidragit med några ynka meningar till. Sen att jag följt med på (nästan) alla arbetsluncher, samlat artiklar i tre månader, ringt regeringens presstjänst fjorton gånger och faktiskt skrivit en hel rapport, ja det är väl skitsamma. Ganska snart efter detta upptäckte jag att Vänsterpartiets ordförande Daniel var omnämnd i en av Tysklands två största dagstidningar, Frankfurter Allgemeine Zeitung, som flera miljoner människor läser varje dag. En helsidesartikel var det till och med. Lite spännande tyckte jag, men efter att ha läst artikeln kände jag mig nästan lite deprimerad. Merparten av artikeln handlade om judeförföljelser i Malmö, med en massa tråkiga historier som jag inte riktigt vill känna igen varken mig eller Malmö i. Lite nedslående sådär.

Lunchen idag var inte heller någon höjdare. Någon sorts risbiffar med grönsaker i, helt okej, men ingen kulinarisk höjdpunkt. Istället satt jag och fantiserade om att få åka hem för dagen, måla mina tånaglar, dricka en kopp te och se på Eurovision. Efter lunchen hann jag skriva klart både texten till Mats och veckobrevsutkastet innan det var dags för torsdagsfika. Dagens fika anordnades av Staffan som inte hade bakat själv. Fast det var ganska gott ändå, trots att det var köpekakor. Efter fikat sprang jag runt på kuvertjakt för att kunna skicka artikeln till pappa. Det blev ett fint kuvert, jag köpte frimärke och lyckades vika den stora artikeln så att den rymdes i ett tyskt standardkuvert. Jag skyndade mig hem för att hinna posta brevet innan brevlådan töms, det gick dock även det lite sådär. Jag kom nämligen fem minuter försent, men tyckte mig se brevbärarens bil. Det stod nämligen en man iklädd blågula kläder och lastade in backar med tyska postens logga i en bil. Så jag gick fram och frågade lite försiktigt "Ursäkta, är du brevbärare?" Han svarade att ja det var han, varpå jag undrade om han kunde ta mitt brev. Han synade det lite kritiskt, men sa sen att visst kunde han göra det. När bilen körde iväg såg jag att den hade polska nummerplåtar, vilket gjorde mig lite lätt misstänksam. Så huruvida det brevet kommer fram eller inte, det återstår att se. Mamma säger att man inte ska vara så negativ och föreslog att hon kunde ta med sig artikeln när hon åker hem på tisdag, så du kan få den då om inte annat pappa. Det har blev kanske ett lite gnälligt blogginlägg, vilket egentligen inte var min avsikt. Jag har i själva verket varit på ganska gott humör idag. Sammanfattningsvis kan man kanske säga att jag tycker att världen har lurat mig lite idag. Fast det överlever jag. Nu börjar snart Eurovision och då ska jag unna mig en kopp te och njuta av Malmö när Malmö är som finast. För det har jag sett fram emot hela dagen. Dagens bild är på Staffans (köpe-)torsdagskaka.

Men! Vem har tagit den grekiska ambassadörens kaka?

Idag har jag haft det roligt. Ambassaden höll öppet till ett idag, och sen bar det iväg på personalutflykt. Innan vi åkte iväg hann jag läsa morgontidningarna och bekymra mig lite lätt över att det känns som om jag har lite väl mycket att klämma in i veckobrevet den här veckan. Jag hann även passera det lilla bordet där vår fruktkorg står och notera att där fanns lite kakor. Jag kände mig frestad att ta en, men tänkte att det vore säkrast att fråga först eftersom det stod två rena koppar bredvid. Det var ju ett tecken på att kakorna och kaffet hörde ihop och kanske var avsedda för någon särskild. Mycket riktigt var det den grekiska ambassadören som skulle komma på besök, så kakorna var inte ämnade för vemsomhelst. Tur att jag frågade tänkte jag, för det hade ju varit pinsamt om jag bara hade knyckt en. En liten stund senare hör jag ett lätt förnärmat utrop nerifrån korridoren: "Nääää, nu har någon tagit den grekiska ambassadörens kaka!". Min första tanke var "Adam", och mycket riktigt var det Adam som hade haft samma tanke som jag, men utan att hejda sig. Fast det var ingen större fara, det fanns totalt tre kakor, så det löste sig ändå. Jag tyckte i alla fall att det var väldigt roande oavsett vilket. Sen blev det god lunch ute i solen och lite småtjafsande om huruvida vi skulle baka innan vi slutar och i så fall vad. De andra tyckte att jag var negativ när jag påpekade att glass kommer smälta och bli kladdigt, men jag tyckte de var minst lika negativa när jag föreslog fruktsallad och de sa "Fy vad äckligt", så det jämnade nog ut sig. Om man bortser från att mitt argument var grundat på ett sakligt skäl och deras snarare var oförskämt vill säga.

Sen bar bussen iväg mot Max Liebermanns villa. Jag, Adam och resten av grupp ett började med en guidad tur av trädgården och huset, medan grupp två inledde visiten med en fika. Sen bytte vi efter en timme. Villan var tjusig, utsikten var fantastisk, tavlorna var vackra och fikan var god. På det stora hela var det lyckat tyckte jag. Eller så kan man se det som Karin "Tänk att han kunde försörja sig så bra på att bara härma andra". Jag tyckte i alla fall att hans tavlor var fina. Jag ångrar lite att jag inte köpte ett kort med en tavla på. Efter att ha hängt lite i trädgården med Adam och Jessica och pratat lite om allt mellan himmel och jord var det sedan dags att hoppa in i bussen igen för att resa vidare mot sparrisgården. Väl där mötte vi upp med ambassadören som sa att han hade sett en buss på vägen ut mot sparrisgården och undrat om det var vår. Sen hade han sett Adams "kalufs" i bakrutan och vetat säkert. Det verkade som om Adam hade lite svårt att smälta den kommentaren, men jag tyckte det var roligt. Sen fick vi studera den långa och arbetsamma processen för att odla och förbereda sparris till försäljning. Tydligen måste sparris växa i tre år innan man kan skörda den. Sanslöst nog. Jag kan även avslöja att det var en komplicerad process att sortera den, skala den och fixa till den för försäljning, så man ska nog verkligen äta sparris med andakt. En sparrisplockare får betalt efter hur mycket sparris han/hon plockar, och som bäst brukar det tjäna 6000 euro för en säsong (tre månader), så man tjänar nog inte så fett på det heller. Efter att ha fått lära oss allt man behöver veta om sparrisodling fick vi sedan middag med sparrissoppa som förrätt och (jag valde) skinka med sparris och sås till huvudrätt. Gott var det. En lyckad personalutflykt verkade alla vara eniga om att det var. Adam var pratglad på vägen hem och berättade om allt han kunde tänka sig att arbeta som, från lärare till musiker. När jag skämtade till om att han lyckats undgå att veta vad Gedächtniskirche var under hela tiden han bott här studerade han mig och Karin lite eftertänksamt och sa "Tror ni att ni som är så hånfulla skulle kunna vara lärare?" Det tyckte jag nästan var lite lustigt. Väldigt rakt på sak liksom. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på att bli kallad för hånfull barasådär, vilket jag kommunicerade. Men det var väl lite hånfullt att driva med honom för att han inte kände till ett av Berlins mest kända landmärken, jag tyckte bara att det var så konstigt. Men men. En rolig dag har det hursomhelst varit, möjligtvis med undantaget för lunchtjafset om bakning. Imorgon blir det veckobrevsskrivande och Eurovision för min del.

Det bästa var ändå vattnet

Första arbetsdagen den här veckan idag alltså. Lite underligt att komma tillbaka igen, men jag kom ganska snabbt in i det igen efter att ha insett hur mycket jag hade att göra idag. Sex morgontidningar att läsa och personalmöte ovanpå det gjorde förmiddagen lite lätt hektisk. Jag hade mycket hellre följt med och tittat på skor istället, men jag tröstade mig lite med fruktkorgen som kompensation för det missade skoaffärsbesöket och avsaknaden av stor hotellfrukost. Adam missade dagens personalmöte eftersom han var hos läkaren. Han trodde att han kanske kunde ha fått bihåleinflammation, men enligt läkaren var det inget fel på honom. Istället var det Alice som var sjukast idag tyckte jag, hon hade till och med nässpray med in på personalmötet. Mats var hemma med sjukt barn under förmiddagen, men hann ändå be mig skriva en kortare text. Som tur var hann jag med även det under tidig eftermiddag. Idag hade jag ännu svårare än vanligt att bestämma mig för vad jag skulle äta till lunch. Antagligen har jag blivit lite bortskämd av att ha en hel meny att välja från, så när urvalet nu var begränsat till fyra rätter (eller tre, för en är ju en fiskrätt) blev det helt plötsligt svårt för mig att välja. Det slutade med att jag valde en baguette till lunch, trots att jag inte kunde hitta den sorten jag egentligen hade velat ha (tomat, mozzarella). Dagens i-landsproblem med andra ord. Vi åt för en gångs skull inne idag eftersom det var så fruktansvärt kallt ute och dessutom ganska mulet.

Efter lunch blev det lite lugnare när jag väl fått iväg texten också, men jag satt mest och begrundade resten av min dag och allt jag skulle försöka hinna med. Det kändes som en ändlöst lång lista, så jag passade på att gå tio minuter tidigare för att hinna med en tidigare buss. Det hjälpte mig föga, för den bussen kom aldrig. Så kan det gå. Jag hann med det mesta ändå. Jag handlade mat, satte på en tvättmaskin, dammsög, lagade mat, åt, stirrade lite på min uppsats, hängde tvätten och såg (ser) på Eurovision i ganska exakt den ordningen. Det tycker jag egentligen är ganska okej presterat, om det inte vore för att uppsatsen inte går framåt. Jag har kört fast lite igen är jag rädd. Jag får ge det lite till och se om det släpper, annars får jag nog maila Ellen och fråga vad hon tycker. Förhoppningsvis får jag en snilleblixt snart, men det känns som om jag är väldigt (frivilligt) uppbokad den här veckan, så det är oklar när jag ska hinna jobba på den snilleblixten. Imorgon blir det personalutflykt till tidigast åtta på kvällen, på torsdag är det Eurovision igen (ett måste!), på fredag är jag hembjuden till min kompis Kaela, på lördag vill Whitney luncha och på kvällen är det final i Eurovision. Slutligen kommer ju sen mamma och mormor söndag till tisdag, En vecka fullspäckad med roliga aktiviteter tänker både ni och jag, men.... uppsatsen? Den måste ju få komma in på ett hörn den med, oklart när. Det är liksom inget jag av det jag har inplanerat som jag känner mig villig att avstå från. Jag kanske ska börja vänja mig av med mitt behov av sömn? Det hade nog löst lite av mina problem, fast det får bli en annan dag för ikväll är jag trött. Jag säger som Askungen "Vad vore en bal på slottet" och gräver ner mig i min uppsats på fredagkväll eller lördag dag istället. Suck. Dagens bild är på det bästa som hände mig idag: Bassängerna på ambassadområdet vattenfylldes äntligen. Som jag längtat. Trist att det dröjde så länge bara. Nu ska jag begrunda vad man har på sig på en personalutflykt innan det är dags för mig att sova. God natt alla!  

Välkommen till Tyskland, det här är sista smset innan din kostnadsfria telefonsvarare slutar fungera

Så hade idag den fantastiskt trevliga veckan av släktbesök slutligen börjat närma sig mot sitt slut. Vi åt vår sista gemensamma hotellfrukost imorse, och det verkade som om det nog är något som vi alla kommer sakna inom det närmsta. För min del blir det havregrynsgröt imorgon eftersom jag inte har handlat mat på en vecka, utan istället blivit bjuden på restaurang av både pappa, farmor och Sonja & Hasse i olika omgångar. Härligt att bli lite bortskämd ett tag, men nu blir det matlagning som gäller. Det kommer nog bli ett ganska brutalt uppvaknande för mig imorgon när jag måste gå upp tidigt, jobba en hel dag, handla mat, dammsuga, laga mat, tvätta och skriva uppsats imorgon, men det är ett pris som det är värt att betala för den gångna veckans roliga aktiviteter. Man måste ju leva lite också. Vad min uppsatshandledare skulle ha sagt om detta vill jag dock helst inte tänka på. Håll tummarna för en effektiv eftermiddag imorgon.

Vad har vi egentligen gjort för något idag då? Efter frukosten valde vi att gå skilda vägar. Sonja och Hasse skulle till judiska museet (dit jag inte ville, pappa ville inte heller och farmor orkade inte) medan pappa, farmor och jag begav oss iväg på jakt efter skor till farmor. Vår skojakt visade sig vara väldigt lyckad. Vi åkte till skoaffären som ligger där jag bor och lyckades hitta två stycken bra par skor till farmor till lagom priser. Till och med pappa hittade ett par Vans som han behövde, så vi åkte ifrån affären tre par skor rikare (sammanlagt) och var väldigt nöjda. Sen bar det av mot Alexanderplaz där vi skulle sammanstråla igen för att äta lunch tillsammans. Dock visade det sig att Sonja och Hasse hade kommit lite sent till judiska museet så de skulle inte hinna möta upp oss för att äta lunch, så vi fick luncha själva. Det blev en ganska enkel lunch som var helt okej, men ingen höjdare direkt. Farmor däremot åt currywurst igen och tyckte att den var godare än på det förra stället. Sen slängde vi oss iväg mot Stasi-museet lite hastigt och lustigt efter att jag dubbelkollat tiden vi skulle vara där och upptäckt att det var 14.00 och inte 14.30 som jag tyckte mig minnas. Tyvärr visade sig resan dit vara lite för krävande för farmor, så hon orkade inte gå med på vår guidade visning. Vi andra gick runt i mer än den ursprungligt utlovade tiden (1,5 timmar) eftersom vi råkade få en sällsynt pratglad dam som själv bott i DDR. Hon var nog inte riktigt lika bra som min gamla guide som var en yngre tjej som berättade lite mer kuriosa kanske, men den här damen var å andra sidan väldigt detaljerad på andra sätt. Efteråt tog vi en fika på bottenvåningen i Stasis huvudkontor innan det var dags att bege oss vidare.

Farmor var vid det här laget ganska slut, så hon tog en taxi tillbaka till hotellet från Alexanderplatz. Vi andra fortsatte sedan mot Museuminsel för att försöka hinna med en guidad båttur innan dagen var slut. Trots att det såg lite dystert ut när vi kom (det var knappt några båtar där) lyckades vi efter att ha gått ett varv i rask takt hitta en båt med avfart 17.45. Det var en behaglig båttur med mycket intressant information, fast vi gav ganska snart upp att sitta ute eftersom det blåste så kallt. När vi väl var klara hade klockan hunnit bli 18.45, och det verkade som om vi skulle lyckas äta lite tidigare idag. Så blev det dock inte riktigt eftersom vårt förstahandsval var helt fullsatt när vi ringde för att kolla bord. Istället fick pappa och Hasse ge sig ut för att leta efter någonstans närliggande att äta medan jag, farmor och Sonja väntade på hotellet. Vi satt som bäst och väntade och väntade på att få något svar när jag upptäckte att just där vi satt hade jag ingen täckning och kunde därför inte ta emot sms eller samtal. Det var lite kulmen på alla konstiga sms vi har fått idag. Både pappa och Hasse fick ett "Välkommen till Tyskland"-sms och jag har fått två stycken "Det här är det sista smset innan din kostnadsfria telefonsvarare slutar fungera". Lite udda sådär, information jag inte vet vad jag ska göra av liksom. I slutändan hamnade vi på en kroatiskt ställe som var trevligt. Efter maten var det dags att återvända till hotellet innan vi alla gick våra olika vägar. Det kommer bli tomt nu när alla åker hem, men vi ses ju igen under sommaren eller så tidigt som om en månad, och det är ju inte så långt till dess. Usch, vad klockan blev sent nu som vanligt. Nu får jag sova om jag ska orka med allt jag måste orka med imorgon. God natt alla!

Rummelsburg

Dagens turistande inleddes med marknad. Pappa hade spetsat in sig på den när han hörde att där fanns mycket skivor. Även farmor hade nog gärna åkt, men det hade nog blivit ett svårt projekt med tanke på hur lite bänkar det finns i Mauerpark. Vi träffades som vanligt på hotellet, fast lite tidigare eftersom vi behövde komma iväg i god tid. Det visade sig inte riktigt hjälpa dock, vi kom iväg lite sent ändå. Pappa glömde dessutom lämna av farmors busskort, så Hasse fick springa och möta oss och vi fick vända. Väl framme vid Mauerpark visade sig den möta pappas förväntningar ganska bra. Massor av prylar som vanligt. Jag tror att när vi var klara hade vi hunnit gå kanske en fjärdedel av marknaden (där var ännu fler som stod än sist jag var där) och pappa hade köpt 12 LP-skivor och en CD-skiva. Sen flängde vi vidare till Berlins andra populära söndagsnöje: loppisen vid Boxhagener Platz. Den valde vi att inkludera med tanke på att den befann sig på ett torg (och inte i en stor park) och därmed hade fler bänkar och var lite mer farmor-vänlig. Det var första gången jag var där, men den var nog enligt mig lite sämre än Mauerpark. Mindre att se på och mindre omväxling. Sen finns det ju bra mycket mer än loppis i Mauerpark, där finns ju massvis av mat också. Och karaoke ibland dessutom. Fast visst var det roligt att testa Boxhagener Platz med. Den enda som köpte något var farmor, två små presenter till Sid blev det. Sen försökte vi hitta ett lämpligt ställe att äta lunch på, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Alla matställena runt torget serverade fortfarande brunch när vi var klara vid ettiden, så det fick bli brunchbuffé för vår del. Trots en viss initial skepsis.

Färdiglunchade och klara fick vi nästan slänga oss iväg mot riksdagen för att hinna i tid till vårt besök. Det var på håret att vi hann, vi kom nämligen fem minuter för sent. Lyckligtvis släppte de in oss utan problem ändå och vi lyckades till och med hitta en ingång som innebar att farmor slapp gå i några trappor. Utsikten från riksdagen var väldigt fin. Vi gick omkring med våra audioguider vi fick en lång stund för att försöka komma underfund med hur de fungerade utan framgång. Vi hade nästan börjat undra över om de var trasiga när vi väl kom in i kupolen på riksdagen och började gå upp i den. Då började de fungera och verkade vara känsliga för var man befann sig i kupolen, så den pratade om exakt det man såg framför sig. Det var roligt. Sen fikade vi lite i caféet uppe på toppen och samlade krafter innan vi skulle lämna av farmor på hotellet för hennes eftermiddagstupplur. Vi andra fortsatte att göra det mesta av vår vistelse genom att sedan åka ut till något som hör till pappas favoriter i Berlin: Det sovjetiska minnesmärket i Berlin. Minnesmärket befinner sig i Treptower Park vid en massgrav för 7000 ryssar som föll under slutstriden av andra världskriget och bestod bland annat av flera olika statyer. Det var ganska intressant att se, även om vi hade delade meningar sinsemellan om det var häftigt eller för mycket. Det mest centrala var en jättestor staty av en rysk soldat som höll i ett litet barn och krossade ett hakkors med sitt svärd. Ett inte så subtilt monument kan man kanske sammanfatta det som. På vägen hem lyckades vi sedan fastna i Rummelsburg till allas stora frustration. Först kom vi dit en gång och försökte byta tåg för att komma tillbaka, men då hamnade vi ännu längre in i Rummelsburg, så det var bara att byta tåg igen. Jobbigt och kallt var det. För pappas del verkar detta ha bidragit med material till ett skämt som man kan dra många gånger om. Han undrade om även jag, mamma och mormor skulle till Rummelsburg nästa helg. Jag sa att det betvivlar jag. Väl framme vid hotellet en halv evighet senare fortsatte sökandet efter knödel. Det gick inget vidare bra idag heller, vi hittade knödel efter en rekommendation från hotellet, men det var väl i ärlighetens namn ingen som tyckte den var god. Hasse och jag valde kött med sparris istället, vilket var godare än knödeln. Efter vi hade ätit glömde jag (som vanligt) att smsa farmor och pappa att jag kommit hem ordentligt, men som tur är lever jag ändå. Imorgon blir det kanske lite skoshopping till farmor, Stasi-museet och en båttur som gäller. Sen är snart besöket över. Det kommer kännas lite konstigt när de alla åker hem och jag återgår till mitt "vanliga" liv och jobb, som inte riktigt är lika mycket semester som den här veckan varit. Jag får helt enkelt försöka hålla ut tills nästa helg när mamma och mormor kommer.

Upptäcker en ny del av Berlin varje dag

Vi åkte på en utflykt till vackra Wannsee idag. Jag har tidigare bara passerat Wannsee på vägen till Griebnitzsee när jag bodde hos Whitney, men nu hoppade vi av oss såg oss omkring lite. Vid Wannsee finns det en fin sjö med många segelbåtar och huset där Wannsee-konferensen ägde rum. Det var det senare som var vårt egentliga mål, men vi hann njuta lite av den fina sjön också. Huset där Wannsee-konferensen ägde rum är numera ett museum och var väldigt stort och vackert. Det var där nazisterna planerade "Die Endlösung" och diskuterade judarna. Det var ett intressant museum, även om det var en utställning om hemska saker i en väldigt vacker miljö. Bara själva huset var ju fantastiskt fint. Sen åt vi lunch vid sjön på en liten grillrestaurang. Det blev en bit kött för mig och Sonja och de andra satsade på korv idag igen. Efteråt var vi alla så trötta att vi nästan kunde ha behövt vila middag allihop. Vi satt och småsomnade på tåget tillbaka in till stan. Fast så blev det inte, istället lämnade vi av farmor på hotellet som fick vila middag medan vi andra begav oss iväg på stan igen. Sonja och jag begav oss vidare mot Gudrun Sjödéns butik i Berlin där priserna var lägre än i Sverige som följd av lägre moms och fördelaktig växelkurs. Sonja fyndade tre jättefina plagg, en jacka, en kofta och en topp. Pappa och Hasse drack en kopp kaffe medan de väntade på oss, sen sammanstrålade vi igen för att bege oss mot Bernauer Strasse och minnesplatsen för muren.

Minnesplatsen visade sig vara så mycket mer än vad jag ursprungligen hade sett. Gick man en bit ner längs med gatan fanns det ett stycke med vakttorn och allt som var bevarat, man kunde se det hela ovanifrån om man gick upp i ett utsiktstorn, vilket vi såklart gjorde. Väl där uppe fanns det lite information som vi lusläste om hur det hade gått till när de byggde muren vid Bernauer Strasse och vad de behövde röja undan för att kunna bygga upp den. Där låg ju nämligen hus precis på gränsen bland annat. De fick ju såklart rivas med tiden eftersom folk hoppade ut genom fönsterna på västsidan för att fly, men det var även en kyrkogård samt en kyrka ivägen. Kyrkan sprängde man och gravarna grävde man upp. Just det där med att gräva upp gravarna fann vi lite lätt osmakligt. Vi var så inne i utställningen att de fick slänga ut oss i slutändan, och då insåg vi att vi hade blivit ganska hungriga. Sen började vi undra hur farmor hade det på hotellet egentligen där hon var strandad utan telefon, så det var bara att börja bege sig tillbaka. Pappa och Hasse åkte för att hämta upp farmor medan jag och Sonja åkte till hållplatsen Tiergarten för att leta upp ett typiskt tyskt ställe där vi kunde äta knödel. Ett tyskt ställe hittade vi, men de hade tyvärr ingen knödel. Pappa och Hasse beställde in Eisbein eftersom det var typiskt tyskt och var det servitrisen rekommenderade. De verkade nöjda och lyckades äta upp hela, trots att det såg ut att vara väldigt mycket mat. Mätta och nöjda delade Sonja, farmor och jag sedan en taxi hem, pappa och Hasse tog tåget. Imorgon blir det tidig uppstigning för att åka till Mauerpark. Dit blir det endast jag och pappa som åker, sen möts vi alla upp vid Boxhagener Platz senare. Där finns det nog fler sittplatser som man kan vila på om man så önskar. Lite stressigt känns det att vi ska hinna med riksdagsbesöket sen också, men det löser sig nog. Nu ska jag sova så jag orkar gå upp i ottan imorgon och kolla på LP-skivor.