Efter långt om länge kommer det nu ett sista blogginlägg (för den här gången) som nog med allra största sannolikhet bara kommer läsas av mig själv. Fast det känns ju ändå onödigt att bara låta dagen falla i glömska, så här kommer en så god beskrivning som jag kan prestera några veckor i efterhand. Jag hade ju förfasat mig inför mitt lilla väskäventyr länge och väl, men när det väl kom försökte jag att se det hela som en utmaning och inte en börda. Jag kollade upp resa till Turmstrasse som skulle bestå av buss, S-Bahn och tunnelbana och begav mig sedan iväg på mitt lilla äventyr. Väskan fick sig nog lite törnar, men jag såg till att använda hissar och rulltrappor så mycket som möjligt för att spara på krafterna. Det hela gick alltså ganska bra, till och med så bra att jag fick sitta och vänta på Bürgeramt i säkert en halvtimme innan det var min tur. Det jobbigaste under hela morgonen var nästan sökandet efter en blomsteraffär, för det var inget som man ville ta sig an med en 21 kg tung resväska i släptåg märkte jag fort. Som tur var hittade jag en som inte var alltför långt bort från busshållplatsen (efter att ha gått i cirklar en stund) och där inhandlade jag en bukett pioner till Catharina (för fem euro) och två buketter tulpaner till Mats (för fem euro). Lagom pris kände jag, som ändå hade dragit mig för att både köpa blommor och lämna över dem. Sen satte jag och resväskan oss på buss 187 riktning svenska ambassaden för sista gången. Väl framme vid ambassaden strålade solen och Berlin visade sig verkligen från sin bästa sida. Lite sent kan man tycka kanske, med tanke på att jag frusit i två veckor, men bättre sent än aldrig. Jag kom in på ambassaden, parkerade väskan i receptionen hos Marita som jag hade fått tillåtelse att göra sen tidigare och gav mig upp mot andra våningen på jakt efter vaser. Catharina fick sina pioner först, och hon blev riktigt rörd. Detta resulterade i att både jag och Karin VB (som också råkade befinna sig på Catharinas kontor) också blev lite rörda. Catharina gav mig ett boktips (som jag prompt glömde) och berättade att hon alltid hade varit lite lättrörd samt föreslog att vi skulle försöka hinna ha ett samtal om livet någongång under dagens lopp. Sen försökte jag lämna över blommorna till Mats, men han satt i möte, så det fick jag skjuta på framtiden. Istället satte jag tänderna i mitt väldigt, väldigt ofärdiga veckobrevsutkast, uppsatsen som skulle skickas in till Ellen, rapporten om mitt heldagsseminarium och alla andra saker som behövde fixas innan det var dags för mig att lämna in min tag och bege mig mot Sverige.
Tiden gick verkligen fort, och jag var lite lätt stressad fram mot lunch. Då hade jag ändå hunnit skicka iväg uppsatsen och ge blommorna till Mats (efter en ilsken påminnelse från Karin som fick passa dem på sitt kontor och menade på att snart skulle folk tro att de var till hennes handledare). Mats blev också väldigt förvånad, men inte fullt lika rörd som Catharina. Det gjorde nog ändå en hel del för Mats bild av mig skulle jag tro, för sen betalade han för min lunch när vi var ute och åt. Jag hade lite halvt trott att ambassaden skulle betala för det, men så visade sig inte vara fallet. jag tyckte att det var väldigt generöst av Mats att bjuda, särskilt som det blev ganska dyrt (säkert 20 euro) och han verkligen inte hade behövt det. Dessutom hade jag börjat få lite ont om kontanter, så jag undkom en fruktansvärt pinsam upplevelse med nöd och näppe. fast jag hade väl alltid kunnat betala med kort antar jag. Det var mysigt med en sista lunch, och inte alls särskilt sorgligt. Det var vår avdelning som deltog, alltså jag, Mats, Catharina, Torbjörn och Helena. Daniel ville också komma, men hade ett möte inbokat, så han kunde inte. Vi satt och pratade om lite alt möjligt, och det var inte jag som stod i fokus, så det var inte särskilt jobbigt alls. Istället pratade vi om när de hade inlett sina karriärer på UD och hur det hade varit, Helenas skumma ryska grannar, Mats och Helenas (inte gemensamma) snart förestående flytt hem till Stockholm, sommarsemestrar och lite annat smått och gott. De flesta av oss åt Flammkuchen, och vi behövde inte vänta alltför länge på maten (trots att vi var på Café am neuen See).
Catharina sa att hon tänkte gå och lyssna på Joakim Palmes föredrag i Felleshuset efter lunchen, något som jag helt hade missat. Eftersom jag själv kände mig frestad att lyssna också valde jag att följa med. Ämnet var intressant, men jag och Catharina orkade knappt fokusera ändå, så vi gick tillbaka till ambassaden framåt slutet av föredraget. Tur var nog det, med tanke på hur mycket jag hade kvar att göra och vad klockan var. Det var inget annat som gällde än att snabbt fortsätta mitt slit. Först ut var rapporten till Mats, sen fortsatte jag med veckobrevet. Jag hann inte klart innan klockan var tre och det var dags för min sista torsdagsfikan. Många sista under en och samma dag. Veckans torsdagsfika anordnades av Bärbel och var verkligen fantastiskt god. Hon hade gjort två sorters kakor med rabarber, vilka båda var väldigt goda. Karin och jag satt och småpratade om att Karin ville sluta tidigare (vilket verkligen inte passade mig särskilt bra) och sen gjorde Wiveka och Catharina oss sällskap. Det var inte mycket annat att göra än att fortsätta med veckobrevet i ett rasande tempo om jag skulle hinna vara klar vid tiden jag och Karin till slut hade kompromissat om. Alltså blev det inget samtal om livet med Catharina, utan en stressig, stressig eftermiddag istället. Slutligen lyckades jag prestera ett väldigt innehållsfattigt och kort veckobrev som jag lämnade över i all hast. Sen kom Karin för att hämta mig som avtalat (jag var inte klar), vilket resulterade i en högre växel och en massa slarviga, hastiga, dåliga farväl. Det var nog mer än en ambassadanställd som inte tyckte att de fick ta farväl av mig ordentligt, men jag som upplever mig vara dålig på att säga hejdå försökte ändå göra mitt bästa. Snart var vi på väg ut från ambassaden, med resväska och allt, ut i solen och mot bussen. Innan dess hade jag dock nästan lyckats köra över Maritas tår med väskan när jag försökte komma ut så fort som möjligt. Kanske inte mitt finaste ögonblick.
Framme vid Zoo efter en väldigt trång bussresa sa jag slutligen hejdå till Karin, och sen var jag själv. Jag kom med bussen till Tegel utan problem, och fick till och med sittplats. Efter att ha sprungit runt som en vettvilling en hel dag kändes det ganska konstigt att sitta ner och ha massvis med tid. Jag tittade noga på Berlin på vägen ut mot flygplatsen, för att få en ordentlig bild och säga farväl ordentligt. Det kändes ganska konstigt att åka och inte veta när jag skulle komma tillbaka igen. Sist dröjde det två år. Väl på Tegel var det tre timmar tills planet skulle gå, och jag var därmed i exceptionellt god tid. Så vad Whitney nojade över när hon inte trodde jag skulle hinna med planet vet jag icke. Jag hade fruktansvärt, fruktansvärt tråkigt. Eftersom jag inte kunde checka in än hade jag inget annat val än att sitta och titta på de som skulle med planet till Stockholm. Det var jag, några som protesterade mot att Air France stöttar djurförsök (jag frågade inte hur), en handfull andra resenärer och en kvinna som gick runt och rotade i papperskorgarna. Det var två höjdpunkter under de här två timmarna: 1.När kvinnan hittade en kasserad deodorant, tog upp den och luktade på den innan hon lade tillbaka den. Äkta suspekt beteende. 2.När jag för andra gången såg Joakim Palme den dagen, han skulle nämligen med planet till Stockholm. Jag var lite sugen på att inleda en konversation med honom om dokumentären som visade i julas, men avhöll mig (klokt nog) från att göra det. Jag tror inte att han hade uppskattat det. Sen, efter långt om länge, var det någon som blev irriterad över att "Copenhagen" aldrig öppnade för incheckning, så de gick fram och frågade. Och vips hade incheckningen börjat. Väl inne på området vid gaten passade jag på att köpa lite mousserande vin till mamma, konstatera att en flaska vatten var orimligt dyr om den kostade lika mycket som en flaska mousserande vin och se på ett avsnitt. Sen bar flyget av hem mot Sverige, Malmö, sommar och hemmamys. Med det tror jag att jag avslutar detta kapitlet av mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar