Vilken seg dag det har varit för mig idag. Idag fick jag testa hur det var ett vara ett "snooze-offer" på morgonen. Annars brukar det oftast vara jag som är den som snoozar, men idag var det Whitney. Och. Hon. Gick. Aldrig. Upp. Alltså fick jag istället för en timmes ostörd sömn mellan kvart i sex och kvart i sju vakna med fem minuters intervaller istället, och det är verkligen inte alls lika skönt kan jag berätta. rent upplysningsvis. Det hela slutade hursomhelst med att hon försov sig och jag kände mig som en zombie under dagens första timmar. Inte världens mest lyckade kombination kanske, och det är väl det som är faran med snoozning. Jag tror att jag har kommit fram till att Whitney inte är en morgonmänniska, men det är ju inte jag heller alltid (är mamma säkert mer än villig att intyga), så det jämnar väl säkert ut sig lite. I övrigt gick morgonen som smort. Jag hann med tåget, köpte en god morgonfralla och kom i god tid till jobbet. Jag fick till och med veta att jag självklart kunde ta med mig min resväska till jobbet på onsdag, så nu står bara den dryga resan till Rathaus Tiergarten på onsdagmorgon och lite jobbiga farväl mellan mig och en resa hem till Sverige. Fast jag har redan börjat sakna Berlin lite, så det kommer nog inte kännas helt enkelt. Även om jag vill hem till mitt rum, katterna och alla i familjen så kommer jag ändå sakna staden Berlin. Bara inte odammsugade rum, andras förhållanden som kärvar och smutsiga kök. Det kan jag leva utan. Tunnelbanan hade jag dock gärna tagit med mig.
Dagen i övrigt förlöpte mer eller mindre som vanligt, även om jag kände mig sällsynt ineffektiv. Fast det kan ju å andra sidan ha haft något att göra med mängden saker jag hade att göra. Till och med den ekonomiska rapporten gick iväg idag, och att skriva på ett veckobrev man inte ens ska färdigställa själv redan på måndagen kändes liksom lite meningslöst. Alltså blev det att packa ihop det sista av mina saker som fanns på kontoret, läsa morgontidningarna, slänga en massa papper och stirra ut i tomma intet i några timmar som gällde för mig idag. Att Adam var borta kändes inte så väldigt tomt faktiskt, vi klarade oss ganska bra tyckte jag. Fast de andra saknade nog honom mer än vad jag gjorde. För mig innebar det ju mest konkret att all frukten i dagens fruktkorg inte tog slut i ett nafs, utan det lär nog finnas kvar aprikoser och bananer både imorgon och på onsdag. Även om idag inte var sista dagen på kontoret, så var det sista dagen jag åt lunch på ambassaden med de nordiska praktikanterna, men det kändes helt okej, Imorgon ska jag ju på seminarium hela dagen (om arbetskraftsmigration eller nåt) och på onsdag är det ju min avskedslunch med min avdelning. Så gratis lunch veckan ut med andra ord, glassigt värre. idag var även dagen då vi forade att Andreas (chauffören) fyllt 50 och Alices sista dag. Hon tyckte det skulle bli skönt att lämna ambassaden sa hon, vilket förvånade mig lite. Hon är ju den som hela tiden pratat om vilken fantastisk chans det här är, men idag hade hon gjort en helomvändning. Kanske är det för att det var sista dagen, och det är lättare att åka då, men nu hade hon hursomhelst konstaterat att alla på ambassaden var lite lätt rasistiska. Jag vet inte om det ligger något i det, men det gör det väl kanske delvis. Själv flyr jag ju mest mina diverse boenden, så om jag inte kommer hem på onsdag så har jag kanske bara flyttat in på mitt kontor. Där är det städat och fint, så kan jag fortsätta njuta av Berlin och slippa vara arbetslös. Vi får väl se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar