Vända på dygnet

Väl framme i Potsdam möttes jag av en något deprimerad Whitney som hade problem med Felix. Vad var det enda Whitney ville göra? Gå ut. Jag var egentligen lite för trött för det efter att ha gått upp klockan sex, packat, handlat glass, jobbat, packat och flyttat, men jag gjorde en kraftansträngning för att pigga upp mig och ut åkte vi. Många långa och svåra klädval för Whitney och en ett banarbete senare befann vi oss så småningom vid Friedrichstrasse vid tolv och kände oss båda lite halvdöda. Vi begav oss mot turisthavet och Oranienburger Tor och lyckades hitta en lite vilsen turist på vägen. Elliot hette han, och han kom från London. När han hörde att vi pratade engelska så stannade han oss för att fråga om vi egentligen visste någon bra stans att gå ut i Berlin. Det är det ju ingen av oss som riktigt gör för det första, och för det andra så hade ju han nog inte klarat av att ta sig dit ändå. Så vi adopterade honom för kvällen. Sen kom jag på att jag kunde ju slå två flugor i en smäll ganska lätt med den här kvällen om jag smsade Martin och frågade om vi inte kunde följa med dem ut. Dels vet ju de alltid någonstans man kan gå, och dels så har jag ju undrat om jag verkligen inte borde anstränga mig mer och försöka träffa Martin innan jag åker hem. Sagt och gjort befann vi oss snart har påbörjat den halvlånga resan mot Friedrichshain och Warschauer Strasse med Elliot i släptåg. Väl där var det ett hjärtligt återseende med Anna, Anne, Sascha och Martin som inte kunde förstå att jag inte hade hört av mig tidigare. En lång kväll och ett klubbyte senare var klockan helt plötsligt sex på morgonen och vi var mer än trötta och hade en entimmesresa mot Potsdam att se fram emot.

Väl hemma sov vi sedan bara i tre timmar innan vi vaknade och kände oss ganska pigga, så då begav vi oss i mot centrala Potsdam för att titta på stan och framförallt slottet. Ungefär en timme in i denna lilla utflykt insåg vi att vi nog inte var så pigga som vi ursprungligen hade tänkt oss, och då blev livet lite tungt. Det kändes ju dock lite onödigt att ha tagit sig dit bara för att vända, så vi stannade nog ändå i fyra timmar eller så. Först åt vi en lite lättare frukost för att stå oss under vårt sökande efter slottsparken med slott, och sen när vi väl hittade slottet vandrade vi runt ganska planlöst. Väldigt vackert var det, det tyckte nog både vi och de två bröllopsparen vi såg och horderna av turister som var där. När vi kände oss färdigpromenerade där tog vi en annan väg tillbaka till stationen, köpte körsbär på vägen och tog sedan tåget tillbaka "hem". Vid det här laget var det ett under att inte någon av oss hade kollapsat av utmattning än, så vi beslöt oss för att ta en liten power nap vid fyra. Klockan halv tio på kvällen vaknade vi sen igen, en ganska bra stund efter tiden Adam, Alice och Karin hade satt för vår gemensamma grillkväll. Efter vissa kommunikationssvårigheter i en sms-konversation lyckades vi bli kloka på att grillkvällen precis hade ändrats till en barkväll och starttiden hade skjutits upp, på grund av vädret. Detta var ju ungefär det sista jag och Whitney kände för att göra, våra kläder hade ju mer eller mindre precis slutat lukta rök, men vi begav oss in mot stan ändå. Det kändes ju liksom inte så valfritt att säga hejdå till Adam och Alice och de andra praktikanterna, det hade ju varit drygt. väl där stannade vi i lite mer än två timmar innan vi återigen begav oss iväg mot Potsdam. Tre var vi hemma den här gången, innan vi föll i säng igen. Idag ska det förhoppningsvis bli en lugn söndag. Allt jag har inbokat är en fika och tentaplugg. Trött, tröttare, tröttast. Och det regnar ute. Snart kommer jag hem iaf, det börjar kännas väldigt skönt.