Med det här inlägget har jag idag gått om antalet blogginlägg från Japan. Nu står det 80-79 till Tyskland, fast det känns inte fullt så intressant som jag trodde att det skulle. Det är ju i alla fall ett säkert tecken på att jag varit här längre om inget annat.
Idag har jag äntligen bakat pepparkakor med Michelle. Det blev lite senare än vad vi hade tänkt oss (läs: efter jul) och tog ganska mycket längre tid än vad jag hade väntat mig, men vi hade roligt. Vi inledde vår bakdag med att äta lunch på en liten, liten restaurang med fantastiskt goda hamburgare. Det var lite mysigt med en minitur av Neu-Kölln, en stadsdel som Martin ogillar mycket, som jag inte varit så mycket i innan. Det är väl definitivt inte en lika trendig stadsdel som jag bor i, men det var väl inget större fel på den. Tycker jag. Pepparkaksbaket var roligt, även om det kanske inte var lika goda pepparkakor som pappas. Det drog definitivt ut på tiden och jag kände mig något stressad över att jag skulle komma hem sent, för Martin och jag skulle till Kaufland igen, och jag hade gärna velat hinna plugga lite. När jag väl var på väg hem och ringde för att meddela detta fick jag beskedet att nu skulle Sascha och Sascha med i bilen också, så nu fick inte jag plats längre. Detta är jag fortfarande sur över, något jag tror Martin gissat, men kanske inte riktigt förstår. Han erbjöd ju sig trots allt att handla åt mig om jag ville. Eller så vi kunde handla på onsdag om det kändes bättre. Fast jag ville följa med och handla, inte bara ha teet, och jag hade skyndat mig för att kunna göra det idag. Jag ville inte handla det på onsdag. Så nu är jag sur, fast Martin lider inte nämnvärt av detta, för han är inte hemma. Så istället sitter jag och lyssnar på musik och försöker förbereda mig mentalt inför morgondagen samtidigt som jag undrar hur man ska kunna äta pepparkaksgubbar som man har lagt ner så mycket tid och möda på att göra.
Jag och Michelle fick ju nämligen göra en egen mall av papper, för vi hade inga formar, och sen skära ut varje gubbe för hand med kniv. Utöver detta så dekorerade vi dem även med glasyr i diverse olika mönster och satte dit knappar av geléhallon. Så nu ser varje pepparkaksgubbe ut som en liten människa. Som tur är så var de inte så goda, så man kan ha sitta och titta på dem istället. Det går alldeles utmärkt att göra det samtidigt som man surar, ifall någon undrar.
Idag har jag äntligen bakat pepparkakor med Michelle. Det blev lite senare än vad vi hade tänkt oss (läs: efter jul) och tog ganska mycket längre tid än vad jag hade väntat mig, men vi hade roligt. Vi inledde vår bakdag med att äta lunch på en liten, liten restaurang med fantastiskt goda hamburgare. Det var lite mysigt med en minitur av Neu-Kölln, en stadsdel som Martin ogillar mycket, som jag inte varit så mycket i innan. Det är väl definitivt inte en lika trendig stadsdel som jag bor i, men det var väl inget större fel på den. Tycker jag. Pepparkaksbaket var roligt, även om det kanske inte var lika goda pepparkakor som pappas. Det drog definitivt ut på tiden och jag kände mig något stressad över att jag skulle komma hem sent, för Martin och jag skulle till Kaufland igen, och jag hade gärna velat hinna plugga lite. När jag väl var på väg hem och ringde för att meddela detta fick jag beskedet att nu skulle Sascha och Sascha med i bilen också, så nu fick inte jag plats längre. Detta är jag fortfarande sur över, något jag tror Martin gissat, men kanske inte riktigt förstår. Han erbjöd ju sig trots allt att handla åt mig om jag ville. Eller så vi kunde handla på onsdag om det kändes bättre. Fast jag ville följa med och handla, inte bara ha teet, och jag hade skyndat mig för att kunna göra det idag. Jag ville inte handla det på onsdag. Så nu är jag sur, fast Martin lider inte nämnvärt av detta, för han är inte hemma. Så istället sitter jag och lyssnar på musik och försöker förbereda mig mentalt inför morgondagen samtidigt som jag undrar hur man ska kunna äta pepparkaksgubbar som man har lagt ner så mycket tid och möda på att göra.
Jag och Michelle fick ju nämligen göra en egen mall av papper, för vi hade inga formar, och sen skära ut varje gubbe för hand med kniv. Utöver detta så dekorerade vi dem även med glasyr i diverse olika mönster och satte dit knappar av geléhallon. Så nu ser varje pepparkaksgubbe ut som en liten människa. Som tur är så var de inte så goda, så man kan ha sitta och titta på dem istället. Det går alldeles utmärkt att göra det samtidigt som man surar, ifall någon undrar.
Det var avancerade pepparkakor med glasyr och allt! Det var länge sedan jag hade de det på våra. När du var liten hade vi det alltid. Köpte ni deg eller gjorde du den? Det tar ju rätt lång tid, i alla fall med det recept som jag brukar använda. Då ska degen stå i ett dygn.Ta dig nu en pepparkaka och slösa inte din tid på att sura./Kram Pappa
SvaraRaderaDu fick i alla fall mig att skratta åt ditt lustiga inlägg älskling. Jag hoppas du inte behöver sura på mig när du är hemma det är ju inte så kul. Jag har valt film nu. Kram mamsen
SvaraRadera