...och så kom tentastressen

Efter att ha tillbringat en helg under illusionen att "Nu kan jag ta lite ledig tid så att jag hinner andas ut innan jag behöver börja plugga till mina andra tentor" så hann verkligheten idag ifatt mig. Jag insåg nämligen att min tenta i skattelära är nästa torsdag. Ja, ni läste rätt: nästa torsdag. Detta innebär mer eller mindre att jag har i snitt fyra dagar att plugga per ämne kvar nu innan jag åker hem och det känns ju kanske inte kul. Inte kul alls. Detta resulterade i att jag fick lite panik i en timme eller så. Att jag drack två koppar kaffe för att jobba effektivare hjälpte knappast heller, för allt det resulterade i var att jag blev ännu mer stressad. Så då talade jag om för Mel att nu var det dags för mig att åka hem och plugga tyska ett tag. Vilket hon förstod helt med tanke på att jag har ett tyskprov imorgon.

Frågan är: Vad gjorde jag egentligen? Jag åkte hem och var hysterisk med Martin i tio minuter innan det vände och jag skrattade så jag nästan grät istället. Jag gick från att prata jättesnabbt (och nästan utan att andas) om hur jag hade varit på världens hemskaste övning där det var en tentauppgift som jag inte alls förstod till att fråga om han händelsevis hade sett Jürgen på vägen hem och skratta så att jag nästan inte kunde ställa frågan. Vem är då Jürgen undrar ni kanske. Jo, det hette nog han som lade ny asfalt vid övergångsstället där vi bor idag. Denna kvalificerade gissning baserar jag på faktumet att det var det som stod på lastbilen. Han var ganska livsfarlig kom jag fram till, för han skymde sikten från ena sidan (glöm hela "parkera inte inom 10 meter från ett övergångsställe"-regeln) och från andra sidan gjorde han så att man inte kunde se om det var grönt eller inte. Detta kombinerat med att tyskar kör som galningar gjorde livet minst sagt intressant. Jag lyckades nog inte riktigt förklara det komiska med detta för Martin, han undrade nog mest om jag äntligen hade blivit helt galen.

Nu sitter jag, efter att ha lugnat ner mig något, och reflekterar över vad som imorgon kommer att vara mina två sista veckor här. Jag har, som ni kanske förstått, insett att jag inte kommer hinna med allt jag velat. Det blir kanske inte av att jag åker till Berghain till exempel. Den klubben (som ska vara en av världens bästa) kan man nog inte räkna med att åka till förrän tre på natten (sen stannar man kanske till lunchtid eller så) och som följd försvinner hela dagen därpå. Jag har nog inte riktigt "råd" med det. Det känns ganska synd, men det är nog där jag har lyckats hamna på något sätt. Om bara föreläsningarna kunde upphöra nångång, då hade jag kanske kunnat se lite ljusare på tillvaron, men det ser ju inte ut att hända snart. Jaja. Nu ska jag mickra en kanelbulle och försöka muntra upp mig lite innan jag sätter mig ner och repeterar lite grammatik. En stor Alla hjärtans dag-kram till er alla från Berlin och en lagom munter Felicia.