Onsdagar och torsdagar är intressanta dagar, för jag börjar åtta på morgonen och det är alltid lite på håret om jag faktiskt kommer iväg eller inte. Jag måste liksom gå upp klockan sex och det slutar alltid med att jag börjar köpslå med mig själv om tid ("Måste jag verkligen duscha?") och sen när jag väl har lyckats banta bort alla "överflödiga lyxvanor" så återstår till sist bara frågan "Eller om jag skulle ta och stanna hemma idag helt enkelt." Jag har nog aldrig levt ut den önskan (än så länge), annat än när jag hostade som värst och inte hade fått någon sömn alls knappt, men imorse var det verkligen på gränsen att jag inte åkte in till skolan. Och vad föranledde då detta?
Jo: Igår gick jag (som ofta) och lade mig nästan lite för sent. Jag skulle hinna få sex timmars sömn, vilket är helt okej, men sju hade nog varit bättre. Allt såg relativt ljust ut ända tills klockan blev halv fyra. Då ringde Martin. Först fattade jag inte riktigt vem jag pratade med egentligen, jag hade sett att det var Martins nummer, men jag trodde att det var Martins kompis Sascha av någon anledning (jag tror att jag tyckte att engelskan var för dålig för att det skulle vara Martin.) När jag väl hade förstått att det var Martin så hade jag lite svårt att förstå vad han ville. På något sätt tyckte jag att han pratade med mig om lussekatter (vilket han med facit i hand antagligen inte gjorde), men jag skyller nog även det på lite taskig engelska. Efter att ha sagt att jag inte förstår vad han säger (på tyska) så lyckas jag till sist förstå vad han vill: Han vill nämligen att jag ska gå och se efter om han har glömt sina nycklar hemma. Något yrvaken promenerar jag ut i hallen och ser att de mycket riktigt ligger där, sen ber Martin om ursäkt för att han har väckt mig och jag hävdar som alltid när jag har blivit väckt envist att "Nej, men jag sov inte alls!" och inser sedan att det är en ganska dum reflex. Speciellt halv fyra på morgonen, det är väl ganska självklart att jag sov. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå varför Martin inte kunde nöjt sig med att be mig släppa in honom och sen kollat själv efter nycklarna, det hade ju kanske varit lite effektivare.
Två timmar senare fick jag alltså släppa in Martin också, vilket resulterade i relativt lite ostörd sömn för min del. Trots detta lyckades jag ändå komma iväg i skaplig tid imorse (efter att ha prioriterat bort att duscha och valt att köpa en fralla på vägen), något jag känner mig ganska stolt över. Nu är jag redan hemkommen (eftersom jag slutar klockan tio på onsdagar) och sitter och planerar min dag lite. Jag ska hinna handla och plugga idag och sen ikväll så är det en av de tyska tv-serierna jag följer lite halvt på tv. Mysigt värre med andra ord.
Jo: Igår gick jag (som ofta) och lade mig nästan lite för sent. Jag skulle hinna få sex timmars sömn, vilket är helt okej, men sju hade nog varit bättre. Allt såg relativt ljust ut ända tills klockan blev halv fyra. Då ringde Martin. Först fattade jag inte riktigt vem jag pratade med egentligen, jag hade sett att det var Martins nummer, men jag trodde att det var Martins kompis Sascha av någon anledning (jag tror att jag tyckte att engelskan var för dålig för att det skulle vara Martin.) När jag väl hade förstått att det var Martin så hade jag lite svårt att förstå vad han ville. På något sätt tyckte jag att han pratade med mig om lussekatter (vilket han med facit i hand antagligen inte gjorde), men jag skyller nog även det på lite taskig engelska. Efter att ha sagt att jag inte förstår vad han säger (på tyska) så lyckas jag till sist förstå vad han vill: Han vill nämligen att jag ska gå och se efter om han har glömt sina nycklar hemma. Något yrvaken promenerar jag ut i hallen och ser att de mycket riktigt ligger där, sen ber Martin om ursäkt för att han har väckt mig och jag hävdar som alltid när jag har blivit väckt envist att "Nej, men jag sov inte alls!" och inser sedan att det är en ganska dum reflex. Speciellt halv fyra på morgonen, det är väl ganska självklart att jag sov. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå varför Martin inte kunde nöjt sig med att be mig släppa in honom och sen kollat själv efter nycklarna, det hade ju kanske varit lite effektivare.
Två timmar senare fick jag alltså släppa in Martin också, vilket resulterade i relativt lite ostörd sömn för min del. Trots detta lyckades jag ändå komma iväg i skaplig tid imorse (efter att ha prioriterat bort att duscha och valt att köpa en fralla på vägen), något jag känner mig ganska stolt över. Nu är jag redan hemkommen (eftersom jag slutar klockan tio på onsdagar) och sitter och planerar min dag lite. Jag ska hinna handla och plugga idag och sen ikväll så är det en av de tyska tv-serierna jag följer lite halvt på tv. Mysigt värre med andra ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar