Här i Berlin har det snöat hela natten och som följd var det säkert en decimeter snö ute när jag tittade ut genom fönstret imorse. Det låter kanske lite småfuttigt jämfört med hur mycket snö det är hemma, men för att vara Berlin är det nog inte pippifax (inget.) Martin gick hemifrån tjugo över sex idag också, för det visar sig att det gör han varje morgon. Tydligen. Är han sen så går hav halv sju berättade han för mig när jag förhörde mig om det igår. Han tyckte att det var jättekul med snö (precis som de flesta andra), jag var nog en av de få med lite mer sval attityd. Jag tycker nämligen att sommaren var lite väl kort i år.
I övrigt så var min dag ganska vanlig, även om jag inte var i mitt esse direkt. Jag pratade inte fullt lika mycket som vanligt (vilket kanske inte behöver vara dåligt) och sa inte alls lika många roliga saker som vanligt (vilket jag tror är ganska dåligt.) Jag fick åtminstone höra en ganska äcklig historia av Patryk som jag fortfarande inte riktigt kan släppa, så här kommer den för alla som är intresserade:
Det var en dam i Birmingham som hade en orm som hon hade haft i många år, så den var ganska stor. Den här ormen var hennes husdjur och hon var ganska fäst vid den, så den sov till och med i hennes säng. Damen brukade mata ormen vid samma tid varje dag (de hade en rutin), och när ormen slutade äta sin mat blev hon lite orolig att den hade blivit sjuk. Ibland kunde hon vakna på natten av att ormen låg och tittade på henne också, så hon bestämde sig för att ta den till veterinären för att få den undersökt. Väl hos veterinären så får hon veta att andledningen till att ormen ligger raklång bredvid henne när hon sover är för att den mäter hur stor hon är och att den har slutat äta för att den fastar. För ormen håller nämligen på att förbereda sig för att äta upp henne. Äckligt va? Vandringssägen sa jag, men Patryk sa att han hade läst om det i tidningen. Jag var ändå skeptisk och sa att den var väl inte giftig, och då kan man ju bara slå bort den om den biter en, men Patryk sa att först hade den ju strypt henne i sömnen. Så gissa vad jag kommer drömma om inatt.
Nu sitter jag hemma och är lite trött och grinig, men förhoppningsvis piggnar jag till tillräckligt mycket för att få lite pluggat idag. Kanske blir det en film med Martin sen om vi kan hitta en som vi båda vill se. Han har nämligen ingen fotboll under den närmsta framtiden eftersom här är så mycket snö att det inte går att spela. Så nu har jag helt plötsligt ingen ensamtid hemma längre. Än så länge sörjer jag inte min förlorade ensamtid så mycket, men det lär nog komma en tid när jag tycker att det känns lite jobbigt att inte kunna vara lite knäpp ibland (sjunga med i låtar, dansa runt i lägenheten, laga maträtter som jag inte vet hur de kommer smaka.) Fast den tiden den sorgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar