Det visade sig att det var inte så lätt att åka hem som man kanske hade kunnat tro. Visst hade jag hört andra oroa sig över snö, blåst och oväder, men jag kände mig ganska trygg i min insikt att sånt händer aldrig mig. Så med andra ord tog jag vädret med en klackspark och påbörjade min resa mot Tegel med Martin som sällskap under första etappen. Han skulle nämligen på fest och skämtade lite lätt med mig om att om mitt plan var inställt så kunde jag ju följa med. Jag skrattade väl lite, men tog det inte alls seriöst.
Mindre roligt blev det genast när jag kom fram till Tegel. Jag kan inte hitta var jag ska checka in på tavlan, så jag går mot informationsdisken för att fråga om det kan leta upp det åt mig. Jag köar en stund och kommer till slut fram till en kvinna som upplyser mig att mitt plan kommer att gå från A1 nånstans och att det är självincheckning till det. Vad hon var hög på vet jag inte, men jag följde i alla fall hennes råd och började bege mig av på jakt efter en självincheckningsautomat. Under mitt sökande så ser jag vad som (spontant) förefaller vara den längsta kön jag sett i hela mitt liv. Den går ju till och med ut genom ytterdörren liksom. Jag fortsätter snegla mot kön under jämna mellanrum och tänker för mig själv "Inte den kön, inte den kön, inte den kön." När jag har misslyckats med att checka in själv fem gånger känner jag att det är läge att gå tillbaka och upprepa min fråga igen, för det här var ju verkligen inte lätt.
När jag passerar igenom kön andra gången så kan jag inte låta bli att stanna framför en dam och fråga "Ursäkta, vart leder den här kön?" Hon tittar upp något förvånat på mig och säger "Till Air Berlins informationsdisk, våra plan har blivit inställda." Vilket öde tänker jag och fortsätter mot informationsdisken för att återigen ställa mig i min kö bara för att hamna hos en man den här gången som med ett rått skratt meddelar mig att "Ditt plan är inställt."
Vart är det då meningen att jag skulle ta vägen nu då? frågade jag något uppgivet. Han svarar med ett leende att det får jag ta med Lufthansa (som samarbetar med sas), deras disk är vid 10. Men jag ska nog skynda mig dit, för där är... lite mycket att göra. Årets underdrift. Och så kom det sig att jag igår gick 25 meter på fyra timmar (vilket inte ens var halvvägs) bara för att få meddelandet "Vår arbetsdag är slut nu. Nu går vi tyvärr hem" Jag har nog sällan känt mig så illa bemött av någon. Där fanns till och med ett litet stånd där de delade ut gratis juice, men när jag kom till den punkten var den slut. Så idag blev det blev helt enkelt gör om gör rätt efter ett antal svåra timmar igår. När jag väl kom tillbaka till lägenheten så lyckades jag och mamma köpa en ny biljett med Easyjet som både var billigare och med ett plan som faktiskt avgick. Hur blir det bättre än så? Jo: Jag behöver inte betala för mitt bagage och tågen på Malmö C ska tydligen vara felmarkerade (så man gör bäst i att fråga konduktören vart tåget är på väg innan man går på.) Roligt värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar