The return of the cough

Så var den här igen, min kära vän hostan. Det började i liten skala: en hostning här, en hostning där. Martin som själv lider av en irriterande rethosta frågade mig lite diskret igår om jag höll på att bli sjuk. "Nej, nej" sa jag, för jag hade bara två dagar kvar av året, jag var sjuk förra året vid nyår och jag gav bort det som fanns kvar av min hostmedicin (till Martin) så sent som iförrgår. Trots alla dessa faktum som talade mot att jag faktiskt skulle bli sjuk så sitter jag nu här, i min soffsäng klockan 15.29 på nyårsafton och mår skit. Fast det kanske egentligen är en ganska naturlig följd av att ha gått runt i minusgrader med våta och kalla fötter i en vecka.

Hursomhelst så har jag redan försökt råda bot på detta genom införskaffning av ny hostmedicin (som smakar ännu äckligare än den förra), kopiösa mängder te, en varm filt, ett element som är på för en gångs skull och snart ska jag nog ta mig en liten power nap så att jag överlever kvällen.

Igår gjorde jag inte många knop. Det blev lunch med Michelle och Lauren där jag blev informerad om att pristaket för vårt julklappsbyte ligger på tio euro. Jag har spenderat 13 kronor, så ligger jag ju på den säkra sidan. Sen åkte jag hem och slappade lite innan det var dags att åka hem till Felix för en återförening med några av utbyteseleverna från Göteborg. Det var kul även om det kanske inte var en så kär återförening med Ohad (en av Felix vänner) som jag har sällsynt svårt för. Han hade även en kompis med från Israel (där även han kommer från) som tydligen var släkt med deras president. De hade en del intressanta åsikter om en hel del saker, men när jag insåg att jag inte hade så roligt som jag hade önskat kanske så valde jag att åka hem tidigt.

Nej, nu ska jag nog dricka upp mitt te och sova lite. Martin har redan öppnat det mousserade vinet, vilket kanske innebär att det blir en tidig kväll. Man kan ju alltid hoppas. Gott nytt år alla!

Back in B

Så sitter jag då som vanligt i min soffsäng och blickar ut över min vardagsröra (+ en halvt uppackad resväska.) Nu är det väl början på slutet, även om jag inte är klar förrän om två månader. Nästa gång jag återvänder till Sverige blir det lite mer långvarigt liksom.

Här i Berlin är det lika snöigt (minst) som när jag lämnade det, så det känns nästan som om tiden stått stilla. Martin har lyckats dra på sig en förkylning och ligger lite lågt, så han verkar inte vara så sugen på att hitta på något. Som tur är känner jag ju fler personer än Martin, vilket innebär att jag har ett smörgåsbord av aktiviteter att välja mellan. Exempelvis kan jag återigen (det börjar nästan bli en specialitet) välja att gå på en födelsedagsfest för en person jag inte känner, eller så skulle jag kunna möta upp med lite vänner från Göteborg. Vi får se vad jag väljer att göra. Rent realistiskt så vet jag inte om jag vill duscha och klä upp mig, så det kan nog mycket väl bli en hemmakväll idag. Jag har ju med mig popcorn från Sverige och allt, hur blir det bättre än så?

Nej, nu ska jag nog försöka packa upp det sista innan jag kan ta det lugnt en stund.

Måttligt road

Det visade sig att det var inte så lätt att åka hem som man kanske hade kunnat tro. Visst hade jag hört andra oroa sig över snö, blåst och oväder, men jag kände mig ganska trygg i min insikt att sånt händer aldrig mig. Så med andra ord tog jag vädret med en klackspark och påbörjade min resa mot Tegel med Martin som sällskap under första etappen. Han skulle nämligen på fest och skämtade lite lätt med mig om att om mitt plan var inställt så kunde jag ju följa med. Jag skrattade väl lite, men tog det inte alls seriöst.

Mindre roligt blev det genast när jag kom fram till Tegel. Jag kan inte hitta var jag ska checka in på tavlan, så jag går mot informationsdisken för att fråga om det kan leta upp det åt mig. Jag köar en stund och kommer till slut fram till en kvinna som upplyser mig att mitt plan kommer att gå från A1 nånstans och att det är självincheckning till det. Vad hon var hög på vet jag inte, men jag följde i alla fall hennes råd och började bege mig av på jakt efter en självincheckningsautomat. Under mitt sökande så ser jag vad som (spontant) förefaller vara den längsta kön jag sett i hela mitt liv. Den går ju till och med ut genom ytterdörren liksom. Jag fortsätter snegla mot kön under jämna mellanrum och tänker för mig själv "Inte den kön, inte den kön, inte den kön." När jag har misslyckats med att checka in själv fem gånger känner jag att det är läge att gå tillbaka och upprepa min fråga igen, för det här var ju verkligen inte lätt.

När jag passerar igenom kön andra gången så kan jag inte låta bli att stanna framför en dam och fråga "Ursäkta, vart leder den här kön?" Hon tittar upp något förvånat på mig och säger "Till Air Berlins informationsdisk, våra plan har blivit inställda." Vilket öde tänker jag och fortsätter mot informationsdisken för att återigen ställa mig i min kö bara för att hamna hos en man den här gången som med ett rått skratt meddelar mig att "Ditt plan är inställt."

Vart är det då meningen att jag skulle ta vägen nu då? frågade jag något uppgivet. Han svarar med ett leende att det får jag ta med Lufthansa (som samarbetar med sas), deras disk är vid 10. Men jag ska nog skynda mig dit, för där är... lite mycket att göra. Årets underdrift. Och så kom det sig att jag igår gick 25 meter på fyra timmar (vilket inte ens var halvvägs) bara för att få meddelandet "Vår arbetsdag är slut nu. Nu går vi tyvärr hem" Jag har nog sällan känt mig så illa bemött av någon. Där fanns till och med ett litet stånd där de delade ut gratis juice, men när jag kom till den punkten var den slut. Så idag blev det blev helt enkelt gör om gör rätt efter ett antal svåra timmar igår. När jag väl kom tillbaka till lägenheten så lyckades jag och mamma köpa en ny biljett med Easyjet som både var billigare och med ett plan som faktiskt avgick. Hur blir det bättre än så? Jo: Jag behöver inte betala för mitt bagage och tågen på Malmö C ska tydligen vara felmarkerade (så man gör bäst i att fråga konduktören vart tåget är på väg innan man går på.) Roligt värre.

På väg hem

Nu är jag så gott som färdigpackad och ska bege mig mot flygplatsen om en halvtimme. Det känns lite intressant att flyga från Tegel igen, men jag hade nog hellre flugit från Schönefeld kanske. Schönefeld ligger ju närmre där jag bor, men Tegel har nog lite roligare affärer (och kanske ett Starbucks?)

Här ha snöat nonstop hela dagen och ska tydligen bli så kallt som -20 grader efter helgen, så kan skulle kanske kunna säga att jag kommer iväg i precis rätt tid? De sista föreläsningarna gick bra, även om skrivaren i datasalen inte ville vara min vän idag. Sen jag kom hem har jag mest slappat och inte gjort något speciellt. Packat det sista, donerat den maten som inte kommer hålla till Martin samt påpekat att han får äta hur mycket sockerkaka han vill, men det tror jag inte att han kommer göra. Nej, nu får jag nog gå och fixa det sista. Sverige, här kommer jag!

"Einsteigen, bitte!"

Ibland så kan livet vara bra roligt. Jag skrattar fortfarande åt min något dråpliga upplevelse med en biljettkontrollant imorse. Jag hade nämligen lite bråttom och hann precis med ett tåg som körde in på perrongen. Härligt nog så fanns det plats för mig bakom den tredje dörren jag passerade, så jag öppnade dörren och hoppade in precis när rösten sa "Einsteigen bitte!" Det roliga var ju bara att vem fann jag mig stå öga mot öga med om inte en något bister biljettkontrollant. Detta var dock inget större problem efter att jag väl hade lyckats gräva fram mitt stundetleg från botten av min väska. Han var säkert bara ingen morgonmänniska.

Annars har jag nog lyckats ta igen en inte så liten mängd tur idag, precis som jag igår hoppades. Jag kom bara lite sent till min föreläsning och lyckades hålla mig vaken hela tiden (tillskillnad från Patryk) vilket innebar att jag kunde skratta åt alla föreläsarens skämt. Sen när vi fick sluta en halvtimme tidigare så gav det mig möjligheten att hinna med mina resterande ärenden som: lämna in en blankett, låna om böcker, skriva ut min biljett till imorgon och renskriva tyskläxan. Att låna om böckerna visade sig vara lite mer kinkigt än vad jag hade trott, det kunde man nämligen inte göra med den sortens böcker egentligen. Jag påpekade lite försiktigt att det fanns tio andra (likadana) böcker inne och frågade om jag inte kunde få lämna tillbaka den och låna den direkt igen. Det gick nog inte heller egentligen, för han såg skeptisk ut, men jag fick svaret "Okej, en tidig julklapp" och sen glassade jag ut från biblioteket. Lunchen med Patryk var ganska trevlig och lika billig som vanligt. Jag provade en "Germknödel" till efterrätt, men det gör jag nog inte igen, för så god var den inte.

Nu sitter jag hemma och äter upp 16 dagars choklad i adventskalendern som jag fick gratis idag. Det känns ganska härligt att bara ha en dags föreläsningar kvar innan jul, även om jag måste medge att det känns lite jobbigt att åka imorgon. Omständigt att ta sig ut till flygplatsen (här är hur mycket snö som helst) och lite tråkigt att lämna Berlin. Jag missar till exempel Coca-colas julparad på lördag, det känns lite synd. Fast det ska så klart bli skönt att komma hem också. Jag tror att både mamma, pappa och Beppe har saknat mig storligen. Nu ska jag nog dricka en kopp te, se på Pretty woman på tyska (på tv) och packa lite innan det blir läggdags för mig.

That's what she said

Min "Att-göra-lista" har blivit avsevärt mycket kortare idag. Man skulle nästan kunna säga att jag har varit riktigt flitig. Jag har hunnit med att gå på föreläsning, inhandla de sista julklapparna, ge märkliga människor vägbeskrivningar, få ett papper stämplat, handla mat, ta ut pengar, baka sockerkaka, laga mat, göra tyskläxan och svara på en massa mail. Som det ser ut nu har jag bara kvar att skriva ut min flygbiljett och se efter om jag kan förlänga lånen på mina biblioteksböcker, sen är det nog nästan jul.

Turen som jag såg fram emot igår har väl kanske inte riktigt kommit i den omfattningen som jag skulle ha föredragit, men jag ser det som om jag tog hälften idag och tar andra hälften imorgon. För att inte tala om alla fina julklappar jag kommer få av tomten i år efter att ha svarat på ett mail från tjejen som ska komma hit (från Göteborg) och plugga i Berlin nästa termin. Av någon anledning så bar det verkligen emot att svara på det mailet. Kanske är det för att jag inte är snäll, eller så är det för att det gjorde lite ont att dela med mig av alla mina dyrköpta lärdomar. Strulet med försäkringen när jag tvunget skulle ha kortet från försökringskassan som jag, såklart, inte hade hade jag nog kunnat leva utan. Med lätthet. Fast det är nog mest mig det är fel på, man borde nog bli jätteglad när man ställs inför en möjlighet att hjälpa någon. Jag känner mig mest förfördelad och illa bemött av alla som jag mailar och frågar, så för min del så satt hjälpsamheten djupt inne, men till slut så blev det nog ett riktigt bra mail. Även om jag använde mig av något färre utropstecken än vad hon hade gjort i sitt mail till mig.

Nu sitter jag och väntar på att Martin ska komma hem och rätta min tyskläxa samtidigt som jag stilla reflekterar över hur jag ska överleva morgondagen med en trasig hörlur. Mina hörlurar har nämligen börjat glappa, så den ena har lagt av helt. Något som kan vara förvånansvärt frustrerande när man sitter på tunnelbanan på morgonen. Det ska nog gå, på något sätt.

Motgångar

Ibland kan en dag bara vara fel. Det behöver inte vara några större katastrofer, utan kan vara en mängd småsaker som bara göra att dagen helt enkelt inte blir så rolig. Så skulle man kunna beskriva min dag idag kanske. Min morgon började ganska bra; jag lyckades gå upp vid tiden jag önskade och gjorde för första gången (på en vardag) gröt till frukost. Denna start fortsatte sedan med att jag höll på att somna på tunnelbanan (något jag inte tycker om att göra), missade början av min föreläsning och sen kom till matsalen för att köpa mat bara för att upptäcka att jag hade för lite pengar på mitt matkort. Detta fann jag dock inte så smärtsamt (det är ju bara att gå och ladda det och komma tillbaka), men som sagt, ibland är det de små sakerna som gör helheten.

Efter ett något nedslående (första) besked om provdatum (den första mars) så kände jag mig helt enkelt inte riktigt i form, trots att jag försökte muntra upp mig. Det hela kulminerade i att jag (i ett försök att göra dagen bättre) faktiskt lät mig göra något jag drömt om länge: Hoppa över andra halvan av tyskan på tisdagar. Och hur var det då? Hemskt. Jag hade dåligt samvete hela vägen hem, så det var nog sista gången jag gav mig på det. I slutändan fick jag göra te, äta en lussekatt och titta på ett tv-avsnitt för att muntra upp mig själv, så det hela gick ju kanske inte riktigt som jag tänkt mig. Jag hör helt enkelt inte till de människorna som kan skolka, det får mig att må för dåligt. Så nu för att kompensera för detta ska jag plugga extra mycket tyska hemma imorgon (när jag är klar med alla mina andra ärenden för dagen.) Nu har klockan hunnit bli elva på kvällen, så nu är det dags för mig att sova om jag ska hinna få skapligt mycket med sömn innan det är dags att gå upp (halv sju.) Jag har efter moget övervägande kommit fram till att morgondagen kommer bli helt fantastisk för att kompensera för att dagen idag i bästa fall kan anses vara... medelmåttig. Så det ska bli spännande.

Helt olik mig själv

Jag har verkligen haft en lång, lång dag idag där jag har hunnit göra en hel del saker som jag vanligtvis kanske inte hade gjort. Inget chockerande eller så, mer sånt som egentligen bär emot lite, men som jag kanske (egentligen) borde göra oftare. Jag kan ju vara något asocial ibland, men idag bestämde jag mig för att inte avvika, åka hem och sätta mig i min säng och umgås med Martin lite halvsporadiskt - idag skulle jag nämligen shoppa, gå på julmarknad, handla mat, laga mat och se på film med Lauren, Eimear och Michelle. Det kanske inte låter som något obehagligt, och det var det inte heller, men jag tenderar att vilja umgås i kanske tre timmar och sen gå hem.

Istället har jag precis kommit hem (typ 22.40) efter att ha umgåtts med dem sen halv ett ungefär och det var väl mestadels roligt. Även om jag (för att vara helt ärlig) måste erkänna att jag hade nog velat äta lite mindre (men Lauren tjatade) och gå hem lite tidigare (efter halv tio så satt jag verkligen som på nålar.) Som det är nu har jag lite dåligt samvete för att jag inte hann hem innan Martin gick och lade sig (tänk om han tror att jag har gått vilse eller blivit kidnappad?) samtidigt som jag tycker att han kunde väl ändå ha smsat mig och frågat var jag var när jag inte varit hemma sen åtta på morgonen. Det är ungefär samma känsla som när jag var ute en gång och väckte mamma för att säga att jag kommit hem och mammas reaktion var "Varför väckte du mig?!"

Imorgon så har jag min jättelånga dag (som vanligt) och jag ska försöka gå upp tidigt och koka gröt till frukost (för det är nyttigt), men hur det går med det återstår att se. Jag har en fantastisk förmåga att komma på anledningar till att jag borde få fortsätta att snooza när jag borde gå upp. Jag läste någongång att alla människor har en superkraft, så det kanske är min. Fast jag hoppas verkligen inte det, för den förmågan har jag verkligen ingen glädje av. Nej, nu ska jag sova. Godnatt.

I väntan på Martin

Jag har under större delen av dagen suttit och trott att Martin har varit på väg in genom dörren, men nu är klockan 22.25 och inte är han hemma inte. Så vad har jag gjort under tiden jag väntat? Sett på avsnitt, tränat på prepositioner, pratat med Michelle, pratat med farmor, sovit lite och gjort pannkakor. Fast just pannkakorna väntade jag verkligen med in i det sista (vilket verkligen inte gjorde under för min blodsockernivå), för just pannkakorna var det nämligen meningen att jag skulle steka med Martin. När jag hade suttit och systematiskt gått igenom allt som är fel i världen med mamma så lyckades jag till slut reta upp även henne, så då enades vi att världen är full av idioter. Hon tänkte nog mycket på Handelsbanken och jag retade mig på... ja, de flesta kan vi säga. När detta samtalet var över hade jag hunnit få ett sms av Martin där han föreslog att vi skulle göra pannkakor imorgon istället, för han skulle nog inte komma hem förrän tio på kvällen.

Så blev det dock inte, för pannkakor var nämligen det jag hade tänkt äta, så jag hade inte så mycket annat att välja på. Jag satte med andra ord i gång med pannkaksstekningen med relativt hög entusiasm och lyckades floppa den ganska rejält. Vad det var som gick fel är svårt att säga, men de blev fula trasiga och ibland inte fullt så stekta som man hade kunnat önska. Och jag som brukar vara så bra på att steka pannkakor. Jag skyller på skumma stekpannor och märkliga stekspadar. Nu ska jag nog dricka en kopp te och sen sova, om Martin hinner komma hem innan dess återstår att se. Jag väntar i alla fall inte längre. Godnatt.

Det mesta regnar bort

Idag när jag lyssnade på musik så lyckades Orups låt "Sommaren är kort" komma upp. Just raden om att det mesta regnar bort föreföll vara en väldigt bra beskrivning av min dag idag, för det är exakt vad som har hänt. Idag har det nämligen ösregnat exakt precis hela dagen, så den tidigare en decimeter djupa snön är nu... sörja. Så det kanske kan anses vara fullt förståeligt att jag drog mig för att gå ut i det, jag har ju trots allt inga gummistövlar med mig till Berlin. Härligt nog så ska det frysa till imorgon igen, så jag ser med glädje fram emot att demonstrera mina skickligheter som Bambi på isen på måndag när jag springer till tunnelbanan. Något som jag beklagar lite mer än att jag inte vadade i snöslasket idag är att jag inte rört mikroekonomiboken, det är faktiskt lite synd. Jag hade behövt göra lite framsteg på den fronten.

Annars så försöker jag göra det mesta av nuet och har lyckats avverka hela "Stolthet och fördom" tv-serien. Det känns som något av en bedrift, även om jag (antagligen) är den enda som kan säga helt ärligt att jag förerar filmversionen. Den är kortare, har snyggare miljöer och fler roliga repliker helt enkelt.

Imorgon kommer Martin hem igen, han bestämde sig för att stanna ända till söndag. Jag trodde ärligt talat att han skulle komma hem idag ändå, men sen kollade jag väderleksrapporten och där han är snöar det fortfarande. Jag kände mig lite omotiverad till att blogga idag då jag inte hade några snygga bilder att lägga till (och ärligt talat började fundera på om en brun blogg var kul), men sen kom jag fram till att det lär jag nog inte göra så mycket åt inom den närmsta framtiden - främst för att det rimligtvis borde ligga efter att läsa i mikroekonomiboken på min prioriteringslista. Jaja, den dagen kanske också kommer (när jag äger mer än tio tröjor.) Nu ska jag nog sova. Godnatt alla.

Att sega hemma kan bli tråkigt

Nu har jag fått en liten försmak på hur det kommer bli att bo i Sverige igen kan man väl kanske säga. Ingen Martin här som släpar med mig ut på saker, utan bara jag. Vad gör jag då när det bara är jag hemma? Jo, jag pluggar, städar, lyssnar på musik och ser på film. Vilket som sagt (senast igår) kan vara jättemysigt, men som jag (ännu en gång) insett så är det nog inte så kul i längden kanske. Man behöver komma ut lite ibland och hitta på något annat. Detta behöver inte nödvändigtvis vara att gå ut och festa, men i Martins och hans vänners fall så är det oftast det de gör på fredag- och lördagkvällar. Just den här veckan (när han har varit ledig) så har han och Sascha lyckats gå ut både tisdag, onsdag och torsdag. Jag funderade över hur de orkar senast imorse och kände mig då som om jag var den av oss som var äldst, även om så inte är fallet. Fast det är klart, de har ju sovit längre än vad jag har, så om jag är trött när de går ut är det väl ganska naturligt.

Själv sitter jag alltså hemma i mjukiskläder och önskar att jag inte hade tvättat min duschhandduk. Kanske inte så fantastiskt glamoröst, så jag får nog försöka överträffa det här imorgon på något sätt. Hursomhelst, om jag inte hade tvättat handduken så hade jag kunnat ta ett bad, men nu är ju handduken redan våt, så då blir det ju svårt att våta ner den igen/mer.

Idag har varit en ganska lugn dag. Jag hann inte köpa en bulle som jag hade velat imorse, för tunnelbanan kom så tidigt att det hanns inte med. Föreläsningen höll jag mig vaken under trots lite halvtaskigt med sömn, och övningen gick undan i rasande tempo som vanligt. Den människan (Frau Franiel) skriver verkligen med blixtenshastighet och man kan nästan tro att hon skäms över sin handstil (eftersom hon är så snabb att klicka bort det hon skrivit.) Sen åkte jag hem för att upptäcka att Rike, Natalie och Martin satt i köket. De hade nämligen blivit lite försenade på väg till Oberwiesental (så uttalas det, jag vet inte om det stavas så) och kom till slut iväg 45 minuter försent. Jag frågade lite närmre om var det låg och det ligger tre timmar från Berlin mot Tjeckien, så nu vet du det pappa. :) Sen provade jag att äta Pfannkuchen (som annars är känt som "Berliner" i resten av Tyskland) och det var inget annat än en vanlig munk tyckte jag. Som tur är hade jag vett nog att inte välja fyllningen "Meerfruchten" för det var nämligen precis vad jag trodde att det var - fiskfyllning. Vem skulle vilja äta en munk med fiskfyllning? Nu blir det nog te och en film om en stund tror jag. Vilket vilt liv jag lever här i festernas stad.

Att sega hemma kan vara väldigt skönt

Inte blev det frukost hemma idag heller, jag var nog lite för långsam imorse för det. Som tur är kostar mackorna på vägen bara en euro och de är verkligen himmelskt goda har jag kommit fram till. Jag tror att de är utan margarin (vilket jag är ganska tacksam för, för det är faktiskt inte lika gott som Bregott) och istället har de någon form av örtblandning. Eller jag vet faktiskt inte vad det är, men gott är det. Jag har bestämt mig för att hoppa över att handla idag (och ta det imorgon istället), så jag kommer nog köpa med mig en macka/fralla/bulle på vägen imorgon också så att jag kan äta den på rasten (när jag brukar bli hungrig.)

Annars har det varit en ganska bra torsdag. Patryk satt och somnade under mikroekonomin, så till slut lyckades hans trötthet smitta av sig på mig med. Fast den enda gången jag somnade till så var han snabb att slå till mig (lite nätt) med sin linjal, så då vaknade jag till ganska ordentligt. Härligt. Jag hann även förbi erasmuskontoret innan det stängde idag, så nu är jag på god väg att få mina välkomstpengar (100 euro) också. Det är ju inte direkt något man tackar nej till.

Andra nyheter för dagen är väl att Martin ska åka snowboard i helgen, så han kommer vara borta från fredag till lördagkväll. Vad jag ska göra med min nyvunna frihet vet jag inte riktigt, men jag lutar nog mot att vara hemma och se på tv i mjukiskläder och äta riktigt mycket godis. Fast jag hinner ju ångra mig om jag vill. Sen kommer ju Matt (en utis som jag känner från Göteborg) till Berlin i helgen också, så vi får se om jag möter upp med honom och hans kusin. Det beror nog lite på hur jag känner och vad de ska göra. Nu ska jag snart ta och fixa lite banangröt (havregrynsgröt med banan) till kvällsmat. Det låter kanske lite torftigt, men med kanel eller kardemumma så är det faktiskt gott.

Sömn är för mesar

Onsdagar och torsdagar är intressanta dagar, för jag börjar åtta på morgonen och det är alltid lite på håret om jag faktiskt kommer iväg eller inte. Jag måste liksom gå upp klockan sex och det slutar alltid med att jag börjar köpslå med mig själv om tid ("Måste jag verkligen duscha?") och sen när jag väl har lyckats banta bort alla "överflödiga lyxvanor" så återstår till sist bara frågan "Eller om jag skulle ta och stanna hemma idag helt enkelt." Jag har nog aldrig levt ut den önskan (än så länge), annat än när jag hostade som värst och inte hade fått någon sömn alls knappt, men imorse var det verkligen på gränsen att jag inte åkte in till skolan. Och vad föranledde då detta?

Jo: Igår gick jag (som ofta) och lade mig nästan lite för sent. Jag skulle hinna få sex timmars sömn, vilket är helt okej, men sju hade nog varit bättre. Allt såg relativt ljust ut ända tills klockan blev halv fyra. Då ringde Martin. Först fattade jag inte riktigt vem jag pratade med egentligen, jag hade sett att det var Martins nummer, men jag trodde att det var Martins kompis Sascha av någon anledning (jag tror att jag tyckte att engelskan var för dålig för att det skulle vara Martin.) När jag väl hade förstått att det var Martin så hade jag lite svårt att förstå vad han ville. På något sätt tyckte jag att han pratade med mig om lussekatter (vilket han med facit i hand antagligen inte gjorde), men jag skyller nog även det på lite taskig engelska. Efter att ha sagt att jag inte förstår vad han säger (på tyska) så lyckas jag till sist förstå vad han vill: Han vill nämligen att jag ska gå och se efter om han har glömt sina nycklar hemma. Något yrvaken promenerar jag ut i hallen och ser att de mycket riktigt ligger där, sen ber Martin om ursäkt för att han har väckt mig och jag hävdar som alltid när jag har blivit väckt envist att "Nej, men jag sov inte alls!" och inser sedan att det är en ganska dum reflex. Speciellt halv fyra på morgonen, det är väl ganska självklart att jag sov. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå varför Martin inte kunde nöjt sig med att be mig släppa in honom och sen kollat själv efter nycklarna, det hade ju kanske varit lite effektivare.

Två timmar senare fick jag alltså släppa in Martin också, vilket resulterade i relativt lite ostörd sömn för min del. Trots detta lyckades jag ändå komma iväg i skaplig tid imorse (efter att ha prioriterat bort att duscha och valt att köpa en fralla på vägen), något jag känner mig ganska stolt över. Nu är jag redan hemkommen (eftersom jag slutar klockan tio på onsdagar) och sitter och planerar min dag lite. Jag ska hinna handla och plugga idag och sen ikväll så är det en av de tyska tv-serierna jag följer lite halvt på tv. Mysigt värre med andra ord.

Frihet!

Det kanske är lite grymt att uttrycka mig så, men det känns verkligen som om jag är fri nu på sätt och vis. Martins prov gick tydligen helt okej, så nu är han ute och firar. Först skulle de tydligen se på fotboll i en pub och sen skulle de spela biljard, inte direkt något jag kände för att följa med på. Så nu sitter jag ensam hemma för första gången på en vecka och lyssnar på musik och tvättar. Snart blir det nog en kopp te och lite tv-avsnitt innan det är dags för mig att gå och lägga mig. Denna veckans tisdag flöt förbi ganska oförbemärkt. Inga större händelser, det mest komiska var nog när en tant (som verkade ha väldigt bråttom) sprang in i en tjej på tunnelbanan. Tjejen blev minst sagt lite irriterad (fullt förståeligt) och utbrast i ett "Mann!" som jag sen fnissade åt ända till Spittelmarkt.

Nu sitter jag, som sagt, hemma själv för första gången på en vecka och har tagit tillfället i akt att slänga in lite tvätt. Jag började nämligen få lite brist på kläder. Imorgon har jag som vanligt min övning i skattelära klockan åtta på morgonen. Det är lika frestande att skolka den varje gång (eftersom jag slutar så sent på tisdagar och den är så tidigt på morgonen), men det är inget jag gjort än så länge och inget jag kommer göra imorgon heller tror jag. Nu är tvätten hängd, så nu ska jag nog sova. Det får bli te en annan dag.

En liten bit av Sverige

Idag har varit ännu en dag full av överraskningar varav de flesta var trevliga. David som i fredags frågade mig om jag ville ha något från Sverige (han skulle till Stockholm över helgen) smsade mig under min föreläsning och sa att jag kunde möta upp med honom och få min beställning klockan kvart i ett om jag ville. Det var ett något svårt beslut att fatta för mig då jag gärna ville ha mitt juleskum och min julmust, men slutade klockan kvart i tolv och ogärna ville vänta i en timme på att få det. Idag var dock den dagen som passade bäst för honom, så det blev så att jag vackert fick försöka fördriva lite tid i skolan i en timme och en kvart (han var sen.) När han väl kom kan man nog säga att det var väl värt väntan, för inte nog med att han hade tagit med sig julmusten och två (!) paket juleskum, han hade även med sig lussekatter och en DN. Han lät dessutom mig inte betala för det, så jag hade inga större svårigheter med att förlåta honom för förseningen. Är jag lättköpt?

Efter det så bar det av vidare mot Media markt där jag skulle göra en jämförelse av mobiltelefoner. jag har ju sagt i snart ett år nu att jag vill ha en iPhone när jag slutar använda min gamla mobiltelefon, men när det väl kom til kritan så började jag undra om en Sony Ericsson Xperia inte var lika bra (och billigare), så därför kände jag mig tvungen att göra en liten undersökning idag. Vad jag kom fram till var att visserligen var Xperian billigare (och har bättre kamera och bluetooth enligt Martin), men den var ganska klumpig och om jag köpte en Xperia så skulle jag vilja köpa en ny iPod också. Så en iPhone 4 har jag nu (återigen) bestämt mig för att jag vill ha.

När jag väl kom hem (avsevärt mycket senare än vad jag hade tänkt mig) så fann jag Martin där han har varit de senaste fyra dagarna: vid sitt skrivbord. Jag försökte få honom att följa med mig till affären, men icke. Inte hjälpte det att jag upplyste honom om att han inte har lämnat lägenheten sen i fredags heller - han skulle prompt stanna hemma. Fast det kan jag väl egentligen förstå, han har ett stort prov imorgon ju och dessutom så är det kallt och uschligt ute. Dagens plusgrader och töväder lär ju inte direkt förbättra läget heller då jag kan ge mig den på att det kommer frysa till och bli isbana inom kort. Detta lär ju inte kännas som någon större chock ändå, för det är jag ju mer än van vid från Göteborg. Nu ropar sängen på mig och det är dags att sova. Imorgon är det tisdag, oj vad kul. Godnatt, godnatt.

Ändrade planer

Jag som inte direkt är känd för att vara världens mest flexibla person har under de senaste 24 timmarna fått öva ordentligt på att hantera ändrade planer och överraskningar. Igårkväll hade jag för avsikt att sitta hemma och plugga/se på film, men så blev det inte alls det. Istället så slutade det med att jag blev medsläpad till en klubb som heter "Week-end" och tydligen ska vara en av de tio bästa i Berlin (enligt min topp 10-lista från en Vagabond-tidning.) Det som är mest speciellt med den här klubben är att den är den högst belägna klubben i Berlin, och det var tydligen ett tillfälle som jag inte fick missa, så det var bara att ta på sig alla klädlagrena igen och bege sig ut i kylan ännu en gång.

Väl där så måste jag säga att jag tyckte nog att klubben var lite överreklamerad. Det är fullt möjligt att den är lite coolare på sommaren när man faktiskt kan åka upp på taket och dansa, men nu på vintern så var det lite för kallt för att det skulle vara öppet. Sen var inträdet lite väl dyrt också (antagligen för att det nog är en turistklubb), så den var inte så prisvärd heller, men det var väl en upplevelse att ha varit där med. Utsikten var ju inte fy skam den heller. Fast jag lär nog inte gå dit fler gånger tror jag, det finns bättre (och billigare) ställen att gå till.

Trots mitt oplanerade beslut att gå ut igår så lyckades jag ändå släpa mig upp i tid för att åka in och äta brunch med Michelle, Lauren och Eimear imorse. Det blev kanske inte riktigt som jag hade önskat, eftersom jag uttryckligen hade sagt att jag ville äta brunch, men det var det ingen av de andra som orkade så vi gick till ett vanligt café istället. Jag tyckte inte att det var samma sak alls, men jag försökte hålla god min (och lyckades nog ganska bra, hoppas jag.) Sen bar det av mot Mauer park för en kort promenad där, men den blev som sagt inte så lång eftersom det var ganska kallt, blåsigt och snöigt. Efter att vi hade sett oss mätta på allt som fanns att se där så ville de andra åka och fika igen i närheten av där jag bor, men jag bestämde mig för att inte följa med. Då hade jag nämligen fått nog av dem för ett tag efter att ha fått höra att Sverige är nog sämst av de skandinaviska länderna, jag visste egentligen att jag tyckte att det gjorde ont att tvätta händerna i varmt vatten efter att ha varit ute i kylan (jag var bara för envis för att erkänna det, tydligen) och "Bor du där?" (jag tyckte att de borde veta var jag bor efter två månader.) Fast det var främst Lauren som jag tröttnade lite på, som vanligt. Hon kan vara lite plump ibland.

Så då gick jag hem till Martin istället och störde honom lite i hans pluggande. Eller, egentligen så tittade jag på lite avsnitt, drack en kopp te och pratade lite med farmor istället. Nu ska jag snart fixa något att äta tror jag och sen kanske jag ska försöka göra lite framsteg med min tyskläxa.

Klart jag är på

Efter att ha blivit anklagad av Lauren för att vara tråkig och alltid säga att det är lite för långt bort för att jag ska följa med så kände jag mig idag ganska tvingad att säga ja när jag fick frågan "Följer du med till Pergamon-museet klockan två?" Därav blev mitt svar "Klart jag följer med." Detta var kanske inte så självklart egentligen kan jag villigt erkänna, med tanke på att jag tvekade länge och väl när jag hade sagt ja. Det är ju så fruktansvärt kallt ute!

Till sist åkte jag ändå och de hade härligt nog studentrabatt till allas stora glädje. Det var väl ganska intressant och gå runt inne i museet och kolla på föremål från allt från antikens Grekland till Babylon (även om jag måste medge att allt såg ganska likt ut efter ett tag.) Jag var nog ändå mest fascinerad av att Tyskland har lyckats resa världen runt och sno med sig alla dessa föremål tillbaka och att ingen har krävt tillbaka dem. Där fanns ju hela tempel (så gott som.) Lite häftigt var det ändå, även om vi alla tröttnade efter tre timmar eller så.

Sen blev det middag på en liten italiensk restaurang som var fruktasvärt kall. Vi stannade där förvånansvärt länge med tanke på hur mycket vi frös, men vi hade väl trevligt antar jag. Även om maten var ganska medelmåttig och jag var lite för trött för att uppskatta alla skämten. Det om när Eimear hade blivit frågad om hon var förkyld ("Bist du erkältet?") och svarat "Nej den filmen har jag inte sett" (Nein, diesen Film weiss ich nicht), på inkorrekt tyska dessutom, förstod jag och kunde skratta åt. Att hon fick följdfrågan "Har du svårt att följa med i samtal på tyska?" och svarade "Nej" gjorde ju inte saken mindre komisk direkt. Men men, det är sånt som händer. Jag har ju själv lyckats vara med om min beskärda del av lite pinsamma incidenter, fast det kan jag nog inte överträffa. Jag har lite lättare för att förstå tyska tror jag (eftersom tyska för det mesta är ganska likt svenska.)

Nu sitter jag hemma i mjukisbyxor och tjock tröja och funderar på om jag någonsin vill gå ut igen och kommer fram till att det är tveksamt. Fast det lär nog bli så att jag gör det ändå, för vi har bestämt lite halvt att vi ska mötas upp imorgon för brunch och en liten promenad runt Mauer park. Om det verkligen blir så återstår dock att se, det ska tydligen vara ännu kallare imorgon.

Lycka är att ha en blå ballong

Så vart det då äntligen (?) fredag. Nu börjar ännu en helg, men den här helgen kommer nog att bli lite annorlunda i jämförelse med mina tidigare helger här. Dels för att det är snö, is och kallt ute, men även för att Martin inte har någon fotboll och ett stort prov nästa vecka, så han kommer vara hemma och plugga hela helgen. Detta framgår, bland annat, genom att det nu är fredagkväll och att vi båda sitter hemma och tittar på tv. Låter kanske vanligt, men det är inte så vanligt för oss.

Idag har jag hunnit med att gå på föreläsning och gå på stan med Michelle lite. Jag letade efter en snygg mössa (utan resultat), så det blev mest lite rundvandring och en kopp pepparkakskaffe på Starbucks. Härligt var det när vi gick inte på Karstadt och fick gratisballonger. Det måste ha sett ganska komiskt ut när vi gick runt med blå ballonger på stan, men själv tyckte jag nog att det var charmigt. Sen fick jag stanna på vägen hem för att handla ägg till kvällens matlagning med Martin, vi skulle nämligen laga svenska köttbullar. Jag blev nog ganska nöjd med resultatet, även om köttbullarna inte blev fullt så runda som jag hade önskat. Fast Martin säger att det behöver vi inte berätta för någon. Lite mer skorpmjöl nästa gång kanske.

Jag tänkte passa på att snålåka lite på Martins stresspluggande och plugga själv, och det är väl mer eller mindre mina helgplaner. Låter kanske inte så spännande, men det kan nog vara nyttigt. Annars händer här inte så mycket just nu. Jag insåg igår att jag kommer hem om två veckor, det kändes lite konstigt. Ungefär samtidigt så insåg jag att det började bli läge att köpa julklappar kanske, fast jag har ju å andra sidan inte så många att köpa heller. Nu blir det nog filmkväll för mig tror jag. Kanske en kopp te också om jag har tur.

Skum dag

Här i Berlin har det snöat hela natten och som följd var det säkert en decimeter snö ute när jag tittade ut genom fönstret imorse. Det låter kanske lite småfuttigt jämfört med hur mycket snö det är hemma, men för att vara Berlin är det nog inte pippifax (inget.) Martin gick hemifrån tjugo över sex idag också, för det visar sig att det gör han varje morgon. Tydligen. Är han sen så går hav halv sju berättade han för mig när jag förhörde mig om det igår. Han tyckte att det var jättekul med snö (precis som de flesta andra), jag var nog en av de få med lite mer sval attityd. Jag tycker nämligen att sommaren var lite väl kort i år.

I övrigt så var min dag ganska vanlig, även om jag inte var i mitt esse direkt. Jag pratade inte fullt lika mycket som vanligt (vilket kanske inte behöver vara dåligt) och sa inte alls lika många roliga saker som vanligt (vilket jag tror är ganska dåligt.) Jag fick åtminstone höra en ganska äcklig historia av Patryk som jag fortfarande inte riktigt kan släppa, så här kommer den för alla som är intresserade:

Det var en dam i Birmingham som hade en orm som hon hade haft i många år, så den var ganska stor. Den här ormen var hennes husdjur och hon var ganska fäst vid den, så den sov till och med i hennes säng. Damen brukade mata ormen vid samma tid varje dag (de hade en rutin), och när ormen slutade äta sin mat blev hon lite orolig att den hade blivit sjuk. Ibland kunde hon vakna på natten av att ormen låg och tittade på henne också, så hon bestämde sig för att ta den till veterinären för att få den undersökt. Väl hos veterinären så får hon veta att andledningen till att ormen ligger raklång bredvid henne när hon sover är för att den mäter hur stor hon är och att den har slutat äta för att den fastar. För ormen håller nämligen på att förbereda sig för att äta upp henne. Äckligt va? Vandringssägen sa jag, men Patryk sa att han hade läst om det i tidningen. Jag var ändå skeptisk och sa att den var väl inte giftig, och då kan man ju bara slå bort den om den biter en, men Patryk sa att först hade den ju strypt henne i sömnen. Så gissa vad jag kommer drömma om inatt.

Nu sitter jag hemma och är lite trött och grinig, men förhoppningsvis piggnar jag till tillräckligt mycket för att få lite pluggat idag. Kanske blir det en film med Martin sen om vi kan hitta en som vi båda vill se. Han har nämligen ingen fotboll under den närmsta framtiden eftersom här är så mycket snö att det inte går att spela. Så nu har jag helt plötsligt ingen ensamtid hemma längre. Än så länge sörjer jag inte min förlorade ensamtid så mycket, men det lär nog komma en tid när jag tycker att det känns lite jobbigt att inte kunna vara lite knäpp ibland (sjunga med i låtar, dansa runt i lägenheten, laga maträtter som jag inte vet hur de kommer smaka.) Fast den tiden den sorgen.

Kyligt värre

Min morgon var ganska märklig idag. Jag vaknade kring sex (utan att gå upp, för jag behövde inte gå upp förrän kvart över) och reflekterade lite över att jag inte hade hört Martin gå upp. Han börjar ju nämligen jobba vid sjutiden och måste därför åka hemifrån klockan sex. Jag snoozar en gång till tjugo över sex och då hör jag hur Martin går upp. Sen på något vänster kom jag fram till att det var inte lönt att gå upp förrän han hade gått (eftersom han var i badrummet) och fortsatte därmed snooza till tjugo i sju (jag tror att det var då han gick) och sen snoozade jag en gång till. Helt plötsligt hade jag lyckats sova en halvtimme (lätt) mer än vad jag egentligen skulle. Hoppsan.

Så nu är jag lite förbryllad över dels hur det här kunde hända, men även över vad som egentligen hände med Martin imorse. Han hade ju någon sorts prov idag tror jag. Jaja, det lär jag väl få svaret på när han kommer hem vid fyratiden eller så. Annars har min dag varit helt okej än så länge. Jag fick äta frukost på språng och passade då på att prova det nya bageriet. Chokladen var helt okej, men jag tyckte att det var kanske en ganska liten kopp för 15kr, och bullen var standard. Föreläsningen höll jag mig vaken under, så det var också härligt. Desto värre var det med vädret idag som innebar en isig kyla som gick genom märg och ben. Jag hade verkligen fysiskt ont när jag tvingades stå och vänta på spårvagnen i fem minuter. När min tysklärare frågade igår om det var någon som var van vid så här kall temperatur var det bara jag som räckte upp handen (norrmannen var inte där), men nu har jag ärligt talat börjat undra om jag är det. Visst är det exakt så här kallt i Sverige, men jag betvivlar att jag har vant mig vid det ändå. Då föredrar jag svensk sommar: 20 grader varmt och regn. Det är fint det.

Nej, nu ska jag nog hitta på något kul en stund innan det blir dags för lite plugg. Jag har sen jag kom hem hunnit städa, sortera papper och handla mat. Trots att jag under mina fem minuters väntan svor dyrt och heligt att det var sista gången jag gick ut idag. Hoppas att nu har det varmare i Sverige, men det betvivlar jag. Kramar från ett isigt Berlin.