Idag har varit en lite märklig dag kan man kanske säga, men jag vill ända inte klaga, för måndagar är nog nästan min älsklingsdag. Jag har ju (som inte många kan ha missat) ett ganska... uselt schema, men måndagar är ett av de få undantagen. På måndagar har jag föreläsning mellan 10-12, så det är en dag när jag (som Martin säger, jag tror att han har hittat på ordet själv) "chillax(-ar)" (chill + relax.) Fast idag fick jag gå upp lite extra tidigt om jag skulle hinna in till Erasmuskontoret under deras sparsamma öppetider. Jag har ju nämligen blivit inskriven som fel inriktning (fek istället för nek), vilket har försvårat mitt val av kurser något.
Jag försökte tappert kämpa på imorse trots brist på plåster och ett knä som var lite svårt att gå med. Det gällde med andra ord att hålla tungan rätt i mun och försöka böja på benet så lite som möjligt (det svåraste var att sätta på strumpor och ta på mig skorna.) Allt gick ganska okej (även om det var lite smärtsamt) ända tills jag skulle ta på mig högra skon och upptäckte att jag hade blött igenom jeansen. Lite drygt sådär. Då fick jag byta om till leggings (som visade sig vara skönare) och försöka bättra på min kassa omplåstring med näsdukar. Kanske lite för mycket information, men men.
När jag väl kom fram till Erasmuskontoret så visade sig mitt problem inte bara vara svårlöst, utan kanske även lite svårförstått. Jag fick förklara det flera gånger och hon fattade nog inte riktigt det. Responsen jag fick var ungefär: "Ja, oj, det var ju lite jobbigt", "Nej, det vet jag inte om jag kan lösa", "Är det ens lönt att försöka fixa det nu?", "Det blir ju jobbigt om jag ska behöva fixa det", "Det här är nog inte riktigt mitt problem" och "Är du säker på att det här inte är ditt fel?" Idel service och välvillighet med andra ord. Jag slogs av tanken att hon kanske var lite blåst och kunde inte låta bli att säga (efter visst tandagnisslande i tysthet) "Ja, jag vet då inte hur man ska lösa det här, för det här hade inte hänt på mitt universitet". Det hjälpte kanske inte henne så mycket, men jag mådde åtminstone lite bättre.
Sen blev det att stappla iväg mot dagens enda (!) föreläsning innan jag begav mig mot apoteket (för att inhandla lite bättre förband) och mataffären (för att inhandla mat.) Nu har jag x antal timmars tyskpluggande framför mig då jag har prov imorgon. 60 ord är det tror jag. Som tur är så har jag en livs levande ordbok när Google-translate sviker mig. Ibland har man tur. Man ska nog bara inte leta efter den turen inne på Erasmuskontoret, där är den fridlyst.
Jag försökte tappert kämpa på imorse trots brist på plåster och ett knä som var lite svårt att gå med. Det gällde med andra ord att hålla tungan rätt i mun och försöka böja på benet så lite som möjligt (det svåraste var att sätta på strumpor och ta på mig skorna.) Allt gick ganska okej (även om det var lite smärtsamt) ända tills jag skulle ta på mig högra skon och upptäckte att jag hade blött igenom jeansen. Lite drygt sådär. Då fick jag byta om till leggings (som visade sig vara skönare) och försöka bättra på min kassa omplåstring med näsdukar. Kanske lite för mycket information, men men.
När jag väl kom fram till Erasmuskontoret så visade sig mitt problem inte bara vara svårlöst, utan kanske även lite svårförstått. Jag fick förklara det flera gånger och hon fattade nog inte riktigt det. Responsen jag fick var ungefär: "Ja, oj, det var ju lite jobbigt", "Nej, det vet jag inte om jag kan lösa", "Är det ens lönt att försöka fixa det nu?", "Det blir ju jobbigt om jag ska behöva fixa det", "Det här är nog inte riktigt mitt problem" och "Är du säker på att det här inte är ditt fel?" Idel service och välvillighet med andra ord. Jag slogs av tanken att hon kanske var lite blåst och kunde inte låta bli att säga (efter visst tandagnisslande i tysthet) "Ja, jag vet då inte hur man ska lösa det här, för det här hade inte hänt på mitt universitet". Det hjälpte kanske inte henne så mycket, men jag mådde åtminstone lite bättre.
Sen blev det att stappla iväg mot dagens enda (!) föreläsning innan jag begav mig mot apoteket (för att inhandla lite bättre förband) och mataffären (för att inhandla mat.) Nu har jag x antal timmars tyskpluggande framför mig då jag har prov imorgon. 60 ord är det tror jag. Som tur är så har jag en livs levande ordbok när Google-translate sviker mig. Ibland har man tur. Man ska nog bara inte leta efter den turen inne på Erasmuskontoret, där är den fridlyst.
Det låter som en tålamodskrävande sysselsättning att ta sig fram inom aministrationen i den tyska universitets världen. Men som jag minns det fanns det väl några pappskallar där hemma också./Kram Pappa
SvaraRadera