Jaha, så kom då ännu en lång tisdag med lite twist. Jag har haft 12 timmars föreläsningar och måste erkänna att någonstans halvvägs så kände jag mig ganska modstulen. Som om det aldrig skulle ta slut liksom. Schemaläggaren i Berlin borde nästan få utsättas för det här, men sen å andra sidan så har jag nog känt så här fler gånger. Torsdagarna i tvåan på gymnasiet var ganska grymma de med. Som vanligt så händer det ju ganska spännande saker i mitt liv i övrigt, det blir sällan tråkigt under längre stunder. Jag berättade för Patryk (från Birmingham som jag har mikroekonomi med) om min helg (med skrubbsår, Ikeabesök och allt) och han erkände ganska kvickt att det var svårslaget. Hans mest dramatiska bedrift från helgen var att ha skakat hand med någon som höll i en cigarett och bli bränd. Det låter ju visserligen också ganska hemskt, men jag är inte alltid så ödmjuk så jag accepterade gladeligen titeln för knäppast helg.
Dagen blev något ljusare när jag insåg att min morgonföreläsning för morgondagen var inställd den här veckan också, jag slås nämligen ibland av tanken att meningen med livet kanske är att få sova. Ofta når jag denna insikten klockan sex på morgonen, så jag vet inte riktigt om jag kan stå för den just nu, det finns ju en hel del annat som är roligt också trots allt. Även om det kan vara extremt jobbigt att vakna ibland.
För att avsluta med en cliffhanger så tänkte jag då meddela att det återigen verkar som om min iPod har gått sönder. Min livskamrat (som mamma uttryckte det efter att jag anklagat henne för att inte förstå vidden av detta problem) gick nämligen inte att starta när jag var på väg att bege mig hemåt klockan kvart i åtta igår. Detta var sällsynt grymt då jag hade en timmes hemresa, var trött, hungrig och tråkad. Eftersom jag ibland har en tendens att överdriva så kommer jag därför fortsätta att referera till den timmen som den längsta timmen i mitt liv veckan ut. Detta innebär att timmen jag tillbringade med att prata med Sascha förra helgen nu har rutschat ner till en andraplats. Woho! Det visade sig sen att den gick inte heller att ladda när jag kom hem och detta var inget som Martin rådde på. Han kunde dock inte upptäcka något uppenbart fel, och detta var kanske inte så konstigt med tanke på att jag brukar vara så rädd om mina saker. Så nu återstår det helt enkelt att se: Är det sladden eller iPoden? Kommer jag köpa en ny om det visar sig vara iPoden? Den som lever får se. (Dagens i-landsproblem?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar