På något sätt känns det som om jag glömt något

Så blev det även ett inlägg för dagen måndag. Hur skulle det annars se ut, med en lucka på ett dygn? Som om måndagen den 31 januari aldrig existerat kanske. Men visst har den det, jag har hunnit med de mest spridda intressanta saker. Jag har gjort ärenden (köpt frimärken och kuvert), pluggat hemma hos Melanie (och känt att jag hemskt gärna hade suttit hemma själv och pluggat lite), bli hämtad hos Mel av Martin (som ville ha tillbaka sin X-box) och pratat med pappa som var sjuk.

På något sätt så känns det ändå som om jag har glömt något, fast jag kan inte komma på vad det skulle kunna vara. För att kompensera för detta har jag försökt göra så många "jobbiga" saker som möjligt (i hopp om att pricka rätt förr eller senare), vilket innebär att jag lyckats: ändra mina ansökan om studiemedel, ansöka om e-faktura för mina telefonräkningar, fundera över var jag ska bo när jag kommer tillbaka till Göteborg och göra tyskläxan. Ändå så känns det som om det är något som jag missat, så det är nog säkrast att jag bokar flygbiljetten hem också. Sen kan jag nog verkligen inte komma på något mer jag skjutit upp.

På tal om flygbiljetter så blev jag tillfrågad (av mina vänner) om jag inte ville följa med dem på en weekend-resa innan vi skiljs åt. Jag kände mig lite tveksam till om jag hade tid med det, men som tur var ställdes frågan i ett helt annat ljus när jag fick veta vart de hade tänkt åka. De hade nämligen lyckats hitta väldigt förmånliga biljetter till Köpenhamn. Det känner jag ju verkligen inte för att betala närmre 1000kr för att göra, det kan jag ju göra när jag vill hemma liksom. Jag får bara komma på ett finkänsligt sätt att säga det på. Nu är det dags för mig att sova så att jag orkar med en tisdag. Godnatt, godnatt.

Folk som sätter sig på tvären

En söndagmorgon/eftermiddag med brunch och Mauerpark kan vara mysigt. Åtminstone i teorin. Lägger man sedan till kallt väder och en grinig Lauren på det så kan det ibland vara tungt även för det mest optimistiska optimist. Lauren har nämligen en tendens att vara på ett intensivt grinigt humör som bara suger all glädje och livslust ur en (vilket mamma skulle säga inte är möjligt, men hon har fel.) Vi skulle träffas, äta lite och sen gå på marknaden var det tänkt, men fullt så enkelt var det inte. Lauren sågade nämligen samtliga av våra förslag på matställen och cafeér, de var för vanliga (konditorikedja), tråkiga och luktade som underkläder (ett café kombinerat med tvättstuga.) Jag, Michelle och Eimear tyckte mer att det var lite intressant och luktade nytvättat, men trots att vi alla höll på att krevera av hunger fick sökandet fortsätta tills även Lauren var tillfredsställd. Och det dröjde.

Sen när vi väl satt ner så fortsatte maratonet och min avslappnade söndagmorgon började bli deprimerande. Hon ville inte åka till Mauerpark, för den är så tråkig på vintern, men å andra sidan så ville hon inte gå hem heller, för det var ju också jättetråkigt. Jag satt och tänkte "Snälla åk hem, snälla åk hem, snälla åk hem", för det var inte mycket jag ville så mycket i den stunden som att eländet skulle ta slut. Nu blev det inte så att hon åkte hem, utan hon fortsatte förpesta alla andras dag i några timmar till. Vi gick i alla fall till Mauerpark som planerat, men jag hittade ingenting, vilket kändes lite tråkigt. Sen efter att Lauren hade deklamerat att hon skulle aldrig vilja köpa så mycket brownie att hon inte kunde äta upp allt och vilja slänga resten. för hon kunde inte föreställa sig tanken att vilja bli av med den "För hon behövde inte den negativa energin i sitt liv" och nåt i stil med att "att inte vilja ha choklad hade varit väldens undergång" så kände jag att min eftermiddag hade kulminerat. Det var dags att åka hem.

Väl hemma så flummade och pluggade jag lite innan Martin kom hem och det blev dags att handla mat. Vi gick (hela vägen) till Ostbanhof, för det är den enda affären som har öppet på söndagar, och sen gjorde vi pizza. Den blev lite bränd, men det var helt klart okej ätbar ändå. Så en helt okej söndag med andra ord, även om Lauren verkligen kan vara... tröttsam ibland.

(Bilden är från Martins eventuella stejk på Vattenfall och det står mer eller mindre att svenskar är snåla. Han tog med den hem åt mig, det var väl snällt?)

Det är de små sakerna i livet

Ibland kan dagar bli ganska spontana och oplanerade. Min lördag som skulle ägnas åt pluggande (och endast det var tanken) blev i själva verket ganska händelserik. Jag pluggade under merparten av dagen och blev sedan övertalad att följa med ut på "Lange Nacht der Museen" vilket är en kväll där flera museer i Berlin har öppet sent in på natten. Det tänkte jag att jag nog fick prova, man betalar bara 10 euro och får gå in på så många man hinner/orkar, prisvärt och bra dessutom liksom. I själva verket så gick vi bara till två av totalt ca 20, så det kändes kanske lite onödigt ändå. Man hade ju lika gärna kunnat köpa separat entrébiljett till dem och gått en annan dag då kanske. Fast vi hann med Schloss Charlottenburg (som jag tyckte var ganska litet) och moderna konst museet (som jag tyckte var ganska skumt) innan de andra bestämde att du hade natten varat länge nog, så nu var det dags för drinkar.

Så då bar det (som vanligt) av mot Oranienburger Tor till en väldigt skabbig irländsk pub som vi bara var tvungna att gå till (min irländska kompis hade hemlängtan.) Själv tyckte jag att den var lite smutsig och att medelåldern där inne var ganska hög. Exempelvis så hann jag se en man i hockeyfrilla som verkade gå runt i underkläder, eller i alla fall väldigt små shorts. Detta var något smärtsamt att se på, dels för att det verkligen såg hemskt ut, men även för att jag visste exakt hur kallt det var ute och dog lite när jag tänkte på att gå ut i så lite kläder. När jag väl hade tröttnat (det var inte så fantastiskt roligt som det kan verka) så begav jag mig hemåt för, enligt min bedömning, en tidig kväll (klockan var ett.) Jag räknade kallt med att Martin och hans vänner skulle ha gått ut, men ack nej, de var fortfarande kvar när jag klev in genom dörren.

Innan jag visste ordet av det hade jag blivit övertalad att följa med ut, för jag "hade ju trots allt inte varit ute med dem sedan nyår, och hur längesedan var inte det liksom." Sagt och gjort så hade jag inom en timme (eller lite mer än så) efter det lyckats hinna med:

1. Att träffa en scientolog som var skådelspelare och verkade lite skum. Han tyckte att det var ändlöst underhållande att prata engelska med mig och levde sig verkligen in i det (vilket gjorde att han verkade något överdriven.) Det roligaste med detta var att han inte fattade att jag kunde tyska, så det skrattade jag åt en stund.
2. Köa ute i det svinkalla vädret till en klubb (med 12 euros inträde) som helt enkelt skulle vara fantastisk. Jag tyckte verkligen inte att det var värt det, men såg situationen i ett helt annat ljus när vi väl kom fram och alla killarna blev vägrade att gå in. En person som kom in däremot, det var jag, och jag var ju lika sprundlande glad som vanligt. "Det här var ju roligt!" sa jag, samtidigt som jag hoppade upp och ner av glädje (vilket gjorde det lättare att hålla värmen.) De andra däremot var skitsura.

Sen blev det till slut Kantine (inträde: 5 euro) för oss i några timmar innan det var läge att åka hem. En händelsefylld lördag med andra ord. Frågan är om jag orkar blogga om söndagen så här sent. Det är nog tveksamt. Som tur är kommer det en ny dag imorgon.

Steg för steg

Pluggandet flyter på och livet går vidare. Ibland händer det så mycket, men ändå så lite, att det är liksom inte lönt att försöka sammanfatta det med ord. Jag har börjar skriva sammanfattningar av föreläsningsmaterialet i Risiko managment tillsammans med Mel (som jag träffat genom Martin) och jag tycker för det mesta att det är mycket bättre än att plugga själv. Dels för att jag kan fråga henne om saker jag inte förstår (både språkligt och innehållsmässigt) och dels för att det går mycket snabbare än att läsa de ändlöst långa kapitlen i boken. Fast sen ibland slår det mig att det vi gör mer eller mindre bara är att skriva av, men mestadels är jag optimistisk. För att inte tala om tiden jag har lagt ner. Igår satt jag och pluggade i skolan till halv åtta på kvällen (!) Jag imponerade mig själv så pass mycket att jag belönade mig själv med en chokladkaka på vägen hem.

Andra, lite tråkigare nyheter, är att jag redan lyckats läsa ut två av tre av de böckerna jag tog med mig från Sverige. Detta innebär, tyvärr, att jag bara har en kvar att läsa nu. Fast jag klarar mig säkert. Om inte annat kan jag ju alltid ge mig på att börja plugga på tunnelbanan, det hade nog vart nåt. I vilket fall som helst så börjar det snart bli dags för mig att åka hem igen. Det märks (inte minst) på att jag har börjat fundera på vad min resväska kommer väga och att jag har sökt två korridorsrum i Göteborg. Besked om hur det går med rummen lär jag få nästa vecka, så det väntar jag på med spänning.

Ikväll sitter jag hemma inne på mitt rum och tar det ganska lugnt. Martin, Sascha och Sascha sitter inne på Martins rum och spelar Playstation. Allt eftersom klockan blir mer och mer kommer jag på mig själv med att tänka "Nu kommer de inte gå ut ikväll, nu är det för sent." Egentligen vet jag ju att det inte finns något som heter "för sent för att gå ut" här i Berlin, så jag har nog kommit fram till att antingen så tänker jag om mig själv, eller så har jag redan börjat ställa om mig till hur man lever i Sverige. Det är väl kanske inte helt omöjligt att det är en kombination av båda antar jag. Nej, nu ska det bli skönt att få sova snart. Det har varit en lång vecka. Godnatt alla.

Risiko managment vs. Felicia: 1-0

Igår fick jag det intressanta beskedet att min muntliga tenta i Risiko (risk) managment är den 10:e februari, det vill säga väldigt snart. Man skulle ju kunna säga att jag fick lite ont i magen när jag fick höra det, det är ju nämligen det ämnet jag brukar "glömma" och därmed pluggat minst på. Detta är med andra ord vad jag skulle kalla en riktig utmaning utan att känna att jag överdriver alltför mycket. Målmedveten som jag kan vara ibland (läs: envis) så bestämde jag mig för att det bara var att sätta igång. Sagt och gjort försökte jag börja redan idag på min håltimme. Hur gick då detta? Sådär. Jag skulle nog främst vilja lägga ansvaret för det här på det tyska bibliotekssystemet som jag gått från att inte förstå till att ogilla milt för att sedan nå slutsatsen att det är hur fånigt som helst.

I Tyskland kan man nämligen inte bara gå in och sätta sig i bibblan och plugga, för man måste låsa in sina saker först. Böcker, block, pennor och vattenflaska är okej, men jacka och väska är inte okej. Sista droppen var idag när jag ville plugga, men inte kunde komma in då det var kö till skåpen. Detta innebar att det fanns inga lediga skåp, så det var typ som att inte hitta en parkeringsplats; jag kunde se alla läsplatserna men de var utom räckhåll. Det hela resulterade i att jag fick hitta en annan plats att plugga på och fick fyra (utav totalt 40) sidor lästa idag. Lite flopp med andra ord.

Tyskprovet som jag fick tillbaka kan man väl kanske säga gick sådär. Herr Fischer försökte trösta mig genom att säga: 1. Det är ju bara att memorera det, det klarar du lätt 2. Du kan ju egentligen, du brukar ju alltid få så bra på läxan. Detta fann jag vara till föga tröst då jag: 1. Inte har tid att plugga till tyskan, för jag har fullt upp med mina andra ämnen 2. Martin rättar all min läxa innan jag lämnar in den. Jag fann alltså inte detta så upplyftande, men jag tror jag återhämtat mig från den skrapan redan, så det är ingen fara på taket direkt. Nej, nu är det verkligen dags att sova. Godnatt, godnatt.

Hålla tummarna

Idag håller jag tummarna för lite av allt och inget. Jag hoppas att antingen universitetet i Berlin eller i Göteborg kommer att ge sig när det gäller mitt prov i mikroekonomi, att det kommer upp en lägenhet i exakt den delen av Olofshöjd jag vill bo i, att min studievägledare svarar på mitt mail snart och att mitt fina pluggande idag ska fortsätta lika bra som det gjort under dagens början. Mycket att hålla reda på, eller hur?

Jag och pappa fick gå upp tidigt idag för att jag skulle komma till flygplatsen i tid. Fem gick vi upp, jag ville hinna med mitt plan och pappa hade ambitionen att få moppa på kontoret. I sann farmor-anda kom vi fram till centralen en halvtimme innan tåget gick, vilket innebar att jag hann med ett tidigare tåg och checkade in fem minuter innan check-in ens öppnade. Vi kan väl säga att de bakom disken verkade ganska oberörda av min frustration av att inte ha kunnat checka in online, men så kan det väl vara. Jag fortsatte min morgon med att plugga så gott som nonstop till planet gick, sova på planet och ta S-Bahn och tunnelbana tillbaka till lägenheten. Martin hade ju redan innan jag åkte sagt "Men jag kan inte hämta dig den här gången" med ganska förtvivlat tonfall, så jag fick ta mig hem för egen maskin idag. Det gick bra, även om jag kände mig lite för sömnig för att plugga skattelära på tåget.

Nu sitter jag och njuter av en (välförtjänt?) pluggpaus efter att ha skickat iväg några av veckans skörd av viktiga mail. Jag har nästan börjat hoppas att det här kanske kommer att gå bra ändå, med prov, flytt tillbaka till Sverige och allt. Jag har en månad kvar trots allt. Så, nu håller vi tummarna för att jag får riktigt mycket läst under dagens resterande timmar och att det gått bra på tyskprovet som jag får tillbaka imorgon. På återseende.

...och då satte jag mig i kaffe

Igår var en lång och seg, men ganska produktiv tisdag. Min föreläsning i ekonomisk tillväxt innehöll för första gången ingen matte alls, men jag måste säga att detta fann jag nog mest förvirrande. Att avvika från det normala kan ju vara skönt, men just igår fick detta mest effekten att jag satt och undrade om jag 1. Drömde 2. Om det ens var tentarelevant eller 3. Om jag skulle ha sovit lite längre istället. På det stora hela var det ganska intressant, även om jag till slut kom fram till att det antagligen inte var tentarelevant. Jag tror att denna insikt slog mig någongång när professorn förklarade varför rymdfärjan Columbia egentligen kraschade.

Sen släpade jag mig som vanligt iväg mot huvudbyggnaden för lite lunch och plugg. Jag kände mig ganska duktig som lyckades läsa tio sidor i min bok om skattelära trots att jag kände mig som om jag låg i koma. Sen reste jag mig upp för att gå till nästa föreläsning, och då upptäckte jag att jag hade satt mig i kaffe. Fast det kan väl hända den bästa antar jag. Tyskan var sen sällsynt plågsam, fast det låg nog hos mig mer än vad det var Herr Fischers fel. Jag kände mig mest skeptisk inför uppgifterna han delade ut och fann det väldigt frestande att bara säga "Nej tack" när han delade ut sina diverse stenciler. Att vi sen satt och diskuterade skillnaden mellan "trotzdem" och "obwohl" i 20 minuter var ju kanske inte heller dagens höjdpunkt, men det verkade vara ganska välbehövligt för spanjorerna, italienarna och fransmännen. Det vill säga i princip alla i gruppen utom jag. Jag fann det nog mest mer och mer förvirrande. Jag kom lite sent till min avskedsmiddag med Whitney, och Felix, men det var trevligt ändå. Vi åt god mat och pratade lite innan det var dags för Whitney att gå och lägga sig, hon skulle upp fyra på morgonen för att hinna med sitt plan.

Nu sitter jag och har så gott som packat klart min väska inför min resa till det spännande landet Sverige (som jag skulle ha gjort för en vecka sedan.) Jag måste säga att jag har höga förväntningar och många frågor som jag ser fram emot att få svar på under resans gång. Finns det till exempel isbjörnar i norra Sverige? Martin envisas med att det borde det göra, åtminstone i Norge. Jag säger nej, det gör det inte. Så det återstår att se om jag hinner få med en expedition till Lappland för att undersöka detta närmre. Om inte annat så har pappa sagt att han kan låna en bok som ingår i min kursliteratur på Malmö stadsbibliotek, så det är ju ett alternativ det med. Som mamma säger: Vilka är de oändliga möjligheterna?

Sura

Med det här inlägget har jag idag gått om antalet blogginlägg från Japan. Nu står det 80-79 till Tyskland, fast det känns inte fullt så intressant som jag trodde att det skulle. Det är ju i alla fall ett säkert tecken på att jag varit här längre om inget annat.

Idag har jag äntligen bakat pepparkakor med Michelle. Det blev lite senare än vad vi hade tänkt oss (läs: efter jul) och tog ganska mycket längre tid än vad jag hade väntat mig, men vi hade roligt. Vi inledde vår bakdag med att äta lunch på en liten, liten restaurang med fantastiskt goda hamburgare. Det var lite mysigt med en minitur av Neu-Kölln, en stadsdel som Martin ogillar mycket, som jag inte varit så mycket i innan. Det är väl definitivt inte en lika trendig stadsdel som jag bor i, men det var väl inget större fel på den. Tycker jag. Pepparkaksbaket var roligt, även om det kanske inte var lika goda pepparkakor som pappas. Det drog definitivt ut på tiden och jag kände mig något stressad över att jag skulle komma hem sent, för Martin och jag skulle till Kaufland igen, och jag hade gärna velat hinna plugga lite. När jag väl var på väg hem och ringde för att meddela detta fick jag beskedet att nu skulle Sascha och Sascha med i bilen också, så nu fick inte jag plats längre. Detta är jag fortfarande sur över, något jag tror Martin gissat, men kanske inte riktigt förstår. Han erbjöd ju sig trots allt att handla åt mig om jag ville. Eller så vi kunde handla på onsdag om det kändes bättre. Fast jag ville följa med och handla, inte bara ha teet, och jag hade skyndat mig för att kunna göra det idag. Jag ville inte handla det på onsdag. Så nu är jag sur, fast Martin lider inte nämnvärt av detta, för han är inte hemma. Så istället sitter jag och lyssnar på musik och försöker förbereda mig mentalt inför morgondagen samtidigt som jag undrar hur man ska kunna äta pepparkaksgubbar som man har lagt ner så mycket tid och möda på att göra.

Jag och Michelle fick ju nämligen göra en egen mall av papper, för vi hade inga formar, och sen skära ut varje gubbe för hand med kniv. Utöver detta så dekorerade vi dem även med glasyr i diverse olika mönster och satte dit knappar av geléhallon. Så nu ser varje pepparkaksgubbe ut som en liten människa. Som tur är så var de inte så goda, så man kan ha sitta och titta på dem istället. Det går alldeles utmärkt att göra det samtidigt som man surar, ifall någon undrar.

Sakta men säkert

När jag begav mig ut igår för att träffa Michelle, Eimear och Barbara så sa mamma: "Vad får dig att tro att att du kommer att plugga mer effektivt imorgon än vad du gjort idag?" Jadu, mamma, det var en intressant fråga. Har jag då lyckats plugga mer idag än igår? Marginellt kanske, som tur är klockan bara halv åtta, så jag har nog åtminstone en timmes effektivt pluggande kvar. Ibland har man tur?

Annars har det inte hänt så mycket vettigt idag. Det ska tydligen, enligt de som varit ute, vara väldigt varmt idag (över 10 grader gissar jag då), men själv har jag hållt mig inne. Jag har lyckats gå igenom de sidorna i mikroteorin som jag inte hade läst och har nu börjat på skatteläran igen, som oftast känns lättare och mer behagligare att plugga till än mikron. Martin är ute på nån slags tipsrunda i en park, och jag misstänker att de gick och åt efteråt, för nu har han varit borta ganska länge. Inte för att det stör mig direkt, det hade bara varit ännu bättre om han hade kunnat vara inte hemma i fredags, för då hade min helg kanske kunnat få den lugna start som jag önskade - med bad och allt. Nej, nu ska jag nog försöka fokusera lite till.

Det blev ingen filmkväll med bad

Idag vaknade jag klockan nio av att det var klarblå himmel och av att solen strålade in genom fönstret. Härligt, tänkte jag, och somnade om. När jag vaknade en timme senare så var det helmulet och såg nästan ut som om det skulle börja regna. Martin och jag enades om att jag borde ha haft bättre koll på solen, då hade den kanske inte försvunnit.

Igår blev en ganska sen kväll. Jag hade hoppats på en förfest hos någonannan, eller kanske rentav att Martin skulle på dejt, men så blev det inte riktigt. Istället så åkte vi till Kaufland med it-Sascha (jag känner tre Saschor) för att handla mat. Denna lilla shoppingexkursion varade i säkert två timmar och var ganska rolig. Martin gjorde världens mest komiska försök till en parkering, oturligt nog så hade jag inte med mig kameran, så jag kunde inte dokumentera det. Han tog i alla fall upp två p-platser och kallade det för "säkerhetszon". Efter att ha handlat klart så lagade vi lasagne tillsammans och kollade på fotboll samtidigt som jag bestämt försökte hävda att fotboll visst är populärt i Sverige, vi är bara ett litet land. Jag, Sascha och Sascha fick den stora äran att träffa Janine, tjejen som Martin träffade under nyår, för första gången. Hon var trevlig, men verkade nästan lite vilse. Hon valde, precis som jag, att inte följa med när de gick ut vid tvåtiden. Hon åkte hem och jag valde att gå och lägga mig istället. Idag har jag vaga förhoppningar att få lite pluggat. Martin är på fotboll, så jag lär ju åtminstone få lite studiero, vilket mer eller mindre betyder: Klara, färdiga, gå!

Städa, städa, städa

Det är egentligen fantastiskt hur mycket man kan få städat när man undviker att plugga. Det jag undvek (i det längsta) idag var att skriva 14 meningar till tyskan. Varför? Jo, för att 14 meningar kändes precis, precis för mycket, men även för att Herr Fischer verkligen har en dold talang för att välja ut ämnen som jag finner extremt tråkiga. Fast å andra sidan så borde jag väl verkligen inte klaga, för jag har ju Herr Fischer att tacka för: en nydammsugen lägenhet, ren disk, nytvättad tvätt, undanstädade kläder, en avtorkad diskbänk och så mycket annat. Utöver allt detta fick jag även nöjet att med 14 meningar reflektera över vad mitt mål med den här terminen egentligen är. Och jag som trodde att han inte kunde överträffa "Var handlar du mat?" Ack, vad man kan bedra sig.

Så nu har jag med andra ord haft en väldigt produktiv dag idag och sitter nu och gör mig mentalt förberedd för att gå och lägga mig. Torsdagar är inte fullt lika härliga som onsdagar, så imorgon blir det skola mellan 8-16. Jag lovade Patryk redan förra veckan att vi inte skulle gå på föreläsningen i mikroteori imorgon. Han vill inte gå för att han alltid somnar, och jag vill inte gå av den enkla anledningen att jag har börjat tro att jag kan få mer gjort på egen hand. Hur det går med det återstår väl att se, men jag antar att det jag vill ha sagt att imorgon blir ingen helt vanlig torsdag i alla fall.

Jag hoppas att jag får lite mer ostörd sömn inatt än vad jag fick igår. Martin kom nog hem vid tre eller så och valde att ta en timmes extra sovmorgon, vilket är fullt förståeligt. Att han inte stängde av alarmet, utan valde sig att snooza igenom den timmen, lämnade mig lite mindre oberörd. Härligt nog så finns det ju positiva aspekter av även detta (precis som med tyskläxan), detta gav ju mig en massa att tänka på medan jag gjorde mig färdig för att åka till universitetet: "Har han gått hemifrån utan att stänga av alarmet?", "Kan jag stänga av hans alarm?", "Borde jag gå och väcka honom?", "Hur ska jag väcka honom om han sover så hårt?" osv. Så som ni märker har jag upplevt ganska mycket vardaglig spänning idag, och det är jag ju tacksam för. Nej, nu ska jag borsta tänderna. Godnatt alla.

Jaha, ska du hem nu? Jag har bara sex timmar kvar.

Det var exakt vad jag sa till Michelle när jag träffade henne idag vid tvåtiden. Sen kände jag lite för att lägga mig ner och strejka, för det låter ju verkligen hemskt. Vilket det även är. Nej, tisdagar är verkligen inte på min lista över saker jag tycker om längre. Tisdagar som brukade vara dagen då jag hade dansträning, en rolig dag. Fast det kommer väl tillbaka igen. Om två månader eller så. I övrigt så har min tisdag varit ganska vanlig för en tisdag. Jag åt lunch i matsalen i gott sällskap av min bok, det som jag tidigare tyckte verkade så jobbigt har nu övergått till en mysig tradition - jag duckar till och med när jag ser folk jag känner. Ingen ska få ta ifrån mig min lässtund på tisdagar. Sen gick jag som vanligt för att kolla min mail och skicka iväg lite av den tråkigare sortens mail. Efter det kämpade jag tappert på med att memorera ytterligare några verb inför eftermiddagens tyskprov. Det var ju nämligen så bra som så att det pappret jag trodde att jag hade pluggat in även hade en baksida. Förhoppningsvis gick nog provet skapligt ändå.

När jag kom hem hann jag precis möta Martin i dörren, han skulle ut för att fira Saschas födelsedag. jag fick erbjudande om att följa med, men tackade nej med morgondagens föreläsning (klockan 8.30) och mitt halsont i åtanke. Så nu sitter jag istället hemma och tråkar mig medan jag smider onda planer på hur jag kan överlista bibliotekssystemet (mina låneböcker ska vara tillbakalämnade på torsdag.) I själva verket har jag en väldigt verklig att-göra-lista som bland annat innehåller plugga, klippa naglarna och putsa badrumsspegeln, men den blir inte kortare så snabbt direkt. Nej, nu ska jag nog sätta på lite tevatten och putsa spegeln åtminstone. Det blev ingen hemresa till imorgon av den enkla anledningen att easyJet envisades med att ringa mig istället för mamma, och jag svarade så klart inte då jag inte hade min svenska mobil med mig. Jaja, vi ses väl om en vecka istället då Sverige. Kram på er alla.

Mysig måndag med Whitney

Idag så har jag tillbringat merparten av min dag tillsammans med min f.d granne Whitney. Hon kom till Göteborg som utbyteselev från USA och bodde granne med mig förra terminen tills jag åkte till Japan. Nu är hon och hälsar på sin pojkvän Felix (som kommer från Tyskland) i några veckor, så vi hade en tjejdag idag. Vi åt först lunch tillsammans, sen gick vi i affärer och avslutningsvis åkte vi upp i tv-tornet med perfekt timing, vi hann se Berlin under dag, skymning och till sist kväll. Det var verkligen en imponerande utsikt, och vi hade jättetur med vädret.

Det är mer eller mindre vad jag har gjort idag, och vi hade verkligen jättetrevligt. Vi hann prata om allt från amerikansk politik och Borat-filmen till långdistansförhållanden och Göteborg. Förhoppningsvis hinner jag träffa henne åtminstone en gång till innan hon åker, men vi får se. Hon är ju främst här för att hälsa på Felix, och jag tycks alltid lyckas hålla mig sysselsatt med så mycket annat på nåt sätt. Nej, nu ska jag sova. Godnatt alla.

Är man riktigt uttråkad så

Ja, inte har det blivit mycket bloggat på sistone inte. Det beror nog huvudsakligen på att jag varit såpass sjuk, men även på att jag har velat åka hem och på att jag inte har gjort så mycket värt att nämnas under den senaste tiden (vilka båda är naturliga följder av min sjukdom skulle jag tro.) Nu sitter jag hemma en söndagkväll och har lite tråkigt, så nu blir det ett nytt blogginlägg ändå - trots att jag verkligen inte känt för att blogga på sistone. Jag har helt enkelt inget att se på, känner inte för att gå ut/plugga/läsa och det händer inget spännande på facebook. Ja, det här var ju muntert.

Igår bytte jag julklappar med Lauren, Michelle och Eimear, något som jag har förfasat mig för länge. Det hela började med att de slänge ur sig innan vi alla åkte iväg till våra respektive julfirande: "Ja, men vi kan väl byta julklappar efter jul?" Nej, nej, nej tänkte jag (som egentligen bara tycker om att byta julklappar med familjen), men jag log och nickade ändå. Sen när det väl kom till kritan så hade jag ungefär så svårt att komma iväg för att köpa presenter som vanligt, speciellt med tanke på att jag var ganska sjuk förra veckan. I slutändan tror jag nog ändå att både de och jag blev nöjda. Jag köpte en sjal åt Lauren, ett par örhängen åt Eimear och ett halsband åt Michelle. Utöver detta så fick de alla en påse Gott & Blandat (specialimporterat från Sverige.) Jag tror att de alla blev glada för sina presenter, så jag kände mig nöjd.

Vi lagade mat i säkert två timmar igår. Minst. Vi skulle ju nämligen göra en fin julmiddag med kyckling, ungsrostade grönsaker och en massa annat. Det blev en blandning mellan irländsk och australiensisk finmiddag. Jag bidrog inte direkt med något svenskt, utan lät de andra styra och ställa lite som de ville. Visst blev maten god, men jag hade nog föredragit en söndagsmiddag hemma hos pappa eller farmor egentligen. Vi hade hursomhelst roligt tillsammans, även om kvällens film "Waynes world" inte riktigt överensstämde med min humor och jag åt alldeles för mycket (precis som förra gången vi lagade mat.)

Martin sitter och spelar tv-spel på sin nya Playstation 3-konsoll. Både han och jag har slitit vårt hår över min lärobok i skattelära idag. Det kan bli bra rörigt med definitioner hit och dit på olika begrepp och han har fått förklara saker han inte ens förstår själv ett flertal gånger, något som snabbt kan bli jobbigt. Då är det kanske inte så svårt att förstå att han hellre vill spela spel. Det hade nog till och med jag kunnat göra istället, även om jag inte brukar spela tv-spel. Nu har jag ju inte riktigt det alternativet att välja mellan, dels för att han bara har en handkontroll och dels för att min bok ska lämnas tillbaka på onsdag. Jag har nog 200 sidor kvar, så jag vet vad jag kommer göra inom de närmsta dagarna. Härligt, härligt.

En tuff start på det nya året

Nyårsafton visade sig var bra mycket svårare än vad jag hade förväntat mig. Det blev nämligen så att jag trots mammas råd att tänka friska tankar fann mig något mindre frisk. Början av kvällen var helt okej. Vi var hemma hos Martins kompis Jean tillsammans med en massa andra människor och hade ganska trevligt. Jag lyckades träffa Mel, som läser två av mina kurser tillsammans med mig (fast lustigt nog kände jag inte igen henne alls.) Hon sa att hon kunde plugga tillsammans med mig om jag ville, så det låter ju jättebra. Tolvslaget kom och gick och jag kände mig fortfarande helt okej, men sen när vi kom till klubben så började det hastigt och lustigt gå lite utför.

Jag började få ont i hela kroppen (en trevlig flashback från när jag hade körtelfeber) och försökte hålla god min. Att hålla god min hade nog inte varit något större problem om det bara hade rört sig om två/tre timmar, men när klockan var fyra så började jag nästan slita mitt hår lite. Allt jag ville var att få åka hem och lägga mig, men jag visste inte riktigt var vi var och det var nyår, så alla mina försök att föreslå att vi skulle åka hem bemöttes av ett "Men det är ju nyår!" Till slut så tog jag upp Sascha om hans löfte att han kunde åka hem när jag ville åka hem, trots att jag betvivlade hans förmåga att hitta hem något.

När jag vaknade upp igår så var jag nästan inte säker på om jag levde eller inte. Jag hade ont i hela kroppen och hög feber. Ljuspunkterna av min gårdag var förmodligen efter att jag tagit en ipren och mådde skapligt i några timmar och när Martin sa att han hade köpt soppa när han var på väg hem igår, för han kom ihåg att jag sagt att jag ville äta det innan.

Idag är det väl något liknande som står på agendan. Sova. Dricka vatten. Äta lite. Sova. Gott nytt år alla!